”Igår försökte jag spara i datorn, men misslyckades, som numera med det mesta av teknisk art. Idag öppnar jag en ny och oskriven flik. Lika bra att börja från början.”
Med dessa tre lättsamma rader inleder Agneta Pleijel sin tredje självbiografiska roman över vilken det för övrigt vilar ett stort allvar. Kanske väl stort för min smak. Det handlar bland annat om hennes tid som första svenska kvinnliga kulturchef på Aftonbladet. Men de karriäristiska framgångarna är bara som smörjmedel i livets maskineri. Det som i berättarjaget fall havererar gång efter annan. Eftersom det fattas en kugge gör smörjmedlet varken till eller från. Kuggen som fattas är kärleken, en man med stor M. Här finns bara substitut; deprimerade ”L” och en som visserligen kallas ”M” men som borde skrivas ”m”. Han älskar en annan kvinna – också. Han vill ”inte såra någon”, han vill inte göra slut med någon av kvinnorna, han vill med andra ord äta kakan och ha den kvar vilket gör att berättarjaget blir lämnad om och om igen. Hon tappar femton kilo under perioden hon irrar runt i hans helveteslabyrint.
”Man glömmer, man minns fel. Man blir partisk, patetisk och självupptagen. Och framför allt, vad tjänar skrivande till?”
Jag läser Pleijels roman som ett sista(?) eko av det skrik som psykoanalysens förvirrade offer utstöter. Berättarjaget må vara hur klok och intelligent som helst, men balansen mellan känsla och intellekt hittar hon icke. Det hjälper inte hur många drömmar hon än analyserar. Kanske var det en omöjlighet för heterosexuella kvinnor i en tid då män kunde göra som de ville utan konsekvenser. Kanske hade den här specifika kvinnan extrem otur i kärlek.
Som om saxen hon till sist kastar sätter sig i min kropp, smärtar det att läsa om Pleijels erfarenheter. När hon var i min ålder gjorde hon pinsamma misstag som ledde till massiv skuld gentemot sin dotter. Jag kan knappt fatta att hon delger detta. Sniglar och snö är en mycket generös, intim och modig roman, som kanske kräver en författare över åttio.
”Var finns visheten vi förlorade genom kunskapen? Var finns kunskapen som gick till spillo av informationen?”
Hon skriver också vackert om klimat, filosofi, poesi och om skrivande. Fiktionen kan spegla en verklighet men har sin egen dimension och den riktar sig till den som behöver den, skriver hon. En roman skapas också av läsaren. Kvinnan jag läser om i den här romanen får mig att tänka på det Kristina Lugn sagt om älskarinnerollen: ”Om inte gifta män var otrogna skulle sådana som jag aldrig få vara med.”
Men jag saknar humor och det lilla extra. Den vemodiga prosan är bra men inte så att det slår gnistor. Jag får en känsla av att jag läst något som liknar detta tidigare.
1 kommentar
Bra att ha dina tankar om boken inför läsningen (köpte den på bokrean) Dämpar mina förväntningar.