Jag kommer aldrig kunna göra den här boken rättvisa. Jag är chockad över hur starkt den påverkar mig. Det känns som att det är den bästa autofiktiva bok jag någonsin läst – förlåt Kerstin Thorvall. Prosan har en sådan dignitet och densitet att den öppnar något inom mig. Jag faller genom en spricka mellan världen och texten med en ljuvlig känsla av suveränitet och lycka.
”Ju längre jag lever desto mer skeptisk blir jag mot mina egna och andras barndomsminnen som autentiska bitar i en objektiv historieskrivning. De jag äger och tyder som sanning är fragment bara, av en historia som när den plockas upp som ett minne är belyst av den känsla jag bygger upp min självbild av. Barndomsminnena är subjektiva väktare av min historia så som jag vill ha den berättad just nu.”
Margareta Strömstedt (1931-2023), mor till Niklas Strömstedt (som föddes med cancer), man till Bo Strömstedt som avled 2016 – samma år som den här boken publicerades, bjuder här på berättelser från ett långt och innehållsrikt liv vars yta är sönderslagen, hon gör sig synlig för oss.
”Och barnens pappa, om han inte hade funnits på fotona kunde jag ha svurit på att han inte var där.”
Det börjar svinstarkt med barnet som möter en vuxen mans störda sexualitet. Hon blir kallad lögnare. Om den enda anförvanten moster Hilmas utskällning och kastanjen i fickan som en kraftsten. Det fortsätter lika starkt med uppväxten och mötet med sin egen sexualitet, kärlek och svartsjuka, så småningom rollen som fru och moder. Vi får vara med när berättarjaget håller på att färdigställa porträttet av sig själv och när hon möter människors hemliga liv. Hon visar oss det skalliga huvudet under peruken och valkarna fria från korsetten, kåtheten som göms i byxan, ilskan som sväljs ner men sen tar sig ut som ett skrik. Strömstedt låter oss se in bakom stängda dörrar och slutna ansikten.
”Älska mig! Älska mig, ropade det inom mig. Älska mitt fula gamla ansikte, det som finns djupt inne i mig och som hela tiden arbetar sig fram och vill bli synligt under de släta flickansikte jag för tillfället råka ha.”
Natten innan de hängde Ruth Ellis är en flammande feministisk appell, ett frihetsskrik som blivit till en skrift. En berättelse som ökar svikten på min trampolin. En hand i min. När boken är slut brusar livet rent och mäktigt inom mig. Jag lyssnar på Margaret Strömstedts egen uppläsning och hennes mjuka lite sköra småländska som växlar mellan att förmedla humor och dödligt allvar, är ett ”jag” som kunde varit ett ”vi” eftersom det anspelar på mänskliga erfarenheter som angår oss alla. Prosan glänser av siden och rostfritt stål, som en vass kniv skär den genom tillvaron. Jag är hänförd.
”Älskade han mig inte? Älskade han kanske någon annan som var vackrare och kvickare och lättare? Jag var ju så tung. Jag hade stora fötter och breda höfter och en tung själ. Som han jobbade på att få mig lätt. Han tog med mig ut i världen. Han gjorde konsten för mig. Läste dikter och berättade sagor. Har du en lycklig barndom nu, frågade han.”
”Men var inte orolig. Var framförallt inte orolig. Inget barn mår bra av en orolig mamma. Då försökte jag stå på ett ben och lyfta mig i håret och göra tulipanarosor. Det gick dåligt.”
”Min bror gick inte bort bara för att vi satte in en dödsannons.”
Förutom broderns självmord berör mig särskilt hur hon skriver om behovet av att förråda sitt eget ”lyckliga” äktenskap och hur det ledde fram till en vrede som kom att verka som frigörande kraft. Den dagen kvinnor kunde skrika och bli rasande utan att diagnostiseras hade feminismen tagit ett avgörande steg.
”Vi måste ta ansvar för oss själva och själva trösta det barn som skriker när svartsjukans demoner anfaller. Trösta oss själva. Men det är aldrig förbjudet att också trösta varandra. Kanske är det det som kallas kärlek?”
Ruth Ellis avrättades 1955 som sista kvinna i London efter att ha erkänt att hon sköt sin partner med avsikt att döda honom.
1 kommentar
Tack för denna fina text!