Det har redan gått tre år sedan Patrik Lundberg, Josefin Sköld och Alexander Mahmoud genom Dagens Nyheter granskade adoptionsindustrin och för Barn till varje pris belönades med bland andra Stora Journalistpriset. Adoptionerna är ett granskande reportage på närmare trehundra sidor som fördjupar sig i hur systematiska stölder av barn pågått trots svenska statens kännedom.
Adoptionscentrum som startades av Margareta Ingelstam 1969, var världens näst största adoptionsförening. Fram till 2020 hade över 25000 barn från 60 länder förmedlats till Sverige. Uppsåtet var åtminstone delvis gott, men också oaktsamt. Klarlagt är att det funnits en nationell självbild som sa att barn alltid fick det bättre i Sverige även om de hade föräldrar i sina hemländer.
”Jag har ju haft det bra i Sverige, men jag har också berövats mitt liv i Chile och min biologiska familj. De har saknats mig. Om man får vara bortskämd och säga så.”
Adopterade berättar om hur de utsatts för rasifiering, att de saknat familjemedlemmar att spegla sig i, osäkerhet kring sin egen föräldraförmåga när man tror att man är avkomma till en som övergivit sitt barn. En rapport från MFoF (2022) visar bland annat att ”internationellt adopterade löper fördubblad risk att någon gång vårdas inneliggande i psykiatrisk vård jämfört med infödda svenskar. Hög risk för skilsmässa och svårigheter att etablera partnerförhållanden leder till att internationellt adopterade betydligt oftare än andra i det svenska samhället lever ensamma som vuxna. Enligt rapporten är det troligt att detta bidrar till den höga risken för depression och självmord hos de internationellt adopterade.”
Författarna intervjuar mängder med människor från olika länder; Chile, Colombia, Sydkorea, Sri Lanka, Guatemala, Peru, Rumänien, Indien, Thailand, Vietnam, Brasilien, Lettland. De ser då att förfarandet är strukturellt. (Kina avviker där ettbarnspolitiken var anledning till att många nyfödda flickor blev offer för barnhandel.)
De som fick sina barn stulna var inte sällan fattiga ensamstående mammor på landsbygden med låg utbildning. Flertalet tillhörde ursprungsbefolkningen och kunde kanske inte landets majoritetsspråk. Några har kommit ifrån sina barn på grund av naturkatastrofer. De blev sen felaktigt beskrivna som mentalsjuka, prostituerade, kriminella.
I de flesta länderna fanns bestämmelser som avsåg att barnen i första hand skulle adopteras inom landet. Men detta kontrollerades dåligt och efterlevdes alltså inte. Sverige fortsatte att godkänna adoptioner från länder som inte skrivit under Haagkonventionen som skulle garantera rättssäkerhet. Den svenska tillsynsmyndigheten Nia hade ingen verklig funktion. Författarna visar i sin granskning att svenska politiker i flera regeringar fått information om mutor och korruption, kidnappningar och stölder av barn, babyfarmer med inlåsta mammor (adoptionsindustrin har fått allt större konkurrens av en annan smutsig kroppshandel; surrogatindustrin), men utan att ingripa.
”Vi hade avslöjat ett system som satte barnlösa svenskars längtan framför fattiga föräldrars rätt till sina barn, men i landet lagom gick folk vidare.”
Granskningen är skjutjärnsjournalistik när den är som bäst. Oegentligheter blottläggs, makthavare ifrågasätts, offer får upprättelse, andra får skämmas, kunskap och ökad medvetenhet sprids. För detta förtjänar dessa journalister en särskild plats i himmelen. Men tyvärr är boken ingen läsfest. Författarna har prioriterat kvantitet varför texten består av många korta avsnitt om många olika personer. Det blir splittrat och jag saknar att bli sådär drabbad och berörd som jag exempelvis blev av Skuldsatt. Jag finner det dessutom fullkomligt onödigt med små tillägg om väder och personers yttre.
Senaste kommentarer