apr 20

Kärlek i fem akter av Daniela Krien

”Länge leve matriarkatet!” Hehe

Jag blev liksom tagen på trampolinen när jag insåg att här finns nästan allt jag önskar av en roman. Kvinnor, kvinnor, kvinnor och deras inre liv, kärlek och okärlek, realism och lättsmält prosa med hög densitet. Hela rasket snyggt förpackat i fem avsnitt och med en framsida som stjäl mina blickar.

Kärlek i fem akter handlar om att människor vill vara tillsammans, men att det är väldigt svårt för människor att vara tillsammans. Att den som letar efter den perfekta människan kommer att få hålla på. Att frihet har biverkningar.

De är fem stycken kvinnor som alla är i samma generation, vita, medelklass och utan långvariga stabila kärleksrelationer. Deras liv hakar i varandra på ett tjusigt sätt vilket medför perspektivförskjutningar. Först får vi läsa om Paula som jagberättare, hon är vän med Judith, som är berättare i andra kapitlet. Näst kommer Brida vars skilsmässa Judit har inverkan på och så vidare. Kvinnorna genomlever kärlek, lust, moderskap, kreativitet, patriarkat, skilsmässa, singelliv, nätdejtande, barnlängtan, klasskillnader, systerskap, abort, otrohet, horstämpel, sorg med mera. Det är oavsett ämne, hela tiden intressant.

”Du vill bara ha honom tillbaka för att du inte längre kan få honom och gör han slut med den andra vill du inte längre ha honom. Du behöver honom inte, du klarar dig själv.”

Daniela Krien har stor psykologisk medvetenhet och en formidabel förmåga att sätta ord på den västerländska nutidsmänniskans angelägenheter. Jag känner igen mig, ibland nästan skrämmande mycket. Saker som jag trodde var unika för mig och mina medmänniskor har denna tyska hantverkare kännedom om. Lärdom: Tro aldrig att du är unik!

”Inte alla gränser begränsar.”

När samtiden sätts under lupp ser vi att ökade valmöjligheter som gör oss fria också kommer med baksidor. Självständighet är positivt men en av dess beståndsdelar kan vara ensamhet. Att kunna försörja sig själv, att få välja och byta ut sin partner, göra karriär och möjligheten att leva ”aktivt” singelliv är alla goda ting men förändrar inte människans arkaiska behov av mental och fysisk närhet. Här ger också författaren ett konkret förslag på hur man kan leva fritt och tillsammans utanför heteronormen.

”Skriva i lugn och ro. I årtal önskade hon sig inget annat än att få göra just det. Nu när hon bara har barnen halva tiden, bara upplever hälften av deras tid som barn, hälften av deras glädjeämnen, hälften av deras bekymmer, då kommer det inga ord längre.”

Ett extra plus för ställningstagandet mot surrogatmoderskap. Att ge bort eller sälja ett barn är att likna vid en våldshandling riktad mot den födande kvinnan. Att kända barnköpare inte stött på kritik eller ifrågasättande är oroväckande och därför är jag glad för uppropet som handlar om att surrogathandel borde förbjudas eftersom det inte är förenligt med kvinnors och barns rättigheter.

Att äldre män lever i kärleksrelationer med yngre kvinnor kvarstår som realitet i konservativa såväl som moderna samhällen. Krien vidgar min förståelse varför. Män som attraheras av yngre kvinnor gör nog det inte av enbart ytliga och fysiska orsaker. Ungdomens lättsamhet och naivitet tror jag lockar stort. Hur de lyser, skrattar, nyfikenhet, hopp, livsöverskott. Färre erfarenheter och kunskaper gör att saker är enklare, mer svartvita för en ung person vilket är både en last och en tillgång.

Jag skulle mycket gärna se en fortsättning där karaktärernas barn berättar om sina liv.

apr 16

Som har inget redan hänt av Niklas Rådström

Det här är boken, när han börjar den, som kanske skall bli hans sista bok. Men som mer troligt är hans senaste. Niklas Rådström tillhör inte gruppen av vita manliga döda författare, men det var nära.

