Lipari av Emeli Mårtensson

Jag tänker på filmen Stromboli (1950), som utspelar sig på ön med samma namn, vars huvudkaraktär spelas av Ingrid Bergman. Hon gestaltar en kvinna som vill bort. Bakom kameran står regissören Roberto Rossellini med vilken Bergman inleder en relation trots att de båda är gifta. För detta straffas sedan Bergman hårt, dels av publiken som anser henne vara en depraverad kraft och vill bannlysa hennes filmer, dels av Rossellini som vägrar låta henne medverka i någon annans filmer (tills hans blir kär i en annan).

Emeli Mårtenssons debutroman går i samma vulkaniska anda. I modern tid reser en svensk kvinna Monika tillsammans med sin italienske man Piero och femåriga dotter till Lipari. Det är ingen väpnad konflikt den här familjen flyr, utan ett vardagens krig som gjort författaren Monika psykiskt sjuk, eller om det är psykisk ohälsa hon lider av. Liparisemestern med vackra omgivningar och kravlös tillvaro bär förhoppningar, inte minst om goda nätters sömn. Monikas panikångest som signalerar fara i tid och otid, matchar den överhängande risk för vulkanutbrott som ständigt gör sig påmind på ön. Lavan rör sig med tröga rörelser under marken och riskerar bryta fram för att ödelägga allt i sin väg, ungefär som Monikas inre liv.

Jag ser den här romanen som tvådelad. Diegesen kretsar kring flera olika dikotomier och kontaktytan däremellan; män och kvinnor, Sverige och Italien, varmt och kallt, öppet och stängt, inre och yttre samt mellan blå och röd. Det sistnämnda åskådliggörs vackert på den bild författaren målat. Bokens pärmar är under omslaget blå. Blå är också Pieros favoritfärg, vilket är lämpligt eftersom han valt att leva med en blå kvinna, tänker jag. Fast snart visar det sig att han har slutat måla med blå nyanser, han älskar kanske inte blått längre. Monika är blå och sval utanpå men inombords glöder hon och hettar lika starkt som cigaretten hon suger på i mörkret. När Piero och deras gemensamma vänner förpassar Monika till att vara ensam med barnen, och sen inte ens det, ser även jag rött.

De hyr alltså ett vackert hus tillsammans med andra vackra medelklassmänniskor från Sverige. De medelålderskrisar på olika sätt, vilket resulterar i överdriven träning och kosthållning, kvinnorna är med barnen medan männen rullar traktordäck. Sen badar de tillsammans i poolen och dricker alkohol. Det sistnämnda blir Monikas medicin för att klara av dagarna. Den annalkande katastrofen orsakar en mycket tät stämning. Första halvan av boken är jag med där på Lipari. Jag njuter av vinet, musslorna och vitlöken, citronträden och språket. Jag säger till Monika (i mitt huvud) att hon ska vara mer autentisk och släppa ut sina känslor pö om pö istället för att låta dem bränna henne inombords. Till de andra säger jag högt att de är mobbande idioter.

”Hon fattar att hon har betett sig fel men kan inte förstå vad det är hon har gjort. Hon har ju varit följsam hela dagen, uppmärksam. Betett sig som alla andra, bjudit till.”

Lipari är härligt obekväm feelbad. Människorna är osympatiska, ytliga, egoistiska, äckliga rent av. Som människor tyvärr är ibland, i verkligheten men också i Clines Gästen eller i Eklunds Gruppen. Relationen mellan Monika och Piero påminner mig om Hemmingssons Rum utan titel och Mårtenssons prosa är ibland lika slående som Duras. Hon gestaltar väl, exempelvis hur killarna inte lyssnar på tjejerna som inte lyssnar på barnen, och hur svårt det är att vara mamma och samtidigt någonting mer. Solens hetta, fyllans unkna smak, orons krypningar, frihetslängtan och den klaustrofobiska känslan fyller även mig.

Men så når den dramatiska kurvan sin topp och jag rullar handlöst utför berget. Den tonträff som jag njutit av i första halvan klingar nu plötsligt falskt i andra. De retoriska frågorna stör mig, de darriga händerna är för många och kroppar måste ha stöd igen och igen. Diegesen spårar ur, realismen är borta. Att söka upp expojkvännen är väl en sak men att få syn på honom blir för mycket. Att ta in på pensionat är väl en sak men den märkliga vänskapen med Mara stör mig. Jag hade hoppats på mer djupgående diskussioner om italiensk kultur och språk, ett mer olyckligt slut och färre övertydligheter.

