Viskarna (#3) av Stefan Lindberg

Någon viskare är han knappast, Stefan Lindberg, som här i sin avslutande del i Kungsholms- eller Fridhemsplanstrilogin med ett makalöst driv orerar vad som ibland känns som rappakalja men lika ofta illusionsskapande skarpsinnig prosa. Endast fokuserade och tålmodiga läsare som är okej med olösta mysterier göra sig besvär. Jag älskade andra delen, Splendor, (första har jag inte läst) varför jag var sugen på den här. Men Lindberg är för smart för mig. Om man fick sätta diagnoser på böcker skulle den här ha ADHD. Den är så att säga ”all over the place”.

Viskarna består av åtta berättelser i dåtid och nutid med ett och samma berättarjag – Stefan Lindberg – som naturligtvis inte är författaren men som givetvis delar somligt med honom. Jag orkar inte engagera mig i vad som är vilket. En av bokens poänger verkar vara att makla hej vilt med fiktion och självbiografi, och det får man säga att han lyckas med. Lindbergs roman verkar i en annan värld och står med sin påhittighet som antagonist till allvarlig realism som Knausgårds Min kamp.

”..mitt förhållande till litteraturen liknar en pojkes förhållande till en pappa som han tillskriver närmast magiska förmågor. Litteraturen ska vara ett mysterium att stirra in i.” /Stefan Lindberg

Handlingen är knepig att beskriva eftersom den berör en ohemul mängd saker. Det är den spionmisstänkte pappan, Havannasyndromet, Palmemordet, levande döda, åttiotal och nittiotal, artificiell intelligens, skrivandet, blinkningar till Paul Auster och mycket mycket mer. Det är humoristiskt, feministiskt, postmodernistiskt, charmigt, teoretiskt och alldeles för mycket. Det är utan tvekan stor begåvning som ligger bakom Viskarna, men den gör mig till en dum och trött läsare. Jag hade föredragit om boken varit kortare (än 345 sidor). Och frågan är om inte Lindberg överskattar läsarnas tålamod när han förutom allt annat i detta konglomerat av detaljer har källhänvisningar som refererar till sina egna böcker.