Spöket av Aase Berg

”Tänk om storlommarna tycker att det är jag som är från mars?
Tänk om jag är från mars?”

Aase Bergs stilism fångar mig omedelbart. Det är fräckt som fan, roligt och intelligent. Efter en rörig start där titel, inledning om sång, aliens och krokodilincidenten tiltar mitt huvud, visar det sig att Spöket var en älskad hund som Berg avlivat. Spöke återkommer som ett nyckelord genom dessa essäer som tillsammans utvecklar sig till en bok om domesticerade och vilda djur, vilka författaren har eller har haft omkring sig på skärmen eller i verkligheten. Köttindustri och kannibalism, fåglar, hästar, hundar och mängder av andra arter, kända djur som Laika och valen Tilikum samt jordklotets farligaste rovdjur är ämnen som intresserar författaren. Även mig, till viss del. (Jag skrattar gott åt hennes beskrivning av hägern och tänker på Ajvides fågelbok.)

 ”Jag har nu ägnat första halvan av mitt liv åt att lära mig böjligheten i det poetiska, svenska språket. Jag kan samspela med orden som spanska ridskolans beridare med sina lippizzanerhingstar. Andra halvan av mitt liv tänker jag ägna åt ordlös samklang med djuren.”

Det visar sig efter ungefär hundra sidor att jag tycker inte att det här är så jättekul ändå. Jag är inte tillräckligt intresserad av djurfakta och det blir jättetjatigt med allt tugg om hästar. Spöket är för mig tyvärr en besvikelse efter En uppblåst fittas memoarer. Mest gillar jag när hon klurar på skillnader och likheter mellan människors och andra djurs förmåga till mentalisering, empati, kommunikation, maktutövning, kärlek, kroppens och sinnenas förmågor. Hon får till några riktigt fina livsråd också.

”Den fullmatade lyckan är en illusion. […] I mellanrummet mellan önskan och realitet bor ensamheten, och det är nog ingen dålig sak att sträva bort från fulländningen istället för mot den.”

”Det ingår i den mänskliga existensen att ha minst tio procent brist. Men hålrummen i hjärnan är som ett grottsystem för äventyrare, som gjort för att fylla med berusning. Att stå ut med det ihåliga är samma sak som impulskontroll.”

”En konsekvent människa är en endimensionell människa, där vägval och beslut alltid är tydliga. Men känslovarelser är böjliga och flytande. Ingen livshändelse är den andra lik. Livserfarenheten anpassar sig på nya sätt i varje situation.”

Hon är rak på närmast drastisk, vilket passar mig men säkerligen kan uppfattas provocerande av någon som vill kalla sig djurvän eller tänka på kött som nuggets. Aase Berg vill äta sin hund, hon samlar på uppstoppade djur och kallar sig absolut inte djurvän men är väldigt olyckligt kär i djur.

En liten bok om konsten att dö av Ulf Nilsson

Den riktige herr Muffin säger adjö. Konstigt nog är det inte lika sorgligt som när marsvinet Muffin gör det. Författaren Ulf Nilsson (1948-2021) får ett cancerbesked och en dödsdom. Hans fru fogar samman det han antecknar under sjukdomens tio veckor. Det är en liten anspråkslös bok, inte särskilt sentimental tack och lov, däremot tröstande. Den handlar mycket om försoning och acceptans och lite om kroppens obehagligheter.

”Bra att få tidigt besked. Man kan vara snäll sista tiden. Man får uppleva andras snällhet. Alla är så snälla!”

”Föräldrar måste dö som föredömen inför sina barn. Det gäller säkert allt levande, också en gammal ko som dör.
Säger till kalvarna: Det är helt okej, var inte rädda.”

Det har gått sex månader sedan min pappa dog. Jag har sorgeår, därför väljer jag gång på gång att läsa om döden. Eftersom jag inte längre kan göra uppror mot tanken på att döden finns har jag bestämt mig för att försöka möta mina jobbiga tankar och mentala bilder, under ett år. Jag tror att förnekelse är att föredra så länge det fungerar. Men nu har jag alltså verkligen fattat att jag och alla andra ska dö och tankarna utlöser en slags nervblixtar som skjuter genom kroppen. Bilderna av pappas sjuka kropp i slutskedet är de värsta. De kommer med stresspåslag, obehag och klarvakenhet om det är natt. Men både intensiteten och frekvensen tycks minska vartefter.

Det är förvånansvärt många av Ulf Nilssons aforismer som snuddar vid mina tankegångar.

”Alla försöker hantera sin egen ångest med överdriven hjälpsamhet eller med gråt.
Det är lite svårt att vara i centrum. Man måste hålla dem borta, för de suger ut en!
De nychockades panik är problematisk. Jag kommer plötsligt en månad back i min egen utveckling mot försoning.”

Jag funderar jättemycket på varför ingen inom vården uttalade högt att pappa var döende förrän samma dag han dog. Men kommer också fram till att det gör ingen skillnad för mig. Jag visste och sa det högt till alla utom pappa. Han ville (nog) inte prata om döden så det gjorde vi inte. Kanske lyckades han förtränga faktum in i det sista? Det unnar jag honom verkligen i så fall. Jag är glad att jag respekterade elefanten i rummet.

”Jag måste förbereda mig på att dö. Kan inte bara träffa människor och prata.”

”Kommer att tänka på det högtidliga ögonblicket när jag tog ett sista farväl av min faster på hospice.
Men hon verkade mer som vanligt.
Och samma för mig nu när jag träffar mina barn. Ser att de har tårar i ögonen, men jag viker visst undan för allvarliga ögonblick.”

