maj 14 2024

De ovärdiga av Roy Jacobsen

Det här är en roman om gängkriminalitet. Om unga killar som stjäl och berusar sig, hotar och dödar. De skiter i strukturer och politik, de har hybris och behandlar sina kvinnliga familjemedlemmar nedlåtande. De ovärdiga i Roy Jacobsens roman är unga norska gutter under andra världskriget.

Det här är min andra och sista Roy Jacobsen. Hans verk tilltalar helt enkelt inte mig. Jag har absolut vett att uppskatta ambitionen att berätta om hur klassklyftor och krig förstör människor samt att han går i polemik med bilden av norrmännen som enade mot nazismen. Temat skulle kunnat kasta ljus över likheter och olikheter i dagens samhälle.

Tyvärr räcker inte den goda sensmoralen att täcka upp för ett trist framförande utan stringens. När mitt lilla intresse ska delas mellan den stora mängden karaktärer som det är frågan om här, blir det inte mycket åt varje. Det är ett gäng tonårskillar som förutom att plundra vad jag antar är judars bostäder och sälja stöldgodset vidare och på så sätt bidra till hushållskassan, roar sig med att prata om att knulla hit och knulla dit, komma på varandra i runksituationer och erbjuda storasysterns bröst åt sina kompisar att klämma på. Tjejer och kvinnor i den här skildringen är med i egenskap av mödrar eller kroppar. Deras blickar är beslöjade och om de pratar så gör de det i mun på varandra. Någon luktar ”ungflicksvett” och – det värsta av allt – springer efter en klunga pojkar för att frivilligt visa fittan.

Vad ä r det med manliga författare som skriver om små flickor som visar könet för en grupp pojkar? Hur vanligt är det att unga tjejer gör så, annat än i manliga fantasier? Jag tvivlar på att det hänt ens en gång.

Beskrivningarna, anakronismerna, sexismen, karaktärerna, självklarheterna tråkar ut mig. Att människor som begår brutala handlingar inte är helt igenom onda och att nazister, quislingar, motståndsmän, soldater och tjuvar också är som folk är mest, är inget nytt. Jag antar att Jacobsen tänker att han gestaltar pojkar utan närvarande fäder, men han underskattar mödrars insatser å det grövsta. Det är ovärdigt.

Däremot gillar jag att han lyfter fram Der Einsame Baum av landskapsmålaren Caspar David Friedrich (1774-1840). Han föddes i svenska Pommern och är en av Tysklands mest kända konstnärer från romantiken. Den ensamma eken i morgonrodnad förenar stämningsfullt både liv och död och hur liten del av naturens hela väsen som utgörs av människan.

Det ensamma trädet eller Morgonlandskap, 1822

maj 13 2024

Allt blir bra av Carolina Setterwall

Den här företeelsen att säga att ”allt blir bra”, när det helt uppenbart inte blir det, stör mig. Även vita lögner är lögner vilka jag kan ha lite svårt att hantera. Kanske gäller detta också för Carolina Setterwall (f. 1978) som i den här romanen berättar om hur det verkligen är – inte hur vi vill att det ska vara – som ett slags svar; allt blir tyvärr inte bra.

Det handlar om Mary och John. Först lever de tillsammans med sina två barn i ett liv som känns oinspirerande för Mary. John som var så rolig på fest vill inte festa längre utan hellre göra något med familjen. Mary initierar skilsmässa. Det är det mest aktiva Mary tar sig för så länge vi följer henne. I övrigt är hon en passiv karaktär som mest sitter i aktern istället för att stå vid rodret i båten som är henne liv. Barnen föredrar att vara med John.

Med en stringent och saklig prosa skapar Setterwall en realistiskt lågmäld vardagsdramatik. Språket är fingervarmt eller likt dropp som förmedlar sin substans utan att jag märker av det. Jag fastnar inte för ett enda citat. Jag är med i Marys och Johns liv, jag känner av deras misslyckanden och konsekvenserna som deras handlingar leder till. Det är både spännande och frustrerande.

