Voila! Låt mig bjuda på en liten aperitif, en aptitretare för dig som inte smakat Proust än. Novellen Slutet på svartsjukan är som ett preludium till På spaning efter den tid som flytt. Jag känner igen författarens psykologiska skarpblick med vilken han iakttar människans inre nöjesfält som verkligen inte bara erbjuder kärlekstunneln, om man säger så. Proust tecknar aristokratins nedgång och medelklassens uppgång med humor och fermitet. Den stereotypa manligheten får sig en välriktad känga. Och förstås undersöker han den smärtsamma delen av kärlekens fenomen; svartsjukan. Här hymlar han inte med vad han kommer fram till.
”Om jag måste dö, kommer jag inte mer att känna någon svartsjuka, när jag är död. Men hur blir det innan jag är död. Så länge min kropp lever, kommer jag att ha svartsjukan inom mig. Men jag är ju bara svartsjuk på njutningen, det är ju min kropp som är svartsjuk, jag är inte svartsjuk på hennes hjärta eller lycka..”
Afrodites son Eros är kärleksguden som fått ge namn åt den begärande kärleken. Den som innebär längtan och lidelse och som hämtar sin näring i kroppen. Proust menar att eros förhåller sig till svartsjuka som solen till värme. Om solen inte värmer är det inte solen, utan en helt annan himlakropp, månen. Belägen bakom en molntung himmel kan månen likna och av en lekman förväxlas med solen. Jag tänker mig att Proust går i polemik med självutnämnda experter, affekternas dilettanter som hävdar att svartsjuka är något abnormt. Eros ska inte förväxlas med agape, den icke sexuella kärleken. Den som man känner för medmänniskor, barn, föräldrar, vänner och som är fri från svartsjuka. Så länge solen värmer, så länge den förälskade människan är vid liv kommer hon att vara svartsjuk.
Formel för kärlekens astronomi
eros = kärlek + svartsjuka = gul himlakropp + värme = solen
agape = kärlek – svartsjuka = gul himlakropp – värme = månen
Ingen kan som Proust skildra slaveriet under Eros. Tänk om jag hade läst hans verk i mina unga, förvirrade och svartsjuka år och fått veta att Proust var med mig, till skillnad från tjejtidningarna. På den tiden avfärdade jag gamla döda gubbar utan att ge dem en chans. Det var dumt. Det är ju inte känslan som är farlig, däremot kan svartsjukebeteenden vara det.
1 ping
[…] Charlotte Roche (som skrev Våtmarker) varit äldre och fått chansen att para sig med Marcel Proust, och om den knapplösa samvaron lett till en oönskad graviditet, hade den avkomman kanske blivit […]