Leah Hazard är amerikansk journalist, barnmorska, tvåbarnsmamma och livmoderfantast. Hennes bok Livmodern rymmer allt man kan tänka sig vilja veta om densamma, samt lite till; historia, ny och gammal forskning, myter, fakta, sjukdomar och erfarenheter även personliga, vilka författaren tar del av från läkare, kvinnor med och utan livmoder hemmahörande i olika delar av världen.
”Om vi skalar bort de laddade genus- och identitetspolitiska frågor som vi ofta överöser denna grundläggande fysiologiska process med, borde vi helt enkelt förundras över mensen som en snabb läkeprocess utan ärrbildning.”
Hazard vill ge livmodern den uppmärksamhet och upprättelse den förtjänar, och det gör hon förstås rätt i. Det är ett makalöst organ som kan skapa liv och det har både underskattats och feltolkats genom tiderna. Jag gillar att hon är ingående när det kommer till medicinska fakta om livmoderns mikrober, idéer om att man kan slippa mens (periodoprional), hormonbehandling, endometrios, pco, myom, igångsättning, kejsarsnitt, klimakteriet, könsdysfori, tvångssteriliseringar, våldtäkter, reproduktiv kontroll, livmoderstransplantation (Mats Brännström, Göteborg), framtidens ”möjligheter” med maskinell livmoder.
Det här är en klart feministisk text som inte har något som helst överseende med patriarkala strukturer, att män har experimenterat med kvinnors kroppar och att kvinnors undersökningar och kunskaper i vissa fall stulits av män. Bra ju! Men jag har svårt för tonläget som avslöjar att hon på ett irriterande sätt avgudar livmodern och Kvinnan. Det känns påträngande och flummigt och gör mig motvalls. Målet tycks vara att det ska vara ”magiskt” och en ”andlig upplevelse” för varje ”människa med livmoder” att föda barn. Och sen ”snippsauna” på det. Varför inte bara bära med sig snippan in i en vanlig bastu?
”Jag säger som det är. Jag har förälskat mig i ett träd. Jag kunde inte hjälpa det. Det stod i blom.”
Med denna bedårande inledning, kanske den bästa jag läst, drar Ali Smith igång sin kärlekshistoria i novellform. Den böljar som siden, får marken att försvinna och utspelar sig bortom tid och rum. Berättaren som är kär misstas för att vara drogpåverkad, förvandlas och kan inte sluta stirra på det vackraste väsen hen någonsin sett. Detta amorösa äventyr är på vissa sätt helt och hållet konventionellt. Kärleken är en kraft som kan få människan att omvärdera allt. Men eftersom den ena parten i den här romansen är ett träd, blir Maj en mycket originell och smått absurd läsupplevelse.
Tack vare trädet både tappar hon andan och kan andas.
”Det var ännu vackrare för att det var så förgängligt, så nära slutet att det när som helst kunde svepas bort av vinden och lövsprickningen.”
Jag blir berörd, lugn, glad, ja fanimig harmonisk när jag läser Maj, och det är inga känslor som varit nära till hands på sistone. Smiths prosa och Sanna Östergrens översättning har både tajming och humor men jag tror det mest avgörande är att berättelsen kretsar kring naturen. När hen som är kär bara ser vitt – eftersom trädkronan skimrar i häpnadsväckande vitt – är det som att hens ögon ställer om sig och byter dimension. En naturens paradigm?
”Det var helt otroligt vad arg jag var. Hur kunde man få för sig att man hade äganderätt till något som var så omöjligt att äga? Bara för att det växte i hennes trädgård betydde det inte att det var hennes. Hur kunde det vara hennes träd? Det var så uppenbart att det var mitt träd.”
Sista meningen vittnar om människans tokiga logik; ägande som kontroll och ansvar över materiella och immateriella resurser. Vi vill äga mark, strand och hav och vi vill äga varandra. I novellens mitt växlar berättarperspektivet och den förälskades partner tar över. Svartsjuka och misstänksamhet uppstår men övergår i lättnad när hen inser att rivalen inte ens har genitalier. Den förälskade blir förnärmad över frågan vilken sort hennes älskade träd är.