Första halvan får fem i betyg. Andra halvan får två. Det blir 7/2=3,5 som avrundas till 4. Alltså en riktigt bra debut ändå.

Ditt lilla mörker i ljuset av Andrew Walden

Behovet av att ventilera det mörka och jobbiga i livet är större än behovet att prata om det som är lätt och ljust, för mig, för Andrew Walden, därför handlar krönikesamlingen Ditt lilla mörker i ljuset mest om det som skaver och oroar och som till syvende och sist mynnar ut i undergång.

Men han börjar med småbarnsåren, hur det för honom som pappa är en tid av ständig februari. Jag har lagt de åren bakom mig och det som jag inte trodde skulle hända har hänt – jag har glömt hur jobbigt det var. Min nutida ängslan handlar om att barnen blivit stora och snart kommer att flytta och jag kommer då att ångra – precis som de äldre sa – att jag inte njutit mer. Men nu kastar sig Walden på golvet och skriker, han grimaserar över sin onda rygg, suckar högt över att han inte joggat på sju år och jag minns plötsligt, som det var igår, hur f r u k t a n s v ä r t jobbigt det var med små barn. Ska det vara så här? tänkte man. Igen och igen.

”Och alla dessa leksaker, var kommer de ens ifrån? Innan du fick barn äcklades du av uppgiften att svenska barn i åldern tre till fem år har i sitt 538 leksaker. Nu vågar du inte räkna längre. Du har tappat kontrollen. Du städar och hittar leksaker du aldrig har sett förut. Det är som att leksakerna ligger med varandra, att de liksom förökar sig nattetid”

Med sin formidabla formuleringsförmåga och humor visar Walden att han är kolumnernas mästare. Kanske kommer någon tycka att det blir tjatigt med krönika efter krönika, som bokformatet medför, men man kan å andra sidan inte begära mer av en bok med samlade krönikor. De är nämligen som oftast av det perfekta slaget; underhållande, språkligen imponerande, intressanta, utbildande, välbalanserade när det kommer till mjuka och hårda värden, personligt och filosofi, politik och rymden.

”Den som på riktigt tror att ingen kränktes av bögskämt på sjuttiotalet har förmodligen bara aldrig varit bög på sjuttiotalet.”

Jag känner att livet är trevligare och liksom lättare att leva för att Andrew Walden finns. Han ogillar att sova eftersom det är att blöda livstid (jag med). Han är konflikträdd och fräck, neurotisk och modig samt hypokondrisk. Han vill inte skratta åt fyrtiotalisterna som aldrig pratar om klimathotet men vars miljöpåverkan är mycket låg. Han eftersträvar en sömlös tillvänjning till mörkret för sina barn (mjuktraumatisering) och där kommer Astrid Lindgren väl till pass. Han argumenterar väl för varför så kallade ”godhetsapostlar” ska vara stolta över att sträva efter anständighet och godhet. Och gubbarna som tjatar om lättkränkthet får svar på tal. Walden bjuder på mindfuck-fulness och kosmologiska kallsupar när han fördjupar sig i diskursen där filosofin möter fysiken i svarta hål, stjärnor och singulariteten. Jag älskar det!

”När jag var barn gick tiden alltid för sakta. Nu går den alltid för snabbt. Jag tänker att jag måste ha passerat en brytpunkt på vägen hit där tiden rörde sig alldeles lagom.”

Han skriver om människor som tigger och om de som pryder Masterminds omslag. I hans mest älskade och hatade kolumn analyserar han filmen Lejonkungen och hur den kungör fascism och riskerna med att sakna perspektiv.

”Friheten att inte behöva tänka sig för har aldrig varit demokratisk fördelad, den är bara på väg att bli det.”

De andras land [#1] av Leïla Slimani

Fransk-marockanska Leïla Slimani (f. 1981) har skrivit en tredelad släktkrönika med kopplingar till sin egen familj. I den här första delen som översattes 2022 träffas (författarens mormor och morfar) Mathilde och Amin, då han strider i den franska armén.