2017 får han diagnosen leukemi – ”blodets galenskap” – och påbörjar mångårig behandling med cellgifter och stamcellstransplantation. Från att ha tillhört de friskas värld går han över till de sjukas. Hans älskade fru finns bredvid som anhörig vilket betyder att de två inte längre delar samma värld. När han beskriver sin belägenhet skapar han i mig en känsla för sjukdomens ensamma plats. (Jag blir rädd och bokar tid till vårdcentral för att kolla upp mina leverfläckar.)

Som har inget redan hänt är en oerhört fin skrift om Rådströms erfarenheter av sjukdom och vård, barndomsminnen och filosofiska spörsmål om människans medvetande, liv och död. Det är en hoppingivande och stärkande skildring med kopiösa mängder klokskap. I hans behagliga prosa vilar jag, trygg. Rädslan lägger sig och någon slags acceptans infinner sig, (men tiden är redan bokad).

”Du bygger inte kryptan för att minnas den du förlorat. Du bygger kryptan för att minnas din förlust.”

Eftersom min pappa dog i leukemi förra året vill mina tankar hela tiden jämföra vården, sjukdomsförloppet, mediciner och biverkningar. Mitt sorgeår pågår fortfarande och jag tillåter mig att älta och processa vilket känns extremt lämpligt att göra i Rådströms sällskap. Han träffar mig på flera ställen då han skriver om faderslängtan, medmänsklighet och nyfikenhet.

”Jag tänker mig att grunden för all känsla av närhet till det levande är nyfikenheten. Utan nyfikenheten kan du inte bry dig om annat än dig själv. Utan nyfikenheten kan du inte tycka om andra. Nyfikenheten hör till dem av våra egenskaper som jag föreställer mig är minst utforskad. Kanske beror det på att många tidigt får lära sig att ett alltför nyfiket beteende är skamligt. Vi uppmanas redan som små att inte lägga näsan i blöt, att vi ska hålla oss på vår kant. […] Naturligtvis kan den nyfikne förirra sig i voyeuristens vattensjuka sankmarker i de stunder då nyfikenheten saknar skam och inte låter sig begränsas av tabun. Men den goda nyfikenheten tänker jag mig är knuten till en ljus livskänsla och i grunden vilar den på tillit och tilltro till omvärld och medmänniska.”

Och sen kommer slutet och då måste jag faktiskt gråta en skvätt. Glädjetårar!

Ett litet post scriptum bara för att han insinuerar att hans (kalla) mamma hindrat hans pappa från att träffa honom som barn, trots att det mesta i berättelsen tyder på att pappan inte var speciellt intresserad av att träffa honom. Jag vet naturligtvis inget om Rådströms föräldrar, men vill tillägga hur extremt vanlig jag tror att den uppfattningen/förhoppningen är. Att lägga skulden på mamman blir som ett skydd mot sanningen om en pappas bristande engagemang. Det finns pappor som inte får träffa sina barn, det finns också pappor som inte vill träffa sina barn.

apr 14

Plikt av Tyra von Zweigbergk

Den här supersnygga debutromanen som illustrerats av Tyra von Zweigbergk själv handlar om psykisk sjukdom och ohälsa genom sex generationer. Den börjar mycket starkt med hur det var för berättaren att bli mamma.

”Jag viker mig ned för ödmjukhetens kraft, klivet försiktigt ur min dräkt av hur allt är och lägger den bredvid mig.”

Hennes son går nu i högstadiet (kanske i åttan) på en skola i Stockholm som tidigare var Konradsberg mentalsjukhus. Han blir som deprimerad och ”hemmasittare” vilket förstås tar sönder mammans hjärta. Detta krossade hjärta lägger hon – generöst och modigt – i läsarens hand. Jag blir djupt berörd angående allt som rör sonen och instämmer nickande i den kritik hon framför om dagens misshandlade skola.

”’Hur mår han?’ undrar folk. ’Dåligt.’ ’Vad säger han?’ ’Ingenting.’ ’Vad får han för hjälp?’ ’Ingen.’ ’Ska han inte prata med någon?’ ’Han kan inte prata.'”

