Huruvida könet sitter i hjärnan eller i kroppen – en ickefråga enligt mig – diskuteras inte i den här reportageboken som snarare är en rasande anklagelseakt mot de svenska läkare som medverkat till att under begreppet ”könsbekräftande transvård” experimentera och skada unga transpersoner. Det är några få – och hemska – fall journalisterna fokuserar på men även om bevisföringen är anekdotisk, är den övertygande om vad som händer när lobbyism styr, politiker och myndigheter tappar huvudet och läkare bryter mot patientlagen:
”7 § Patienten ska få sakkunnig och omsorgsfull hälso- och sjukvård som är av god kvalitet och som står i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. Lag (2017:66).
8 § När hälso- och sjukvård ges till barn ska barnets bästa särskilt beaktas.”
Carolina Jemsby och Karin Mattisson har tidigare gjort ett tredelat reportage i Uppdrag granskning, Tranståget och tonårsflickorna. I början av 2000-talet hade ett par personer diagnosen könsdysfori, antalet har ökat markant sedan dess främst bland biologiska tjejer i åldrarna 13-17. Varför frågar man sig?
Kanske för att barn kommer allt tidigare i puberteten. Puberteten är en omvälvande kris, en jobbig tid då många mår dåligt. Är puberteten inte alltid kopplad till en viss nivå av dysfori när identitetsförvirring och alienation från jaget och den obekanta kroppen uppstår? Självhat, ätstörningar och fixering vid kroppen är väl inget ovanligt då, eller att man vill vara någon annan.
Ökad psykisk ohälsa och sjukdom bland unga kan vara en anledning till varför alltfler får diagnosen. Kanske är inte könsdysfori alltid primärdiagnosen, ibland snarare en lösning. Många som får diagnosen könsdysfori har också andra diagnoser som anorexi, autism, psykisk sjukdom. (Vissa menar dock tvärtom att man utvecklar sjukdom av obehandlad könsdysfori, det förklarar dock inte ökningen.)
Jag tänker att det pågår ett försjukligande i vårt samhälle som handlar om att överdiagnostisera och söka vård för normalt lidande. Vuxenvärlden sviker när vi bekräftar att det är något fel på barnen som känner sig vilsna, fel eller missnöjda med sig själva. Tron på vård och mediciner är för stor och respekten för biverkningar för liten, menar jag. Oskuret är bäst och iatrogena problem ska inte undervärderas.
Vi har kanske slagit i taket vad gäller övertro på läkarvetenskap och psykologi och även på identitet och språk. Jag som ciskvinna, icke trans, skulle förmodligen inte kunde argumentera övertygande om att min könsidentitet är kvinna. Jag vet nämligen inte hur jag vet det. Annat än kroppens uppenbara funktioner och formationer.
Sen ska man inte heller underskatta tillhörigheten som erbjuds för den som ansluter sig till transgemenskapen, på sociala medier inte minst. En mamma som journalisterna pratat med berättar om sin nya progressiva identitet som transmamma vilken genererar nya vänner och stort stöd. Men annat blir det sen när hennes barn – och hon själv givetvis – ångrar sig. Som titeln lovar är det de som ångrar den könsbekräftande vården som det handlar om här.
Det är Leo som blivit benskör av stopphormoner. Det är Ellen som får avslag på att ändra tillbaka sitt juridiska kön till kvinna, hon är inte övertygande nog. En förälder som säger nej till könsbekräftande vård blir orosanmäld till socialtjänsten.
Det framkommer att bestämmande läkare var medvetna om att evidens saknades men bedömde att riskerna för (o)vården övervägde nyttan. En fjortonåring fick genomgå mastektomi. Även i de fall barnen ångrade sig bedömdes vården varit riktig – då – med argumentet att barnen själva ville det. Barn vill äta godis istället för mat, de är givetvis inte mogna att ta dessa beslut. Enligt den devisen skulle man låta anorektiska patienter svälta också, i enlighet med patientens egen vilja.
För denna granskning av transvårdens brister förtjänar författarna högsta betyg. Kanske har de räddat åtskilliga barn, 2022 tvärvände nämligen socialstyrelsen angående hormonbehandling. Men som läsupplevelse är den inte mer än okej.
17 april 2024 ska det röstas om lagändringar som har till syfte att förenkla processen könsbyte.
1 kommentar
Tack för något av det mest vettiga jag läst på länge. Barn är barn och att bli vuxen (och vara det) innefattar identitetskriser och ångest, det är normalt. Vi är alla människor. Kön är inte en personlighet. 🙄 Detta har verkligen slagit varvet runt. Så mycket kvinnohat i transrörelsen att man blir helt rädd.