Lucrecia ärver en förmögenhet av sin faster Vita, med villkoret att hon lämnar sitt karriärsdrivna ekorrhjul i storstan Buenos Aires. Det är så länge sedan hon hade semester att hon glömt hur man gör när man söker ledigt. Men hon kommer iväg i alla fall och precis som Vita tänkt sig börjar Lucre sova gott, känna och tänka efter:
”Hennes faster har visserligen alltid varit en riktig bokslukare. I alla fall så länge de umgicks. När var det egentligen som de tappade kontakten. Inte medan hon studerade, nej, hon har tydliga minnen av Vitas kommentarer om universitetslivet, hennes råd vad gällde hennes karriär. Av den ironiska ton med vilken hon behandlade en del av hennes planer, i stort sett alla. Först kommer de att ta ifrån dig dagarna, sedan nätterna, sedan drömmarna, oavsett vad du gör, sa hon. Maskineriet kommer att sluka dig, min vän.
Jag borde och vill älska en roman som proklamerar arbetskritik, som är originell och på inget sätt förutsägbar. Prosan är av fin kvalité men efter ungefär hundra sidor tappar María Sonia Cristoff mig mellan sina spretiga avsnitt. Den experimentella och fragmentariska formen med flera olika berättarjag och anteckningar, sångtexter, brev, nyhetsflashar och samtal faller mig inte i smaken. När romanen avslutas med en krönika undertecknad ett skrivkunnigt vildsvin känner jag att detta nästan var slöseri med min tid.
”.. tänk bara hur trist det skulle vara att läsa om händelserna så som de var, detaljerade uppgifter om tidpunkter och platser, meningar utformade som vittnesmål i en domstol.. […] Det är inget jag skulle vilja skriva ner, än mindre läsa. Jag vill hellre överdriva, Lucre, jag vill hellre fantisera.”
Klart hon ska fantisera och överdriva, María Sonia Cristoff, många gillar det (magisk realism), men sällan jag.
Den här är för mig som lindblomsteet och madeleinekakan för Marcel – jag minns min ungdom och hur den brukade ta på mig. Som huvudpersonen Matilda satt också jag i kassan i matbutik och log och ljög. Med fuktiga armhålor och dunkande hjärta, i obekväma kläder med en argsint chef över mig mötte jag sura tanter, snuskiga gubbar, dryga överklasstyper och lättkränkta missbrukare. Mjölk och människor är en perfekt titel på dessa berättelser om helt jävla galna och vanliga människor (som i Steinbecks klassiker). Vissa avreagerar sig, andra söker tröst hos kassörskan som vore hon en moder med söt mjölk.
Bilderna träffar tillsammans med texten precis mitt i prick. Matilda Josephson lyckas hålla en väl avvägd balans mellan tillspetsad humor och realistiskt allvar. Hon framkallar den skaviga stämningen som uppstår i kassan där alla typer av människor möts, det påverkar mig starkt. Än mer drabbande är gestaltningen av att vara ung tjej och ny på jobbet. Jag minns med fasa osäkerheten och alla respektlösa förslag och kommentarer. Många behandlar unga människor dåligt så egentligen är kanske inte serviceyrket helt lämpligt när man är ung. Det kan vara tvärsäkra kollegor som ger oombedda råd, eller psykiskt sjuka vars beteenden skrämmer, vissa vill imponera och skryter eller ljuger som en häst travar, andra är arga och skäller på priser/sortiment/öppettider/väder eller annat som inte har med kassörskan att göra.
När jag tänker på det nu inser jag hur mycket skit man tar som ung. Jag gjorde i alla fall det. Varför stod jag inte på mig och såg till att jag fick herrbyxor som jag ville istället för de ”figursydda” damvarianterna med plats för kurvig röv och getingmidja? Kanske för att när unga står upp för sig själva blir folk galna och börjar gorma om dålig uppfostran och att man ska respektera äldre. Fy fan vad glad jag är över att den tiden är över.
Jag är däremot inte glad över att Jospehsons bok är slut. Hoppas det kommer flera!