Med ena foten i modern tid – med son och man, konstutställningar, många glas vin, samtal med pappan, postkodlotteri – och andra foten hundra år tillbaka, fungerar berättaren som ett kontrastfilter. Vi får tillsammans med henne dyka ner i Kungliga Bibliotekets arkivlådor med material om bland annat hennes farfars far Otto von Zweigbergk, chef på Dagens Nyheter som försvann under tystnad. Berättaren förkovrar sig om skolan, som man idag skulle vilja kalla Dårarnas slott (även om det inte är personerna på själva skolan som är dårarna, de riskerna väl dessvärre att bli) och som faktiskt kallades så när hennes förfäder led av psykisk sjukdom.

”Vid inskrivningen på Konradsberg har man antecknat vad patienterna lider av. År 1861 är det 26 personer som lider av ursinne, 25 av tungsinne, 9 av vansinne och 17 av förryckthet. 21 personer är inskrivna som svagsinta och 12 som fåniga.”

Jag förstår och uppskattar ansatsen att varva vad som nästan liknar dagboksanteckningar från samtiden med Zweigbergkarnas egen historia. Det ger en känsla, om än ytlig, för hur samhällsnormer förändrats gällande exempelvis psykisk sjukdom och kvinnor. Men som så ofta med släktforskning är det nog ändå mest spännande för släktingarna själva. Romanen känns onödigt lång, inte tjatig, däremot splittrad med all denna information som berör berättarens vardag, sonen, skolan, sjukhuset och släkten. Jag tror berättelsen tilltalat mig mer om den hade redigerats hårdare.

Berättaren är en protagonist som bjuder motstånd. Hon framstår som högfärdig och kokett, en extremt privilegierad ”stockholmsdam” med ”kängor och trasig skjorta”, latte i pappersmugg, som tycker sig stå över regler. Hon märker inte när hon står i vägen för ”gubbarna” som släpar säckar från en byggarbetsplats. Det handlas på NK, bilen är en Mercedes, datorn från Apple och någon lampa är Josef Frank. Skildringen utspelar sig i överklassen varför släktträd, namedropping av märken och celebriteter, konst, ostron och champagne inte förvånar men irriterar. Det vägs inte upp av att pappans byxor kommer från Jula. Jag känner mig allt lite mätt på överklassens depressioner och terapisessioner.

apr 13

Husmoderns död av Sara Danius

”När allt kommer omkring är ju idoldyrkan bara en annan form av narcissism. Vill vi analysera våra samtida idoler bör vi skärskåda våra djupast liggande fantasier.”

Sara är min idol. Jag vet inte vad det säger om mitt ego, men drömmen vore ju att kunna analysera och skriva om samhälle och litteratur som hon. Jag är vansinnigt förtjust i den torra humorn som genomsyrar hennes rika och akademiska språk och hur hon uppehåller sig vid både det sublima och vardagsnära. Finns det ens någon annan som skulle säga ”textila transformationer” om klädbyten.

Den här essäsamlingen från 2013 inleds med Husmoderns död. Den är min favorit, då hon konstaterar att den så kallade utvecklingen som skett av samhället sedan 60-talet är tragisk. Den slutsatsen drar hon på goda grunder genom att analysera en kokbok.

”… fem decennier av svensk civilisation ligger förborgade i kokbokens transformationer. // Det säger sig självt. Om behovet av föda är Natur, men sättet att tillreda och äta födan Kultur, då har kokboken en del att berätta om samtida svensk civilisation.”

Förr var köket kvinnornas domän och där ingick det Danius kallar ”dirty realism”. Vi hycklade inte på samma sätt då, flydde inte undan naturen, skyggade inte för dödandet som är villkoret för köttätarens leverne. Kvinnoarmar instuckna i blodiga gummihandskar slet skinnet av ålen, satte kniven i hummerhuvudet, flådde haren, högg, slaktade och styckade. Idag betecknas den sortens handlingar som barbariska och är förpassade till historiens sophög.

”…husmoder var både kvinna och man, siren och slaktare, Eros och Thanatos. Husmor var suverän.
Undra på att ett besynnerligt vakuum uppstår i avmaskuliniseringens tid. När det svenska köket är tömt på manliga dygder börjar vår tids husmödrar gå på jakt efter kökets förlorade manlighet.”

