Det här är en bok för unga autister om oss ”vanliga människor”, icke-autistiska så kallade neurotypiker (NT), ”en autistisk guide skapad av en autistisk guide.” Kul att författaren ”vänt på perspektiven”, det vill säga förmedlar minoritetens och sitt eget perspektiv.
”Att vara neurotypisk betyder att ens hjärna har utvecklats på ett speciellt sätt. Det gör att man tolkar världen enligt en viss mall och tänker, talar och rör sig annorlunda jämför med autister. […] Att vara normal eller vanlig är inget man kan rå för. Det har biologiska orsaker och beror inte på hur ens uppväxt har varit.”
Clara Törnvall hävdar att sju procent av Sveriges befolkning har en neuropsykiatrisk diagnos (NPF). Anledningarna till att diagnoserna har ökat hittar man i samhällets krav på individen redan i skolan, genom snurrdörrarna, i det flexibla arbetslivet och resten av livet. ”Varje människa ska vara ett eget multikompetent litet universum och själv sköta alla delar av livet. Vara bra på allt och kunna allt.”
Jag tyckte jättemycket om hennes tidigare bok ”Autisterna – om kvinnor på spektrat”. Den här är i och för sig snäppet roligare men också för kategorisk. Förmodligen är det svårare att undvika generaliseringar när man skriver för unga. Men ändå. Exemplen hon valt när hon beskriver neurotypiker känns ofta som de absolut sämsta. Ibland träffar hon mitt i prick, ibland skrattar jag, men ganska känns det överdrivet och farsartat. Lika kategorisk är hon när det gäller de diagnostiserade.
”Somliga neurotypiker kan ägna sig åt att närmast tvångsmässigt socialiserande både i telefonen och öga mot öga. De ägnar all sin tid åt alla underhålla sociala kontakter och träffa vänner vilket gör att annat kan bli lidande. Till exempel kan det bli svårt för dem att utveckla riktiga specialintressen. De hinner helt enkelt inte.
Jag uppskattar att få lära mig att det heter ”omständligt” och om ”Jomo– joy of missing out. Stanna hemma! Gå inte på samtidens myt att man måste stressa runt mellan en massa olika aktiviteter.” Och i det avslutande testet förstår jag varför jag inte känner igen mig i beskrivningen av den klassiska NT, jag får flest tvåor vilket då ska betyda att jag är introvert och känslig. Men ljuger om att dina fula byxor är snygga – det gör jag.
Jag kommer aldrig kunna göra den här boken rättvisa. Jag är chockad över hur starkt den påverkar mig. Det känns som att det är den bästa autofiktiva bok jag någonsin läst – förlåt Kerstin Thorvall. Prosan har en sådan dignitet och densitet att den öppnar något inom mig. Jag faller genom en spricka mellan världen och texten med en ljuvlig känsla av suveränitet och lycka.
”Ju längre jag lever desto mer skeptisk blir jag mot mina egna och andras barndomsminnen som autentiska bitar i en objektiv historieskrivning. De jag äger och tyder som sanning är fragment bara, av en historia som när den plockas upp som ett minne är belyst av den känsla jag bygger upp min självbild av. Barndomsminnena är subjektiva väktare av min historia så som jag vill ha den berättad just nu.”
Margareta Strömstedt (1931-2023), mor till Niklas Strömstedt (som föddes med cancer), man till Bo Strömstedt som avled 2016 – samma år som den här boken publicerades, bjuder här på berättelser från ett långt och innehållsrikt liv vars yta är sönderslagen, hon gör sig synlig för oss.
”Och barnens pappa, om han inte hade funnits på fotona kunde jag ha svurit på att han inte var där.”
Det börjar svinstarkt med barnet som möter en vuxen mans störda sexualitet. Hon blir kallad lögnare. Om den enda anförvanten moster Hilmas utskällning och kastanjen i fickan som en kraftsten. Det fortsätter lika starkt med uppväxten och mötet med sin egen sexualitet, kärlek och svartsjuka, så småningom rollen som fru och moder. Vi får vara med när berättarjaget håller på att färdigställa porträttet av sig själv och när hon möter människors hemliga liv. Hon visar oss det skalliga huvudet under peruken och valkarna fria från korsetten, kåtheten som göms i byxan, ilskan som sväljs ner men sen tar sig ut som ett skrik. Strömstedt låter oss se in bakom stängda dörrar och slutna ansikten.
”Älska mig! Älska mig, ropade det inom mig. Älska mitt fula gamla ansikte, det som finns djupt inne i mig och som hela tiden arbetar sig fram och vill bli synligt under de släta flickansikte jag för tillfället råka ha.”
Natten innan de hängde Ruth Ellis är en flammande feministisk appell, ett frihetsskrik som blivit till en skrift. En berättelse som ökar svikten på min trampolin. En hand i min. När boken är slut brusar livet rent och mäktigt inom mig. Jag lyssnar på Margaret Strömstedts egen uppläsning och hennes mjuka lite sköra småländska som växlar mellan att förmedla humor och dödligt allvar, är ett ”jag” som kunde varit ett ”vi” eftersom det anspelar på mänskliga erfarenheter som angår oss alla. Prosan glänser av siden och rostfritt stål, som en vass kniv skär den genom tillvaron. Jag är hänförd.
”Älskade han mig inte? Älskade han kanske någon annan som var vackrare och kvickare och lättare? Jag var ju så tung. Jag hade stora fötter och breda höfter och en tung själ. Som han jobbade på att få mig lätt. Han tog med mig ut i världen. Han gjorde konsten för mig. Läste dikter och berättade sagor. Har du en lycklig barndom nu, frågade han.”
”Men var inte orolig. Var framförallt inte orolig. Inget barn mår bra av en orolig mamma. Då försökte jag stå på ett ben och lyfta mig i håret och göra tulipanarosor. Det gick dåligt.”
”Min bror gick inte bort bara för att vi satte in en dödsannons.”
Förutom broderns självmord berör mig särskilt hur hon skriver om behovet av att förråda sitt eget ”lyckliga” äktenskap och hur det ledde fram till en vrede som kom att verka som frigörande kraft. Den dagen kvinnor kunde skrika och bli rasande utan att diagnostiseras hade feminismen tagit ett avgörande steg.
”Vi måste ta ansvar för oss själva och själva trösta det barn som skriker när svartsjukans demoner anfaller. Trösta oss själva. Men det är aldrig förbjudet att också trösta varandra. Kanske är det det som kallas kärlek?”
Ruth Ellis avrättades 1955 som sista kvinna i London efter att ha erkänt att hon sköt sin partner med avsikt att döda honom.
