Wow vilken debut!
Den här är för mig som lindblomsteet och madeleinekakan för Marcel – jag minns min ungdom och hur den brukade ta på mig. Som huvudpersonen Matilda satt också jag i kassan i matbutik och log och ljög. Med fuktiga armhålor och dunkande hjärta, i obekväma kläder med en argsint chef över mig mötte jag sura tanter, snuskiga gubbar, dryga överklasstyper och lättkränkta missbrukare. Mjölk och människor är en perfekt titel på dessa berättelser om helt jävla galna och vanliga människor (som i Steinbecks klassiker). Vissa avreagerar sig, andra söker tröst hos kassörskan som vore hon en moder med söt mjölk.
Bilderna träffar tillsammans med texten precis mitt i prick. Matilda Josephson lyckas hålla en väl avvägd balans mellan tillspetsad humor och realistiskt allvar. Hon framkallar den skaviga stämningen som uppstår i kassan där alla typer av människor möts, det påverkar mig starkt. Än mer drabbande är gestaltningen av att vara ung tjej och ny på jobbet. Jag minns med fasa osäkerheten och alla respektlösa förslag och kommentarer. Många behandlar unga människor dåligt så egentligen är kanske inte serviceyrket helt lämpligt när man är ung. Det kan vara tvärsäkra kollegor som ger oombedda råd, eller psykiskt sjuka vars beteenden skrämmer, vissa vill imponera och skryter eller ljuger som en häst travar, andra är arga och skäller på priser/sortiment/öppettider/väder eller annat som inte har med kassörskan att göra.
När jag tänker på det nu inser jag hur mycket skit man tar som ung. Jag gjorde i alla fall det. Varför stod jag inte på mig och såg till att jag fick herrbyxor som jag ville istället för de ”figursydda” damvarianterna med plats för kurvig röv och getingmidja? Kanske för att när unga står upp för sig själva blir folk galna och börjar gorma om dålig uppfostran och att man ska respektera äldre. Fy fan vad glad jag är över att den tiden är över.
Jag är däremot inte glad över att Jospehsons bok är slut. Hoppas det kommer flera!
Senaste kommentarer