Husmoderns tidevarv är till ända och köket står öppet för andra ”husmödrar” att erövra; Jens Linder med långkoken, Morberg med geväret, halvnakna Plura, arga kocken och senare flirtiga Benjamin, trallande Taylor med flera.

”Borta är inte den ömma, bullbakande och saftkokande kvinnovarelsen. Borta är husmor som slaktare. Lieman. Tortyrmästare. Borta är hon som ägde konsten att skilja mellan liv och död. Borta är hon som höll i förskäraren.”

Men mest av allt handlar det ändå om litteratur. Först går hon igenom männen; Camus, Sartre, Proust, Adorno, Calvino, Flaubert, Balzac, Strindberg, Tranströmer, Swedenborg, Torgny Lindgren, Thomas Mann, Thomas Bernard, Nabokov, Freud med flera. Sen kvinnorna vars verk tyvärr allt för ofta sammanblandades med deras liv; Jane Austen, George Sand, Woolf, Djuna Barnes, Simone de Beauvoir, Stina Aronsson, Birgitta Isaksson, Dubravka Ugrešić med flera. Jag inser att jag har många klassiska författare kvar att läsa.

Hon skriver också om filosofi, historia, andra världskriget, feminism, estetik, mode, glaskonst och barndomen med en gammal pappa.

Flakong är ordet jag plockar med mig och vetskapen är: ”Världen är ingen persika, den är en lök.”

Obegripligt är det vad hon såg i Antoine de Saint-Exupérys Lille prinsen. Men det förlåter jag henne givetvis. Min gräns går vid Alkemisten.

apr 12

Räv och jag av Catherine Raven

”Om en liten andel av alla rävar söker människors sällskap, är det då inte troligt att en liten andel av alla människor har genetiska anlag för att bli vän med rävar?”

Ja det verkar inte bättre. För mellan det vilda och domesticerade, det civiliserade och naturliga, mellan fakta och fabel uppehåller sig Catherine Raven tillsammans med Räv som besöker hennes mark.

”När vi tillbringar tid med våra sällskapsdjur blir de mer som vi. När jag tillbringade tid med Räv blev jag mer som han.”

Hon har levt som ensamvarg sedan hon lämnade sitt dysfunktionella föräldrahem som femtonåring. Människor ljuger för mycket och imponerar inte på Raven, det gör däremot djur och natur varför hon utbildat sig till biolog. Men det är viktigare att ha ett mål än ett yrke, menar författaren som i brist på trygg anknytning lever med djur och växter. Hon försörjer sig genom att skriva och undervisa.

”’Varför dör män före sina fruar?’ Jag pausar innan den slitna poängen. ’För att de vill det.’ Jag berättar för dem att honorna lever längre än hanarna för att vapitier är däggdjur. Bland däggdjuren lever det kön längst som har ansvar för avkomman. […] ’Hanar ägnar sig åt aktiviteter’, säger jag, ’som inte är evolutionärt stabila.'”

Det här är en humoristisk skildring för den med stort gigantiskt biologiintresse. Om man blandar Aase Bergs tuffa prosa och korsar den med Patrik Svenssons hamnar man kanske i närheten av Ravens. Detaljerna i Räv och jag är för min smak på tok för många, det är inte björnar utan svartbjörnar, inte ärtbuskar utan sibiriska ärtbuskar, inte lera utan alkalisk lera, inte hjort utan svartsvanshjort och så vidare. Hon hoppar mellan ämnen och pressar in fakta vilket gör prosan babblig och splittrad, ungefär som ett alldeles för långt smatterband. Man hajar till och tycker det är kul först när det sätter igång, men snart tröttnar man på oväsendet och längtar efter tystnad.

”Att äga mark innebär att ha ett stort ansvar. Varje steg man tar, varje gång man anlägger, varje ogräs man drar upp och varje träd man planterar, får ungefär hundra miljoner konsekvenser.”

Jag tror verkligen att det här är en bra bok. Bara det att jag inte gillar den. Jag föredrar att läsa om människor framför djur och växter. Men jag är glad att jag stod ut med pratsjukan, detaljerna och de lite töntiga namnen på enar och fåglar för jag hittade också guldkorn; samhällskritiken, litteraturreferenserna och de eleganta iakttagelserna om mänskliga manér.