Ulf Nilsson pratar med sina nära och med prästen. Han gör avslut. Jag som normalt är allergisk mot elefanter i rum lär nog också göra så. Men vad vet jag. När jag väl står inför döden kanske allt ändras. Eller inte ändå. Av En liten bok om konsten att dö får jag känslan av att vara döende är ungefär som man tänker sig, varken hemskare eller lindrigare. Det tycks vara obegripligheternas obegriplighet från alla positioner.

”Att förlora en vän har vi alla varit med om. Att förlora sig själv är obegripligt.
Du kan förstå att jag ska dö. Men jag kan inte förstå det.”

”Det obegripliga att inte finnas, som jag grubblat över sedan sjuårsåldern.
Skottlossning då och då med tanke: Jag förlorar allt och alla, jag får inte vara med.”

Att dö av en sjukdom är att mentalt zooma ut och ge efter för tröttheten. Jag blir lugn av den inblicken, tröttheten som en nåd.

”Får steroider.
Plötsligt mår jag mycket bättre, nästan som förr.
Plötsligt får jag en frisk människas ilning av sorg, blir ledsen för allt jag missar. Att inte kunna åldras med Lotta, att inte finnas där för barnen.”

”Orkar inget. Kan inte ens redigera det jag skrivit…

Jakobsböckerna av Olga Tokarczuk

Okej! Så jag tog mig själv i kragen och tvingade mig att läsa den här nobelprisade mastodanten. Helt klart det sjukaste jag läst. Det var Carinas idé, hon påstod att det var lämplig decemberläsning. Men jag vet inte om det är lämplig läsning överhuvudtaget. Extremt dryg (trots lättsam ton), inte sällan tråkig (trots allt sex) och förvirrande (trots internet). Olga Tokarczuk fintar bort mig och dribblar förbi, jag har svårt att komma ifatt. Fast i egentligen är det väl verkligheten som ställer till det, den överträffar alltid dikten även i komplexitet.

Ungefär tusen sidor ska man igenom för att komma till första sidan i Tokarczuks mystiska universum. Det slår mig hur lite jag vet om teologi och historia generellt och om inkvisitioner, judendom och 1700-talets Östeuropa i synnerhet. Jag är plötsligt ett barn som läser en vuxenbok med massiva luckor i förförståelsen. Jag slår upp ord (votivgåva), googlar platser (Mähren) och kämpar på. Efter ett par hundra sidor lossnar det faktiskt. Jag börjar slappna av när jag förstår att Tokarczuk ibland nämner en händelse/person i förbifarten för att senare återkomma och utveckla (jag har alltså inte missat något). Jag antar att Jakobsböckerna är lite som Bibeln, det är omväxlande berättelse, roman, krönika, skröna, rester och brev med skriftande perspektiv. Oväntat mycket som är aktuellt här ändå gällande fördomar, diskussioner om korrekt vandel och mytiska personers kön.

”Det är inte bara blodet som förenar er utan även säden och saliven.”

Tolarczuks magnus opus handlar främst om Jakob Frank, en stor, snygg, queer och megaloman narcissist och jude som grundar frankismen, en sekteristisk och gränslöst sexualliberal rörelse som plockar russinen ur de tre abrahamitiska religionerna. Jakob anser sig vara en kvinnlig Messias och en reinkarnation av 1600-talsrabbinen Sabbatai Zvi. Jakob reser runt och sprider sitt budskap om frälsning genom synd och om den stundande undergången. Han bannas av många och lovordas av andra som väljer att följa honom, han får ligga supermycket (med både kvinnor och män) och suga på bröst. Han använder kvinnors bröstmjölk som medicin.

”skugga; det ordentligt upplysta kastar skugga. Det är just det som är så oroande med det nya begreppet. Upplysningen tar vid då människan förlorar tron på världens inneboende godhet och ordning. Upplysningen är ett uttryck för misstro.”

Det handlar också om Polens uppgång och fall, dess historia under barocken och upplysningen. Den judiska befolkningens aldrig minskande utsatthet som en bidragande orsak till inre strider och grogrund för sekterism. De saknar plats att slå sig ner på och de utsätts för pogromer, hat och fördomsfullhet, många blir beskyllda och somliga dömda för kidnappning av barn med syfte att använda kristet blod i sitt bröd. De som följer Jakob kallas nedsättande sabsazvinniter eller konvertiter.

Det bästa är ändå när Tokarczuk zoomar in kvinnorna, deras belägenheter och deras position i religionerna. Det verkar som att judendomens och frankismens dogmer i vissa avseenden upphöjer det kvinnliga. Kvinnor kunde ha maktpositioner (Messias antas vara en kvinna) och (den kristna) kvinnoskräcken lyser med sin frånvaro. Jakob proklamerar en homoerotisk religiös retorik med en flexibel syn på sexuella normer och könsnormer. Men kvinnor och flickor sexualiseras och utnyttjas för mäns syfte på samma gamla bekanta vis. Övergreppen är många.

”ord är som ödlor, var man än spärrar in dem hittar de en väg ut”.

Språk är ett annat intressant tema som hon gärna hade fått skriva mer om.

”att världen till stor del består av ord som, sedan de väl uttalats, gör anspråk på den allmänna ordningen; allt tycks ske under deras diktat, vara avhängigt av dem.”

Att läsa tusen sidor om judendomen får mig att överväga hur mycket av mina förgivettagna företeelser som är kristna från början; tideräkningen, traditionerna, språket, litteraturen, patriarkatet, sexualiteten, etiken och moralen etcetera.