Statistiskt sett löper män högre risk än kvinnor att må sämre efter en skilsmässa. Men här är det akterseglaren Mary som går på grund. Dels på grund av ekonomiska svårigheter, dels på grund av hur hon tar sig igenom sina motgångar, med hjälp av vin. Allt blir bra är en undersökning av mammarollens gränser. Mary frihetslängtan är nog egentligen en önskan om att slippa alla krav som vilar på henne. Men det finns tyvärr ingen plats i himlen för halvdåliga mammor, det visar Setterwall på ett övertygande sätt.

Det lite märkliga i den här romanen är att den utspelar sig på åttio- och nittiotalet (när författaren själv var barn) vilket känns aningen anakronistiskt med tanke på städfirmor, familjeterapi, skönhetsoperationer och skilsmässor. John framstår som en pappa oerhört långt före sin tid. Men det är inte det värsta.

Det värsta är att jag sitter och stickar och dricker vin när jag lyssnar på den här och hyssjar barnet som söker min uppmärksamhet. Lite grann som Mary faktiskt.

maj 11 2024

Lipari av Emeli Mårtensson

Jag tänker på filmen Stromboli (1950), som utspelar sig på ön med samma namn, vars huvudkaraktär spelas av Ingrid Bergman. Hon gestaltar en kvinna som vill bort. Bakom kameran står regissören Roberto Rossellini med vilken Bergman inleder en relation trots att de båda är gifta. För detta straffas sedan Bergman hårt, dels av publiken som anser henne vara en depraverad kraft och vill bannlysa hennes filmer, dels av Rossellini som vägrar låta henne medverka i någon annans filmer (tills hans blir kär i en annan).

Emeli Mårtenssons debutroman går i samma vulkaniska anda. I modern tid reser en svensk kvinna Monika tillsammans med sin italienske man Piero och femåriga dotter till Lipari. Det är ingen väpnad konflikt den här familjen flyr, utan ett vardagens krig som gjort författaren Monika psykiskt sjuk, eller om det är psykisk ohälsa hon lider av. Liparisemestern med vackra omgivningar och kravlös tillvaro bär förhoppningar, inte minst om goda nätters sömn. Monikas panikångest som signalerar fara i tid och otid, matchar den överhängande risk för vulkanutbrott som ständigt gör sig påmind på ön. Lavan rör sig med tröga rörelser under marken och riskerar bryta fram för att ödelägga allt i sin väg, ungefär som Monikas inre liv.

Jag ser den här romanen som tvådelad. Diegesen kretsar kring flera olika dikotomier och kontaktytan däremellan; män och kvinnor, Sverige och Italien, varmt och kallt, öppet och stängt, inre och yttre samt mellan blå och röd. Det sistnämnda åskådliggörs vackert på den bild författaren målat. Bokens pärmar är under omslaget blå. Blå är också Pieros favoritfärg, vilket är lämpligt eftersom han valt att leva med en blå kvinna, tänker jag. Fast snart visar det sig att han har slutat måla med blå nyanser, han älskar kanske inte blått längre. Monika är blå och sval utanpå men inombords glöder hon och hettar lika starkt som cigaretten hon suger på i mörkret. När Piero och deras gemensamma vänner förpassar Monika till att vara ensam med barnen, och sen inte ens det, ser även jag rött.

De hyr alltså ett vackert hus tillsammans med andra vackra medelklassmänniskor från Sverige. De medelålderskrisar på olika sätt, vilket resulterar i överdriven träning och kosthållning, kvinnorna är med barnen medan männen rullar traktordäck. Sen badar de tillsammans i poolen och dricker alkohol. Det sistnämnda blir Monikas medicin för att klara av dagarna. Den annalkande katastrofen orsakar en mycket tät stämning. Första halvan av boken är jag med där på Lipari. Jag njuter av vinet, musslorna och vitlöken, citronträden och språket. Jag säger till Monika (i mitt huvud) att hon ska vara mer autentisk och släppa ut sina känslor pö om pö istället för att låta dem bränna henne inombords. Till de andra säger jag högt att de är mobbande idioter.