När jag läser den här debuten är det lite som att jag läser en bok för första gången. Min annars ganska så välsorterade verktygslåda gapar plötsligt tom. Eller har ordningen bara kastats om? Berättelsen är egentligen bekant; en utsatt människa som förväxlas med ett objekt. Men här är objektet en man. Det är en mans bröstvårtor som styvnar i kylan, det är hans hud som bleknar om vintern, det är en man som får skämmas för sina fettvalkar och sin glupande hunger. Han säljer sex till äckliga och hårdhänta kvinnor (mzungu) som har möjlighet att välja honom, eller avstå. Oron om natten gäller inte – som när prostitutionen utförs av en kvinna – att bli misshandlad eller våldtagen. Oron gäller bland annat om torsken verkligen kommer att betala. Desperationen, destruktiviteten och kränkningen är däremot veterlig.
Människor är knappast så prydliga att man i en berättelse bara kan byta ut könet på huvudpersonen. Det är inte heller så det känns. Tvärtom upplever jag Karl Kofi Ahlqvists berättelse som mycket trovärdig. Han låter saker vara komplexa, han försöker inte förklara något och nämner inga strukturer. Och det är nog lika bra (det kan gå käpprätt om man försöker). Jag känner mig fortsatt styrkt i min övertygelse om att det blir allt mindre intressant att prata om ett patriarkat utan att också ta hänsyn till klass och ras. Jag kan knappast tänka mig ett bättre bevis på postfeminism än följande:
”Jag hade läst en del om vad manliga eskorter kunde tjäna i andra länder, andra städer och det blev tydligare för mig att Skandinavien kanske inte var den rätta platsen om jag tänkte fortsätta med det här. Ibland var det som om de förväntat sig att jag skulle vilja ha dem så pass mycket att jag var villig att ställa upp gratis, som om deras mogna kropp räckte för mig, som om det var de som gjorde mig en tjänst. Kanske tog jag fel? Eller hade det med deras självbild att göra – de var inte vana vid att betala för att få tillgång till någon annans kropp.”
Den här är som världens sämsta film Pretty Woman, fast precis tvärtom. Ingen ro om natten är en välskriven roman utan dramatisk kurva och utan lyckligt slut. En tragedi om en riktig människa, en svensk, svart, ensam, fattig man som är dålig på att sälja sex. Han söker efter en sugarmama, jobbar som flyttgubbe, inom hemtjänsten och så säljer han droger. Han har – till skillnad från Vivian – en kontext, en pappa som är från Ghana, för vilken berättarjaget oroar sig, men också vill komma närmare.
”Det var så mycket jag ville säga honom, men jag visste inte var jag skulle börja. Det blev ofta så stelt mellan oss att jag många gånger tänkte att det vore bättre om han var död, för då skulle jag sörja bilden av oss två och gå vidare med mitt liv i stället för att hela tiden känna mig tvungen att försöka närma mig honom, och bli besviken varje gång det inte lyckades.”
Han är 24 år och likt en osalig ande åker han mellan Malmö och Köpenhamn ”..det fanns inget som hindrade mig eller höll mig kvar, men det var också det som många gånger förlamade mig..” Han väntar på att livet ska börja ta form. Han vågar inte tro på något eftersom smärtan i att inte tro på något är mindre än smärtan i att tro för mycket på fel sak.
Det är inte bara huvudpersonen som är olycklig. Människor som är med i den här berättelsen är apatiska, i missbruk, fattiga, ensamma, alienerade. Några utnyttjar, andra utnyttjas men ingen pekas ut som ond eller god. Alla är offer för livet som skickar hotbrev. Simone de Beauvoir skrev att ”om ett verk beskriver hopplösheten innehåller det redan ett frö av hopp”. Det finns hopp i den här natten, till exempel att den unge mannen vill sluta röka och faktiskt snabbt släcker de cigaretter han tänder.
Med Ingen ro om natten vinner Karl Kofi Ahlqvist Katapultpriset 2024.
Det är trettiotal och depression. Arbetarklassen har det svårt och försörjningsansvaret ligger på männen. Båtkaptenen hårdkokte Harry Morgan säger först nej till att smuggla människor, men sen tvingas han säga ja till både det ena och andra, eftersom han är pank.
Det här med att ha eller inte ha pengar till mat och alla kroppsdelar kvar, det är hela saken. ”Hyggliga män” tvingas göra brottsliga grejer som att smuggla, stjäla och skjuta, för att kunna försörja sig och mätta familjens magar. Författaren hyser nog sympati för sina stackars karaktärer men jag känner mig inte helt övertygad om att det är speciellt hyvens killar vi har att göra med här.
Hemingway kan gestalta, växla mellan att beskriva detaljer och att zooma ut, skapa spännande karaktärer som samtalar realistiskt. Men den har åldrats väldigt illa den här mansberättelsen som är dränkt i sprit och kryddad med krutrök. Språket är macho, de manliga karaktärerna har ”cojones” och kvinnorna är hustrur. Det är rasistiskt och kvinnofientligt, dystert och våldsamt. Den har filmatiserats tre gånger, jag tänker inte se någon av dem.
Från början är det en linjär berättelse där Harry är berättaren. Sen växlar berättarrollen och det kunde ha blivit jättebra eftersom läsaren får se Harry utifrån. Men jag tycker istället att det blir väldigt rörigt i andra halvan.
Jag är inget övertygat Hemingway-fan, så det här var nog inte rätt bok för mig. Men jag gillar de delar av prosan som är mindre rostangripna, klassperspektivet och det olyckliga slutet.
En pamflett tänker du kanske, men passa dig, det här är en ignorant utskällning. Jag förstår att Marianne Lindberg De Geer, 76 år, är sur, vår samtid är bitvis bedrövlig även för oss åttiotalister. Jag trodde vi var överens, men vi är arga på olika saker och på olika personer och av olika anledningar. Hennes argumentation håller inte och hon bortser från frågans komplexitet. Källhänvisningar saknas förstås, det här ska vara några lättsamma ord så där i all hast. Det blev inte bra. Jag tycker man ska tänka innan man talar, och läsa innan man tänker.
Föräldraskap Hon inleder med det hårt ansatta moderskapet som ju faktiskt är universums viktigaste och kanske svåraste uppgift, så det är väl egentligen fullt rimligt med höga krav. Hon menar att kvinnor är mer lämpade att vara med barnen på grund av mindre mängd muskelmassa och testosteron. Här hämtar hon ogiltiga belägg från djurvärlden och hävdar att män är mer benägna att slå ihjäl sina barn jämfört med kvinnor.
”Jag ser än idag pappor som skakar sina gråtande barn allt intensivare ju högre barnet skriker, som om det skulle hjälpa att chocka de små liven. Kanske är vi alla på väg att alieneras. Nu ser man tyvärr allt oftare både mor och far dunka små spädbarn i rumpan så hårt att det mer liknar aga än trygghetsskapande.”