Deras liv tillsammans som börjar på grund av krig, pågår sedan i De andras land under fyrtio- och femtiotalet i det franska protektoratet Marocko, som ett enda långt krig. Den franska Mathilde är en lång, vit, vild kvinna och den marockanska Amin en kort, kontrollerande, svarthårig man. De är ett blandat par som omgivningen inte ser på med blida ögon. Det är dels en kolonial konflikt mellan länder, dels en patriarkal konflikt mellan könen som skapar sina offer och bödlar i den här mörka berättelsen.

Författarens epos berättar Marockos våldsamma historia och hur det påverkar människornas liv. Men tyvärr är det inte helt lyckat, jag blir aldrig berörd. Det är en konst att foga samman historiska händelser med personporträtt. Ett lyckat exempel är Ensam i Berlin av Hans Fallada. Han lägger hela krutet på att skapa fantastiska karaktärer, det är en makalös roman. Ett annat mindre lyckat exempel är Brudar i Svart av Sirpa Kähkönen, där huvudfokus ligger på de historiska händelserna som karaktärerna sen liksom pressas in i. Slimani är mån om sina människor och låter dem ta mycket plats och visst är de komplexa. I krig är ingen varken snäll eller elak. Där finns ingen rättvisa. Men karaktärerna lever inte upp för mig. Jag saknar den psykologiska trovärdigheten och introspektionen.

Jag har svårt för formuleringar som ”kvinnorna låter männens lag resa sig mellan dem” – de har väl inget annat val, annars får de ju stryk. Jag stör mig också på hur Mathilde får representera kvinnlig sexualitet. Jag tror inte på hennes lustar som blossar upp vid knepiga tillfällen. Det är som att författaren insinuerar att rädsla gör henne kåt. Amin äger henne som ett domesticerat djur men anstränger sig också hårt för hennes skull. Han tar in ett julträd exempelvis, men han slår också sönder hennes näsa. Ett tag tror Mathilde att sminket uppfunnits för att dölja kvinnors blåslagna ansikten. Hennes stora drömmar piper iväg som en fjärt och det gör den här läsupplevelsen för mig också.

Eller så är det här en ”våldsam och vacker” roman, som de påstår, bara att jag har ont i halsen och är sur och inte gillade uppläsningen.

Med havet som granne [#2] av Anni Blomqvist

Jag och Stormskärs Maja skälvde under Jannes ord i Vägen till Stormskäret (1972) men nu i andra boken när Maja är gift, får hon skälva ensam. Janne är stor och stark så stark, och trygg så trygg och kunnig. Han har läshuvud och är givetvis aldrig rädd. Han vet råd ur alla bekymmer. ”Det Janne säger och gör, är alltid riktigt.” Maja – som jag i första boken uppfattade som en egensinnig tänkare – blir som ung hustru och mor liten, svag och osäker, slarvig och ängslig. Om jag skälver är det på grund av irritation på Janne och hur Maja kuvar sig under honom.

Utan dörr sover de och ingen strömming får de. Till en början. Tystlåtna är de, orkar knappt tänka för allt arbete. Men till sist får de upp stålet över ingången och sen föds Maria. Tyvärr skildrar författaren inte förlossningen. Barnen föds som hedningar, först när stormen lugnar sig kan Janne föra dem över havet och till kyrkan. Det blir vinter och Maja måste gå en fyratimmarspromenad över isen för att ta sig till husförhöret, bli kyrktagen och göra sig av med orenheten som anses drabba kvinnan vid förlossning och som medför att hon inte får vidröra den mat som andra ska äta. Skammen hettar i Maja. De önskar sig en son och får flera, Janne bestämmer enväldigt vad de ska heta.

De är okristligt att du går oren ännu efter barnsbörden. Om jag vill kan jag slå ihjäl dej på fläcken å int få någi straff för de”

Det hårda livet på det åländska skäret i slutet av 1800-talet maler ner Maja dels på grund av förlossningar och hårt arbete för överlevnad men också på grund av religiösa och misogyna dogmer. Hon får inte sätta sig barhuvad till maten. Huvudduken bör vara väl knuten, även om de är på en öde ö. Olydiga barn får örfilar och risbastu. Med havet som granne är en enda räcka av regler som Maja strängt förmanar sig själv om. Den positiva spänningen mellan paret ska nog föreställa finnas där, men jag känner den inte.