”Hon fattar att hon har betett sig fel men kan inte förstå vad det är hon har gjort. Hon har ju varit följsam hela dagen, uppmärksam. Betett sig som alla andra, bjudit till.”

Lipari är härligt obekväm feelbad. Människorna är osympatiska, ytliga, egoistiska, äckliga rent av. Som människor tyvärr är ibland, i verkligheten men också i Clines Gästen eller i Eklunds Gruppen. Relationen mellan Monika och Piero påminner mig om Hemmingssons Rum utan titel och Mårtenssons prosa är ibland lika slående som Duras. Hon gestaltar väl, exempelvis hur killarna inte lyssnar på tjejerna som inte lyssnar på barnen, och hur svårt det är att vara mamma och samtidigt någonting mer. Solens hetta, fyllans unkna smak, orons krypningar, frihetslängtan och den klaustrofobiska känslan fyller även mig.

Men så når den dramatiska kurvan sin topp och jag rullar handlöst utför berget. Den tonträff som jag njutit av i första halvan klingar nu plötsligt falskt i andra. De retoriska frågorna stör mig, de darriga händerna är för många och kroppar måste ha stöd igen och igen. Diegesen spårar ur, realismen är borta. Att söka upp expojkvännen är väl en sak men att få syn på honom blir för mycket. Att ta in på pensionat är väl en sak men den märkliga vänskapen med Mara stör mig. Jag hade hoppats på mer djupgående diskussioner om italiensk kultur och språk, ett mer olyckligt slut och färre övertydligheter.

Första halvan får fem i betyg. Andra halvan får två. Det blir 7/2=3,5 som avrundas till 4. Alltså en riktigt bra debut ändå.

maj 09 2024

Ditt lilla mörker i ljuset av Andrew Walden

Behovet av att ventilera det mörka och jobbiga i livet är större än behovet att prata om det som är lätt och ljust, för mig, för Andrew Walden, därför handlar krönikesamlingen Ditt lilla mörker i ljuset mest om det som skaver och oroar och som till syvende och sist mynnar ut i undergång.

Men han börjar med småbarnsåren, hur det för honom som pappa är en tid av ständig februari. Jag har lagt de åren bakom mig och det som jag inte trodde skulle hända har hänt – jag har glömt hur jobbigt det var. Min nutida ängslan handlar om att barnen blivit stora och snart kommer att flytta och jag kommer då att ångra – precis som de äldre sa – att jag inte njutit mer. Men nu kastar sig Walden på golvet och skriker, han grimaserar över sin onda rygg, suckar högt över att han inte joggat på sju år och jag minns plötsligt, som det var igår, hur f r u k t a n s v ä r t jobbigt det var med små barn. Ska det vara så här? tänkte man. Igen och igen.

”Och alla dessa leksaker, var kommer de ens ifrån? Innan du fick barn äcklades du av uppgiften att svenska barn i åldern tre till fem år har i sitt 538 leksaker. Nu vågar du inte räkna längre. Du har tappat kontrollen. Du städar och hittar leksaker du aldrig har sett förut. Det är som att leksakerna ligger med varandra, att de liksom förökar sig nattetid”

Med sin formidabla formuleringsförmåga och humor visar Walden att han är kolumnernas mästare. Kanske kommer någon tycka att det blir tjatigt med krönika efter krönika, som bokformatet medför, men man kan å andra sidan inte begära mer av en bok med samlade krönikor. De är nämligen som oftast av det perfekta slaget; underhållande, språkligen imponerande, intressanta, utbildande, välbalanserade när det kommer till mjuka och hårda värden, personligt och filosofi, politik och rymden.

”Den som på riktigt tror att ingen kränktes av bögskämt på sjuttiotalet har förmodligen bara aldrig varit bög på sjuttiotalet.”