Hon föreslår föräldrakurs för alla nyblivna föräldrar, mest för pappornas skull. Hur det nu kan hjälpa om det är muskelmassa och testosteron som avgör fattar inte jag, men i alla fall. Det finns redan kurser. Om jag likt författaren tillåter mig att använda anekdotisk bevisföring vill jag tillstå att jag vet snart ingen pappa i min generation som inte är engagerad i sina barn. Det var bedrövligt förr ja, men det är något helt annat idag. Nu ser man allt oftare män som sköter lejonparten av hushållsarbetet till och med.
Aborträtten bör värnas, extremhögern är farlig, där är vi helt överens.
Inte många ord i det här avsnittet om könsroller och socialkonstruktivism.
Sexualitet Marianne Lindberg De Geer med långt hår och målade röda läppar, vet inte, eller kanske att våldtäkterna skulle minska om tjejer klädde sig mindre utmanande. ”..om kvinnan dämpade sitt sexualiseringsbeteende, vad skulle hända då? Att hon skulle upptäcka en självständig kvinna, beredd att stå på egna ben?”
Män och kvinnor är biologiskt olika, fortsätter hon och argumenterar för det med deterministisk biologism i värsta Herman Lundborg-stil. Jag tror inte mina ögon, det här kan jag inte ens ta på allvar. För det första jämför hon mig med djurhonor som går nakna, slickar sig i röven och som aldrig läst en bok. För det andra finns det flera hundra exempel från djurlivet som pekar på det motsatta (albatrosser, pingviner, svanar, delfiner, apor, valar etc). Man ser det man tror att man ska se även inom vetenskapen.
Nu har hon tappat mig helt och jag läser resten av texten utan välvilja. Jag irriterar mig på språket också, att hon slänger in engelska meningar och jag har oerhört svårt att stå ut med den grunda analysen.
Innan hon går över till nästa kapitel delger hon att hon inte i någon ålder har känt sig ful. Vad skulle hända om hon varit lite ful? Att hon skulle upptäcka en empatisk kvinna, beredd att inse att andra inte har det som hon?
Utseende Här spottar hon i motvind. Först beklagar hon sig över att den feministiska kampen förvirras av att det feministiska samtalet alltjämt handlar om kroppen. Hon fortsätter med att hon alltid betraktats som snygg i den manliga blicken. Sen går hon vidare med att diskutera den kvinnliga kroppen.
Men så kommer faktiskt en sats om att kvinnor lärt sig förstå känslor och reaktioner genom århundraden av träning. Människan kan lära sig saker ändå alltså?! Då finns det kanske något hopp för jämställdheten?
Makt Hon vet redan ”allt om det som kvinnliga författare skriver om”, (inte kvinnor som skriver om nazism uppenbarligen). Men av Ulf Lundell har hon något väsentligt att lära? Plötsligt känner jag stor sympati för Kerstin Ekman som distanserat sig från ”kvinnligt skrivande”. Om en som ändå kallar sig feminist så lätt avfärdar kvinnors böcker. Jag undrar om Marianne Lindberg De Geer läst Jamaica Kincaid och Mukasonga Scholastique exempelvis, som skriver om makt. Bara någon sida senare skriver hon att alla intresserar sig för mannens berättelse, men bara kvinnor intresserar sig för kvinnans. Dubbelmoral i alla ära – det får vi alla brottas med, men det här är mer än jag kan tåla.
Kan förslaget att kalla sig kvinnlig bög vara något? Ha ha eller eh va? Skrattet fastnar i halsen. Att låta Hamlet spelas av en kvinna är bara korkat, raljerar hon vidare. Men när Jenny Andreasson försökte sätta upp en feministisk Hamlet fick hon sparken – det kan mycket väl finnas något värdefullt i att byta roller.
”Ibland får jag en känsla av att många kvinnor hellre lever i viss underkastelse än att själva ta fullt ansvar för sina liv.”
Det här är inte ”några ord till en ung feminist” det här snarare en smädesskrift till alla kvinnor som inte är den gamla Marianne Lindberg De Geer. Eller skriver hon till sitt unga jag, den mänskliga Mona som jag tyckte så mycket om? Här bjuder hon i alla fall på 72 sidor kvinnohat som likt misogyni från annat håll bygger på okunskap, bristande helhetsperspektiv och förståelse för dagens unga kvinnor och deras situation. Hon saknar helt intersektionell ansats, inte ett intressant ord om klass eller rasifiering. Tvärtom tycker hon det blir för krångligt med olika sorters feminismer. Bäst vore det om alla var precis som hon, verkar hon tycka.
”Min fråga blir, är vi egentligen i grund och botten inte väldigt nöjda med att det är männen som drar ut i krig, som nu i Ukraina? Eller att det är mannen som bär upp de tyngsta väskorna på vinden?” (Som om dessa två meningar ens har något gemensamt? Jag vågar lova att ingen feminist som har en närstående i krig är ”väldigt nöjd”.)
När hon väl läst någon studie använder hon den som 100% fakta och inte i enlighet med vetenskap och praxis. Att redovisa forskningsresultat är en sak, att tolka dem en annan. Jag har fått lära mig att det ska finnas minst två valida studier med samma resultat för att man ska kunna tala om vetenskaplig grund.
Men fortfarande är vårt land i grunden i stort sett patriarkalt. Med det menar jag att mäns ord fortfarande väger tyngst. Åtminstone i arbetslivet. Om det beror på att vi kvinnor spelar underlägsna vet jag inte, men att vi ständigt sexualiserar oss själva och gör oss till objekt för mannens blick med alla tänkbara grepp, är då ett som är säkert.”
Det finns ett avsnitt om åldrande också men jag orkar faktiskt inte mer här. Tanten har tappat det. Med sådana vänner behöver feminister inga fiender.
När jag var ung saknade jag berättelser med kvinnliga huvudpersoner som inte var vackra. Det var ju ett jävla tjat om skönheter hit och dit förr. Visst fanns det fula kvinnliga figurer men de var givetvis också elaka. Jag önskade mig en karaktär som var så spännande att utseendet hamnade i skymundan, tänk Snoken. Prisad vare Ulf Stark och Dårfinkar & Dönickar. Sen kom Coco Moodyssons Aldrig godnatt och Nina Hemmingssons alter ego som en nåd.
Jagberättaren i Avgrunderna heter Claudia. Hon är åtta år, ensambarn och förmodligen inte speciellt utseendemässigt lyckad. Det förstår hon av omgivningens reaktioner. Vad säger man till en flicka som inte är söt, att hon är intelligent? Det är väl inte det sämsta i och för sig. När jag läser om hur taffligt omgivningen bemöter flickan i Colombia på åttiotalet, slår det mig att all denna ”politiskt korrekta” information om hur vi ska och inte ska behandla barn, som regnat ner över oss på 2000-talet, är en välsignelse.