Det var Sara Danius som gjorde mig uppmärksam på Stina Aronson (1892-1956) och Hitom himlen från 1946. Den utkom igen 2004, med obegriplig omslagsbild enligt ovan. Underbart ju, när förlag väljer att lyfta upp gamla godbitar till ytan. Det här är en särskilt skimrande pärla på mitt bokhalsband.
”Ty gällde det verkligen sorg höll Emma Niskanpää tillbaka tårarna och gav sig inte över som lappkvinnor och många kvinnor söderifrån gör istället för att bevara sitt lugn.”
Det kan göra underverk för en känslig åttiotalist söderifrån att hänga med änkan Emma Niskanpääs i hennes vardag. Den pågår i Norrbotten tidigt 1900-tal. Emma är ett rejält finskt fruntimmer som reder sig i sitt pörte trots fattigdom, tjugofem minusgrader och storm samt rädslan för Stalo. Det är salt i kaffet, renost i botten av kaffekoppen och pipa i munnen. Gudstron, oron för sin lungsjuke son John och livmoderns krampanfall om vilka hon biter samman sina tandlösa käkar är några av de saker jag upplever med Emma. När hon får besök till ödegården sticker det i halsen, hon vet inte själv att det är glädje för hon tolkar sällan sina känslor.
Hitom himlen kan förmodligen uppfattas som en smula trögläst på grund av sina överlastade meningar men läsaren med tålamod blir rikligt belönad. Jag behöver ingen nypa snus att nysa mig pigg av när jag läser Aronsons intelligenta, innovativa och underhållande prosa. Det är språket mer än handlingen som fängslar. Här är tankar på den intima kroppen köttätande. Dagsljuset som grumligt vatten och när det senas hastigt mot kväll fälls himlen ner över jorden som ett kistlock. En man är utrustad med ett tidtagande sinne istället för bristen på pengar att köpa ett ur för. Tankar är imaginära armar som kan tränga, hålla fast och genomsöka fickor.
”Innerst var han en godsint liten man fast han hade infantil uppsyn och små misstrogna apögon.”
Men Aronson – som själv var född i Stockholm och som flyttade till Norrbotten – envisas med att beskriva människornas ansiktsdrag som förvrängda och djurlika, mongoliska och gula. Det finns en underton av rasbiologiska föreställningar. I en av byarna bor sjutton personer varför det är lätt att tolka de dövstumma och på andra sätt missbildade personerna som resultat av inavel. Aronson överlämnar åt läsaren att tolka.
”Redan medan bonden Vaaras hustru satt och drömde i det ödsliga köket – hennes namn var Mira eller egentligen Miriam..”
Klart är i alla fall att Stina Aronson skriver feministiskt medvetet ur kvinnornas – och männens – perspektiv. Hustrurna är realistiskt beskrivna, de har namn och livmödrar, bekymmer och styrkor. Aronsons diktade män och kvinnor är på många olika sätt. Den nyligen lästa Godnatt, jord lämpar sig väl att jämföra. Min övertygelse om att kontexten inte kan rädda Ivar Lo-Johanssons generaliseringar ökar när jag läser Hitom himlen.
Voj voj (som de säger här) vad bra! Den här måste alla prosa-gourmander smaka.
Vad kan jag skriva om en bok där allt redan står? (Allt står faktiskt redan i beskrivningen på baksidan.)
Tjuvlyssnaren börjar ganska starkt. Jag gillar språket och blir nyfiken på den 64-åriga ekonomen Karl-Gunnar Hammarkvist. Han berättar inledningsvis om sin barndom som osynlig och ensam. Jag uppskattar att han inte blev tokmobbad, att Maria Ernestam avhåller sig från ytterligheter.
”Mitt liv kännetecknades inte av svindlande höjder men i gengäld slapp jag dalarna.”
Karl-Gunnar Hammarkvist – det är så han tänker på sig själv – överhör ett samtal som gör honom besatt av en person som heter Mariana. Hon personifierar någon slags rödflagg för ett undanträngt minne han bär på. Det är själva plotten och den är tyvärr väldigt förutsägbar.
Det handlar om kärlek och ensamhet, bra ämnen i och för sig och eftersom prosan är välskriven har jag inga som helst besvär med att ta mig igenom dessa 141 sidor. Men mer än eskapism bjuder den här läsupplevelsen mig icke. Det kan likafullt vara gott nog.