”Jag hade försökt definiera vem jag var med hjälp av ett substantiv, en titel som fastställde vad jag arbetade med, när jag borde ha använt mig av verb. Substantiv som beskriver vad någon gör är vilseledande. Kanske är det avsiktligt. Jag skulle föredra att någon sa till mig han sjunger, i stället för han är sångare. Det sista försöker knuffa mig åt ett håll, dit jag kanske inte vill.”

apr 09

Tålamod av Djaïli Amadou Amal

”Vid tålamodets yttersta gräns tar himlen vid.”

Munyal (som det heter på fulfulde), tålamod är den röda tråden i denna eländestriptyk. Tre kvinnor uppmanas i varsitt avsnitt att med tålamod uthärda tvångsgifte in i ett polygamt och patriarkalt äktenskap där misshandel och våldtäkter är vardag. Det finns porr, Viagra, smycken, droger och inflytelserika farbröder men ingen jämställdhet, inget samtycke, inte mänskliga rättigheter. ”Våldtäkt existerar inte inom äktenskapet.” (I Sverige brottsligt sedan 1984).

”Tålamod är en konstform som kräver tålamod att lära sig.”

Djaïli Amadou Amal, från Kamerun – som också arbetar med kvinnorörelsen Femmes du Sahel – vägrar tålamod i den här rasande stridsskriften. Hon är feminist, aktivist, delar ursprung och kanske också vissa av protagonisternas erfarenheter.

”Tålamodet är ett träd vars rötter är bittra men frukten är söt.”

Kvinnohatet är explicit och brutalt, även kvinnor emellan. ”För en kvinna finns ingen värre fiende än en annan kvinna!” Att läsa Tålamod är fruktansvärt plågsamt. Den enda ljusglimt som finns är ordet. Att få ta del av dessa förtryckta fulanikvinnors inre monologer är en ynnest.

”Med tålamod kan man koka en sten.”

Skulle behöva läsa om SCUM-manifestet nu, för att kanske kunna återfå jämvikten.

apr 08

Senseis portfölj av Hiromi Kawakami

Som värmande misosoppa en kall dag är den här kontemplativa skildringen om två ensamma människors förening. Det är den 38-åriga kontorsarbetande Tsukiko och hennes före detta lärare, trettio år äldre, Sensei (magister). Det är han med portföljen.

Hiromi Kawakami skapar en märkvärdig, apollinisk dionysisk stämning vilket borde vara en paradox men icke. Våra huvudpersoner äter och dricker alkohol nästan hela tiden, vilket tjusar mig på ett sätt jag inte upplevt sedan jag läste Bröd och mjölk. Tydligen älskar jag att läsa om folk som äter och dricker. Eller så beror det på att den lågmälda, minimalistiska prosan utgör ett rum för mig, att bara njuta och vila i tillsammans med de ordkarga japanerna. Senseis portfölj är precis lagom vardagsmystisk och håller balansen mellan njutning i ögonblicket och längtan efter fortsättningen. Det är en stor förlust när den är slut.

Det är glest mellan meningarna, mycket lämnas osagt och det händer just inte mycket. Karaktärerna är statiska, de sitter på olika ställen och dricker, äter och pratar. Deras relation utvecklas sakta å så sakta. Det är det som är skönt. Istället för pinsamma sexskildringar läser vi här om inmundigandet av edamamebönor, hackad rå tonfisk, flygfisk, färsk potatis, olika sorters tofu och sake. Kall sake, varm sake, ljummen sake. Det är epifaniskt.

Men hur behagligt den här prosa än flyter fram så finns här mäktiga underströmmar. Tsukiko och Sensei är två ensamma alkoholister som inte kan prata med varandra utan att vara berusade och knappt ens då. Livet har inte blivit som de tänkt sig, men maten och drycken finns alltid där som en källa till glädje och lust. Karolina Ramqvist skriver att mat är ett sätt att hantera allt vad det innebär att finnas till. Och hennes frågeställning om matälskare egentligen är övergivna barn, kanske tangerar Kawakamis. Det verkar som att Tsukiko känner sig trygg i barnets position, i förhållande till den äldre läraren. Hon lockas inte av att ha ett traditionellt förhållande med man och barn. På liknande sätt tycks Sensei låst i sin identitet som magister trots att han slutat arbeta. Han går ingenstans utan rekvisitan som fullbordar rollen; portföljen. Författaren gestaltar hur kärlek inte bara är en utåtriktad företeelse utan också en introvert kraft som stärker individens självbild och får den att landa i hemtam form.

