Godnatt, jord av Ivar Lo-Johansson

Jag älskar gammal arbetarlitteratur; språket, när fokus ligger på behov istället för begär och doften av kamfer och naftalin, fläkten från historiens vingslag utan stämningsmördande digitalisering eller medelklassproblem. Det finns så många verk av proletärförfattare jag uppskattar att jag inte ids räkna upp dem, men jag är osäker huruvida Ivar Lo-Johanssons (1901-1990) Godnatt, Jord (1933) platsar på min lista. Det här är en kluven läsupplevelse.

”Man säger grobladen håller mest till på gångvägen, där de trampas på. Så är det med statarna.”

Huvudkaraktären Mikael är statarbarn och baserad på författaren själv får man förmoda. Han är klädd i klumpig blus och lever i drömmarnas värld. Mikael älskar böcker och Mona med röda band i håret (vars föräldrar är torpare) just för att dessa inte är kopplade till det förhatliga statarlivets modus.

Att ta stat är inget man gör frivilligt, men hellre det än fattigstugan. Statarna – enligt Ivar Lo-Johansson – är inte bara fattiga med allt vad det innebär (sill, svett, sjukdomar, tandvärk i tjugoårsåldern (vilket lindras med kreosot)), de är också ”hjälplösa”, missunnsamma, elaka (åtminstone kvinnorna) och korkade. De sväller som grodor vid andras olycka. Tanken är kanske att läsaren ska ta tolka detta karaktärsmord som begånget av barnet Mikael, men eftersom berättarperspektivet är tredje person framstår det för mig som att Lo-Johansson skriver ner fattiga människor som vore de av sämre sort. Det stör mig inte främst för att det är oetiskt utan för att det är falskt.

Det är personer av kvinnligt kön berättaren i första hand siktar in sig på. Många av dem saknar egna namn, ”Göranssons kvinna” är en av många ”statarhustrur” som exempelvis rörs till tårar av baronens dravel, som vore de lättlurade. Den kvinnliga lärarinnan, djupt föraktad av huvudpersonen bor ensam med sin ”uttorkade dygd”. Hon är både värnlös och hatisk, har pipig röst, är osäker och okunnig. Flickorna i klassen (utom idealiserade Maud förstås) putar med sina små bröst och ser ner på pojkarna. Mikael respekterar inte sin moder, bara sin fader. När det pratas om mördare i trakten blir kvinnorna ”bleka om kinderna av fasa”, själv är han helt orädd och vill han bli mördad. Fina farmor från Himmelstorp är undantaget, troligen för att hon säger: ”Lova mig en sak, bli aldrig statare”.

Det är idel mörker i Godnatt, jord. Geniet Ture i dundret måste sluta skolan, Sniken blir tokig och bränner ner ladan i jakten på en tioöring, familjen Sackéus förlorar sina barn och så vidare. Jag uppskattar givetvis ambitionen att skildra samhällskritik och antikapitalism, men jag känner ingen kraft. Tvärtom upplever jag att Lo-Johansson sänker mig. Jag är flickan på August Malmströms målning Grindslanten som gråter när de fattiga barnen slåss med varandra istället för att gå samman mot överheten.

Men här finns också avsnitt jag gillar, naturbeskrivningarna exempelvis. Det kommer heta flåsningar av torka, grässtrån böjer sig, friskt källvatten svalkar långt omkring sig i värmen och solstrålarna är som spjut in i fönstren. Om vintern ”ligger snön kvar som en hemlös vithet på den gråaktiga marken” och dagsmejan droppar från taken. Norrskenets flammor är vågor av ljus och skurar av lysande strålar skjuter upp över skyn och bildar en brinnande vägg. Mikael drömmer att norrskenet är elden från statarboken som brinner upp strax innan man skriver in hans namn.

Jag tycker också om hur luffaren sprider hopp om en framtid i frihet, han får mig att minnas Bolle på sin väg till Klockrike. Bronten är på sätt och vis ett ljus i mörkret också, han är kommunist och strejkagitator, dock kämpar han i motvind och får sparken. Han verkar helt ensam bland statarna om att intressera sig för att tänka och försöka nå rättvisa, det är märkligt.

Det finns flera saker jag finner icke trovärdigt i Lo-Johanssons berättelse. Även om jag tar hänsyn till den historiska kontexten tycker jag han skriver rent felaktiga saker om hur människans kropp och psyke fungerar. Ingen statare tycker att kondom är en bra idé, tandborstning avfärdas som nymodigheter från stan. De snattande zigenarna har bruna halvvilda ögon. Någon har klottrat ett kvinnligt könsorgan – det har jag aldrig sett ens i modern tid (innan Grafitta). Människor i stan hytter med näven åt Mikaels föräldrar för att de är ja vad, vilsna, fattiga, statare? Och sen när flickan Hilma frivilligt drar fram rumpan för att bli smiskad av en jämnårig pojke framför flera andra då förstår jag att här är det inte bara oxarna som skenar bort i tok. Författaren tar i för mycket, karaktärerna beter sig inte som verkliga människor. Jag får nästan inga känslor för Mikael eller för vad han upplever. Jag tror att det här är en ytlig skildring som inte siktar på att berätta hela sanningen fram tills Mikael får sin första orgasm, ungefär i mitten av boken. Då förstår jag att tanken är nog att delge även de innersta hemligheterna men det är alltför orealistiskt för att jag ska kunna ta in det. Och inte minst, misogynt.