”Trädslag, sa du och viftade närmast panikslaget med armarna, det är bara dumma etiketter som folk som måste kategorisera saker har hittat på, folk är alldeles för fixerade vid att kategorisera, poängen med det är att det inte går att kategorisera, det är det vackraste träd jag någonsin har sett..”
Det är ju något så jävla magiskt med träd – det kan vi väl enas om. De kan vara tusentals år gamla. Genom historien har vi haft vårdträd, livets träd och världsträd (Yggdrasil). Jag blir också förälskad, varje år, i maj. I plommon- och körsbärsblommande kronor, mandel och aprikos med skira rosa blad på bara kvistar. Stora ekar med proportionerliga former och krokiga martallar väcker min beundran och respekt.
Jag trivs med mig själv när jag tänker på träd.
Det här är en upplyftande och vacker novell som jag kommer att återkomma till. Jag blir också väldigt sugen på att införskaffa de noveller från Vide förlag som tillsammans med Maj utgör en serie där människans relation till naturen står i centrum.
”Jag säger som det är. Jag har förälskat mig i ett träd. Jag kunde inte hjälpa det. Det stod i blom.”
Masja utkom 2015 och är den sista romanen i en rysk triptyk om den tolstojska familjens öden. Carola Hansson (f. 1942) försäkrar att de kan läsas var för sig varför jag dök in i den här om den av Tolstojs döttrar som stod honom närmast.
I prologen citeras Leo (Lev) Tolstoj (1828-1910) i ett brev skrivet 1872 till sin kusin om ”Nr 5 – Masja, 2 år; hon som vid sin födelse höll på att kosta Sonja livet. Ett blekt och sjukligt barn. Mjölkvit hy, tunna, ljusa lockar; stora, egendomliga, ljusblå ögon – egendomliga genom det djupa allvaret i dem. Mycket klok och mycket ful. Hon kommer att lida mycket, ständigt söka utan att finna – men aldrig ge upp sökandet efter det ouppnåeliga.”
Och ganska precis så går sedan Masjas livslinje över närmare sexhundra sidor. Masja har genom hela livet tät kontakt med sin far varför han har en stor roll i Hanssons väldokumenterade berättelse. Leos Anna Karenina är som bekant min favoritbok och jag återkommer ständigt till den i tankarna. Det är egentligen hans idévärld jag primärt vill veta mera om och ett utmärkt sätt att förstå sig på en karl är att granska hans relation med sin dotter.
”.. vet ni att många av de känslor er far beskriver i boken ni lånade mig häromdagen är just sådana som jag själv hyst – men att det inte är förrän nu, efter att ha läst om dem, som jag riktigt vågar tro att de verkligen existerar.”
Fyll nu dina gurkor med färskost, slå det samovarheta vattnet över körsbärssylten och tänd en papyross, välj skor för en mazurka och spänn för telegan, för nu åker vi!
”Man måste bestämma sig för vem man vill tjäna Gud eller mammon.”
Vi landar i 1800-talets Ryssland. Masja föds 1871 och strax därefter börjar hon tassa i sin fars fotspår. De röker inte, dricker inte alkohol och äter inte kött, klär sig i enkla svarta kläder, hänger sig åt arbete. Hon gör tvärtemot sin mamma, som papá råder henne och skriver en sanningsenlig dagbok med syfte att acceptera Guds vilja och vidga själen. Hon väljer Gud före mammon och arbetar med att hjälpa människor dels som sjuksköterska, dels som lärare i den skola de driver där flickor också är välkomna och som tar avstånd från den tidens gängse pedagogik med hård disciplin och bestraffningar. De läser Dickens och skrattar – som även jag gjort – åt Tre män i en båt. Pappa Tolstoj är liten på jorden men stor i orden, han orerar ständigt om vanmakten inför fattigdomen, att bönderna är kloka och borde äga sin egen mark, hoppet om att det finns något bortom döden, ”Gud skapade födan, djävulen kokkonsten” samt att andligt liv inte går att förena med moderskap varför han försöker skjuta fram Masjas ingående i äktenskap. När hon för tredje gången ber om att få gifta sig blir det av, trots att fadern menar att det är ”synd om henne på samma sätt som det är synd om ett fullblodssto man börjar lasta med vatten. Ett sådana sto duger inte som vattendragare utan blir utslitet och obrukbart. Jag kan inte föreställa mig vad som kommer att bli följden av detta äktenskap. Det hela är groteskt och onaturligt – ungefär som att göra pajer av barn”. Som om Gud hört honom blir Masja aldrig moder, hon får missfall efter missfall och måste föda flertalet döda barn.
