Slöseri av María Sonia Cristoff

Lucrecia ärver en förmögenhet av sin faster Vita, med villkoret att hon lämnar sitt karriärsdrivna ekorrhjul i storstan Buenos Aires. Det är så länge sedan hon hade semester att hon glömt hur man gör när man söker ledigt. Men hon kommer iväg i alla fall och precis som Vita tänkt sig börjar Lucre sova gott, känna och tänka efter:

”Hennes faster har visserligen alltid varit en riktig bokslukare. I alla fall så länge de umgicks. När var det egentligen som de tappade kontakten. Inte medan hon studerade, nej, hon har tydliga minnen av Vitas kommentarer om universitetslivet, hennes råd vad gällde hennes karriär. Av den ironiska ton med vilken hon behandlade en del av hennes planer, i stort sett alla. Först kommer de att ta ifrån dig dagarna, sedan nätterna, sedan drömmarna, oavsett vad du gör, sa hon. Maskineriet kommer att sluka dig, min vän.

Jag borde och vill älska en roman som proklamerar arbetskritik, som är originell och på inget sätt förutsägbar. Prosan är av fin kvalité men efter ungefär hundra sidor tappar María Sonia Cristoff mig mellan sina spretiga avsnitt. Den experimentella och fragmentariska formen med flera olika berättarjag och anteckningar, sångtexter, brev, nyhetsflashar och samtal faller mig inte i smaken. När romanen avslutas med en krönika undertecknad ett skrivkunnigt vildsvin känner jag att detta nästan var slöseri med min tid.

”.. tänk bara hur trist det skulle vara att läsa om händelserna så som de var, detaljerade uppgifter om tidpunkter och platser, meningar utformade som vittnesmål i en domstol.. […] Det är inget jag skulle vilja skriva ner, än mindre läsa. Jag vill hellre överdriva, Lucre, jag vill hellre fantisera.”

Klart hon ska fantisera och överdriva, María Sonia Cristoff, många gillar det (magisk realism), men sällan jag.