Jag tänker på hur man brukar säga att människor förr inte hade samma tid att må psykiskt dåligt på grund av allt arbete. Blomqvist går i polemik mot detta när hon framställer Maja som en hårt arbetande människa som likväl oroar sig mycket och kämpar med den psykiska hälsan. Jag är rädd för att vi idag genom att i välmening försöka hjälpa genom att diagnostisera, prata, medicinera och beskydda från det vi kallar psykisk ohälsa riskerar få motsatt effekt. Jag tror vi bör acceptera negativa tankar och känslor (att vara ledsen, sorgsen, rädd, arg, ha ångest) och se dem som lika normala som lycka, stolthet och glädje.

Säkert vill författaren skildra hur kvinnan tvingades till underkastelse, men jag saknar det motstånd som borde finnas i Maja, åtminstone inombords. Och varför har Anni Blomqvist gjort Janne till en fullkomlig karaktär utan brister? Ingen människa har bara ett ansikte.

Det finns ändå något här som roar mig och gör boken läsvärd; språket. De åländska orden gör mig uppspelt, rent av. Spillkummar och karduser, tordön och mittibettan (sittbrunnen mitt i båten tror jag), få muntur (komma till tals) och lettkokning är exempel på ord jag fastnar för. Blomqvist återkommer till pratandet som här står i motsättning till handling. Maja som inte är speciellt pratmunter kan ändå drömma om att få ”prata bort” en söndagseftermiddag. Där har vi det svart på vitt, tänker jag. Man pratar bort tid och sedan jag blev medelålders (och hamnade i kris) är jag mer mån om den tid jag har kvar. Jag har redan pratat bort hiskeliga mängder.

Jag kommer inte att läsa fortsättningen om Maja och Janne, däremot vill jag gärna se filmen.

Vår [Årstidskvartetten #3] av Ali Smith

Fick ta och akutläsa Vår nu innan det går och blir sommar här (det är 20 grader på Gotland idag). Härliga tider! Men faktiskt inte så jättehärlig läsning.

”Mänsklig uppfinningsrikedom, säger hon. Man måste nästan beundra den, förmågan att hitta så många nya intressanta sätt att förstöra saker på. Och hur har du det i livet, om man för ett ögonblick bortser från den liberala kapitalistiska demokratins död?”

Förstås fortsätter Ali Smith i samma anda som i Höst och Vinter att låta flera berättelser som hör till olika tid och rum ta plats i en löst sammanfogade ramberättelse. Detta fragmentariska upplägg håller mig på distans. Det är mycket språk, egentligen inte så mycket som händer – ett kanonupplägg när man uppskattar språket. Det gör tyvärr inte jag. Trots dess fantasifulla, experimentella och originella stil uppfattar jag det mest som babbligt.

Nu har jag i och för sig glömt bort karaktärerna i tidigare delar men jag får en känsla av att det är ganska samma som här. Någon älskad person dör, någon upplever sorg och saknar och lockas av döden. Det finns ett klokt barn även i den här boken, hon är hjälten. Alla kloka karaktärer har queera drag.

Det är ju synd, mest för mig själv, att jag blivit en cynisk människa. Mitt största problem med Smiths prosa är nog ändå att den indirekt är moraliserande och politisk. Jag beundrar dock hennes försök att inge läsaren hopp. Vivunt spe! Hon är väl medveten om, kämpar säkerligen hon också, mot apatin som lätt kommer med nyheterna om skjutningar, Trump, krig, orättvisor, klimatkris med mera. Boken vill nog utandas hopp om en annan värld. Eftersom varje människa är i konstant förändring är hon alltså möjlig att förändra i en positiv riktning. Men jag känner inget hopp. Eftersom Smiths texter handlar om döden, inlåsta flyktingar, bordeller och annan jävelskap blir jag som en vägg mot vilket budskap om att våga drömma stort, våga tro på godhet och göra motstånd studsar och faller till marken. Det kan vara så att jag hade älskat Årstidskvartetten för tio år sedan (då var jag faktiskt själv politiskt aktiv). Som det är nu rår Ali Smith tyvärr inte på min samhällsdepression.

Sen undrar jag om hon är sponsrad av Holiday Inn och Lidl? Väldigt vad hon tjatar om dem.

En dag kommer vi att skratta åt det [#2] av Thomas Korsgaard

Botten upp eller bög – stämningen fortgår alltjämt hemma hos Tue som bor på Jylland. Men det kan ju inte han rå för, varken det ena eller det andra. I första delen var han tolv, nu är han sjutton. När En dag kommer vi att skratta åt det börjar bor han hemma med två yngre syskon, sin ströarbetande våldsamma pappa och sjukskrivna deprimerade mamma. Hon har fått ett försäkringsbelopp som ger henne hopp om en bättre framtid, utan sin man. Mamman använder sin son som en vän att lätta sitt hjärta för.