Det här är en myllrande kollektivroman som sträcker sig över många landsgränser, språk och religioner med ett v a n s i n n i g t persongalleri (som får de ryska klassikerna att framstå som enkelspåriga) där människorna dessutom – precis när jag börjat greppa dem – konverterar och byter sina svåruttalade judiska namn till andra svåruttalade kristna namn. Visserligen upprepar författaren ganska ofta deras tidigare namn men det blir ju rasande rörigt ändå. Här går kvantitet för kvalitet, synd tycker jag. Man får inte komma personerna nära alls. Ibland begär jag synden att läsa vidare fastän jag inte fattar vilken person jag läser om. Här kommer ett (icke fullständiga och delvis felaktiga) personregister:

(Mer eller mindre) VIKTIGA PERSONER I JAKOBSBÖCKERNA
Agnieszka. Kossakowskas betjänt.
Agata Wolowska Anna Maria Bruhl, gift med minister, gudmor åt Jakob
Antoni Czerniawski. Izrael Osmans son. Ansvar för Jakobs finanser. Gift med Jakobs yngsta dotter Ruta. Gillar ost.
Aron. Nachmans och Leas son.
Asher Rubin/Rudolph Ascherback. Läkare. Barn ihop med Gitla.
Baal Shem Tov/Besht. Chassid.
Barbara Kaplinski. Chaims hustru
Benedykt Chmielowski. Fader och dekanus. Känner världen genom böckerna. Har skrivit Det nya Aten, delvis på latin. Skriver nu sin egen självbiografi. Brevväxlar med Druzbacka.
Bibikov. General.
Chaim/Ignacy Jezierzanski från Jezierzany
Chaim/Paul/Pawel Pawlowski. Från Busk. Nachmans bror
Chaim Chanas tvillingbror
Chaja Hirschowa/ Marianna Lanckoronska. Rudnicka. Elishas dotter. Gift med Hirsch. Profetissa.
Chana/Jozefa Scholastyka Frankowa. Jakobs hustru. Tvilling med Chaim.
David Emanuel. Thomas von Schönfelds bror.
Dembowski Jeruchim. Jedrus.
Czerniawski. Skriver ner Evas drömmar.
Elenora Jezierzanska.
Elisha Shor/Ludwik Wolowski. Jakobs äldste anhängare.
Elke. Styvdotter till Joachim von Popper.
Elzbieta Druzbacka. Författare.
Emanuel. Jakobs och Chanas son.
Eva/Evunia/Awacza. Jakobs och Chanas dotter.
Ewa Jezierzanskas. Eleonoras mamma. Syster till Antonio Czerniawski
Fejgele/Zofia Jakubowska. Nachmans andra hustru.
Franciszek Bodowski. Kocken Kazimierzs hjälpreda.
Frejna/Anusia Pawlowska. Peseles syster. Jankiels dotter. Mamma till Paulina.
Gitla Pinkasowna/Gertruda Ascerbach. Pinkas dotter.
Gaudenty Pikulski/Bernardine. Fader
Hana. Tovas dotter. Chanas syster.
Hava Frank. Jakobs syster. Osmans hustru Hava.
Hayim. Tovas son. Chanas bror.
Hirschfeld. Varnar Jakob för Thomas von S
Hrycko, Chaim Rohatynski. Tolk
Ignacy Cesirajski. Jakobs allt i allo.
Reb Isaskar.
Izrael/Pawel Pawlowski. Mariannas pappa. Jankiels son, Soblas man. En av Jakobs envoyéer
Izaak. Jakobs bror
Izaak Shor/ Henryczek Wolowski
Jakob Frank/Yankiele Leybowicz/Jósef. Herren, Messias i människogestalt enligt sig själv. Psykopat enligt mig.
Jakub Zalewski
Jan/John Wolowski. Kosacken. Shlomos bror. Blir adlad.
Jankiel/Jakub Golinski. Jakobs farbror. Pinkas brorson. Rabbinen från Glinno. Gifter sig med Magda. Kunglig hovleverantör av tyg.
Jedrzej/Jedrus Jeruchim Dembowski. Son till Shlomo. Gifter sig med farbror Jans dotter. Jakobs sekreterare.
Jenta. Jakobs farmor. Något slags spöke med allseende öga. Ligger i en grotta.
Jezierzanska. Änka.
Joachim von Popper. En rik fabrikör, nyadlad, konvertit. Elkes styvpappa.
Josefa Scholastyka. Evas mamma
Josepha Frances, Jakobs barn, dör i späd ålder.
Jozef. Jakobs barn
Jozef Nakulnicki. Kocken Kazimierzs hjälpreda.
Julian Brinken/Alexander Bronikowski. Författare.
Kajetan Soltyk. Katolsk biskop som spelar bort sina pengar och skyller på judarna.
Kaplinski Jakub Chaim. Jakobs svåger.
Katarzyna Kossakowska. Godsägare. Manhaftig. Röker pipa. Potocka
Kazimierz. Jakobs kock och betjänt.
Krysa/Bartlomiej Walentyn Krysinski. Jakobs bror
Lea. Nachmans första hustru.
Lejbo/Emanuel. Jakobs och Chanas son.
Lilljakob. Jakobs son.
Lubomirski Jerzy Marcin. Skuldsatt greve.
Lukasz Franciszek Wolowski. Shlomos son.
Ludwig Wolowski. Jans son.
Magda Jezierzanska/Golinska. Evas vän. Kammarpiga. Gift med Jankiel
Marianna Piotrowska, Gift med Antoni
Maria Teresia Kejsarinna
Marianna Potocka. Gift med Aron. fru Kossakowskas kusin.
Marianna Wolowska Zytla, Shlomo Shors fru
Majewski. Bröder från Litauen.
Mateusz Matuszewski. Jakobs högra hand. Hälsar på Jakob i klostret. Gift med Wittel.
Michael Denis. Moshes arbetsgivare.
Moliwda/Antoni Kossakowski.
Moses Meir Kamenker. Jakobs farfar.
Moshe Dobruszka. Thomas von Schonfeld. Schejndels och Zalmans son. Gift med Elke. Akademiker. Umgås med kejsaren. Jakob är hans morbror.
Moshe från Podhajce. Thomas Labecki. Kabbalist. Gift med unga Teresa.
Nachman Samuel ben Levi (Peter/Piotr Jakubowski). Jakobs barndomsvän och lärljunge. Intar ofta berättarrollen. Men man ska inte tro allt han skriver, påtalar författaren. Han har en försmak för överdrifter och konspirationsteorier. Gift med Zofia. Döttrarna Barbara och Anusia. Pawel är hans bror.
Nathan. Elishas son
Osman av Czernowicz. Havas man.
Paulinka Anusias dotter
Pesele/Marianna Pawlowska, Jankiels dotter. Kammarpiga åt Kossakowska.
Pinkas ben Zelek of Kozowa, Rabbi Rapaports sekreterare. Gitlas pappa.
reb Mordke. Står vid Jakobs sida.
Rebecka/Ryfka/Agnieszka. Nachmans och Fejgeles dotter, dör som liten.
Roch. Krigsveteran som jobbar i kloster.
Roch. Jakobs son. Evas bror.
Roza Michalowska. Tvätterska.
Rozalia. Nachmans dotter
Ruta Anna Czerniawskia. Jakobs dotter. Gift med Antoni.
Rutka. Evas hund.
Schejndel, Hirsch. Dobruszka. Gift med Salomon. Jakobs kusin. 12 barn: Blumele, Sara, Gitla, Ester, Moshe, Emanuel, David, Carl med flera.
Salomon. Zalman Dobruszka. Gift med Schejndel. Tobakshandlare.
Salomon Gerlst. Lärare i hebreiska studier.
Samuel Ascerbach. Gitlas och Ashers son
Shechina. Den Gudomliga Närvaron i världen. Ett judiskt helgon enligt Talmud. Jungfru Maria typ.
Shlomo Shor/Francisek Wolowski. Gift med Barbara. Blir adlad. Bryggare. Bror till Marianna Lanckoronska.
Sobla/Helens, Jankiels fru. Peseles mor. Hon tar hand om Jenta.
Stanislaw Kossakowska. Katarzynas man.
Szymanowski Franciszek. Jakobs stallskötare. Relation med Magda bakom Jankiels rygg
Tekla Labecka. Dotter till Moshe
Teresa Labecki. Labeckis änska. Tvätterska.
Tova Levi Jehuda. Chanas pappa
von Schönfeld greve. Moshes svärfar.
Wilkowski. Elisha Shors barn.
Wittel Matuszewski. Sekreterare åt Kossakowska. Sällskapsdam. Gift med Mateusz
Wojciech. Shlomos son.
Wolowski. Stor släkt som blev adlad.
Yehuda Leyb of Czernowicz, Jentas son, Jakobs pappa.
Zaleski Franciszek. Sekreterare.
Zaluski. Biskop.
Zofia von La Roche. Änka.
Zwierzchowska Ewa. Barnflicka hos Chana, blir sedan hovfru. Sköter bokföring och Jakob.

