”Nu är hon riktigt tokig, säger pappa till mig, men så högt att mamma ska höra det. Snart kan man inte ha henne hemma!”
Margareta Strömstedts (1931-2023) prosa är i dessa nio berättelser som siden, len och glänsande om en (sin?) uppväxt på 40-talet. Mamman ”med nerver” hatar hushållsbestyr, ligger oftast till sängs efter att ha förlorat klädkampen mot korsetten och det tjocka håret som ska kammas och flätas. Om mamman alls ska visa sig bland folk vill hon vara lite finare. Ångestskrien ekar efter grälen med pappa predikanten, grälen som inte sällan gått genom barnen. De är fyra stycken; tre lydiga och en vanartig. Margareta är näst äldst, familjens storasyster och lilla piga.
”Jag väntade mig så mycket, säger hon [mamman]. Jag skulle bli en strålande predikantfru. Och vad blev det? Det här!”
Det finns så mycket förståelse och ömhet i Margareta Strömstedts skildring av barnens svårigheter och föräldrarnas. Inte minst för mamman som nästan dukar under för tyngden som vilar på hennes kvinnoaxlar. I berättelsen som gett boken sin titel handlar det om hur svår en julstädning kan upplevas för en kvinna – och ett barn som måste hjälpa till – fysiskt men än mer psykiskt. Det är väldigt berörande, fint och sorgligt. Jag tänker först att jag saknar den typen av förståelse hos min egen generations författare. Men sen inser jag att det här barnets känslor växer ju inåt, de förstör hennes livslust i perioder. Istället för att vara arg på sin mamma vill hon själv dö och slippa allt. Pappans predikningar väcker skuldkänslor och skräck inför Guds vrede och straff. Barnen möter också utmaningar utanför familjen; döden, äckliga män och pedofiler (i den här boken också).
Jag vill läsa allt av Margareta Strömstedt!
Senaste kommentarer