Hitom himlen av Stina Aronson

Det var Sara Danius som gjorde mig uppmärksam på Stina Aronson (1892-1956) och Hitom himlen från 1946. Den utkom igen 2004, med obegriplig omslagsbild enligt ovan. Underbart ju, när förlag väljer att lyfta upp gamla godbitar till ytan. Det här är en särskilt skimrande pärla på mitt bokhalsband.

”Ty gällde det verkligen sorg höll Emma Niskanpää tillbaka tårarna och gav sig inte över som lappkvinnor och många kvinnor söderifrån gör istället för att bevara sitt lugn.”

Det kan göra underverk för en känslig åttiotalist söderifrån att hänga med änkan Emma Niskanpääs i hennes vardag. Den pågår i Norrbotten tidigt 1900-tal. Emma är ett rejält finskt fruntimmer som reder sig i sitt pörte trots fattigdom, tjugofem minusgrader och storm samt rädslan för Stalo. Det är salt i kaffet, renost i botten av kaffekoppen och pipa i munnen. Gudstron, oron för sin lungsjuke son John och livmoderns krampanfall om vilka hon biter samman sina tandlösa käkar är några av de saker jag upplever med Emma. När hon får besök till ödegården sticker det i halsen, hon vet inte själv att det är glädje för hon tolkar sällan sina känslor.

Hitom himlen kan förmodligen uppfattas som en smula trögläst på grund av sina överlastade meningar men läsaren med tålamod blir rikligt belönad. Jag behöver ingen nypa snus att nysa mig pigg av när jag läser Aronsons intelligenta, innovativa och underhållande prosa. Det är språket mer än handlingen som fängslar. Här är tankar på den intima kroppen köttätande. Dagsljuset som grumligt vatten och när det senas hastigt mot kväll fälls himlen ner över jorden som ett kistlock. En man är utrustad med ett tidtagande sinne istället för bristen på pengar att köpa ett ur för. Tankar är imaginära armar som kan tränga, hålla fast och genomsöka fickor.

”Innerst var han en godsint liten man fast han hade infantil uppsyn och små misstrogna apögon.”

Men Aronson – som själv var född i Stockholm och som flyttade till Norrbotten – envisas med att beskriva människornas ansiktsdrag som förvrängda och djurlika, mongoliska och gula. Det finns en underton av rasbiologiska föreställningar. I en av byarna bor sjutton personer varför det är lätt att tolka de dövstumma och på andra sätt missbildade personerna som resultat av inavel. Aronson överlämnar åt läsaren att tolka.

”Redan medan bonden Vaaras hustru satt och drömde i det ödsliga köket – hennes namn var Mira eller egentligen Miriam..”

Klart är i alla fall att Stina Aronson skriver feministiskt medvetet ur kvinnornas – och männens – perspektiv. Hustrurna är realistiskt beskrivna, de har namn och livmödrar, bekymmer och styrkor. Aronsons diktade män och kvinnor är på många olika sätt. Den nyligen lästa Godnatt, jord lämpar sig väl att jämföra. Min övertygelse om att kontexten inte kan rädda Ivar Lo-Johanssons generaliseringar ökar när jag läser Hitom himlen.

Voj voj (som de säger här) vad bra! Den här måste alla prosa-gourmander smaka.

3 kommentarer

  1. Hitom himlen fick jag också tips på från Sara Danius, men hos mig har den hamnat i läslistan. Det känns i alla fall bra att du tycker att den är läsvärd.

    • Anonymfebruari 12, 2024 kl. 8:01 f m
    • Svara

    Läste den som ung på 1970-talet och den lämnar mig aldrig.

      • Ninafebruari 12, 2024 kl. 12:02 e m
        Författare
      • Svara

      Vad kul! Vad minns du starkast?

Lämna ett svar