”Hon öppnade en ny cola, lät kolsyran stilla sig och skruvade av locket helt innan hon hällde upp den i en mugg som det stod carpe diem på .”

Thomas Korsgaard (f. 1995) är Danmarks Shuggie Bain och Édouard Louis. Romanen om Tue (i tre delar) är en realistiskt eländesskildring av att växa upp som bög i en underklassfamilj. Den är till viss del baserad på författarens egen uppväxt. Jag tycker mycket om Korsgaards icke sentimentala prosa som gestaltar hur det är utan att moralisera eller tala om för läsaren vad hen ska tycka. Han har en bra balans mellan detaljer, introspektion och chockerande händelser. Det är inte lätt att hitta det vackra i fattigdomen, smutsen, snusket, gränslösheten, elakheterna, våldsamheterna och maten som torkas av på kläderna, kommer upp på bilgolvet eller ut som fekalier på lakanen. Människan är en vidrig jävel, tänker jag. Tue är också människa och det står han för. Alla ytor är dock inte belamrade med skräp. Tjejkompisarna hans är fina även om Tue inte delar sin belägenhet med dem. Berättarjagets sätt att göra motstånd är både rörande och vackert, det påminner om en David som är mal dans sa peau och för sin kamp mot Goliat.

”En dag kommer vi att skratta åt det, tänkte jag. Inte imorgon eller i övermorgon. Inte dagen efter den dagen, men någon dag om ett tag skulle vi skratta åt det. Åt det eller åt något annat.”

Jag slås av människans inneboende kraft att stå ut med förtryck, gå vidare och så småningom blomma ut i ett eget mer eller mindre sunt jag. Som maskrosor. Jag slås också av hur fruktansvärt svårt det är för omgivningen att hjälpa barn som far illa hemma. Inte ens en talangfull författare in spe, som (senare) öppenhjärtigt vågar beskriva sin misär vill be om hjälp när han är mitt i det.

Deppig men ändå fin läsupplevelse.

Tomt bo av Sofia Stenström

Cora är nitton år. Hennes ”mammapamma” är besatt av henne. Hon älskar sitt barn och vill ha kvar henne i alla åldrar samtidigt. Att leva för sitt barn lagom mycket är vad det verkar en konst omöjlig att lyckas med. Den här påfrestande mamman som lyckas avsevärt sämre än genomsnittet är bokens opålitliga jagberättare. 310 sidor av sånt här:

”Är du min lilla poff? försökte jag med liten röst. Nej, mamma, jag är ingen liten poff, sade hon. Återigen blev jag tyst. För hon lät kylig. Ögonen fylldes med tårar fast jag försökte stå emot.”

Jag älskar att läsa om mammor även de som spårar ur, men mamman i Tomt bo är lite väl gränslös och skruvad för min smak. Hon biter sin dotter i örsnibben, slickar hennes tårar och planerar att skära halsen av hennes kille. Det råder inget tvivel om att hon är galen bortom verklighet vilket säkert är tänkt att vara underhållande. Men jag skrattar inte utan tycker att det är på tok för överdrivet. Vari ligger spänningen funderar jag när den plötsligt dyker upp mitt framför mig. För trots de karikerade karaktärerna finns luckor i diegesen där läsarens egna föreställningar om skuldfrågan ryms. Dessutom är prosan bra, skickligt sammanfogad, underhållande och ibland mycket vettig. Boken är dock onödigt lång, tycker jag.

Du öppnar dig inte, du drar bara en massa anekdoter, det är själva motsatsen till att öppna sig.”

Kanske hade jag uppskattat romanen mer om jag hade läst Coraline av Neil Gailman innan? Jag lägger till den på läslistan.

Mannen utan öde av Imre Kertész

Imre Kertész (1929-2006), från Ungern, nobelprisad 2002 och förintelseöverlevare. Mannen utan öde är en skönlitterär berättelse som först refuserades och inte mottogs speciellt väl när den publicerades 1975. Vilket jag inte alls har svårt att förstå, givetvis.