Jag känner att livet är trevligare och liksom lättare att leva för att Andrew Walden finns. Han ogillar att sova eftersom det är att blöda livstid (jag med). Han är konflikträdd och fräck, neurotisk och modig samt hypokondrisk. Han vill inte skratta åt fyrtiotalisterna som aldrig pratar om klimathotet men vars miljöpåverkan är mycket låg. Han eftersträvar en sömlös tillvänjning till mörkret för sina barn (mjuktraumatisering) och där kommer Astrid Lindgren väl till pass. Han argumenterar väl för varför så kallade ”godhetsapostlar” ska vara stolta över att sträva efter anständighet och godhet. Och gubbarna som tjatar om lättkränkthet får svar på tal. Walden bjuder på mindfuck-fulness och kosmologiska kallsupar när han fördjupar sig i diskursen där filosofin möter fysiken i svarta hål, stjärnor och singulariteten. Jag älskar det!

”När jag var barn gick tiden alltid för sakta. Nu går den alltid för snabbt. Jag tänker att jag måste ha passerat en brytpunkt på vägen hit där tiden rörde sig alldeles lagom.”

Han skriver om människor som tigger och om de som pryder Masterminds omslag. I hans mest älskade och hatade kolumn analyserar han filmen Lejonkungen och hur den kungör fascism och riskerna med att sakna perspektiv.

”Friheten att inte behöva tänka sig för har aldrig varit demokratisk fördelad, den är bara på väg att bli det.”

maj 06 2024

De andras land [#1] av Leïla Slimani

Fransk-marockanska Leïla Slimani (f. 1981) har skrivit en tredelad släktkrönika med kopplingar till sin egen familj. I den här första delen som översattes 2022 träffas (författarens mormor och morfar) Mathilde och Amin, då han strider i den franska armén.

Deras liv tillsammans som börjar på grund av krig, pågår sedan i De andras land under fyrtio- och femtiotalet i det franska protektoratet Marocko, som ett enda långt krig. Den franska Mathilde är en lång, vit, vild kvinna och den marockanska Amin en kort, kontrollerande, svarthårig man. De är ett blandat par som omgivningen inte ser på med blida ögon. Det är dels en kolonial konflikt mellan länder, dels en patriarkal konflikt mellan könen som skapar sina offer och bödlar i den här mörka berättelsen.

Författarens epos berättar Marockos våldsamma historia och hur det påverkar människornas liv. Men tyvärr är det inte helt lyckat, jag blir aldrig berörd. Det är en konst att foga samman historiska händelser med personporträtt. Ett lyckat exempel är Ensam i Berlin av Hans Fallada. Han lägger hela krutet på att skapa fantastiska karaktärer, det är en makalös roman. Ett annat mindre lyckat exempel är Brudar i Svart av Sirpa Kähkönen, där huvudfokus ligger på de historiska händelserna som karaktärerna sen liksom pressas in i. Slimani är mån om sina människor och låter dem ta mycket plats och visst är de komplexa. I krig är ingen varken snäll eller elak. Där finns ingen rättvisa. Men karaktärerna lever inte upp för mig. Jag saknar den psykologiska trovärdigheten och introspektionen.

Jag har svårt för formuleringar som ”kvinnorna låter männens lag resa sig mellan dem” – de har väl inget annat val, annars får de ju stryk. Jag stör mig också på hur Mathilde får representera kvinnlig sexualitet. Jag tror inte på hennes lustar som blossar upp vid knepiga tillfällen. Det är som att författaren insinuerar att rädsla gör henne kåt. Amin äger henne som ett domesticerat djur men anstränger sig också hårt för hennes skull. Han tar in ett julträd exempelvis, men han slår också sönder hennes näsa. Ett tag tror Mathilde att sminket uppfunnits för att dölja kvinnors blåslagna ansikten. Hennes stora drömmar piper iväg som en fjärt och det gör den här läsupplevelsen för mig också.