Det går inte att begripa att hon har fått ihop detta litterära kraftprov. Klart hon skulle ha Nobelpris tokiga människan.

Hjulskifte av Vigdis Hjorth

Hjulskifte eller Byta däck heter Vigdis Hjorths roman från 2007

”Jag sitter på dikeskanten. Chauffören byter hjul. Jag trivs inte där jag kommer ifrån. Jag trivs inte dit jag är på väg. Varför gör mig hjulbytet så otålig?” *

Vigdis Hjorth seglar upp i den absoluta toppen av favoritförfattare när hon bjuder mig på ännu ett intellektuellt äventyr och en protagonist att reta sig på. Det är modigt, roligt, fräckt och smart, rakt och enkelt, intressant och träffade. Ibland tangerar hon precis mina tankegångar. Ibland är det övertydligt men det gör ingenting. Den sista meningens prosa, tvingar mig att byta trosa!

”Men de gamla böckerna finns där, säger hon sig själv, den stora litterära kanon är där. Men det är väl med den som med hustrurna, redan erövrad, framifrån, bakifrån och från sidan, och det har blivit en vana.”

Ljuset har slocknat och litteraturprofessor Louise är trött på allt, sitt arbete, sina vuxna barn, på litteratur och politik. Hon brinner inte för något längre (förutom alkohol), hon har till och med slutat sopsortera. Men så kliver bilförsäljaren Truls in i hennes liv. Han är manlig, vacker och yngre. Han har aldrig läst en bok men gillar att fiska och kan bära henne över vattendrag. Han har en husvagn och bjuder på rostbiff och han är sexig, rolig och lite korkad, tycker Louise.

”Är han inte intresserad av att förstå världen? Vill du inte veta mera? Känner du ingen törst efter kunskap? Jo, jo men kan hon göra upp eld i skogen?
Är han inte intresserad av att förstå det obegripliga, vad som kommer efter döden, evigheten, om Gud existerar? Jo, jo men har hon kommit närmare några svar än han? Vad ska hon ha sin utveckling till?”

En tes som Hjorth undersöker är att man ärver sin klasstillhörighet. Inte bara pengar utan också intellekt, smak, vanor, seder, sammanhang, värderingar, platser, språk, beteenden etcetera. Louise försöker med hjälp av Bourdieus teorier om symbolisk kapitalindelning (ekonomiskt, kulturellt, socialt) reda ut maktförhållandet mellan sig och Truls, och vad hon ska ha honom till. Hon kommer fram till att flera värdekategorier saknas (praktisk kunskap, kön, ålder, ras) och att vara mest tursam i den sociala stratifieringen hör samman med att ha något att bevisa. I strävan att behålla den höga rangen framstår man som elitistisk, stel och tråkig, inte sällan elak. Jämfört med arbetaren som är friare, rolig och genuin. Hen kan bjuda på sina tillkortakommanden och prata om kroppen.