Det börjar in media res den dagen berättaren Gyurkas pappa ska resa till arbetsläger. De gula stjärnorna är redan på plats, affärslagret är sålt till en som ”ur rashänseende har sitt på det torra”. Guyrka, fjorton år, är besvärad inte för att hans pappa ska åka utan för att styvmor gråter. Naturligtvis.

”Ett tag försökte jag ha tålamod och ansträngde mig att tänka på min far, närmare bestämt på att han skulle åka bort i morgon och att jag antagligen inte skulle få träffa honom på länge; men efter en stund tröttnade jag på den tanken, och eftersom det inte fanns något mer jag kunde göra för min far började jag bli uttråkad.”

Så småningom förs också Gyurka till Auschwitz och vidare till Buchenwald och Zeit. Han kan varken acceptera eller undvika sitt öde som jude. Han frågar sig, något förnumstigt, vad en sekulariserad jude egentligen är. Förföljelsen gör juden så det är egentligen i lägret han blir jude, en svag och så småningom sjuk sådan, innan han släpps fri och fortsätter trotsa sitt öde och återvänder hem. Inget konstigt med det.

”Den dagen kände jag också att jag greps av samma förlägenhet, samma krypande osäkerhet som jag känner igen hemifrån, som om jag inte riktigt stämde överens med de vanliga idealen, med ett ord: lite grann som om jag vore jude, och det var ju ändå ganska konstigt, bland judar i ett koncentrationsläger, tyckte jag.”

Det är ett mycket originellt och märkligt opålitligt berättargrepp som Kertész använder sig av i sin holocaustskildring. Trots situationens allvar med människor som dör omkring berättaren, håller han en god och neutral ton. Han tolkar nazisterna välvilligt och säger nästan inget om att han är rädd, ledsen eller arg. Först uppfattar jag det som icke trovärdigt, konstlat och störande. Jag misstänker att författaren försöker påvisa hur det blir när gränser för vad som är normalt förskjuts steg för steg, hur anpassningsbar människan är, ”det finns inte den omöjlighet som vi inte naturligt lever oss in i”. Men det fungerar dåligt. Sen tänker jag att berättarjaget kanske är i chock. Att han försöker lugna ner sig själv genom att avdramatisera och tänka rationellt. Han är ju bara fjorton år och tolkar saker som händer utifrån sin erfarenhetsbank och kan därför kanske inte fatta hur fruktansvärt och fel det är som pågår. Men det tycker jag är att underskatta tonåringar. Visst att det är svårt att få syn på helheten när man är mitt i händelsernas centrum, men det här är överdrivet. Och ojämnt. Ibland för han ganska invecklade resonemang som inte stämmer med en naiv fjortonåring. Nästa gissning landar i att författaren helt enkelt hatar att känna och prata om känslor. Att de är ett nödvändigt ont som man ska försöka tränga undan. I så fall är Gyurka en mönsterelev. Mest troligt är det väl tvärtom tänkt att läsaren ska förstå greppet med hjälp av omvänd psykologi. Författaren vill kanske visa hur absurt det är att människor förnekar och bortförklarar, att inte förfasas utan ställa sig neutral till nazisternas handlingar, att ha förståelse för det som hände och hävda att överlevare överdriver sina berättelser. Det är så naturligt alltihopa så, förstås är det det.

Kertész utmanar mig som läsare, det älskar jag. Jag blir mycket riktigt upprörd av att läsa om hur Gyurka klankar ner på judar men uppfattar SS-soldaterna som trevliga när de dunkar honom i ryggen. De ser inte ett dugg farliga ut och att de har gevär känns naturligt. Piskorna de bär ser han aldrig användas. Han går till och med så långt att han pratar om lyckan som också finns i ett förintelseläger, självklart.

”.. jag skulle vilja leva lite till i det här vackra koncentrationslägret.”

Som idé får den här boken fem stjärnor. Men jag är inte helt imponerad av genomförandet. Prosan är omväxlande slående och överdriven. Författaren upprepar orden självklart, givetvis, naturligtvis och liknande för att bevisa sin poäng och det stör läsningen. (Inte sant?) Men ju närmare slutet vi kommer ju mer sänker jag min gard, blir berörd och börjar uppskatta den här romanen. Det är som att Gyurka tillslut är så sjuk och trött, nedbruten, att han lägger bort sitt tillgjorda sätt att berätta.

I arbetet brydde jag mig inte ens om att hålla skenet uppe längre. Om de inte gillade det så gav de mig på sin höjd stryk och inte heller det gjorde mig illa längre, också det blev bara ett sätt att vinna tid: redan vid det första slaget kastade jag mig prompt på marken och sedan kände jag inte de andra eftersom jag somnade.”