Det här är en prisad roman om när tiden kommer ikapp. Vi kan orsaka tillfällig fördämning genom att blunda för problem, känslor och beslut, men tidens flod kommer omsider att föra oss till mynningen. En flod är en resa som besöker livets toppar och dalar och som har ett oundvikligt slut. Att havet är slutstationen är en ganska fin tanke jag kanske kan vänja mig vid.
”Jag har egentligen aldrig lyckats se de stora förändringarna som är på väg förrän i sista ögonblicket, har inte sett hur en tendens rymmer en annan, som Mao brukade säga, hur det som kommer strömmande alldeles under ytan kan röra sig i en helt annan riktning än den man trodde att alla hade enats om, och om man inte är uppmärksam när allting vänder, står man återigen ensam kvar.”
Den vackra boktiteln kommer från en dikt av Mao, en politiker i Arvids smak. Han är det trettiosjuåriga berättarjaget och 1989 är han helt handfallen inför tidens flod. Europas kommunistiska regimer kollapsar, det gör också Arvids äktenskap och skyddsmur. Klädd i sin fars kläder försöker han närma sig sin cancersjuka mor och kanske också insikter om sig själv. Läsaren följer hans misslyckade försök inifrån, det är mycket plågsamt. Men också härligt, tack vare Per Pettersons lågmälda prosa och gestaltarskicklighet. Jag förbannar tidens flod är en fantastisk läsupplevelse, nästan lika bra som Ut och stjäla hästar.
”Jag hade aldrig gillat henne. Hon fick oss andra att se ut som idioter.”
Eftersom Arvid fokaliseras inifrån måste vi läsa honom som en opålitlig berättare. Genom omgivningens utsagor och bemötande förstår vi att han inte bara lurar läsaren utan också sig själv. När mamman betalar hans båtbiljett börjar jag nästan lipa. Jag tolkar det stora barnet Arvid som att han vill stå upp för det som är rätt, men så blir det fel – vilket det ju blir för oss alla stundtals – och då flyr Arvid med hjälp av alkohol.
”Det gick en spricka genom mitt liv, ett svalg, och det svalget kunde bara fyllas med öl.”
Jag älskar Pettersons prosa, inte minst flodmetaforen. Han återkommer till hur Rio Grande bildar gräns mellan USA och Mexiko som mellan Arvid och hans mor. Han berättar begåvat om klyftor mellan socialgrupper och generationer. Det är svårt för människor att förstå varandra.
”Jag försökte samla allt jag hade i huvudet till ett enda rakt streck.”
Författaren beskriver hur rädsla för existentiell ensamhet kan ta sig uttryck och diskuterar huruvida det kollektiva ”vi” som kommunismen erbjuder arbetarna kan fungera tröstande (när religion inte är ett alternativ). Jag tror Arvid skulle känna igen sig i det Sally Rooney skrivit om att civilisationen dog tillsammans med kommunismen och människan då förlorade känslan för skönhet. Sedan dess har vi levt i en värld utan hopp där skönhet handlar om att sälja saker.
Det finns ett inredningsmagasin som heter Hus & Hem, med bilder på olika vackra hem som kan inspirera läsaren att köpa onödiga och dyra saker, skapa perfektionspress och försvåra läkningen av själens sår. Helle Helles bok med samma namn är ett plåster på det såret.
Jag blir skönav att läsaHelle. Jag vet inte hur det går till men plötsligt känner jag acceptansens varma hand klappa mig på kinden. Utan minsta ansträngning läser jag om Helles smått passiva och högst mänskliga protagonist och det gör mig pigg.
Anne, 30+, har återvänt till barndomsstaden. Hon och hennes man Anders har köpt hus som ska fixas i ordning och de vill ha barn. När Anders arbetar i Köpenhamn packar Anne upp lite sporadiskt, umgås med grannarna och med sina två barndomsvänner. Hon promenerar, handlar, röker och dricker, äter och lagar mat.