”..sanningen är det enda läkemedel som kan skänka dig lindring.”
Efter att ha läst trehundra sidor om Masjas alla sjukdomar, hennes längtan efter papá Leo, upprepade missfall, resor mellan olika gods, släktingar, sanatorium och pensionat, hur de spelar krocket och schack, musicerar, handarbetar, högläser, samtalar och skriver brev, blir jag lite uttråkad. Väldigt stor del av texten utgörs av uppradade namn och redogörelser om vad folk gör. Men så kommer någon välformulerad utsago som entusiasmerar mig och som gör läsningen rekommendabel. Det är ju mysigt också att läsa om Leos promenader i omgivningen och att han återvänder med famnen full av blommor. Att han är livrädd för karbidlampan som inhandlats mot hans vilja. Hans idéer om kärlek, moral och konst. Att han mer lättvindigt gifter bort sina söner men håller i döttrarna. Han säger till sin dotter Masja, att hon står honom närmast och att han vill att hon ska låta publicera alla hans dagböcker även de från ungdomsåren som bevisar han levde ett utsvävande liv som ung. Men han överlever sin dotter som dör 1906 (elva år innan revolutionen).
”..det påstås ibland att det ligger något underligt, ja, rent omoraliskt, i att blicken hos en konstnär som ser en människa plågas, inte så mycket är fylld av medlidande som av ett kyligt begär att insupa vad han ser – i avsikt att senare gestalta det. Men […] att kalla ett sådant beaktande omoraliskt är fel! Ja, rakt igenom ett misstag! Ty en enskild människas lidande är ett intet, något helt och hållet försumbart, jämfört med den andliga påverkan ett konstverk kan utöva.”
Knausgård med flera kan andas ut alltså. Apropå Knausgård så tror jag att hans Morgonstjärnan bland annat kommit ur inspiration från Leos incitament om tro. Till och med den djupaste vidskeplighet är att föredra framför total avsaknad av tro, människan måste erkänna en högre verklighet.
Avslutningsvis ett citat om klass som jag vill spara för att kunna gå tillbaka till:
”Skulle hon kunna äta en läcker och välsmakande måltid om där stod en hungrande vid dörren och följde hennes minsta tugga med blicken? Skulle hon kunna njuta av maten med hans plågade blick klistrad vid sin mun? Nej, svarar han i hennes ställe, naturligtvis inte – eftersom inte ens den mest förhärdade människa kan njuta av en utsökt femrätters middag bland trasiga och smutsiga varelser som ingenting annat har att stilla sin hunger med än ett litet stycke svart bröd. Alltså, fortsätter han, är det första de rika måste göra – för att kunna äta gott bland de svältande – att gömma sig undan för dem. Just så enkelt är det! För att slippa se och själva bli sedda måste de rika oavbrutet sträva efter att skapa ett avstånd till dig fattiga. Och inte bara det! För att rättfärdiga sina liv måste de göra det så radikalt att avskildheten framstår som något självklart och naturligt. >>Och just det<<, säger han, >>är ju också vad vi själva och alla vi känner ständigt är upptagna av!<< >>I hela vår livsföring söker vi avsöndra oss från de fattiga!<< >>Se bara hur vi klär oss!<< >>I dyrbara, opraktiska plagg som inte lämpar sig för arbete!<< >>Hur vi pryder våra hem med sidenmöbler, väljer att alltid färdas i de elegantaste ekipage, samlar på oss en massa onödig kunskap som vi kallar bildning – för att inte tala om att vi alla ständigt ser till att vara nytvättade, pudrade och väldoftande. Men skamligast av allt<<, slår han till sist fast, >>är att vi själva, precis som alla andra i vårt stånd, betraktar detta – inte minst bildningen och renligheten – som en dygd, och att vi således, i vår strävan att inte smutsa ner oss utan bevara själen lika vit, mjuk och arbetsoduglig som våra händer, känner oss som verkligt goda, ädla och djupt gudfruktiga människor.<<”
”Vem fan kan slappna av när man har Margaret Thatcher på besök?”