Livet är tomt och förgängligt och premissen är att vi själva måste försöka fylla det med mening. Jättesvår och uttröttande uppgift ju! Människan är i alla fall alla gånger bättre tillsammans, hellre dricka sake tillsammans än grönt te ensam. I de här två udda, smått anlupna individerna väcks något upp som de nog båda trodde var dött. Det är verkligen inte perfekt och inte tal om himlastormande lycka, men det är tillräckligt bra just nu. Och det är ju allt vi har. Nu.

apr 05

Bob av Helle Helle

”Ut flyttar Bob och jag till Vanløse, vårt hem låg ovanpå macken, och vi hade stavparkett. […] Bob älskade gult tegel.”

Jag kan inte börja recensera Bob i någon annan ände än den berättartekniska. Här finns ett (i princip) outtalat jag, som är Bobs flickvän och också en allvetande och homodiegetisk berättare. Tillsammans med personens protagonist (Bob) sammanfaller de i ett vi, men makten över diegesen och karaktären Bob ligger hos flickvännen som dessutom nästan enkom väljer att berätta om saker han säger, gör och tänker när hon inte är med. Jag tycker det här är ett mycket märkligt men också vågat grepp. Det stör mig inledningsvis (en människa kan ju inte vara allvetande, tänker jag) men sen vänjer jag mig och mot slutet gillar jag det. Alla böcker har ju underförstått ett jag bakom sig, det kan vara mer eller mindre outtalat. Duras skrev: ”Alla författare talar om sig själva, vare sig de vill eller inte.” Här talar flickvännen om Bob, men egentligen är det väl hennes fantasier och tolkningar av honom vilket alltså säger mycket om henne själv. Jag uppskattar det ärliga uppsåtet i att synliggöra personen genom vars modus hela diegesen filtreras.

Det är en minimalistiskt och särpräglad skildring på bara 150 sidor om när Bob på åttiotalet som nyinflyttad Köpenhamnsbo – medan flickvännen studerar – ska sparka igång vuxenlivet. Men det vill sig inte riktigt. Han får något meningslöst extraknäck på ett hotell, han är ensam och vemodig, saknar mål och mening. Han tackar ja till att vara med i pyramidspel och så..

”Till slut visste han inte vad som gjorde mest ont. Att ha förlorat eller att förlora all den där tiden. Sedan hade tiden gått.”

Helle Helle har en säregen stil som bitvis är komisk med precis rätt tonträff, men emellanåt känns stolpig och konstlad. Däremellan finns mycket osagt. Mitt intresse är väldigt ojämnt när jag läser Bob. Jag gillade De bättre. Vissa passager får mig att utbrista ”fan va snyggt” men däremellan tappar jag fokus och mina tankar glider iväg på annat håll. Men jag älskar ändå karaktären Bob, känner med honom och igen unga mig i honom. Han funderar och drömmer, krånglar och ångrar.

”Han åkte in till stan för att ekipera sig på de små tvärgatorna bakom Strøget. Köpte en gul tröja och även en basker, men redan efter tjugo meter på Larsbjørnstræde ångrade han sig. Tyvärr gav de inte honom pengarna tillbaka, så han måste hitta något annat. han gick runt i butiken i nästan en timme, och till slut köpte han ett stycke velour som kunde läggas över sängen. Han blev tvungen att göra av med åttio kronor extra. Men när han reste sig efter en lång kopp kaffe på Teglgårdsstræde upptäckte han att påsen med tyget hade försvunnit.”