Oavsett om en kvinna är vacker eller ej är avgrunderna många för kvinnor att falla i. Natalie Wood ”faller” överbord, Karen Carpenters dör i anorexi, Grace Kelly kör av vägen, en hoppar från balkongen, en tredje försvinner spårlöst. Claudias mamma, som också heter Claudia, gör en Anna Karenina, det vill säga tröttnar på sin kärlekslösa relation med en karriärist och är otrogen.
Den stora Claudia är 28 och hemmafru. Hon odlar gröna växter och gör vardagsrummet till en djungel samt roar sig med skvallertidningar. Hon är vacker när hon målar sig och sätter upp håret i en ungdomlig hästsvans. Pappan är 49 år, tystlåten och jobbar jämt i sin mataffär. Det blir otroligt dålig stämning i gruppen när mammans otrohet uppdagas. Sen blir hon sängliggande i ”rinit” och slutar duscha.
Poängen med den här berättelsen, skulle jag säga, är barnperspektivet som gör texten suggestiv och öppen. Den lilla Claudia är orolig och rädd, men det är upp till läsaren att tolka hur illa ställt det egentligen är med mammans depression. Jag älskar det här greppet, men tycker tyvärr inte att det i Avgrunderna är helt tillfredställande. Jag tror inte helt på barnet Claudia utan får känslan av att det är en vuxen berättare som gömmer sig där bakom. (Vilket det ju alltid är såklart men det ska man ju helst inte tänka på. Elin Perssons Sommar är ett perfekt exempel.)
”Han log. Det var ett föräldralöst barns leende. Ett riktigt föräldralöst barn. Inte som mamma, som hade känt sig föräldralös utan att vara det.”
Det finns mycket här att tycka om bland stora, mörka fjärilar och myggor som biter genom kläderna. Scenen med kartan griper tag i mig, där är Claudia lojal med sin förälder på ett mycket trovärdigt sätt. Den blåögda dockan Paulinas öde är tankeväckande. Annars tycker jag det är onödigt många gånger, som mamman pratar om hur hon mår genom att berätta om andra kvinnor, och som det skrämmande gestaltas med stup, raviner och avgrunder. Textens initiala öppenhet minskar för varje upprepning.
Låt mig presentera fjädern i hatten, Boken med stort B, grädden på moset, stjärnan i toppen. Tänk er boken i Platons idévärld som alla andra böcker i sinnevärlden är ofullständiga kopior av. Den är guttare än kräm, och kräm som är så herrans gutt. Den är roligare än att leka med poliser eller dansa mazurka. Utan att ens risker att darra på manschetten utlovar jag en läsupplevelse utöver det vanliga. Bloggen är drygt två och ett halvt år gammal och nu kommer dess magnum opus; Anna Karenina i egen hög bok (runt tusen sidor).
Varför är det värt att läsa en så lång berättelse från 1877? För att Anna Karenina av Leo Tolstoj (1828-1910) är livets bok om människans ständiga kamp – förnuftet mot känslan. Boken har otroliga dimensioner, den försöker – och lyckas bannemig – vara lika komplex som livet självt. Tolstoj bjuder in oss till en värld befolkad av levande människor och vi får veta vad de verkligen tänker och tycker och hur det skiljer sig från hur de försöker framstå utåt. Anna Karenina är samtida och händelserik som en dokusåpa, lärorik som en historiebok och utvecklande som en filosofikurs. Med humor och ironi skriver Tolstoj enkelt, pedagogiskt och slående, aldrig banalt eller störande övertydligt. Nästan sllt jag behöver veta om människan finns i Anna Karenina.
Har jag övertygat er? Följ då med mig in i tidsmaskinen.
Vi landar i Moskvas societet i slutet av 1800-talet. Efter den berömda inledningen: ”Alla lyckliga familjer är varandra lika, men den olyckliga familjen är alltid olycklig på sitt speciella sätt” möter vi Dolly och Stiva Oblonskij. Stiva har varit otrogen med guvernanten och frågan är om den olycka hans fru Dolly känner verkligen är originell. Det är nog knappast ovanligt att rika män försummar sina familjer för arbete och älskarinnor. Den lättsinnige Stiva är den enda person som är glad genom hela boken. Han hade ansetts vara en fallen man om det fanns sådana. Varken hans arbete eller det faktum att han sårat sin fru påverkar hans sangviniska temperament. Stiva är författarens svar och exempel på frågan om man kan leva utan tvivel och bekymmer, utan att tyngas av frågor kring moral och meningen med livet. Så här säger han:
”Ettdera av två: antingen erkänner man att den rådande samhällsordningen är rättfärdig och förnuftig, och då håller man på sina rättigheter, eller också vidgår man att man åtnjuter orättfärdiga privilegier, som jag exempelvis, och njuter ändå med förnöjelse av dem.”
Hans fru Dolly Oblonskij är en balanserad karaktär som resonerar vettigt och sant mot sig själv. Efter otroheten älskar hon inte längre sin man som hon vill älska honom. ”.. att leva med honom måste nu bli en plåga för mig just därför att jag älskar min forna kärlek till honom” Hon känner lycka ibland och när hon inte gör det lämnar hon festen istället för att låtsas vara glad. Hon är sliten av att ha fött och tagit hand om tre barn och frågar sig vad hon egentligen fått ut av det. ”..jag har nött ut mig i hans tjänst och nu behagar honom naturligtvis en tom men ungdomlig varelse mer”. Hon fortsätter dock tillsammans med sin man, kanske för att det är mest gynnsamt för henne och barnen i den viktorianska tid som hon lever i.
Det är först drygt 70 sidor in i boken som självaste Anna Arkadjevna Karenina gör entré, klädd i svart med fylliga armar och kraftig hals. Detta sker ombord på ett tåg. Anna är Stivas syster och hon kommer från Sankt Petersburg till Moskva för att tala med Dolly och övertala henne att stanna hos Stiva. Läsaren blir varse hennes intelligens, elegans och vänlighet men också hennes förmåga till skådespeleri – en viktig egenskap i överklasskretsar. Hon lever med den högt uppsatte Aleksei Karenin i ett kärlekslöst konvenansäktenskap, har sonen Serjozja som är åtta år. Det här är förvandlingarnas bok och Anna är en av dem som ska förändras. Hennes första fas är Förälskelsens; och det är Alexej Vronskij som får henne på fall. Deras kärlek är en klyscha som uppfattas som sann. Förälskelsen påverkar Anna så starkt att den största kärleken hon kände till innan – till sonen – nu bleknar och hans uppsyn gör henne besviken. ”Hon hade tänkt sig honom finare och sötare än han verkligen var, hon blev tvungen att sänka sig ner till verkligheten för att njuta av honom..” Det stämmer nog som man brukar säga att kärleken är störst av allt och överlägsen förnuftet. Anna längtar efter kärlek och passion, men hon tycks också ha ett bekräftelsebehov. Kanske blir hon kär i Vronskij för att han sätter henne som medelpunkt i sitt liv. Det är något besvärligt men också mänskligt med bekräftelsebehov som vi alla behöver kämpa med, mer eller mindre. Kvinnliga 1800-talskaraktärer som inte är helt slut i huvudet brukar inte få ha det. Tolstoj var troligen särartsfeminist men jag tror också att när han skapade Anna plockade han delvis från sig själv. Kanske fick hon en del av de egenskaper som han själv stretade med.