Det är mellanbarnet Andrea som är järnladyn. Hon är verkligen inget diplomatiskt mellanbarn utan mer som en dominant storasyster. Alltså som …jag, tänker jag ett tag innan hennes uppskruvade, anala karaktär spårar ur totalt.
Det här är tredje boken i Perspektivsviten, (Svärmodern var enastående, Skilsmässan gillade jag inte så mycket). Moa Herngren gör som hon brukar och låter läsaren följa karaktärerna en efter en. Jag tror att tanken är att man ska känna för den karaktär som fokaliseras för stunden och sen ändra sig när man kommer nära nästa syskon (tre totalt). Andrea är den som är först ut, men hon är så knepig att inte ens hennes egna perspektiv kan försvara hennes handlade. Och då har vi ändå så pass många likheter att jag får mig några tankeställare.
Andrea var pappas dotter, de delade intressen och förstod sig på varandra. Hon är en driven ”doer”. Jobbar som arkitekt och tjänar mer pengar än sin man. Hon ”investerar i sig själv” när hon lägger en förmögenhet på hudvårdsprodukter. Hon letar fram gurka och tomat när hon blir bjuden på pizza eftersom hon avstår gluten. Hon är en extremt kapabel, irriterande och svår person.
Ulrika är storasystern som är ensamstående, rökare, konstnärlig talang, jobbar i hemtjänsten, går på impulser och saknar fast boende. Hon är mammas tjej.
Sist in och minst utrymme har lillebror Rasmus som hamnat mellan stolarna och mest bara försöker låta bli att vara till besvär.
Det är som att två klasser möts i Andrea och Ullis. Den första har gott om pengar, tid och kraft att vara rundhänt med, trots att hennes firma går sämre efter pandemin och hennes dotter har panikångest. Ulrika har dubbla jobb, på timme, med obekväma arbetstider, ont i höften och avstår tandvård för att istället köpa märkesskor till sin tonårsson. När jag ser vad Moa Herngren gör här stiger hon i mina ögon. Hon berättar om hur det är att vara ensamstående mamma i ett modernt Sverige efter pandemin med osäkra gigjob och en bostadsmarknad som ett bombbälte på samhällskroppen. Här är det dyrare böter för att planka på tunnelbanan än parkeringsböter.
Deras annars ganska passiva mamma vill låta Ulrika ärva huset, bland annat eftersom de andra två syskonen har stabila boenden. Det är ju rimligt kan man tycka. Men det är också väldigt orättvist. I detta getingbo av sårade känslor och passiv aggressivitet surrar det allt högre. Medan karaktärerna beter sig alltmer överdrivet tilltar mina funderingar på hur en förälder egentligen ska kunna vara rättvis mot sina barn och huruvida föräldrarna lyckas med det står i förhållande till syskonens inbördes relationer.
Trots att Herngren är övertydlig, gör sina karaktärer onödigt extrema (vilket i och för sig blir lite komiskt), och låter fler och fler hemligheter uppdagas som vore det här en roman av Alex Schulman, tycker jag om mycket i den här boken. Jag älskar när mamman köper glutenfria semlor till Nea. Mammor alltså! Jag älskar hur Herngren skriver om konst, hur Ulrika bjuder Neas dotter att måla och vad det halvfärdiga porträttet av pappan signalerar. Jag är djupt imponerad av hur författaren lyckas gestalta relationer och hur svåra de är att balansera.
Jag betygsätter det jag läser, mellan ett och fem. Det är ett trubbigt men också enkelt sätt att snabbt förmedla om jag tycker boken är läsvärd. Det vanligaste betyget jag sätter är en trea. När jag läser en sådan bok, som jag tycker är läsvärd, helt okej, men inte mer, tänker jag ofta att det har med mängden böcker jag läser att göra. Att det blir tjatigt att läsa om samma sak flera gånger. Men så kommer en bok som Strålarna och den teorin raseras totalt.
”Skulle någon ta ett foto av mig nu skulle det se underbart ut.”