Med en perfekt kombination av minimalism och realism skriver Helle in sig i mitt hjärta. Texten är till stor del dialogdriven och det med absolut gehör. Undertexten skriker sorg och vilsenhet, om liv och död, kärlek och ensamhet. Oron för det stora, gestaltas med det lilla som blir det stora. Trots att inget märkvärdigt pågår i Annes vardag – allt som sker har också hänt mig eller någon vän till mig – är det här så spännande att jag måste sträckläsa.
Tvätten hänger i dagar ute i regnet och den lånade cykelpumpen ligger kvar i förrådet. Många cigaretter och vinglas blir det. En snygg granne är som en kaka Anne både vill äta upp och ha kvar, men absolut inte dela. En riktig kaka antingen vräker hon i sig eller låter bli helt. Hon ljuger så där som människor gärna gör, för att skydda sig eller för att det är mest bekvämt, helt utan onda avsikter. Hon tar in tvätten till sist, återlämnar cykelpumpen och kampen mot varats allomfattande intighet fortsätter.
Vi vet ingenting om hur människorna i Helles värld ser ut och det är verkligen inget som saknas. Jag är fullt upptagen med att känna samhörighet med Anne som pratar om hur svårt det är med kärleksfulla avsked vid dödsbädden eller när hon berättar om hur rädd hon är för att sluta som sina föräldrar; ensam, olycklig och död.
Jag älskar gammal arbetarlitteratur; språket, när fokus ligger på behov istället för begär och doften av kamfer och naftalin, fläkten från historiens vingslag utan stämningsmördande digitalisering eller medelklassproblem. Det finns så många verk av proletärförfattare jag uppskattar att jag inte ids räkna upp dem, men jag är osäker huruvida Ivar Lo-Johanssons (1901-1990) Godnatt, Jord (1933) platsar på min lista. Det här är en kluven läsupplevelse.
”Man säger grobladen håller mest till på gångvägen, där de trampas på. Så är det med statarna.”
Huvudkaraktären Mikael är statarbarn och baserad på författaren själv får man förmoda. Han är klädd i klumpig blus och lever i drömmarnas värld. Mikael älskar böcker och Mona med röda band i håret (vars föräldrar är torpare) just för att dessa inte är kopplade till det förhatliga statarlivets modus.
Att ta stat är inget man gör frivilligt, men hellre det än fattigstugan. Statarna – enligt Ivar Lo-Johansson – är inte bara fattiga med allt vad det innebär (sill, svett, sjukdomar, tandvärk i tjugoårsåldern (vilket lindras med kreosot)), de är också ”hjälplösa”, missunnsamma, elaka (åtminstone kvinnorna) och korkade. De sväller som grodor vid andras olycka. Tanken är kanske att läsaren ska ta tolka detta karaktärsmord som begånget av barnet Mikael, men eftersom berättarperspektivet är tredje person framstår det för mig som att Lo-Johansson skriver ner fattiga människor som vore de av sämre sort. Det stör mig inte främst för att det är oetiskt utan för att det är falskt.
Det är personer av kvinnligt kön berättaren i första hand siktar in sig på. Många av dem saknar egna namn, ”Göranssons kvinna” är en av många ”statarhustrur” som exempelvis rörs till tårar av baronens dravel, som vore de lättlurade. Den kvinnliga lärarinnan, djupt föraktad av huvudpersonen bor ensam med sin ”uttorkade dygd”. Hon är både värnlös och hatisk, har pipig röst, är osäker och okunnig. Flickorna i klassen (utom idealiserade Maud förstås) putar med sina små bröst och ser ner på pojkarna. Mikael respekterar inte sin moder, bara sin fader. När det pratas om mördare i trakten blir kvinnorna ”bleka om kinderna av fasa”, själv är han helt orädd och vill han bli mördad. Fina farmor från Himmelstorp är undantaget, troligen för att hon säger: ”Lova mig en sak, bli aldrig statare”.
Det är idel mörker i Godnatt, jord. Geniet Ture i dundret måste sluta skolan, Sniken blir tokig och bränner ner ladan i jakten på en tioöring, familjen Sackéus förlorar sina barn och så vidare. Jag uppskattar givetvis ambitionen att skildra samhällskritik och antikapitalism, men jag känner ingen kraft. Tvärtom upplever jag att Lo-Johansson sänker mig. Jag är flickan på August Malmströms målning Grindslanten som gråter när de fattiga barnen slåss med varandra istället för att gå samman mot överheten.