En annan tes som intresserar författaren är att heterosexuella vill bli respekterade och leva i jämställda relationer men attraheras samtidigt av motsatta könets olikheter. Louise finner sig själv ”degenererad till karl” när hon klär av Truls med blicken. Hon lockas av hans bruna muskulösa armar och perfekta kropp som i en trång T-shirt bygger färdigt den bänk hon påbörjat men inte klarat av att färdigställa.

Många teser blir det! Louise diskuterar huruvida man blir en bättre människa av att läsa. Är det till någon nytta att tänka kring idéer, testa teorier, skriva böcker, skapa konst? Måste teoretiker först uppfinna feminism för att folket ska kunna idka jämställdhet?

”Sjukdom eller förälskelse. De flesta människor blir bara omskakade av sjukdom eller förälskelse. När förälskelse är förbi återstår bara sjukdom.”

Hjulskifte är en studie i dikotomier där Louise och Truls representerar varsin sida av kvinnligt/manligt, förnuft/instinkt, teori/praktik, sex/kärlek, språk/handling, själ/kropp, överklass/arbetarklass, stad/land, gammal/ung. Det handlar om olika hjulspår som människan kör upp och följer eller om man vill se kategorierna som däck i olika nivåer. Det kan vara svårt att ta sig ur alltför djupa spår och det står klart att Louise har kört fast. Hon står och stirrar på de som är på däcket över och glömmer det viktigaste av allt: kärleken! Kärleken är stegen mellan däcken, kärleken är plogen som röjer spåren, kärleken är bärgaren som kan dra loss den som fastnat. Kärleken är livets nåd och precis som teorier och kultur gåvor att tacka ja till.

*En dikt av Bertolt Brecht. Han går som en röd tråd genom Vigdis Hjorths författarskap.

Rum utan titel av Nina Hemmingsson

Hon är på väg ut ur rutan, hon på bilden. Linjerna har hon ritat själv men formen är vedertagen. Jag ser rutan dels som en blinkning till alla dessa rutor som byggt Nina Hemmingssons karriär, men också som en metafor för vad den här boken handlar om; normer och föreställningar i form av ramar gemensamt monterade av individen och samhället.

Det handlar om Eva som på flera sätt tycks påminna om romandebutanten (även om litteratur alltid är större än det biografiska). De är båda födda 1971 och arbetar kreativt med den svarta humorns credo. Hon berättar i jagform om hur livet var för ett drygt decennium sedan. Då hon gifte sig med en arg karl (Karl). Hon försöker ta reda på var det gick snett och varför hon var så ledsen. Rum utan titel är skickligt gestaltad och mycket berörande feelbad om svårigheten med kärlek och relationer. Eva och Karls relation är vad jag förstår fri från både kärlek och reellt fysiskt våld och mycket plågsam. Ensamhet i tvåsamhet verkar vidrigt. Det är skönt att hon med jämna mellanrum pausar ramberättelsen för att via prolepser påminna om att det finns en tid efter detta. Utan karl (Karl).

”- Jag tror att det du försöker lista ut är vad han vill ha, och så vill du ge honom det, istället för att fundera över vad du själv vill.” Säger jagets storasyster redan på sidan 17.

Prosan imponerar stort. Romanen är 300 sidor lång och handlar om det jag ofta läser om (medelklassen som ältar själens obotliga ensamhet), men jag tröttnar inte. Hemmingsson visar sin sårbarhet och känsla av utanförskap och alienation med stor generositet och med tillit till läsarens eget förstånd. Hon avslöjar inte allt, det finns hemligheter och suggestioner för fantasin att jobba med. Älskar det! Jag vill lyfta ett favoritavsnitt som börjar på sidan 227 och handlar om en handskriven lapp som kan vara skriven av en älskarinna till Karl eller av Eva själv. Vilket hantverk! Hon skriver med låg modalitet och osäkerhetsfaktorn är en naturlig och önskvärd ingrediens. Saker får vara på flera sätt samtidigt, komplexa och oklara. Men samtidigt finns en stringent linje i berättelsen, ett tjockt svart streck som en avgrund mellan Eva och Karl. Bara han har räckvidd och röstresurser att nå över till henne. Hon tar emot med blicken vänd neråt i det svarta.

”..de första stegen tar jag fortfarande omsluten av närheten jag kände till Karl när jag satt och tänkte på honom. För varje steg jag tar mot radhuset flyttas vi ifrån varandra, och när jag står utanför ytterdörren har sträckan mellan oss blivit den vanliga, och överskådligt lång.”

Jag älskar också det hon faktiskt säger här. Att vi måste göra upp med våra föreställningar om kärnfamiljen. Heterosexuella relationer ingår i en matris som inte sällan skymmer utsikterna för verklig kärlek. Jag tänker på vad jag lärde mig av Schopenhauer, att man måste vända sig inåt och lära känna sig själv innan man förstår sig på andra. Man kan liksom inte sukta efter att få romantik och äktenskap och obundenhet och galenskap – då kommer man bli besviken. Eva är kanske en person som inte ska leva i äktenskap, och om hon ska det så i alla fall inte med en som Karl – och tvärtom. Eva och Karl varken delar, förstår eller uppskattar varandras personligheter, humor, temperament, känslighet, osäkerhet, tonläge eller uttryck. Vissa läsare kommer säkert att uppfatta Karl som psykopat (han lägger sig i när hon äter ett äpple). Jag uppskattar att Hemmingsson lämnar utrymme åt läsaren att tolka Karl som en ganska vanlig man. Som dock inte alls kommer till sin rätt. Jag känner igen mig i hans ordningssinne och jag känner igen mig i Evas sätt att inte kunna vara social och samtidigt prioritera sig själv. Hon gestaltar det sistnämnda väl när Eva går med en sten i skon och inte stanna upp för att ta bort den eftersom det är att hindra den andres framfart.