Jenny Holmqvist (f. 1984) skriver om en mamma och dotter som sommaren 1999 lämnar hyreslägenheten i Stockholm för att bo hos mammans nya kille på Mallorca. Mamma Annies karriär bygger på hennes strålande yttre, nu när hon passerat 40 dalar den. (Varför opererar sig kvinnor? För att få jobb!) Det är främst dottern Selene, sexton år, som fokaliseras. Hon har ett rikt känsloliv vilket gestaltas med nästan absolut gehör (hon är bara lite för klok ibland). Jag återupplever hur det var att vara sexton och känna hur livet rinner in i eller ut ur mig, att längta efter att känna sig utvald och snygg men också efter att få sin mammas fulla uppmärksamhet, (när de badar tillsammans ler jag stort).
”Lika satans strålande vacker som alltid.”
Selene är van att stå i skuggan av sin bländande mamma. Men på Mallorca träffar hon en egen sol..
”Han såg rik ut på det där sättet som gör att man själv inte vill bli det.”
Trots att jag läst en uppsjö romaner av feministiskt medvetna författare om kvinnors liv i olika åldrar samt mor-och-dotter-relationer är jag hela tiden intresserad, ibland imponerad, när jag läser Strålarna. Det är inga stora händelser som inträffar, men Holmqvist har skrivit fram levande liv som känns. Det är stiltje, de har tråkigt och jag älskar det. Det finns ett lagom stort hot som hänger över protagonisterna och skapar en liten båge. Jag delar inte författaren vurm för gammal Hollywood-film, men det är inget som stör.
Jag mys-lider behagligt när jag läser Strålarna och vill inte att den ska ta slut. Givetvis ska jag läsa hennes debut Drift.
”Varje morgon kontrollerar jag min identitet. Jag har fyra problem. Fransyska? Algeriska? Flicka? Pojke?”
Nina Bouraoui är det känsliga jaget i den här lyriska texten från 2004 på endast 142 sidor. Hon är ”blandbarnet” med algeriskt utseende och brytning från far, samt fransktalande som sin blonda mor. Hon har två pass men bara ett synligt ansikte. Hon är obestämd, sliten itu mellan två folk som hatar varandra. I Algeriet – där hon bor – är hon en av kolonialisterna. I Frankrike – där hon spenderar loven – är hon arab. Hennes nätter är algeriska, dagarna är franska. Identiteten är dubbel och sönderslagen.
”Jag kommer alltid vara en flicka utan sällskap. Vid femton års ålder. Vid tjugo. Vid trettiotvå. Alltid. Jag kommer alltid att känna den här ensamhetssvindeln. Den här upphetsningen också över att vara ensam med sin kropp, sin röst. Över att var sig själv nog.”
Mycket allvarlig och helt humorbefriad är den diktade bikten om mellanförskapets villkor och hur det påverkar identiteten. Bouraouis hackiga och upprepande prosa är så kärnfull att det nästan blir lite tröttsamt.
”Algeriet finns inte i mitt språk. Det finns i min kropp. Algeriet finns inte i mina ord. Det finns inuti mig. Algeriet finns inte i det som kommer ut. Det finns i det som förtär.”
Hon jagar bort sin identitet som kvinna, den blir för mycket för henne. Algeriet är mannens land, gatan är mannens. Parken tillhör mannen som ville röva bort henne en gång. Men vilket land är kvinnornas? Inte Frankrike. Den franska stamtavlan håller henne med ett struptag. I Frankrike saknar hon sin bästa vän, pojken Amine. (Om han nu inte är hennes eget fantasi-jag.)
”Bara Amine vet om mina lekar, min efterapning. Bara Amine vet om mina hemliga begär, min barndoms monster. Jag tar ett annat förnamn, Ahmed. Jag kastar mina klänningar. Jag klipper håret. Jag gör så att jag försvinner. Jag införlivar männens land. Jag är skamlös. Jag möter deras blick. Jag stjäl deras sätt att vara. Jag lär mig fort. Jag spräcker min röst.”
Hon blir så bra på att adaptera sig till den omväxlande miljön att man säkert skulle kunna diagnostisera henne med omvänd anpassningsstörning. Hon gör det för mycket och det går för lätt. Hon känner knappt ens saknad utan sviker bara den ena familjen för den andra.Anpassningsförmågan är ett fulländat förnekande, som en galenskap.