Men här finns också avsnitt jag gillar, naturbeskrivningarna exempelvis. Det kommer heta flåsningar av torka, grässtrån böjer sig, friskt källvatten svalkar långt omkring sig i värmen och solstrålarna är som spjut in i fönstren. Om vintern ”ligger snön kvar som en hemlös vithet på den gråaktiga marken” och dagsmejan droppar från taken. Norrskenets flammor är vågor av ljus och skurar av lysande strålar skjuter upp över skyn och bildar en brinnande vägg. Mikael drömmer att norrskenet är elden från statarboken som brinner upp strax innan man skriver in hans namn.
Jag tycker också om hur luffaren sprider hopp om en framtid i frihet, han får mig att minnas Bolle på sin väg till Klockrike. Bronten är på sätt och vis ett ljus i mörkret också, han är kommunist och strejkagitator, dock kämpar han i motvind och får sparken. Han verkar helt ensam bland statarna om att intressera sig för att tänka och försöka nå rättvisa, det är märkligt.
Det finns flera saker jag finner icke trovärdigt i Lo-Johanssons berättelse. Även om jag tar hänsyn till den historiska kontexten tycker jag han skriver rent felaktiga saker om hur människans kropp och psyke fungerar. Ingen statare tycker att kondom är en bra idé, tandborstning avfärdas som nymodigheter från stan. De snattande zigenarna har bruna halvvilda ögon. Någon har klottrat ett kvinnligt könsorgan – det har jag aldrig sett ens i modern tid (innan Grafitta). Människor i stan hytter med näven åt Mikaels föräldrar för att de är ja vad, vilsna, fattiga, statare? Och sen när flickan Hilma frivilligt drar fram rumpan för att bli smiskad av en jämnårig pojke framför flera andra då förstår jag att här är det inte bara oxarna som skenar bort i tok. Författaren tar i för mycket, karaktärerna beter sig inte som verkliga människor. Jag får nästan inga känslor för Mikael eller för vad han upplever. Jag tror att det här är en ytlig skildring som inte siktar på att berätta hela sanningen fram tills Mikael får sin första orgasm, ungefär i mitten av boken. Då förstår jag att tanken är nog att delge även de innersta hemligheterna men det är alltför orealistiskt för att jag ska kunna ta in det. Och inte minst, misogynt.
Jag har tidigare skrivit om den första boken i Riad Sattoufs självbiografiska serie, nu har jag läst resterande fem delar. Tyvärr får jag säga, för det grämer mig att den är slut.
Jag har underhållits, jag har lärt mig om bland annat Frankrike och Syrien, jag har berörts och jag har inte minst imponerats av Sattoufs geniala tecknarstil och språk som träffar mitt i prick även när det kommer till pyttesmå till synes banala detaljer. Här vill jag nämna översättaren Björn Wahlberg som lyckas behålla humor och tonträff in i minsta pratbubbla.
Alla delar är bra, de första mest roliga och chockerande, den här sista är inte lika rolig men ändå bäst av alla. Framtidens arab är en väldigt modig och öppenhjärtig skildring som ringar in livets svårigheter i allmänhet – jag känner igen mig – med extra tjocka linjer runt patriarkala normer. Riad är liten och rädd när han växer upp och blir man, han upplever patriarkalt våld både i hemmet och utanför, han erfar rasifiering och mellanförskap mellan länder och mellan mamma och pappa. Jag tycker dock att det är onödigt att den säljs in som en ”sann” berättelse, den är för bra för det. ”Att kalla en historia för en sann historia är en förolämpning mot såväl konsten som sanningen, skrev Vladimir Nabokov. Sattoufs berättelse är definitivt sann för att den berättar om riktiga känslor som finns hos levande människor men om dessa människor hette eller talade exakt som i den här boken, det är tveksamt.