Eller så är det här en ”våldsam och vacker” roman, som de påstår, bara att jag har ont i halsen och är sur och inte gillade uppläsningen.

maj 05 2024

Med havet som granne [#2] av Anni Blomqvist

Jag och Stormskärs Maja skälvde under Jannes ord i Vägen till Stormskäret (1972) men nu i andra boken när Maja är gift, får hon skälva ensam. Janne är stor och stark så stark, och trygg så trygg och kunnig. Han har läshuvud och är givetvis aldrig rädd. Han vet råd ur alla bekymmer. ”Det Janne säger och gör, är alltid riktigt.” Maja – som jag i första boken uppfattade som en egensinnig tänkare – blir som ung hustru och mor liten, svag och osäker, slarvig och ängslig. Om jag skälver är det på grund av irritation på Janne och hur Maja kuvar sig under honom.

Utan dörr sover de och ingen strömming får de. Till en början. Tystlåtna är de, orkar knappt tänka för allt arbete. Men till sist får de upp stålet över ingången och sen föds Maria. Tyvärr skildrar författaren inte förlossningen. Barnen föds som hedningar, först när stormen lugnar sig kan Janne föra dem över havet och till kyrkan. Det blir vinter och Maja måste gå en fyratimmarspromenad över isen för att ta sig till husförhöret, bli kyrktagen och göra sig av med orenheten som anses drabba kvinnan vid förlossning och som medför att hon inte får vidröra den mat som andra ska äta. Skammen hettar i Maja. De önskar sig en son och får flera, Janne bestämmer enväldigt vad de ska heta.

”De är okristligt att du går oren ännu efter barnsbörden. Om jag vill kan jag slå ihjäl dej på fläcken å int få någi straff för de”

Det hårda livet på det åländska skäret i slutet av 1800-talet maler ner Maja dels på grund av förlossningar och hårt arbete för överlevnad men också på grund av religiösa och misogyna dogmer. Hon får inte sätta sig barhuvad till maten. Huvudduken bör vara väl knuten, även om de är på en öde ö. Olydiga barn får örfilar och risbastu. Med havet som granne är en enda räcka av regler som Maja strängt förmanar sig själv om. Den positiva spänningen mellan paret ska nog föreställa finnas där, men jag känner den inte.

Jag tänker på hur man brukar säga att människor förr inte hade samma tid att må psykiskt dåligt på grund av allt arbete. Blomqvist går i polemik mot detta när hon framställer Maja som en hårt arbetande människa som likväl oroar sig mycket och kämpar med den psykiska hälsan. Jag är rädd för att vi idag genom att i välmening försöka hjälpa genom att diagnostisera, prata, medicinera och beskydda från det vi kallar psykisk ohälsa riskerar få motsatt effekt. Jag tror vi bör acceptera negativa tankar och känslor (att vara ledsen, sorgsen, rädd, arg, ha ångest) och se dem som lika normala som lycka, stolthet och glädje.

Säkert vill författaren skildra hur kvinnan tvingades till underkastelse, men jag saknar det motstånd som borde finnas i Maja, åtminstone inombords. Och varför har Anni Blomqvist gjort Janne till en fullkomlig karaktär utan brister? Ingen människa har bara ett ansikte.

Det finns ändå något här som roar mig och gör boken läsvärd; språket. De åländska orden gör mig uppspelt, rent av. Spillkummar och karduser, tordön och mittibettan (sittbrunnen mitt i båten tror jag), få muntur (komma till tals) och lettkokning är exempel på ord jag fastnar för. Blomqvist återkommer till pratandet som här står i motsättning till handling. Maja som inte är speciellt pratmunter kan ändå drömma om att få ”prata bort” en söndagseftermiddag. Där har vi det svart på vitt, tänker jag. Man pratar bort tid och sedan jag blev medelålders (och hamnade i kris) är jag mer mån om den tid jag har kvar. Jag har redan pratat bort hiskeliga mängder.