”Bara skrivandet ska komma att skydda från omvärlden.”
Hon skriver ändå bra, jag blir berörd. Men det är väldigt jagfixerat. Och jag saknar humorn som exempelvis Riad Sattouf besitter när han berättar sin historia i Framtiden arab, vars erfarenheter faktiskt liknar Bouraouis på flera sätt. Trots att jag har läst många berättelser på temat tycker jag Pojkflickan tillför något jag inte vill vara utan. Jag lär mig saker.
”Jag ska säga henne att i Algeriet tycker man inte om hundar. Att man kastar sten på dem och dödar dem. Till minne av kriget. Den franska armén använde sig av hundar mot muslimerna. Sedan dess är algerierna hemskt hundrädda. Det är förödmjukande att slukas av ett djur. Det glömmer man inte.”
Jag har som ambition att läsa minst en bok från varje land i världen (helst på svenska, i värsta fall på engelska). Peppad blev jag när jag hittade den rumänske författaren Mircea Cărtărescu (f. 1956), flerfaldigt prisbelönad, nobelpristippad och översatt till ett tjugotal språk.
Tyvärr rann peppen av mig lite när jag började i denna maxade och märkliga bok. Nostalgia (från 1989) är flera olika berättelser som mest av allt kretsar runt just berättande. Det är lika mycket en roman som en novellsamling med lila trådar som löper genom verket. Jag upplever att författaren leker med mig när han löst och ledigt växlar mellan olika jagberättare vilka – mer eller mindre – påminner om Cărtărescu själv, (en är kvinna). Han skildrar hur det är att växa upp och vara galen i att läsa, att känna sig fel bland jämnåriga och att vara ohjälpligt och olyckligt kär. Det handlar om att göra kön (genus) och att balansera på gränsen mellan psykiskt frisk och sjuk. Det är som att berättarna ska komma fram till något men hela tiden förlorar sig i nostalgins svarta dagg, bland minnen och drömmar, absurda fantasier och surrealistiska sagor.
”Jag var helt okunnig om allt som mina jämnåriga älskade. Under de två år som krisen varade närmade jag mig vansinnet till den grad att jag fortfarande känner dess kalla andedräkt svepa kring skallen. Så som skinnet sakta skalas av när ormen ömsar skinn, så lösgjorde sig min värld från den verkliga världen och blev en parallell film med karaktär av dröm.”
Enligt mitt tycke är Nostalgia som helhet för spretig och överlastad, den massiva textmassan blir ganska långtråkigt att läsa. Jag gillar metagreppet, att de fiktiva berättarna ibland avbryts av ”författaren” som kommenterar vad han skrivit och hur han tänker på Kafka, Rilke, Zola, Rousseau, Proust, Woolf med flera. Jag vill också lyfta fram hans fantastiska naturbeskrivningar, spindlarna kryper över boksidorna på ett fascinerande sätt. Flera gånger får hans prosa mig att haja till. En gång när han skriver om djurplågeri, då blir jag förbannad. Ofta blir jag imponerad. Exempel:
”När man för handen över teveskärmen omedelbart efter det att utsändningen avslutats och apparaten släckts känner man i fingrarna tusentals kittlingar och hör ett oväntat häftigt elektriskt sprakande. Men om man drar en andra gång med handen över det släta glaset märker man ingen spänning alls: skärmen har blivit livlös. På samma sätt smeker jag dig nu, Nana. Dina bröst, axlarnas muskler de säger mig inget mer, de är föremål som stolen eller lakanet. Samtidigt stiger i ditt inre, ditt innersta, ditt djupaste väsen till ytan, som en ö skulle stiga ur havets djupblå vatten, skogsklädd och färdig, med djur, fåglar, blommor och trollsländor. I det du upphör att vara kvinna blir du kvinna. Vi börjar prata.”
Här kommer jag nu till det som jag måste erkänna överraskar och imponerar och som förmodligen är anledning till att Nostalgia censurerades när Rumänien var en diktatur: Cărtărescu skriver inte sexistiskt, han skriver feministiskt. Han verkar fascineras av och dras till kvinnor och han lyckas med konststycket att förmedla detta med insikt i patriarkatets faktum, utan förakt. Han skriver trovärdigt om lesbisk kärlek, om andra kvinnor och om egna ”kvinnliga sidor”.