Poängen (som jag uppfattar den) är att man ska inte hålla på med mental Jackass, det vill säga utsätta sig för något destruktivt med hjälp av kemiska substanser. Eva vill vara en del av sagan om kärnfamiljen så mycket att hon gör våld på sig själv och börjar medicinera. Precis som Bam Margera och Johnny Knoxville tog till droger för att kunna äta upp sin egen spya.

En handfull vind av Negar Naseh

Minou bor med sin son Nima som är fem år, i en lägenhet med en prunkande balkong, det gröna havet, som fungerar som trygg plats för de som behöver lämna den högljudda revolutionen utanför. Vi är i Teheran 1978. Minou väntar ett andra barn tillsammans med Hassan som åkt före till Sverige.

Men så intressant och högaktuellt, tänker ni kanske nu, att läsa om den iranska befolkningens revolutioner. Så tänkte jag. Men det blir tyvärr aldrig speciellt intressant.

En handfull vind pågår under cirka fyrtio år och vi följer Minou, Nima och den iranska kungen Shahen som avgår och är sjuk i leukemi. Det här är en splittrad roman som vill ha med mycket; iransk politik och kultur, migration, förlossningsrädsla, hemlängtan, kritik av vita feminister (Kate Millet) och svenska vanor (dumheter vi håller på med som att sluta ringa till sina vuxna barn för att de aldrig svarar), anorexi, homosexualitet, bipolaritet, utseendefixering (hårborttagning). Negar Naseh är förhoppningsvis en bättre läkare än författare. Jag känner ingenting för karaktärerna och jag lär mig inget nytt. Att läsa om diktatorns ”mänsklighet” väcker faktiskt ingenting i mig.

Den största behållningen för mig är den avslutande raden: ”Till minne av dem som dödades i massavrättningarna 1988.”

Om ni är intresserade av vänstern och kvinnornas revolutioner rekommenderar jag: Såren som aldrig läktes – 40 år sedan iranska revolutionen.

I Schopenhauers närvaro av Michel Houellebecq

”Den som är glad har alltid anledning att vara det, nämligen just den att han är det.”

Men här är det ingen som är glad inte. Michel Houellebecq möter Arthur Schopenhauer via Aforismer i levnadsvishet av en slump på åttiotalet – samma decennium som jag kommer till världen med ett skrik. I den tyske 1800-talsfilosofens närvaro utvecklar Houellebecq sitt intressanta författarskap som gestaltar smärta som livets grundackord. Schopenhauer framställer med sitt huvudverk Världen som vilja och föreställning ett helt nytt filosofiskt system och anses vara sin tids störste tänkare. Han är en målsättningens motståndare som menar att det är destruktivt att bejaka sin subjektiva vilja. När glädjen infinner sig, kommer den objuden, av sig själv, i vardagen, av futtiga anledningar och inte alls som belöning efter ansträngning. En föredragshållare att drömma om alltså! Jag behövde fyrtio års tänkande på mig för att lockas av Houllebecq och nu i denna individualistiska tid introducerar han mig för Schopenhauer. Vi må utgöra en pessimistisk och misantropisk trio, men tillsammans är man mindre ensam.

”Världen är min föreställning – det är en sanning, som gäller om varje levande och förnimmande väsen, fast det är bara människan som kan bringa den till abstraktreflekterad medvetenhet, och gör hon det verkligen, så har en filosofiska andan vunnit insteg i henne. Det blir då tydligt och visst för henne, att hon inte känner till någon sol, inte heller någon jord, utan alltid endast ett öga som ser en sol, en hand som känner en jord.”

I den här essän plockar Houellebecq fram sina favoritavsnitt av Schopenhauer och det gör han bra. Han får mig intresserad. Jag har inte läst Världen som vilja och föreställning, men blir väldigt sugen på att göra det. Bara titeln säger mycket. Världen är, enligt Schopenhauer, något olyckligt, som helst inte skulle finnas, där människan är den levnadsform som lider mest. (Livet är ett utdraget lidande och därför behöver vi inte frukta döden.) Människans vilja har som syfte att uppnå varaktig lycka, njutning och tillfredställelse, men den bör vi enligt Schopenhauer (i buddhistisk anda) med hjälp av vårt förnuft vända ryggen. Vår subjektiva (egoistiska) vilja leder till lidande eftersom måluppfyllelse endast kommer med kortvarig njutning och frustration då vi hela tiden kommer att hitta nya mål att sträva mot. Dessutom kommer vi att trampa på andra i vår strävan. Med ”föreställning” menar han att varje individ är ett subjekt som utifrån eget huvud har tankar om ”sin” värld. Det är först när jag lär känna mitt eget inre som jag kan förstå andra människor och tillgodose mig kunskap om världen.

”Den enklaste överblick visar oss, att den mänskliga lyckans båda fiender är smärtan och ledan. […] Nöd och brist avlar smärta, säkerhet och överflöd leda. Därför ser vi den lägre folkklassen i ständig kamp mot nöden, alltså smärtan, däremot den rika och förnäma världen i en ihållande och ofta rent förtvivlad kamp mot ledan. – Nomadlivet, som motsvarar civilisationens lägsta grad, visar sig åter på dess högsta i det nu så allmänna turistlivet. Det första skapades av nöden, det andra av ledan.”

