Helle Helle är en genial prosaist, Danmarks Hiromi Kawakami. När hon skriver skapar hon fönster och dörrar för läsaren att titta ut och förflytta sig igenom. Jag är med Bente, författaren med skrivkramp, hos John och Putte i en liten dansk by vid vattnet. Jag har känner kylan, vinden och granntantens cigarettrök. Jag är med ner till hundarna, kallar in dem med visselpipan. Att läsa Helle är att vara alkemist då hennes text förvandlas till guld. Eller egentligen till något långt mycket bättre, den mest fantastiska känsla. Den som jag försökte beskriva häromdagen, ett lugn och en tillfredställelse som kommer ur en acceptans över att livet är vad det är och att allt är i sin ordning. Prosan öppnar dörren in till ett rum utanför tiden och det vanliga rummet, där bara jag och Bente ligger på soffan i kontemplation och tittar in i eldens sken. Där finns ingen ångest eller rädsla, ingen mat som ska lagas eller diskmaskin som ska tömmas, inget besvärligt förflutet eller oroande framtid. Jag vill aldrig att det ska ta slut men måste ändå sträckläsa.
”Bjornvig är också en skicklig simmare, hans långa kropp skjuter nästan fram genom vattnet. En gång satt jag på en strand med en cigarett och fick sandkon i munnen medan han simmade.”
Bente vet inte riktigt vad hon känner eller vad hon ska göra. Hon funderar inte så värst mycket på det heller. Men träffa sin gamla väninna som gråter för att det är så jobbigt att ha en deprimerad granne, vill hon inte. Förmodligen inte gå tillbaka till sin man läkaren som fryser bort vårtor, heller.
”Jag tänker på hur ofta jag tänker på vädret när jag sitter i vardagsrummet innanför den grå pläden som jag har hängt upp framför fönstret vid soffan.”
Denna enkla prosa tycks visa en skymt av själva kärnan i det sublima. Utan att kräva någon som helst ansträngning, som att få en injektion intellektuell näring. Varje ord känns helt perfekt och ändå finns inte ett spår av pretentioner. Det är helt otroligt bra. Och roligt också.
Senaste kommentarer