Jag kommer inte att läsa fortsättningen om Maja och Janne, däremot vill jag gärna se filmen.

maj 04 2024

Vår [Årstidskvartetten #3] av Ali Smith

Fick ta och akutläsa Vår nu innan det går och blir sommar här (det är 20 grader på Gotland idag). Härliga tider! Men faktiskt inte så jättehärlig läsning.

”Mänsklig uppfinningsrikedom, säger hon. Man måste nästan beundra den, förmågan att hitta så många nya intressanta sätt att förstöra saker på. Och hur har du det i livet, om man för ett ögonblick bortser från den liberala kapitalistiska demokratins död?”

Förstås fortsätter Ali Smith i samma anda som i Höst och Vinter att låta flera berättelser som hör till olika tid och rum ta plats i en löst sammanfogade ramberättelse. Detta fragmentariska upplägg håller mig på distans. Det är mycket språk, egentligen inte så mycket som händer – ett kanonupplägg när man uppskattar språket. Det gör tyvärr inte jag. Trots dess fantasifulla, experimentella och originella stil uppfattar jag det mest som babbligt.

Nu har jag i och för sig glömt bort karaktärerna i tidigare delar men jag får en känsla av att det är ganska samma som här. Någon älskad person dör, någon upplever sorg och saknar och lockas av döden. Det finns ett klokt barn även i den här boken, hon är hjälten. Alla kloka karaktärer har queera drag.

Det är ju synd, mest för mig själv, att jag blivit en cynisk människa. Mitt största problem med Smiths prosa är nog ändå att den indirekt är moraliserande och politisk. Jag beundrar dock hennes försök att inge läsaren hopp. Vivunt spe! Hon är väl medveten om, kämpar säkerligen hon också, mot apatin som lätt kommer med nyheterna om skjutningar, Trump, krig, orättvisor, klimatkris med mera. Boken vill nog utandas hopp om en annan värld. Eftersom varje människa är i konstant förändring är hon alltså möjlig att förändra i en positiv riktning. Men jag känner inget hopp. Eftersom Smiths texter handlar om döden, inlåsta flyktingar, bordeller och annan jävelskap blir jag som en vägg mot vilket budskap om att våga drömma stort, våga tro på godhet och göra motstånd studsar och faller till marken. Det kan vara så att jag hade älskat Årstidskvartetten för tio år sedan (då var jag faktiskt själv politiskt aktiv). Som det är nu rår Ali Smith tyvärr inte på min samhällsdepression.

Sen undrar jag om hon är sponsrad av Holiday Inn och Lidl? Väldigt vad hon tjatar om dem.

maj 03 2024

En dag kommer vi att skratta åt det [#2] av Thomas Korsgaard

Botten upp eller bög – stämningen fortgår alltjämt hemma hos Tue som bor på Jylland. Men det kan ju inte han rå för, varken det ena eller det andra. I första delen var han tolv, nu är han sjutton. När En dag kommer vi att skratta åt det börjar bor han hemma med två yngre syskon, sin ströarbetande våldsamma pappa och sjukskrivna deprimerade mamma. Hon har fått ett försäkringsbelopp som ger henne hopp om en bättre framtid, utan sin man. Mamman använder sin son som en vän att lätta sitt hjärta för.

”Hon öppnade en ny cola, lät kolsyran stilla sig och skruvade av locket helt innan hon hällde upp den i en mugg som det stod carpe diem på .”

Thomas Korsgaard (f. 1995) är Danmarks Shuggie Bain och Édouard Louis. Romanen om Tue (i tre delar) är en realistiskt eländesskildring av att växa upp som bög i en underklassfamilj. Den är till viss del baserad på författarens egen uppväxt. Jag tycker mycket om Korsgaards icke sentimentala prosa som gestaltar hur det är utan att moralisera eller tala om för läsaren vad hen ska tycka. Han har en bra balans mellan detaljer, introspektion och chockerande händelser. Det är inte lätt att hitta det vackra i fattigdomen, smutsen, snusket, gränslösheten, elakheterna, våldsamheterna och maten som torkas av på kläderna, kommer upp på bilgolvet eller ut som fekalier på lakanen. Människan är en vidrig jävel, tänker jag. Tue är också människa och det står han för. Alla ytor är dock inte belamrade med skräp. Tjejkompisarna hans är fina även om Tue inte delar sin belägenhet med dem. Berättarjagets sätt att göra motstånd är både rörande och vackert, det påminner om en David som är mal dans sa peau och för sin kamp mot Goliat.