Författarens nemesis torde vara Annas man Alexei Karenin. Hans röst är pipig och han gillar Shakespeare (det gjorde inte författaren). Alexei är kall och korrekt, prioriterar sin lyckosamma karriär och sin ställning. Han har absolut inte tid eller lust att vara med Anna. Alexei representerar förnuftet och börjar ett förspel, efter att ha tvättat och kammat sig, med att säga till Anna att ”nu är det dags”. Man tycker först väldigt illa om herr Karenin men när Anna blir dödssjuk får läsaren möta även honom som en dynamisk karaktär.
Alexeis nemesis är LevinKonstantin, 32 år, som är författarens alterego och på flera sätt också Annas motsats. Dock rodnar de båda ganska ofta. Anna Karenina handlar bitvis onödigt mycket om Levin och hans intresse för jordbruk, ekonomi och gudstro. Men han är också en intressant och dynamisk karaktär. Levin är handlingskraftig, bra på sport, gillar jakt men dålig på att småprata. Han trivs bäst på landet och varken kan eller vill spela det sociala spelet. Stiva säger till Levin: ”Du är en mycket helgjuten människa, det är din tillgång och din brist. Du äger själv en helgjuten karaktär och du vill att hela livet ska bestå av helgjutna företeelser. Men så är det ju inte. Hela mångfalden, hela tjusningen, hela skönheten i livet skapas av ljus och skugga.”
Levin ser sig själv som en ful kuf, fördrar ostmacka framför ostron och fördömer otrohet, det gäller också honom själv. Otrohet är som att efter ett restaurangbesök gå till ett bageri och köpa kringlor. Färska kringlor kan vara svåra att motstå, men motstå bör man. Dollys syster Kitty, 18 år, är föremål för hans kärlek, hon ger honom först korgen då hon satsar ”högre”, på Vronskij, men senare hittar de varandra. Levin skriver en bok och brinner för att förändra de ryska böndernas situation, men detta förefaller helt oväsentligt när Kitty är inom synhåll. Efter att han fått ja på sitt frieri vill han gifta sig dagen efter, eller max efter en vecka. När bröllopet väl blir av kommer han sent för att han saknar en ren skjorta. Levin är en grubblare som hittar gudstron mitt i livet, precis som författaren gjorde.
Tolstoj, liksom Levin vägrar blunda för obehagligheter, han ser livet i ögonen och det är motsägelsefullt. Den psykologiska skärpa med vilken författaren framför karaktärernas introspektion är imponerande och den största behållningen med verket. Dialogerna är inte direkt realistiska, de speglar inte hur folk talar, men de är ändå alldeles underbara. Ibland är texten så detaljrik att tiden stannar, eller snarare att jag glömmer bort att det finns sådant som tid.
Levin har en bror, Nikolaj, vars politiska åsikter går på tvärs med Levins vilket leder till hätska diskussioner om individen kontra kollektivet, avseende lantbruk, skatt, skola och sjukvård. Nikolaj går från hånad munk till att umgås med slödder, författaren gjorde själv en omvänd resa. Tolstoj spelade bort pengar i ungdomen för att till sist bli kristen och full asket. Han dog faktiskt på en järnvägsstation efter att ha lämnat sitt gods och sin fru på sin resa mot eremitlivet, 82 år gammal. Detta gjorde han trots att han hade ”hittat Gud”. Nikolaj dör på ett sätt som måste inspirerat Lindgren till Skallepers dödsscen, och hans död kommer med vad jag tycker är två stora poänger i berättelsen. En är att Levin och Kitty får träffa hans partner som är en prostituerad och trevlig kvinna och det andra är att Levin hamnar i existentiell kris:
”Här han hade just bringat lite klarhet i hur han skulle leva och så dyker denna nya olösliga fråga upp; döden.”
Döden spelar en viktig roll i Tolstojs roman. Den är sorglig och skrämmande men bringar också klarhet i livets villkor. Döden kan föra levande människor samman. Den påverkar människors känslor och indirekt handlingar och roller. Kitty får agens och växer i Levins ögon vid broderns dödsbädd. Människan använder döden i sin fantasi, som tröst och hämnd, men det är bara ordet döden och tanken på döden och rädslan inför döden. Dödens verkliga innebörd kan inte människan greppa.
”Levin hade plötsligt känt sig som en människa som i vinterkylan får sin päls utbytt mot en bomullsdräkt, och då kölden i all sin stränghet slog honom till mötes kände han för första gången, inte sitt förnuft utan fullständigt omedelbart, med hela sitt väsen, att han i detta tunna hölje var så gott som naken och att han ohjälpligt var hemfallen åt en kvalfull död.”
Alexej Vronskij framstod, innan han nobbade Kitty och bjöd upp Anna till sista mazurkan, som en svärmorsdröm. Han är mörk och stilig i uniform, världsvan, bra på att föra sig, har tydligen räddat någon från att drunkna och försökt överlåta ett arv till sin bror. En jesusgestalt, en ridderlig typ, militär som håller på med hästkapplöpning. Hans häst heter Frou-Frou (det betyder prydnadsföremål), och den är som metafor för Anna. Beskrivningen av hästkroppen är oerhört objektifierande. Frou-Frou tar Vronskij och sig själv över hinder efter hinder, Vronskij jagar på stoet för att vinna men han driver henne för hårt. På en tävling ser Anna genom en kikare hur hans häst brakar omkull i hög fart och Vronskij flyger av. Frou-Frou bryter ryggen och Vronski bär hela skulden. Anna befarar hans död och blir otroligt rädd. Men han reser sig upp utan en skråma. Detta mentala möte med döden får Anna att sluta låtsas och kasta sig ut. Hon avslöjar att hon är en person med sexuella begär, hon berättar om kärleksaffären för sin man. Alexei vägrar låta henne träffa sonen som hämnd. Han vill inte skiljas för att rädda sitt eget anseende. Anna är gravid. Hon och Vronskij åker till Italien tillsammans, men Anna saknar sin son, en sorg Vronskij inte kan begripa. Men det är först när paret återvänder till Moskva som Anna går in i fas två: Konflikten. Överklassens konventioner kan inte tillåta en kvinnas otrohet, det kan Anna heller inte själv. Överallt är också herr Karenin.