Krig och fred [#1] av Leo Tolstoj

”Samtalet verkade intressant och han stannade kvar i väntan på att själv få säga vad han tänkte, såsom unga män gärna vill.”

Som förväntat är Leo Tolstojs (1828-1910) beundransvärda ambition att skriva om hur människor är på riktigt, hur de egentligen känner och tänker, vad människors egentliga agenda är oavsett miner och ordval. Tyvärr tycker jag inte att han lyckas lika väl som i böckernas bok Anna Karenina. Komprometterande för den här romanen från 1868 är också att den håller vad den lovar, den handlar verkligen om krig.

”Om han hade berättat sanningen för sina lyssnare, vilka likt han själv många gånger hade hört berättelser om attacker och därför hade en klar bild av vad en attack var och nu väntade att få höra om en sådan, då hade de inte trott honom eller, ännu värre, kanske ansett att han själv var skuld till att det inte gått för honom såsom det brukade gå i kavalleristernas berättelser om stridsanfall. Inte kunde han berätta hur alla ridit fram i trav, hur han nästan fallit av hästen, stukat armen och sedan allt vad benen höll sprungit in i skogen undan fransmännen.”

Det börjar bra. Stämningen är väldigt likt den i På spaning eftersom den tid som flytt då vi träder in på en bjudning där societeten språkas, (delvis på franska) om vem som är rikast, vem som ska gifta sig med vem och huruvida Napoleon är en hjälte eller djävul. Lakejer i frack och silkesstrumpor, hovdamer i färgade sidenklänningar, furstar med pudrade peruker och yviga mustascher samlas runt harpan och klaveret. Någon bär hatt med plym, en annan sammetsrock med sobelkrage. Tolstojs smått ironiska ton när han beskriver (de onödigt många) karaktärerna och låter de syna och lura varandra, skrävla och göra bort sig roar mig. Men han tenderar upprepa sig och uppnår inte sin fulla belletristiska potential i detta verk.

”Det är lättare för en kamel att komma genom nålsögat än för en rik att komma till Guds rike. Stackars Pierre, så ung och redan tyngd av rikedom.

I andra delen hörs inte längre ljuden från musikkapell, sorlande gäster och skrapande bestick. De ersätts av skramlande kärror, galopperande hästar, skrik och kanonmuller. Året är 1805 och de ryska soldaterna som Stroganov, Tolstoj med flera krigar mot Napoleon Bonapartes Frankrike. Ibland ser jag framför mig karabinjärerna och vad de heter som går i led i filmen Tjuren Ferdinan, men mest är det bara sorgligt och hemskt. Tolstoj beskriver hur mäns idé om ära faller lika platt till marken som liket från hästens rygg. Författarens egna erfarenheter av krig och hans religiösa dogmer bildar fundamentet som bär även en sekulariserad läsare.

”Vi älskar andra inte för det goda som de gjort oss, utan för det goda som vi gjort dem.”

Det blir tydligt att krig bygger på fantasier, hierarkier, hyckleri, alienation, egoism. Att en soldat aldrig ska fråga varför, bara var, när och hur. Att handla utan att tänka, på långsiktiga konsekvenser, på döden, på motståndarna som människor. Epikuros sa att ”där döden finns, finns inte vi och där vi finns, finns inte döden. Därför är döden ingenting för oss.” Ingen vet vad döden är, men männen inser inte heller vad livet egentligen är värt, förrän det är för sent.

”Just då bröt solen fram ur molnen, en solstråle blixtrade till och då kanonen samtidigt mullrade, uppstod hos alla en morsk och munter stämning.”

Tolstoj är en av mina favoriter varför jag givetvis vill läsa Krig och fred, men jag har lite svårt att motivera varför man egentligen ska göra det. Nästan alla barn och kvinnor vet att krig är det värsta som finns, men män fortsätter ändå att kriga. Kanske trodde Tolstoj att hans antikrigsroman kunde påverka män att bli mer fredliga. Jag som lever nästan 150 år senare tror det inte.

”Död, sår, förlust av familj, inget är jag rädd för. Hur kära de mina än är för mig, min far, min syster, min hustru, hur underligt och onaturligt det än är, så är jag beredd att offra dem för ärans ögonblick, för triumfen, för kärleken från andra människor som jag inte känner eller ens kommer att känna.”