”En dag kommer vi att skratta åt det, tänkte jag. Inte imorgon eller i övermorgon. Inte dagen efter den dagen, men någon dag om ett tag skulle vi skratta åt det. Åt det eller åt något annat.”

Jag slås av människans inneboende kraft att stå ut med förtryck, gå vidare och så småningom blomma ut i ett eget mer eller mindre sunt jag. Som maskrosor. Jag slås också av hur fruktansvärt svårt det är för omgivningen att hjälpa barn som far illa hemma. Inte ens en talangfull författare in spe, som (senare) öppenhjärtigt vågar beskriva sin misär vill be om hjälp när han är mitt i det.

Deppig men ändå fin läsupplevelse.

apr 30 2024

Tomt bo av Sofia Stenström

Cora är nitton år. Hennes ”mammapamma” är besatt av henne. Hon älskar sitt barn och vill ha kvar henne i alla åldrar samtidigt. Att leva för sitt barn lagom mycket är vad det verkar en konst omöjlig att lyckas med. Den här påfrestande mamman som lyckas avsevärt sämre än genomsnittet är bokens opålitliga jagberättare. 310 sidor av sånt här:

”Är du min lilla poff? försökte jag med liten röst. Nej, mamma, jag är ingen liten poff, sade hon. Återigen blev jag tyst. För hon lät kylig. Ögonen fylldes med tårar fast jag försökte stå emot.”

Jag älskar att läsa om mammor även de som spårar ur, men mamman i Tomt bo är lite väl gränslös och skruvad för min smak. Hon biter sin dotter i örsnibben, slickar hennes tårar och planerar att skära halsen av hennes kille. Det råder inget tvivel om att hon är galen bortom verklighet vilket säkert är tänkt att vara underhållande. Men jag skrattar inte utan tycker att det är på tok för överdrivet. Vari ligger spänningen funderar jag när den plötsligt dyker upp mitt framför mig. För trots de karikerade karaktärerna finns luckor i diegesen där läsarens egna föreställningar om skuldfrågan ryms. Dessutom är prosan bra, skickligt sammanfogad, underhållande och ibland mycket vettig. Boken är dock onödigt lång, tycker jag.

”Du öppnar dig inte, du drar bara en massa anekdoter, det är själva motsatsen till att öppna sig.”

Kanske hade jag uppskattat romanen mer om jag hade läst Coraline av Neil Gailman innan? Jag lägger till den på läslistan.

apr 29 2024

Mannen utan öde av Imre Kertész

Imre Kertész (1929-2006), från Ungern, nobelprisad 2002 och förintelseöverlevare. Mannen utan öde är en skönlitterär berättelse som först refuserades och inte mottogs speciellt väl när den publicerades 1975. Vilket jag inte alls har svårt att förstå, givetvis.

Det börjar in media res den dagen berättaren Gyurkas pappa ska resa till arbetsläger. De gula stjärnorna är redan på plats, affärslagret är sålt till en som ”ur rashänseende har sitt på det torra”. Guyrka, fjorton år, är besvärad inte för att hans pappa ska åka utan för att styvmor gråter. Naturligtvis.

”Ett tag försökte jag ha tålamod och ansträngde mig att tänka på min far, närmare bestämt på att han skulle åka bort i morgon och att jag antagligen inte skulle få träffa honom på länge; men efter en stund tröttnade jag på den tanken, och eftersom det inte fanns något mer jag kunde göra för min far började jag bli uttråkad.”