”..ingenstans vågade man gå utan att riskera att möta honom – så föreföll det i varje fall för Vronskij. Det var som med ett svullet finger: vad man än gör, hur försiktig man än är tycker man hela tiden att man stöter emot med det.
Observera att bokens enda lyckliga person Stiva – som är notoriskt otrogen, utan samvetskval, behåller sin frihet, ställning, sina vänner, sitt goda humör och sin fru. Anna straffas hårt och förlorar allt. Hon krossas mellan sin äkta man och sin älskare som båda heter Alexei/j. Namnet betyder ”till försvar för mannen”.
”Han såg på henne som någon ser på en vissnad blomma som han själv har pockat, och i vilken han med svårighet kan känna igen den skönhet för vars skull han har brutit och fördärvat den.”
Vronskij tycker att Anna ska hålla sig borta från det sociala livet för att inte förnedra sig, men Anna vill inte skämmas och gömma sig. Hon försöker att tänka förnuftigt, att inte bry sig om vad andra tycker. Författaren fångar kvinnans öppenhet, glasnost, förmåga att visa sig sårbar. Hon lider svårt nu och börjar knarka (morfin). Precis som Kitty efter att ha blivit nobbad av Vronskij kom över sina sorger med hjälp av samtal och systerskap, söker Anna upp Dolly för att söka tröst. Men det är för sent och tåget rusar vidare in i sista fasen: Katastrofen.
Tåget ja. Det tuffar på som en röd tråd genom berättelsen och är en symbol jag tycker mycket om. Annas resa börjar på tåget när hon möter Vronskij. Som pånyttfödd börjar hon livets resa. Tyvärr har tåget en slutstation.
”nu blir jag mig själv igen! Nu förstår jag allting igen, sade hon till sig själv så snart vagnen började rulla…”
Men Anna blir aldrig mer sig själv. Hon har sjunkit djupt ner i depressionen, hon känner inte igen sig själv i spegeln. På tågstationen letar hon efter Vronski men hittar honom inte. Vronskij är som en metafor för Gud i det att Anna söker efter tröst i Vronskij men enligt författaren borde hon ha sökt tron istället. Hon hittar till sist inget annat än mörker och då slänger hon ifrån sig sin symboliskt röda väska och kastar sig in under tåget. Hon vill bli fri från sig själv och hon vill straffa Vronskij. På sätt och vis straffar hon också Gud som enligt bibeln inte vill att människorna ska fly obehaget, det är en synd att begå självmord.
Anna är död men Vronskij lever vidare. Glansen han speglat sig i är borta och han står blek i jämförelse med den för tillfället storsinte Alexei. Detta får Vronskij att försöka skjuta sig, men han missar (kanske avsiktligt). Senare går han ut i strid – för att återupprätta sin manlighet – och man kan misstänka att hela affären med Anna handlat om äregirighet, Vronskij som utmatar Alexei.
Berättelsen fortsätter ett stycke till med Levins filosoferande kring meningen med livet och hur man bäst ska leva det. Han och Kitty grälar och brottas med svartsjukans onda ande. Detta överraskar först Levin som idealiserat Kitty och kärleken, inte heller att bli förälder motsvarar förväntningarna.
”Vad han kände för den lille var inte alls vad han väntat. Det fanns i denna känsla inte någonting av glädje, tvärtom – den innehöll en ny, alldeles säregen fruktan, erkännandet av en ny sårbar punkt. Och detta erkännande var i början så plågsamt, fruktan för att detta hjälplösa väsen skulle lida något ont var så stark att han själv inte märkte den meningslösa glädje, ja, stolthet som grep honom när hans lille son nös.”
Men Levin lär sig att acceptera livets förutsättningar med hjälp av gudstro. Om samhället inte hade olika regler för kvinnor och män hade Anna säkert också kunnat acceptera livet och kanske motstå frestelsen som hon ju visste skulle leda till skandal.
Anna Karenina är delvis ett romantiskt kärleksdrama i stil med Den unge Werthers lidanden, men samtidigt går Tolstoj i polemik med romantiken och gör verket till en realistisk tragedi. Hans budskap är glasklart: Människan måste tänka förnuftigt och stå emot känslornas infall. ”Lyckan ligger inte i tillfredställelsen av en åtrå.” Tolstoj intresserar sig också för klass och likt Proust ironiserar han över den ytliga och idiotiska adelns skenhelighet. Det är tjänstepersonalen som är de verkliga hjältarna. Om människan ska ha någon chans att må bra måste hon undvika storstaden och bo på landet, verkar författaren mena. Karriär och pengar gör ingen lycka det gör däremot mänskliga kärleksrelationer som bygger på kommunikation och ärlighet. Men för mig är det här mest av allt en utmärkt allegori över patriarkala strukturer. Kitty och Dolly är namn som påminner om dockor men beskrivningen av dem vittnar om att författaren såg dem som människor, som trots att de är kuvade under ett orimligt regelverk behärskar mänsklighetens viktigaste funktioner som empati, omvårdnad, kärlek och samtal.
Här kommer vi nu till varför jag känner så starkt för Anna Karenina. Anna är mannens drömkvinna, hon är vacker och intelligent, älskvärd och viktigast av allt – hon har med mina moderna mått hämningar. Män älskar kvinnor med hämningar. Hon skäms över att ha orsakat sin man skam och smärta, för att hon inte orkar älska sin dotter när livet är för tungt. Hon vill vara modig och gå sin egen väg bort från Alexei som hon inte älskar – och hon tar sig en liten bit när hon låter sig dras med i passionen för Vronski. Men sen knäcker patriarkatet henne. Det är både kvinnor och män som dömer Anna, men kvinnorna har inget val. Att stödja en fallen kvinna före emancipationen är att själv falla. När Tolstoj låter Stiva leva livets glada dagar och tar livet av Anna tolkar jag det som att han tar ställning mot samhällets misogyni. Någon kanske tolkar Anna som en passionerad hora-gestalt som Tolstoj vill straffa. Men om Anna är en hora så är Vronskij en djävul. Fast absolut, det ligger en hel del i den kopplingen med tanke på att idealhustrun Dolly (den heliga Madonnan) som strikt sköter sina plikter i hemmet får leva. Men om Anna påminner om en horagestalt är hon ingen stereotyp sådan, utan en mänsklig och komplex människa, som gör fel men som också har många fördelar – kanske faktiskt precis så som de flesta av oss är.