Känslan av hopplöshet är brutal. Men visst, jag vill absolut veta om den fula Maria ska fortsätta vara ogift, om tjocka rika Pierre och sköna Helena kommer att gifta sig och hur det ska bli.

Mögel [#1] av Tokuda Shūsei

En bok – ett mysterium.

Shūsei Tokuda (1872-1943) föddes några år efter den japanska feodalismens fall in i det som varit en överklassfamilj. Översättaren Hans-Göran Ankarcrona hävdar att huvudpersonen Sasamura i Mögel (1911) är författaren själv och att han i den här första boken (av tre) berättar om det fattiga livet tillsammans med hustrun.

”Sasamura var född som tredje sonen till hustru nummer två i de utarmade huset. Hade vuxit upp i en anda av förfall och hade därför ganska dimmiga begrepp om saker som hushåll och familj. Överlevde han så fick han vara nöjd, hade han tänkt och fortsatt sina tafatta ansträngningar som författare.”

Men livet som Sasamura och hans fru o-Gin lever i början av nittonhundratalet framstår inte på något sätt som materialistiskt fattigt, åtminstone inte jämfört med obemedlade svenskar i samma tidsperiod. De sitter runt fyrfatet i sexmattorsrummet, spelar blomsterkort och delar sakekrus, äter hyvlad bonito (fisk) och mandariner, röker pipa gjord av hortensiarot. Sasamuras madrass är smutsig och o-Gin tycker att de ska köpa en ny i silke. De köper leksaker och presenter, syr upp kläder i eleganta tyger, har tillgång till smink, abortpiller, mentolcigarretter, tandläkare och sjukhusvård. Sasamura hankar sig fram som författare. Här finns inte ett ord om hårt kroppsarbete.

Jag lyssnar på den här boken som är uppläst av översättaren på ett väldigt originellt snarast märkligt sätt. Allt känns tveksamt inledningsvis men jag fortsätter lyssna för att jag intresserar mig för miljön. Jag stör mig på det här att Sasamura ska vara fattig, jag menar han har till och med personal som passar upp på honom. Det är så han möter o-Gin, som blir gravid och därför bestämmer de sig för att gifta sig (efter att Sasamura övertalats av en vän).

Så småningom förstår jag att det är känslomässig fattigdom som råder i detta naturalistiska verk. Jag börjar uppskatta den osentimentala, strama prosan som från början känns något osammanhängande och tråkig. Snart klarnar också bilden av karaktärerna. Författaren känns ärlig när han självkritiskt beskriver Sasamura som oengagerad, otrevlig, lynnig och trögtänkt. Han släpper fram sina mindervärdeskomplex, skriver ner sig själv utan att försvara eller moralisera. När o-Gin blir gravid tänker Sasamura att det är som när ens egen hund biter en i handen och han försöker skylla ifrån sig, att det inte är hans barn.

”Det värsta var emellertid att gå och tänka på att det skulle komma ett barn till världen som kanske skulle bli mer degenererat än han själv. O-Gin hade också för jämnan oroat sig för hur det skulle gå för barnet.
– Hur dant kommer barnet att bli tror du? Jag vill inte ha ett elakt barn.
– Ja med mina anlag lär det inte bli något märkvärdigt.”

Han lyckas trots inte dölja sin påfallande mjukhet vilken står i kontrast med O-Gins starka person. Det visar sig att vi har med en feminist att göra och det här är en bok om mjuka värden. Jag tycker det är högst anmärkningsvärt att det i ett sådant patriarkalt samhälle som Japans och dessutom för över ett sekel sedan fanns en man så intresserad av att vara med barnen, att kela med, bada, oroa sig för, berätta sagor för, byta på dem etcetera. Dessutom beskriver han sin hustrus graviditet, förlossning, kropp, brösten exempelvis helt utan att sexualisera. Han intresserar sig för amning! Han berättar också på ett bra sätt om hustruns tidigare man som misshandlade henne. Shūsei Tokudas skriver feministiskt och där i ligger hans storhet, menar jag. Märkligt nog nämns inget av detta i recensioner eller i Ankarcronas hyllningar.

Varför heter den här boken som handlar om hustrun Mögel (är det Sasamuras madrass som avses)? Bland annat det vill jag ta reda på. Jag är mycket nyfiken på att läsa fortsättningen.