Plötsligt kommer den över mig, den tunga kvävande känslan som det innebar att ”ha hela livet framför sig”. Just det, hjälp, så var det ja! Alla val, möjligheter, förväntningar och krav, utbildningen, karriären, familjen, boendet. Hur ska det bli och hur ska det gå till, undrade jag. Lätt som en plätt! Inget att oroa sig för när man tittar i backspegeln, men säg det till Bob.

apr 03

Samtal med Duras av Leopoldina Pallotta Della Torre

”Alla författare talar om sig själva, vare sig de vill eller inte.”

Det här är en intervjubok baserad på samtal genomförda på åttiotalet mellan en ung modig italiensk journalist och den litterära fullkomligheten inkarnerad. Först 2022 översattes den till svenska. Samtal med Duras är utmärkt bredvidläsning till hennes inte helt enkla verk (böcker, film, teater). Det pratas om barndom, moderskap, litteratur, politik, missbruk med mera. Här står sådant jag inte läst förut, det skiljer sig på många sätt helt från det förväntade och konventionella. Det är ljuvligt.

Det är vad hon säger om författandet och konsten som påverkar mig mest. Hon skildrar skrivandet som att ”sticka hål på sin inre skugga ända tills dess ursprungliga kraft sprids över hela sidan och omvandlar det som av naturen är ’inre’ till ’yttre’.” Eller egentligen är det tanken på skrivandet som är bäst menar hon och påtalar också att det bara är galningar som skriver fullt ut. Litteraturens uppgift är att riskera något och ge form åt det förbjudna, det outsagda som andra känner på ett formlöst sätt.

”Stora andar är androgyna.” På frågan vad som skiljer manligt skrivande från kvinnligt svarar hon:

”Det finns en intim och naturlig koppling som i alla tider förbundit kvinnan med tystnad och alltså med självkännedom och lyhördhet för sig själv. Detta leder hennes skrivande till en äkthet som saknas i manligt skrivande, vars struktur i alltför hög grad refererar till ideologiska och teoretiska kunskaper.”

Hennes verk kännetecknas av hav och hetta, begär och passion, luckor och ojämnheter. Det som intresserar henne är det som uppstår i sprickorna, ”de tomrum omöjliga att fylla som uppstår mellan ord och handling, sådant som finns kvar mellan det som sägs och det man förtiger.” Hon försöker framställa sin personer som människor är det vill säga: ”bara ett simpelt knippe av frikopplade drifter”.

Hon betackar sig för konst som bygger på tendenser och ideologier. Undervisande konst är falsk samt att den förpassar konsumenten ”till en roll som passiv mottagare – till underkastelse skulle jag säga”.

Hon var, liksom jag varit det sista året, en nattläsare. Jag har själv inte tänkt på det men när hon beskriver hur ”dunklet, mörkret omkring en förstärker passionen mellan boken och en själv” och hur ”dagsljuset förtar intensiteten” instämmer jag.

Eftersom jag är renons på fransk film och teater säger alla namn på personer och titlar mig föga. Men det gör inget för Duras ord lyfter och dansar och jag vill inte att boken ska ta slut.

apr 02

Folk som sår i snö av Tina Harnesk

Jag tycker om den här vackra titeln som insinuerar misslyckad frösådd som i barnlöshet, sår som blöder samt spår som gränsdragningar i snön. Folk som sår i snö handlar om det samiska folket och de sår som åsamkats dem vilka också lämnat spår till efterföljande generationer.

När en författare har ett viktigt budskap och är angelägen om att lära läsaren någonting kastar agendan inte sällan skuggor över prosan. Detta menar jag är fallet med exempelvis Ann-Helén Laestadius Straff. Jag tycker Tina Harnesk i sin debutroman lyckas bättre och visar större tilltro till läsaren.

Det börjar med att hon som ska komma att bli vår starkaste protagonist får en cancerdiagnos. Hon är 85 år, heter Máriddja och är tuffare än tåget. Inte minst är hon rolig. Jag, och vad det verkar många med mig, älskar att Harnesk väljer att berätta om sina samer i en komisk kontext.

Tyvärr är det inte min humor. Jag drar lite på munnen första gången Máriddja samtalar med Sire (Siri) i ”telefonapparatmaskinen”, men sen blir det tjatigt. Det kan i och för sig bero på att jag redan tidigt ledsnar på det pråliga språket som är tungt överlastat med liknelser.