P.s. Jag tänkte att jag skulle se filmerna innan jag skrev den här texten men insåg att det är hela 17 stycken, bland annat en med lyckligt slut för amerikanarna. Jag såg i alla fall filmen från 1935 med Greta Garbo där Anna ser ut som Karin Forss i Varuhuset, som ju också dog förresten.
Vem har inte en regnig och gråtrist novemberdag tröstat sig själv med att den snart är över. I morgon är en ny dag, säger man till sig själv. Men tänk om det plötsligt inte skulle vara det. För protagonisten Tara är det varje morgon när hon vaknar, som i Ulysses en och samma dag, den artonde november.
”Jag har kommit långt bort från den sjuttonde och jag vet inte om jag någonsin får se den nittonde. Men den artonde kommer om och om igen. […] Det var därför jag började skriva. För att jag kan höra honom i huset. För att tiden har gått sönder. För att jag hittade en bunt papper i bokhyllan. För att jag försöker minnas. För att pappret minns. Kanske är det något helande med meningar.”
Vi kommer in i berättelsen (in media res) den artonde november nummer 121. Det är då hon börjar skriva om sin belägenhet och hur det hela började. Hon lämnade sin man Thomas och sitt hem för att åka på tjänsteresa den sjuttonde november. Den artonde genomförde hon bokinköp och träffade vänner, som planerat. Dagen avslutades med att hon kröp ner i sängen på hotellet. Vid frukosten ”morgonen efter” inser hon att allt omkring upprepar sig, vädret, människorna, tidningen visar att det åter är den artonde. Böckerna hon köpte är tillbaka hos handlaren. Alla andra tror att de upplever den artonde för första gången, bara Tara vet att det ständigt är samma dag.
Med en beskrivande detaljrik prosa som målar bilder och framställer ljud hypnotiserar den prisvinnande danska författaren Solvej Balle mig. Många upprepningar med små variationer håller spänningen vid liv genom hela det unika verket. Å ena sidan är det glasklart vad som händer och sker, å andra sidan är det fullkomligt obegripligt. Ungefär som med livet självt, gråzoner och obesvarade frågor hör till. Om uträkning av omfång är en existentiell och filosofisk mångbottnad roman om människans förhållande till universums märkligheter. Författaren överlämnar hela tolkningsarbetet åt läsaren. Tack för det!
Det ska – till min stora glädje – komma ytterligare sex böcker om Tara Selter. I den här första boken är hon helt fokuserad på revan i tiden och sin situation. Vi får veta väldigt lite om hennes tidigare liv och person.
När Balle skriver om Taras omständighet gestaltar hon enligt mig alienation, som i faktiskt utanförskap eller en känsla av detsamma. Således är temat något djupt mänskligt som rör oss alla. Som individ är du egentligen alltid ensam, det är bara du som är du, i din kropp, som tänker dina tankar och känner dina känslor. Att gång på gång behöva förklara för andra människor hur man har det och hoppas på att bli förstådd, men kanske aldrig fullt ut bli det, är allas vår verklighet. När Tara säger ”igår” avser ordets betydelse artonde november, till skillnad från Thomas tolkning av samma ord som betyder sjuttonde november. Jämför Sokrates som påpekade att samma vind kan kännas varm för en person och kylig för en annan. Beroende på vad man ätit innan kan sött vin upplevas surt. Surheten är alltså en avkomma av två föräldrar, vinet och den som smakar på det. På sätt och vis är varje människa sitt eget individuella mått för det som är.
”Vi var inga tvillingar eller något hästspann, vi var inga skogsarbetare eller dubbla gulor i ett ägg. Om vi var i Mesopotamien hade floderna fått namn och runnit tillbaka i sina bäddar. […].. vi kunde inte hitta tillsammans..”
Det här är ett konstverk som för mig också handlar om förlust och ensamhet. Balle ger form åt två älskande som skiljs från varandra. Tidigare försökte de som sant vetgiriga människor att lösa gåtan med revan i tiden tillsammans, de gör om vardagsrummet till ett ”kontrollrum” (haha!) men när 76 dagar har gått och hon varje morgon förklarat för Thomas att tiden stannat, klarar hon inte av det längre. Avståndet har blivit för stort. Då är det som att hon kliver ut ur Platons grotta och ser verkligheten för vad den är. Efter det börjar hon på ett mer noggrant sätt lägga märke till rummet omkring sig, ljuden, sinnesförnimmelserna. Hon känner av sitt humör. Hon vänder blicken mot himlen, som de gamla filosoferna, för att söka svar i stjärnorna. Det ser ut som att stjärnorna vrider sig men det är ju jorden som snurrar.
Tara drar sig undan och lever mol allena i gästrummet. Thomas jämförs med ett spöke som går igen och igen. Hon själv känner sig som ett monster som äter av världen, som tränger sig på och invaderar. Acceptansen, hoppet, humöret växlar men alltjämt är det den artonde november.
Balle skriver att ”..våra förväntningar på världens konstans vilar på ett osäkert fundament.” Plötsligt kan förutsättningarna ändras. Det kan bli krig och pandemi – det är väl i princip lika stora ingrepp i individers liv som om tiden stannade. Men i denna kafkaliknande loop finns det ändå något som beter sig som förväntat; kroppen. Taras hår växer och sår läker. Den fysiska kroppens förhållande till tiden, åldrandet, tycks vara ett obestridligt faktum.
Människan räknar och mäter men transcendentala värden kan inte uttryckas i varken siffror eller ord även om meningar verkligen kan vara lugnande.
Jag brukar tänka på Kerstin Ekmans författarskap som manligt. När jag nu träder in i hennes bokvärld möter den mig just så; lite torr och teoretisk, kunskapsrik och med en låst branddörr mot det hon kallar ”fruntimmersfjolleri”. Hennes bokvärld är byggd av 133 stycken verk, endast 28 av dem är skrivna av kvinnor (om jag nu räknat rätt). Av 98 stycken nämnda författare är 23 stycken kvinnor. Ungefär en femtedel av tårtan alltså. Ekman tycks i första hand intressera sig för traditionellt manliga saker; jakt, krig, mord, segling, skog med mera. Författaren Kerstin Ekman upplåter nästan ingen plats åt personen Kerstin Ekman. Det är inte per se något dåligt, snarare tvärtom. Vi behöver påminnas om vad integritet är för något och att skilja verk från person. Men jag kan ändå inte låta bli att leta efter henne. Kerstin… hallå?