Flera av de utvalda citaten får igång mig rejält. Jag känner mig träffad och bekräftad. Jag tror också att man lever ett bättre liv utan alltför stora materiella anspråk. Man bör försöka hålla balans mellan begär och försakelse. Jag tycker man ska chilla med dansen runt guldkalven och ägna sig mera åt filosofi. Jag tror inte heller att stora drömmar och mål som ska nås gör en människa lycklig. Jag tycker också att den stora majoriteten är dårar. Jag tror inte att människan kan förbättra någonting, inte jorden, inte världen inte sig själv. Filosofi, konst eller annat som kan ”bringa själ och sinne i rörelse” är en tillgång som motverkar tomhetskänslor. Att vara känslig är positivt. Intellektet har betydelse för upplevelsen av både smärta och vällust. Att vara herre över sin tid och sina krafter är verklig frihet och det går på tvärs med att vara anställd.

Arvejord av Maria Turtschaninoff

Jag bara liksom sjunker ner i den mjuka mossen medan jag lyssnar till Maria Turtschaninoffs förtrollande prosa om gården Nevabacka i Österbotten. Arvejord är ett episoddrama som handlar om en och samma plats som under fyra sekel befolkas av liv efter liv. Människans behov och önskningar är väl i stort desamma genom historien men kultur och samhälle förändras. Bönderna som slog sig ner på 1600-talet fruktade vildmarkens skogsfolk, sen kom krig, sekularisering, kapitalism, industrialisering, globalisering etcetera.

Karaktärerna som alla är ättlingar till varandra, är många och kanhända något ytligt framställda men inte alls så att det stör. Jag är intresserad av varenda en. Författaren lyckas beröra när hon diktar om människors ursprung och rötter, behov av sammanhang och varandra. Jag tycker väldigt mycket om språket som andas ålderdomlig sirlighet. Hon växlar mellan att zooma in på väl valda detaljer och zooma ut för att fånga strukturer. Hennes förmåga att se och beskriva skönheten i naturens små under lika väl som i det storslagna landskapen imponerar. Det här var egentligen bara underbart på alla sätt och vis.

Jag fastnade lite extra för hur synen på djur och natur förändrats. Någons barn fick krypa in under sängen för att spruta DDT, rovfåglar uppfattades som skadedjur och kalhyggen som en nödvändighet. Det står klart att Turtschaninoff har på fötterna när hon argumenterar för att låta naturen ha sin gång utan människans ständiga mästrande. Men aldrig att hon undervisar eller proklamerar. Det här var egentligen bara underbart på alla sätt och vis.

Älskar slutet också. Och början:

”Att äta upp den sista lingonsylten ens mamma kokat. Det är då man inte längre är någons dotter.”

Att förändras: en metod av Édouard Louis

Det här är – exakt som titeln belyser – en närgången och konkret redogörelse för hur och varför Eddy Bellegueule gjorde om sig till Édouard Louis. En del av metoden var att slå igenom som författare vilket han gjorde som 22-åring med Göra sig kvitt Eddy Bellegueule. Nu när han är närmare trettio, etablerad författare och färdig med sin förvandling, kommer fortsättningen på debuten.

”Det jag skriver ska inte tolkas som berättelsen om hur en författare föds, utan som berättelsen om hur en frihet föds och om att bryta sig lös från ett avskytt förflutet, till varje pris som helst.”

Jag har läst (och minns faktiskt) hans tidigare böcker och känner mig därför bekant med den gräsliga uppväxten som innebar fattigdom, mobbning både i skolan och hemma, självhat bland annat på grund av att han är homosexuell. Hans erfarenheter bekräftar att klyschor ibland kommer till av en anledning, exempelvis att det är precis så hemskt som man kan föreställa sig att alltid bli vald sist på jympan eller att biblioteket med bibliotekarier kan utgöra ett utsatt barns tvibo.

”..jag hånade mig som jag hade gjort som barn när någon kallade mig bög och jag sedan upprepade glåpordet inom mig i timmar, som om den andre hade lyckats inympa Glåpordet i mig, som om mobbaren inte bara besatt makten att mobba utan också tvinga den mobbade att upprepa glåpordet för sig själv om och om igen och bli en medbrottsling, som om våldet i glåpordet också bestod i tvånget att spela med..”

För mig, som redan läst om hans hemska erfarenheter, är Att förändras: en metod främst ett sociologiskt lexikon över hela spektrumet med klassparametrar, från den djupaste botten (brist på mat) till den översta toppen (dricka årgångsvin i en soffa med isbjörnsskinn). Här delger han utan förbehåll sina gedigna och empiriska kunskaper som klassresenär. Han bryter ner de olika klassernas beståndsdelar och förtydligar det våld som klassamhället medför. Han förborgerligar sig själv genom att förändra skrattet (skrattar tystare), samtalsämnena (pratar ej om kroppen), dialekten (övar han bort), bordsskicket (ändrar grepp på besticken), tv-tittande (från åtta timmar per dag till noll) och så vidare. Han byter ut pastisen mot vin, stormarknaden mot opera som lördagsnöje, sportkläderna mot jeans och skjorta, jympadojorna mot klackskor, skränet mot tystnad och han möblerar med skrivbord. Han går ner i vikt, lägger hela lönen på vin i gå-bort-present, tandläkaren och böcker. Han klättrar med hjälp av kulturen och tränar upp blicken för skönhet.

”Man talade inte om sin kropp, sin mage, sina fysiologiska funktioner, kroppen skulle man inte låtsas om – och märkligast av allt var att ingen uttalade de reglerna, de bara fanns där.”