”Du har tur: du ska bli kvinna. Vi män duger ingenting till. Vi söker ständigt sånt som vi aldrig kommer att få reda på. Vi förstör våra liv, av ren och skär galenskap fjärmade från andra. Kvinnan är den sanna människan. Vi är bara modifierade, stympade människor.”
Hans människosyn gestaltar sig för mig i lila nyanser vilka han ständigt återkommer till. Han uppehåller sig inte bara vid det manliga (blå) eller kvinnliga (röda) utan ser hela den komplexa människan. Hon är förstås syrenfärgad, som bokens framsida.
”Jag har tänkt att jag ska skriva ner något av det jag ser i violett blixtbelysning..”
Om man vill läsa en översatt bok av en annan rumänsk författare kan man välja Himlen i magen som hans fru Ioana Nicolaie skrivit.
En ny novell av Irlands bästa belletrist Claire Keegan, med en omslagsbild lika vacker som en majdag och djup som havet i Själsö – hurra! Omslagsbilden har Ciara Roche målat just för den här berättelsen som på originalspråk heter Misogynie. Den öppna garderoben föreställer kanske det enkla klädskåp som Philip Larkin skriver om i sin dikt Aubade (gryningsserenad), vilken citeras inledningsvis. Aubade handlar inte om att vakna efter en natt med en älskade utan om att slå upp ögonen och inse att livet är ytterligare en dag kortare. Dörren är ännu öppen, men den kommer att stängas. Larkin beskriver dödsmedvetandets förbannelse, att döden skymtar i ögonvrån och att varken religion eller vår intrikata värld kan lindra dödsångest eller förändra det faktum att den kommer – lika för alla.
”..en stor del av livet rullade bara på, trots allt trassel människor emellan och vetskapen om hur allt måste sluta.”
Keegans novell handlar om en dag i Cathals liv, närmare bestämt den 29 juli. In media res möter vi honom när han letargisk sitter vid sitt skrivbord (precis som i Larkins dikt) och ser ut på solbadande folk. Tiden går långsamt och chefen rodnar lätt när han säger att Cathal ”måste ju inte hänga kvar”. På vägen hem iakttar Cathal genom bussfönstret trädklädda höjder, som han aldrig bestigit.
Keegan har nu redan på några få sidor med sin kristalliska prosa lyckats skapa sug, stämning och spänning. Hon kastar ut små krokar som jag glatt nappar på, hon gräver små hål som jag raskt fyller igen med eget material. Jag vill veta vad Cathal är för en typ, varför han blivit så och vad som hände för mer än ett år sedan när han umgicks med Sabine från Frankrike.
Sabine är ett namn som betyder ”kvinna av det sabinska folket”, de var kända för sin ärlighet och visdom samt motståndskraft i strid. I senaste laget möter hon Cathal vars namn kommer från forniriskan och betyder ”strid” och ”styre”. Namnet Cathal bars av bland andra kungar och helgon och finns ej i feminin form. Jag läser Keegans Cathal som Mannens skuggsida, en del av den patriarkala rötan. Han lämnar ingen plats i sitt klädskåp, så att säga. Jag älskar att Keegan skriver tydligt om misogyni utan fysiskt våld. Enligt jungianerna har människan drag som man är omedveten om eller försöker trycka undan. Hela Cathal känns som en svart skugga med vilken han girigt absorberar liv, ljus och värme utan att reflektera något tillbaka. Han är (troligen omedvetet) en extremt snål person i många avseenden och det drabbar inte minst honom själv.
”Vet du vad som är kärnan i all misogyni? När allt kommer omkring? […] Det handlar helt enkelt om att inte ge något, sa hon. Varken det gäller att ge oss rösträtt eller hjälp med disken – det är samma sak.”
Kanske tänker sig Keegan också Cathal som en representant för den konservative, misogyne och torftigt levande irländaren som i likhet med sina föräldrar men till skillnad från (vissa) människor från sydligare platser i Europa inte tar för sig av livets glädjeämnen. Om det finns många olevda liv på Irland är det väl det enda mer tragiska än döden; dö utan att ens verkligen ha levat.