Det är inte konstigt att hon har för vana att gömma sig. Att ta plats som honmänniska har inte direkt genererat goda karriärmöjligheter, (jämför Kerstin Thorvall). Om Kerstin Ekman som en ”Daddy’s girl” omhuldad av ”Big Daddy” (med Solanas ord) kastat lite skit på fjolliga fruntimmer, har det i alla fall gett oss en prisad kvinnlig författare och akademiledamot (född 1933!). Hennes enda karriärmöjlighet – förutom att vara en mycket skicklig författare – var förstås att appropriera den patriarkala hegemonin.
Hennes bokvärld börjar icke originellt med Odysséens sånger och ett fint citat därifrån ”Tål dej, mitt hjärta! Du har ju varit med om hundaktigare saker förr.” Sen fortsätter hon att gå igenom kända klassiska manliga författare och deras manliga verk. Flertalet har jag inte läst och jag blir inte sugen på att göra det. Det blir ganska mycket en redogörelse för verkens handling och för lite, i mitt tycke, av Ekmans reflektioner. Det finns bilder också, givetvis inte på författaren själv.
Kerstin… hallå?
Tillslut ger hon ändå ett pip, eller ett vrål kanske. Jag misstänker ett koleriskt temperament. Hon berättar om flytten till Ångermanland som syftade till att komma närmare skogen, Salman Rushdie-konflikten och hennes utträde ur Svenska Akademien. Hon påtalar att verklighet är ett oklart begrepp. ”Det finns ljudvågor på en frekvens som inte ens hundar kan höra. Ljus kan vara miljoner år gammalt när vi ser det och komma från slocknade stjärnor.” […] ”Den [verkligheten] är en överenskommelse mellan varelser som har sina sinnesorgan inställda på samma våglängder. Man ska helst också vara på samma sociala våglängd.” Jag uppskattar det hon skriver om ambra, om Camus mamma som var analfabet, om att 1700-talets brevroman möjliggjorde att redovisa diktade personers tankar (det var före medvetandeströmmen uppfunnits) och att grytlappar faktiskt är mandalas. Hon uppmanar till att läsa svåra böcker även om man inte förstår dem och sedan läsa om dem. Hon tycker dem ska läxas upp ”som istället för estetiska kriterier låter olika åsiktsriktningar, ideologier, grupp-, köns- eller rastillhörigheter bestämma vad som är god litteratur och därmed värd att läsa.”Instämmer! Hon bidrar till förkovran gällande litteraturtekniska begrepp som implicerad författare, analepser, kairos och media in res. Det sistnämnda är också ett skrivtips och här kommer ett till:
”man ska ha fan kvar i nöten. Som författare bör man inte ta hjälp av vare sig smed eller psykolog för att släppa ut honom. Han gör sitt därinne. Han håller en från beskedlighet och predikningar, från den gråtristaste realism och från litterära modetrender.”
Men så mot slutet tar det sig riktigt när hon försvarar Moa Martinsson och delger sin rädsla. Allt är förlåtet, känner jag då. Jag ryser och får en klump i halsen så fint det är.
Jag går en kortkurs om att skriva kritik. Vi har läst och diskuterat vad kritik egentligen är och jag har landat i att jag tycker bokrecensioner med rätta får vara allt; rationellt informativa och källa till kunskap samt personliga och känslostyrda vidareskrivningar, egna små konstverk gärna. Ingen press alls. Den här ska jag läsa upp i morgon.
Om Sara Stridsberg finns att välja, väljer jag alla gånger henne. Men nu är det också två intensivt blå ögon som väljer mig. Tjejerna som flyter ovanpå omslaget heter Zoe och Sabina. Jag dyker utan minsta betänklighet ner i deras värld. Och väl där känner jag igen mig, det här är Stridsbergs Beckomberga – ode till min familj i barnformat. Här finns också simningen som i Happy Sally, feminismen som i Drömfakulteten, längtan till havet och galenskapen som genomsyrar hela hennes välrenommerade författarskap. Tillsammans med Sara Lundbergs stämningsfulla målningar (snygg parafras på Den döende Dandyn bla) sällar sig Dyksommar till de andra mästerverken. Den nominerades till Augustpriset 2019.
Zoe som kanske för att intyga sanningsanspråk tittar upp till vänster, är vår berättare. Nu är hon vuxen men historien återberättar hon ur barnets perspektiv. Det börjar den dagen hennes pappa försvann. ”..det var ett hål där han brukade sitta vid frukostbordet.” Han visar sig vara på det som kallades mentalsjukhus, där finns också Sabina som blir en vän till den handlingskraftiga och modiga Zoe. Sabina är sjukhusets drottning, hon kan gå i alla riktningar och passera gränser mellan fantasi och verklighet. ”En flicka kan göra allt hon vill”, säger hon. Sabina fäster sin stadiga blick på läsaren och kräver att bli sedd och respekterad som en människa bland andra med fördelar och brister. Hon må vara inlåst men gömma sig tänker hon icke göra. Hon är blå som sin badrock men glöder också som sin röda baddräkt. När jag möter hennes blick är mina ögon fuktiga. Zoe somnar ibland när hon och Sabina ligger i gräset, barnet är tryggt, men hon har förstås också sina funderingar…
”En dag vill inte min pappa att vi ska komma längre. ’Hej då’, skriver han på en liten lapp som han skickar ut under dörren när vi kommer för att hälsa på. Vi hör hur han gråter där inne. ’Vill han inte bli frisk längre?’ frågar jag. ’Jag tror att han har glömt vad frisk är’, säger mamma. Hur kan man glömma frisk? Hur kan man glömma mig?”
Språket är om vartannat tilltalande poetiskt och naivistiskt precist. Pappan säger att han har förlorat sina vingar, Zoe berättar att han inte vill leva längre och att folk på sjukhuset verkar ”skitkonstiga”. Hennes berättelse är trovärdig, osentimental, rolig och hoppfull, men förstås också mycket berörande eftersom ämnet är mörkast tänkbara. Det är dystert (men inte ovanligt och verkligen inte alltid kopplat till sjukdom) när ett barn får söka sin pappas uppmärksamhet, istället för tvärtom. Men å andra sidan, intygar Zoe som vuxen, gick det ganska bra för honom ändå.
Det här är en barnbok för vuxna att läsa med eller utan barn. En berättelse om hur sjuka vuxna påverkar barn. Det är en normalisering av vemodet. En fördomsfri och avdramatiserad skildring av psykisk sjukdom. Det är en tröst för anhöriga och en förklaring om att svar till relevanta frågor ibland saknas. En hyllning till fantasin och en konstnärlig källa vars vatten är djupt och lockande men också obehagligt.
Jag är nöjd och lättad att efter ett snabbt dopp kunna bryta trollbindningen, kliva upp, torka av mig och lämna deras verklighet. Men jag lämnar förmodligen blöta spår efter mig.
Senaste kommentarer