Förutom det mest uppenbara att Riads lillebror blir bortrövad är det som berör mig allra mest hur protagonistens tankebanor går. Det är otroligt snyggt gjort med färgerna i bilderna där det röda markerar starka känslor. Pappans elaka röst som ett slags överjag dyker upp i röda tankemoln, fram till det att Riad med hjälp av den rödhåriga psykologen ändrar på detta och hans eget överjag föds, det är inte rött. Givetvis tar han i för mycket innan han hittar jämvikten. När han som ung vuxen väl hittat sin röst och vågar använda den skriker han. Jag har gjort precis detsamma.
”Det gäller att göra upp räkningen med föräldrarna. Inte i verkliga livet, utan med dem man har i huvudet” (=otroligt användbart råd).
Framtidens arab är för alla! Du som älskar serier måste självklart läsa denna. Du som aldrig läser serier, kommer få smak för det om du tar dig an den här. Ser du dåligt bör du kanske vara beredd med förstoringsglaset.
Om Charlotte Roche (som skrev Våtmarker) varit äldre och fått chansen att para sig med Marcel Proust, och om den knapplösa samvaron lett till en oönskad graviditet, hade avkomman kanske blivit ett intelligent, sexfixerat och ångestridet barn, som jag tänker mig Melissa Broder (f 1979). Fiskarnas tecken är hennes makalösa debutroman.
Makalös för att den är så mycket; dels en genuin och välskriven självhjälpsbok, i skönlitterär form med humor och djup. Dels en oväntad, explicit, modern roman, som också är tidlös då den tar avstamp i arkaisk tid och behandlar eviga ämnen. Den är informativ, lärorik och väldigt pigg i bäret. Boken är bra nu men jag känner mig något övermogen, den hade varit perfekt om jag varit 30.
”Kanske var det detta som var att leva i stunden: ett tillstånd av aktiv förnekelse av framtiden.”
Lucy, 38 år, irrar laddad med ångest omkring i fantasilivets labyrint. Det är väldigt tjocka och smutsiga väggar i den medelklassbubbla som omringar hennes ego. Avhandlingen hon skriver på sedan nio år handlar om Sapfo. När hon är på väg att göra slut med sin kanske-man och särbo, som hon inte är kär i, gör han slut med henne. Panik! Lucy är en karaktär som bjuder stort motstånd, hon är inte enkel att tycka om – och det tycker jag om.
Jämfört med sköna Broder är jag en förnumstig fan, varför jag – som vanligt – vill råda er att läsa boken innan ni läser min recension. Jag kvaddar läsupplevelsen.
KÄRLEKEN ÄR.. viktigast av ALLT. När jag skriver kärlek avser jag eros och agape. När Lucy tänker på kärlek är det 100 procent eros som gäller. Det är hennes första misstag. Hon försakar allt annat och använder kärlek och sex som en drog, för att slippa känna existentiell ångest över livets förgänglighet och ensamhet. Men endast nästan-kärlek kryddad med avstånd fungerar, ett tag, sen fungerar inte den heller.
Det är skitlätt som läsare att säga till Lucy att hon måste ju jobba med sin förmåga till acceptans. I en sund kärleksrelation ingår tristess och vardag. Det finns inget sådant som den perfekta mannen som håller konstant jämvikt mellan kärlek, åtrå och längtan. Hon måste våga visa sig (lagom) sårbar, våga fråga ibland och riskera att bli avvisad. Gulliga Melissa Broder låter läsaren få vara den kloka.
Jag känner mig så smart att jag tänker på kärleken i ett nötskal. Jag valde en nöt en gång, efter skalets utseende och doft. Jag försökte snarast knäcka den, det var lite besvärligt och jag måste vara försiktig för att inte klämma mig i kraschen. Men trägen vinner. Skalet kastade jag sen och njöt av den välsmakande nötkärnan. Nu när det gått över tjugo år käkar jag mest skalade nötter ur påse. Det är bara att smaska i sig. Lucy hon inte bara tittar och luktar utan slickar på flera jordiga nötter för att hitta den perfekta. Hon fantiserar brett om hur gott det ska bli med nöt, hur stor och saftig och fin den kommer vara i färgen och hur den kommer fylla hålet i magen och göra henne hel. Det är dock viktigt att ingen annan varit och orsakat en spricka i skalet, hon synar den igen och igen. När hon väl bestämmer sig för en måste hon få fram nötknäckaren som hon placerat otillgängligt i ett överskåp och därför måste hon lägga ifrån sig nöten, kliva upp på en stol, leta efter verktyget, och tror ni då inte nötfan ramlar ner och rullar längst in under soffan. När nöten sen är knäckt är allt över. Hon har röda märken i handflatan. Då upptäcker hon att hon är ju inte alls sugen på nöt. Den var inte alls så fin som hon trodde. Hon vill inte äta den och inte bjuda den åt någon annan. Den får ligga där och torka och bli besk. Lucy är fortfarande hungrig.
