En överlevandes historia i två delar, publicerade som böcker 1986 och 1991. Art Spiegelman föddes i Stockholm (faktiskt) 1948, son till polskjudiska flyktingar. Mamma Anja tog sitt liv 1968 varför det främst är runt pappa Vladek handlingen kretsar. Han berättar för sin son om sina erfarenheter av Förintelsen. Vladek är en erbarmligt snål och svår person, inte lätt att tycka om, men som läsaren – och Artie – samtidigt känner stor medkänsla med. Människorna och relationerna är just så knepiga och komplexa som i det riktiga livet. Det älskar jag.
Men ändå gör första delen bara lite mer än medelmåttigt intryck på mig. Jag hade nog förväntat mig mer av denna omtalade och pulitzerprisade seriebok. De svartvita antropomorfa bilderna är i och för sig skickligt ritade. Människorna är enligt nazistiska manér kategoriskt indelade: Judarna är möss, icke-judiska polacker är grisar, tyskar och nazister är katter.
Här är det alltså inte Möss och människor utan möss ÄR människor. Maus är också namnet på en stridsvagn som konstruerades under andra världskriget.
Efter 160 sidor är det dags för Maus II, Och här börjar det svåra. Och då liksom smäller det till och blir svinbra. Antingen är det jag som kommit in i verket eller så är det Spiegelman som hittat stilen. Det känns mer personligt. När han berättar om sin tid som utgiven och om pappans tid i ”Mauswitch” blir jag berörd. Som läsare börjar man förstå bakgrunden till varför gubbjäveln är som han är – det hjälpte honom överleva i lägret. Men trots all självgodhet som pappan utstrålar är det tydliga budskapet här att de som överlevde gjorde det främst på grund av tur.
Jag vill rekommendera Maus till alla tonåringar och vuxna oavsett om man är van att läsa serieromaner eller ej. Men kanske att kattmänniskor ändå bör dra öronen åt sig..
Senaste kommentarer