Så småningom förs också Gyurka till Auschwitz och vidare till Buchenwald och Zeit. Han kan varken acceptera eller undvika sitt öde som jude. Han frågar sig, något förnumstigt, vad en sekulariserad jude egentligen är. Förföljelsen gör juden så det är egentligen i lägret han blir jude, en svag och så småningom sjuk sådan, innan han släpps fri och fortsätter trotsa sitt öde och återvänder hem. Inget konstigt med det.

”Den dagen kände jag också att jag greps av samma förlägenhet, samma krypande osäkerhet som jag känner igen hemifrån, som om jag inte riktigt stämde överens med de vanliga idealen, med ett ord: lite grann som om jag vore jude, och det var ju ändå ganska konstigt, bland judar i ett koncentrationsläger, tyckte jag.”

Det är ett mycket originellt och märkligt opålitligt berättargrepp som Kertész använder sig av i sin holocaustskildring. Trots situationens allvar med människor som dör omkring berättaren, håller han en god och neutral ton. Han tolkar nazisterna välvilligt och säger nästan inget om att han är rädd, ledsen eller arg. Först uppfattar jag det som icke trovärdigt, konstlat och störande. Jag misstänker att författaren försöker påvisa hur det blir när gränser för vad som är normalt förskjuts steg för steg, hur anpassningsbar människan är, ”det finns inte den omöjlighet som vi inte naturligt lever oss in i”. Men det fungerar dåligt. Sen tänker jag att berättarjaget kanske är i chock. Att han försöker lugna ner sig själv genom att avdramatisera och tänka rationellt. Han är ju bara fjorton år och tolkar saker som händer utifrån sin erfarenhetsbank och kan därför kanske inte fatta hur fruktansvärt och fel det är som pågår. Men det tycker jag är att underskatta tonåringar. Visst att det är svårt att få syn på helheten när man är mitt i händelsernas centrum, men det här är överdrivet. Och ojämnt. Ibland för han ganska invecklade resonemang som inte stämmer med en naiv fjortonåring. Nästa gissning landar i att författaren helt enkelt hatar att känna och prata om känslor. Att de är ett nödvändigt ont som man ska försöka tränga undan. I så fall är Gyurka en mönsterelev. Mest troligt är det väl tvärtom tänkt att läsaren ska förstå greppet med hjälp av omvänd psykologi. Författaren vill kanske visa hur absurt det är att människor förnekar och bortförklarar, att inte förfasas utan ställa sig neutral till nazisternas handlingar, att ha förståelse för det som hände och hävda att överlevare överdriver sina berättelser. Det är så naturligt alltihopa så, förstås är det det.

Kertész utmanar mig som läsare, det älskar jag. Jag blir mycket riktigt upprörd av att läsa om hur Gyurka klankar ner på judar men uppfattar SS-soldaterna som trevliga när de dunkar honom i ryggen. De ser inte ett dugg farliga ut och att de har gevär känns naturligt. Piskorna de bär ser han aldrig användas. Han går till och med så långt att han pratar om lyckan som också finns i ett förintelseläger, självklart.

”.. jag skulle vilja leva lite till i det här vackra koncentrationslägret.”

Som idé får den här boken fem stjärnor. Men jag är inte helt imponerad av genomförandet. Prosan är omväxlande slående och överdriven. Författaren upprepar orden självklart, givetvis, naturligtvis och liknande för att bevisa sin poäng och det stör läsningen. (Inte sant?) Men ju närmare slutet vi kommer ju mer sänker jag min gard, blir berörd och börjar uppskatta den här romanen. Det är som att Gyurka tillslut är så sjuk och trött, nedbruten, att han lägger bort sitt tillgjorda sätt att berätta.

”I arbetet brydde jag mig inte ens om att hålla skenet uppe längre. Om de inte gillade det så gav de mig på sin höjd stryk och inte heller det gjorde mig illa längre, också det blev bara ett sätt att vinna tid: redan vid det första slaget kastade jag mig prompt på marken och sedan kände jag inte de andra eftersom jag somnade.”