Jag förbannar tidens flod av Per Petterson

Det här är en prisad roman om när tiden kommer ikapp. Vi kan orsaka tillfällig fördämning genom att blunda för problem, känslor och beslut, men tidens flod kommer omsider att föra oss till mynningen. En flod är en resa som besöker livets toppar och dalar och som har ett oundvikligt slut. Att havet är slutstationen är en ganska fin tanke jag kanske kan vänja mig vid.

”Jag har egentligen aldrig lyckats se de stora förändringarna som är på väg förrän i sista ögonblicket, har inte sett hur en tendens rymmer en annan, som Mao brukade säga, hur det som kommer strömmande alldeles under ytan kan röra sig i en helt annan riktning än den man trodde att alla hade enats om, och om man inte är uppmärksam när allting vänder, står man återigen ensam kvar.”

Den vackra boktiteln kommer från en dikt av Mao, en politiker i Arvids smak. Han är det trettiosjuåriga berättarjaget och 1989 är han helt handfallen inför tidens flod. Europas kommunistiska regimer kollapsar, det gör också Arvids äktenskap och skyddsmur. Klädd i sin fars kläder försöker han närma sig sin cancersjuka mor och kanske också insikter om sig själv. Läsaren följer hans misslyckade försök inifrån, det är mycket plågsamt. Men också härligt, tack vare Per Pettersons lågmälda prosa och gestaltarskicklighet. Jag förbannar tidens flod är en fantastisk läsupplevelse, nästan lika bra som Ut och stjäla hästar.

”Jag hade aldrig gillat henne. Hon fick oss andra att se ut som idioter.”

Eftersom Arvid fokaliseras inifrån måste vi läsa honom som en opålitlig berättare. Genom omgivningens utsagor och bemötande förstår vi att han inte bara lurar läsaren utan också sig själv. När mamman betalar hans båtbiljett börjar jag nästan lipa. Jag tolkar det stora barnet Arvid som att han vill stå upp för det som är rätt, men så blir det fel – vilket det ju blir för oss alla stundtals – och då flyr Arvid med hjälp av alkohol.

”Det gick en spricka genom mitt liv, ett svalg, och det svalget kunde bara fyllas med öl.”

Jag älskar Pettersons prosa, inte minst flodmetaforen. Han återkommer till hur Rio Grande bildar gräns mellan USA och Mexiko som mellan Arvid och hans mor. Han berättar begåvat om klyftor mellan socialgrupper och generationer. Det är svårt för människor att förstå varandra.

”Jag försökte samla allt jag hade i huvudet till ett enda rakt streck.”

Författaren beskriver hur rädsla för existentiell ensamhet kan ta sig uttryck och diskuterar huruvida det kollektiva ”vi” som kommunismen erbjuder arbetarna kan fungera tröstande (när religion inte är ett alternativ). Jag tror Arvid skulle känna igen sig i det Sally Rooney skrivit om att civilisationen dog tillsammans med kommunismen och människan då förlorade känslan för skönhet. Sedan dess har vi levt i en värld utan hopp där skönhet handlar om att sälja saker.