Den grekiska kören i den här komedin har fyllda läppar och runda yogarövar, de är gruppdeltagare som tillsammans med Lucy försöker bli av med missbrukarbeteendet. Det fungerar dåligt och Lucy letar vidare på Tinder, där hittar hon tyvärr bara fula nötter och tomma skal. Sen förstår man att hon tappar det totalt, Broder låter henne möta havsmannen Theo. En vacker yngling med muskulösa armar och fiskfena. Med honom hittar hon den perfekte jämvikten mellan kärlek, åtrå och längtan. Mystisk, sårbar, uppenbart halv vilket utjämnar maktförhållandet dem emellan, omöjlig att bli sambo med av förklarliga skäl, van med fisklukt, ej konkurrenskraftig, gillar mensblod. Alltså perfekt för Lucy. Och perfekt för oss läsare som älskar när författare använder gamla myter med ombytta könsroller.
”..när Theo oroade sig för mig kände jag mig sexig.”
När Broder skojar om fiskfjäll och avleder oss med beskrivningar av den perfekta orgasmen tror jag att Lucy är drogad, skuldtyngd, förvirrad och självmordsbenägen. Hennes stora svårigheter kommer sig antagligen av att hon förlorade sin mamma i unga år varför hon är rädd för att åter förlora en som hon har nära.
Klart slut från förnumstig fan som bara vill påpeka en gång till att det här alltså är en ROLIG bok. Om det inte framgick.
En prisvinnande bok av en kvinnlig författare som diskuterar skillnader och likheter mellan människa och hund, som utspelar sig i Ryssland och är baserad på verkliga händelser – det låter mycket lovande i mina öron. Men tydligen är jag lomhörd.
Så här i efterhand kan jag se tecknen. Det där blodiga typsnittet som titeln är skriven med borde ha gjort mig misstänksam. Samt att författaren alls inte är från Ryssland utan Australien.
Jag märker väldigt snabbt när jag börjar läsa (högt för min tolvåring) att prosan inte faller mig i smaken. Hundpojken är överbelamrad med ord som säger samma sak. Folk skrek och svor, som att de var arga, de väsnades, stimmade och slamrade. Sen hördes inget, inget gnällande, inget snubblande, inget rotande eller rasslande. Det var ”bara hans egen vitfrostiga andedräkt. Det var bara han som andades in och ut..” Sida upp och ner skriver Eva Hornung samma sak med små variationer. Av alla 265 sidor skulle säkert 200 kunnat strykas, menar jag.
Själva handlingen får mig ändå att fortsätta. Romotjka är en övergiven pojke på fyra år som i sitt sökande efter mat lämnar sitt iskalla hus och så småningom hamnar hos en hundflock i ett tillhåll vid en soptipp i Moskva. Hundarna har ett språk, en hierarki där pojken klättrar, de åker tunnelbana. Pojken går snart på alla fyra, bits, äter as med mera. Tyvärr säger Romotjka saker som ”nån har varit en egotrippad skitstövel” vilket stämmer dåligt överens med en fyraåring. Han är tyvärr helt obegriplig som karaktär. Jag får förresten ingen känsla för någon av karaktärerna i den här diegesen.
Det värsta är ändå att författaren valt att krydda sin illa berättade historia med flertalet brutala scener som innehåller våld, avföring och övergrepp. Jag misstänker att det gör att vissa upplever boken som spännande.
Efter 150 sidor lät jag mitt barn slippa denna smörja, men jag läste färdigt bara för att kunna skriva denna recension och varna er andra. Det kostade på vill jag lova. Så varsågoda.
Senaste kommentarer