Jag har läst och älskat alla tidigare böcker av Agnes Lidbeck och jag är väldigt sugen på fortsättningen på Nikes bok, men så kom den här romanen istället och den är, ja vad är den inte?
På bara 250 små sidor har Lidbeck fått in politisk samhällsdystopi, ungdomens erfarenheter, vuxenblivandet och åldrandet, vänskaps- och kärleksrelationer, klass- och könsrelaterade spörsmål. All min kärlek är en modern variant av Valfrändskap framförd med en komprimerad, lite hackig och torr prosa. Jag brukar gå i gång på Lidbecks språk och cyniska blick. Men nu förblir jag lika sval som prosan. All min kärlek får den inte.
Det handlar om två killar och två tjejer som möts som unga och vars vägar korsas ända in i döden. De är vänner och ovänner, kära och avundsjuka, de får barn och gör karriär. Läsaren får ta del av fyra individers lyckojakt som i sin kontext sätter ljus på människans förmåga att fokusera bagateller. I Lidbecks framtidsdystopi har den successiva nedmonteringen av demokratin redan nått sitt mål med enpartiregering. Lidberg jämför skickligt människans lilla liv med de stora livsavgörande frågorna; demokrati och frihet exempelvis. Jag tänker mig att hon egentligen ville skriva Nikes bok del två men kände att det som sker i Sverige nu måste bemötas. Pluspoäng för det.
”Hon tänker att om hon vetat hur lite vissa saker känns, hade hon kanske levat livet fram tills nu mindre rädd.”
Hon får också plus för att sitt intelligenta språk och sin psykologiska kunnighet. Karaktärernas inre monologer är underhållande och realistiska.
”Tänk att ha någon som tror så mycket på vem man ska bli, att den blir arg om man blir något annat.”
Hennes enkla ord bildar meningar med en mycket större innebörd än vad man först uppfattar. Exempel: ”läppar att upptäcka i spegeln” (vilka läppar?). Men helheten är för spretig, det är för många perspektivskiften och tidshopp för att jag ska kunna leva mig in och komma karaktärerna nära. All min kärlek är en översiktlig idéroman som är mer spännande som idé än som läsupplevelse.
Senaste kommentarer