Min kamp (#2) av Karl Ove Knausgård

Sen på bollen, jag vet. Tio år efter att den här boken publicerades i Sverige har jag nu läst den. Jag läste den första delen för länge sedan men blev mest frustrerad. Jag hade svårt att skilja på verk och person och kunde inte tillgodogöra mig verket. Jag tyckte den var för detaljerad, för lång och det var alldeles för mycket av Knausgård. Jag blev irriterad på tanken 3500 sidor hyllad, självupptagen, manlig författare som skriver i den genren som så många kvinnor kritiserats för. Men det var då. När jag nyligen läste Morgonstjärnan, som gav mersmak bestämde jag mig för att ge Min kamp en ny chans. Det är jag glad för.

Jag tycker fortfarande att det är många, ibland för många detaljer. Men jag inser nu att att Knausgård vill beskriva människors kärnor, identiteter, personligheter eller vad man vill kalla det, och han vill inte göra det med adjektiv. Genom att med detaljskärpa beskriva handlingar, tankar, kroppsspråk och känslor i olika situationer låter han läsaren komma dessa människor mycket nära. Jag tycker mycket om det greppet.

Med det inte sagt att han undviker adjektiv. Inte heller avstår han från att färga läsaren med sina åsikter. Hela boken är filtrerad genom hans system och det sticker han inte under stolen med. Det är mycket han dömer Knausgård, inte minst sig själv. Om det är författaren Knausgård som gör det eller karaktären i boken, återstår att betvivla.

Jag saknar tvivlet hos Knausgård. Han återger vad han själv och människor runt honom säger och gör med hög modalitet vilket skapar en autentisk och intim ton. Men det måste vara en omöjlighet att återge verkligheten med sådan precision. Eftersom texten till stor del är biografiskt är det lätt att låta sig luras att läsa boken som något annat än en roman. Han ger oss en hint om att inte ta det han skriver för sanningen när han berättar om hur otroligt dåligt minne han har.

Han skriver mycket om hur han vill vara god, omtyckt och vän med alla och på samma gång vara sann, men att han inte hittar den balansen. Han blir helt upptagen av de känslor som uppstår i möten med andra vilket gör att han tappar bort sig själv och tystnar. Han är konflikträdd och har svårt för att få fram sina ståndpunkter på ett lättsamt sätt. Jag tolkar det som att han i Min kamp kastar sig ut och försöker skriva rätt upp och ner hur det var, för honom. Han trotsar skamkänslorna och undviker inte att berätta om sina misogyna tankar. Han vet säkerligen mycket väl att han kommer att reta upp folk, men skriver ändå:

”…mungiporna hängde, inte för att hon var gammal, utan för att kinderna vara så stora och köttiga. Hela huvudet på henne var uppsvällt av kött. Att hon hade lagt ner mycket tid på frisyren gjorde liksom inget för helhetsintrycket, det var som att kamma den gröna blasten på en morot. […]Och förresten, vad spelade det för roll vad hon tänkte om mig? Hon var ju så fet.”

”…vilken funktion fyller alla dessa ögon, alla dessa munnar, alla dessa bröst och midjor, ben och bakdelar?”

Jag slukar hans berättelse om hur det är att vara han, som är man, människa och rädd för det feminina. Jag accepterar att han är materialist och inte tror på sociala konstruktioner, men jag tycker att han generaliserar kring manligt och kvinnligt på ett oegentligt sätt. Han utgår ifrån att dragen i hans personlighet, alla gånger kan kopplas till att han är just man. Jag vet inte om han saknar insikt i att kvinnor också är människor och kan tänka och fungera väldigt likt män, eller om han helt enkelt bara är intresserad av kvinnor enkom som potentiella sexpartners. Exempel på detta är när det kommer till känslorna han brottas med som föräldraledig. Han lider av tristess, han vill hellre arbeta. Han upplever det förnedrande att dansa i ring med sin bebis i famnen. Det känns ovant för honom att gå med barnvagn. Mycket av det han upplever skulle kvinnor också kunna känna igen sig i, om han inte konsekvent påminde om att kvinnor är något annat.

Det är på många sätt en mansbok det här. Alla konstnärer han refererar till är män. Han insinuerar att Monika Fagerholm skulle få ett litteraturpris för att hon är kvinna, att han som man är borträknad. Dock var det han som fick priset. Ironiskt nog är Fagerlund just den som citeras på baksidan av boken, i en hyllning.

Men okej. Det är generöst av honom att lämna ut sig på det här sättet. Han är känslig, melodram, konflikträdd, grandios, omogen, lättkränkt, självhatande, långsint, osäker och han har många ”feminina” drag som han ogillar. Han skriver om alla sina pinsamheter. Problemet är att han på samma sätt skriver om andras pinsamheter. Vilket med all rätt lett till debatt.

Det är tydligt att han vill ”höja sig över dimman av moral och politik”, jag uppskattar det. Det är spännande att han försöker vara ärlig i sin framställning och att han undviker alla former av moralism. Men det tycks snarare som att han hukar sig för ett kollektivt ansvar och inte bara beter sig egoistiskt utan också försöker få det till att det är det enda som finns att göra. Det är uppenbart att han är mer eller deprimerad. Ofta ger han uttryck för ett nihilistiskt synsätt i det att han tycks sakna aktning för allting, vilket tycks få honom att brista i hänsyn till omgivningen. Han kan inte vara närvarande och förmå sig att engagera sig i andra människor. Jag lider med honom att han måste stå för att han har skrivit den här boken, om/när han får en annan livssyn.

Han är likgiltig inför mycket och har nästan inga andra glädjeämnen än att skriva. Det råder brist på sinnlighet, bortsett från synintryck. Han tycks leva helt i sitt huvud, i språket. Som en antik filosof bara det att det han själv inte tycker att det är det högsta goda. En ofrivillig filosof. Han verkar arg också. Jag får en känsla av att han lika gärna kunnat bli fotbollshuligan eller gängmedlem för att få utlopp för sin aggression. Men nu blev det så att han dömer människor i sina böcker. Ungefär som Strindberg gjorde.

Han lyckas i alla fall få mig både intresserad, inspirerad och berörd. Trots att jag är kvinna kan jag uppskatta god litteratur. Jag gråter när jag läser om Lindas första förlossning. Jag svettas till beskrivningen av hur han våndas inför att sparka upp dörren till toaletten där Linda blivit inlåst. Jag lider med honom i sin känsla av underlägsenheten och jag känner med honom när han skriver om hur dåligt han hanterar kallprat.

Sen är det alltid intressant med ett utifrånperspektiv på Sverige och svenskarna. ”Fittlandet” som han kallar det i sin frustration över att säga saker som retar upp andra exempelvis om abort, kejsarsnitt eller invandring.

Framförallt är det här en allvarlig bok om Knausgårds sorg, smärta och existentiella ångest. Han kan verkligen inte skriva om kvinnor, men om mycket annat. Han har förmågan att omvandla ostrukturerat liv till strukturerad litteratur. Tack vare sitt fritt flytande och beroendeframkallande språk ser jag fram emot att läsa resterande delar, trots att det är 3500 sidor om en norrman.

Kommentera