”Alla är vi [författare] skakade ur Gogols kappa” lär Fjodor Dostojevskij (1821-1881) ha sagt och det ligger nog mycket i det. Den här berättelsen som visst var tänkt som en pjäs är en farsartad komedi i samma stil som Nikolaj Gogols eller för den delen Molières. Som en möjlig föregångare till Brott och straff utgör Människorna på godset Stepantjikovo (1859) en spelplan där ont och gott, girighet och kärlek möts. Det finns en andemening som speglar den kristna gyllene regeln (behandla andra som du själv vill bli behandlad).
Människorna på godset är många och den ena är mer absurd än den andra. Betjänter och barn är väl de enda vettiga. Här saknas inte det psykologiska djupet däremot realismen, karaktärerna är väldigt överdrivna och stela i sina roller. Berättarens farbror översten Jegor Iljitj är den godlynte och generösa godsägaren som representerar den goda människan. Hans antagonist är en snyltande kanalje vid namn Foma Fomitj. Foma (som tog sig in i det ryska språket och betyder hycklare) har tidigare som narr tvingats utstå förnedrande behandling vilket gjort honom elak och hämndlysten. Han är godsets hustyrann som behandlar andra som han själv blivit behandlad. Exempelvis bestämmer han att det ska vara onsdag två gånger i samma vecka. Man bemöter honom på liknande sätt som kejsaren i Kejsarens nya kläder.
Jag lyssnar på ljudboken ypperligt läst av Håkan Mohede. Det är främst karaktärsbeskrivningarna som får mig att skratta. Första halvan av boken är jag road sedan börjar jag tröttna.
Det är jättedumt och konstigt att jag inte läst en andra bok av sydkoreanska Han Kang, jag som älskade Vegetarianen så mycket. Nu när det väl händer är det knappt jag orkar med det. Levande och döda börjar med uppradade lik. De var barn, studenter som demonstrerade för demokrati mot militärskurkarna, nu är bara deras lik kvar. Eller kanske inte ändå..? Redan i andra kapitlet tänder Kang med sin poetiska prosa ett litet ljus i sin enormt mörka och tunga roman som bygger på verkliga händelser.
Efter en statskupp i maj 1980 där ”slaktaren” Chun Doo-hwan tog makten som diktator och införde krigslagar som innebar förbud mot politisk aktivitet, stängda universitet och presscensur utbröt i författarens hemstad Kwangju demonstrationer mot vilka militären svarade med att fängsla, tortera, våldta och döda hundra – kanske tusentals människor. En av dem som upplevde sin sista och femtonde vår 1980 var pojken Dong-ho. Han går som en svart tråd genom boken. En tråd som bildar en snara runt min hals.
Levande och döda är en skildring av att göra demokrati och av människorna som fick betala med sina liv. Han Kang vill att vi ska minnas dessa modiga demonstranter, sedan 1988 är Sydkorea en demokrati. Hennes briljanta språk räddar denna läsupplevelse från att fullständigt drunkna i brutalitetens misär, men andas kan jag knappt. De explicita beskrivningarna av ofattbara grymheter, tortyr som bland annat innefattar könsorgan, lamslår mig. Det är först när jag läser efterordet som tårarna börja rinna. Jag överväldigas av att läsa om människans förmåga till ondskefulla handlingar. Hur ska man handskas med att de sköt barn? Han Kang försöker. Hon skriver också om goda följder av gruppmentalitet, fantastiskt vackert om vad själen egentligen är och om vem som får berätta en historia.
Det jag vill ta med mig från läsningen är människokärleken med vilken vi kan bemöta varandra om vi får leva i fred och frihet. I högen med döda kroppar trängs de som dött av skott och misshandel tillsammans med kroppar omsorgsfullt bandagerade. Det slår mig vilken skillnad det kan vara. Jag känner en tacksamhet plötsligt, för att den kropp jag tvingades ta avsked av för snart två år sedan, min pappa, var väl omhändertagen och vårdad med mjuka händer. När jag tänker på det nu, vilken lycka!
Senaste kommentarer