Från Eddy Bellegueule till Édouard Louis

Det är en oerhört informativ, tydlig och bra text (samt bilder) som kanske mer än någonsin behövs nu när man står med mössan i hand efter att högervindarna blåst den av skallen. Klassklyftor skapar en avgrund i samhället som successivt underminerar hela konstruktionen.

”Mitt privilegium var att ha upplevt ett liv utan privilegier.”

Som litteratur anser jag den vara något ojämn och bitvis övertydlig. En text som är stängd har redan fullgjort sitt syfte för författaren, då den skrivs. En text med luckor behöver mig som läsare, mina tolkningar. Det är lite för ofta den första varianten här. Jag uppskattar inte heller hur han riktar texten till ett du, först pappan sen Elena. (Elena är vännen som blev hans första kontakt med medelklassen.) Det känns lite krystat och felplacerat. Igen tänker jag att han glömmer sin mamma.

Samtidigt älskar jag den här skriften lika mycket som hans tidigare, och nästan lika mycket som Annie Ernaux böcker som verkar inom samma autofiktiva och klassmedvetna genre. Louis är förstås inte lika bra på att inkludera kvinnliga erfarenheter, däremot är han ännu mer bjussig. Han erkänner sina synder, skriver om sina fula sidor, om att han skämts för sina föräldrar, om lögnerna, han krälar i stoffet och ber läsaren och Elena att inte döma honom. Jag vill inte döma honom. Men kan inte helt låta bli. Det blir lite väl mycket självält. Det finns en tilltro till friheten och liberalismen som jag finner naiv, den sticker extra mycket i ögonen när han skriver om sina erfarenheter av prostitution. Finns det förresten ens någon kvinnlig erkänd författare som skrivit om sina egna erfarenheter av prostitution?

När jag läst klart boken tänker jag på vad ursprung egentligen är för något. Går det att påverka det inre (tankar, självkänsla) med teater, yttre attribut (tänder, dialekt, kläder)? Får man använda andra människor som språngbrädor och hur skiljer det sig egentligen från vanlig vänskap där man ”inspirerar varandra”? Jag tänker på hur det verkar lindra människans ångest att vara på resa, i förändring. Strebern mår gott så länge hon rör sig uppåt, men när hon är framme.. vad händer då?

Jag lider med författaren som redan nu vid trettio krisar och lider av att han inte kan leva i nuet. (Vem fan kan det?) Men jag ser också fram emot att läsa de böcker som ska komma ur hans fyrtiokris… –> Världens bästa bok om fyrtioårskrisen <–

En kort sentimental resa av Ettore Schmitz [Italo Svevo]

Det här är en hundra år gammal amuserande kortroman om livet, mansplaining, heterosexuella matrisen och Venedig som jag varmt vill rekommendera.

Tack vare Camilla Malmer fick jag nys om En kort sentimental resa som går till Italien och bjuder på många stunder av epifani. Jag skulle läsa Prousts mastodontepos i år tänkte jag, men det gick åt helvete. Fast vad gör väl det när det finns författare som är närapå lika skickliga hantverkare med örnblick för psykologiska detaljer, som också skriver om livet och människans beteenden men: KORTARE.

”Herr Aghios var i behov av livskänsla, och därför reste han ensam.”

Den något till åren komna Giacomo Aghios lämnar sin fru och vuxna son och reser ensam och ”fri” mot Trieste. På grund av hövlighetstvång (eller om man vill kalla det social kompetens) och för att han är en människa det vill säga ett socialt djur blir han aldrig just ensam utan börjar prata med främlingar ombord på tåget. Vi följer hans inre resa som i en medvetandeström, (dock är perspektivet tredjeperson singularis).

”om han hade blivit lämnad i fred skulle han har rest genom världen, inte för att betrakta den utan för att finna större motivation att ta avstånd från den, försköna den och fördunkla den.”

Det första som slår mig är förundran inför att jag kan känna mig förstådd och besläktad med en italiensk 1800-talsgubbe. Vi tycks dela humor, tankar, kärleken till hundar, frågor, svårigheter med mera. Att få barn tog bort vårt högmod, vi lider av redan nämnda hövlighetstvång och svordomar minskar vår smärta. Vi älskar ironi och ifrågasätter vissa (”manliga”) beteenden.

”Hon [kvinnan] är ett vackert men samtidigt svagt djur som man smeker om man får, och som man smeker ändå även om man inte får.”

Författaren liksom klämmer på den sociala varelsen människans blåmärken. Hur hon beter sig bland andra som hon står nära (partner, barn) och bland främlingar. Vilket av det man tänker kan man säga högt (utan att inkräkta) och hur mycket ljuger man? När ska man skoja och skratta? Hur mycket ska man lyssna på andra som ”predikar” och hur ska man stå ut med att höra sig själv göra detsamma? Vissa saker som främlingar gör ska man visst nonchalera (kvidanden) inser Aghios när det blir fel. Hur kan man egentligen veta vad som passar sig när och hur ska man orka hålla på? (Ibland tänker jag att det är en lika stor förbannelse att vara bra på det sociala spelet som att inte vara det.)

”Man skall inte gräla på någon, för sedan ångrar man sig bara. Den andra kan stå på sig, och det är inte bra. Eller så kan den andre ge efter eller anpassa sig efter vår befallande vilja, och det är ännu värre.”

Livet är att åka tåg genom ett landskap som ser ut att rusa förbi, utan möjlighet att se själva tåget. Sånt smart skriver han.

”Som med allting var det även med resor början som var det bästa.” Det gäller även för den här boken vars slut jag klurar ut tidigt, det är väl inte direkt en öppen dörr. Men det gör ingenting. Jag vill ändå inte stiga av det här tåget.