Skolan för goda mödrar av Jessamine Chan

Vad i hela helv…. är det här? En dystopi? Social satir? En Handsmaid´s Tale för 2000-talet?

Jag ska säga er vad jag tycker att Skolan för goda mödrar är: En katastrof. En bunt kontradiktoriska blad vars behållning är inget annat än förspilld pappersmassa, färg och tid. Inte ens framsidan är rimlig. Bilden med de rosa valven konnoterar mellanöstern eller en moské, men inget sådant finns i den här texten. Det finns nämligen ingenting av behållning i Jessamine Chans debutbok.

Jag har som regel att vara snällare mot debutanter, men jag känner ett oundgängligt behov av att ryta ifrån. Visst, jag fattar ju att författarens ambition är ett feministiskt samhällskritiskt verk om alltför höga krav på mammor. Det är absolut rimligt att diskutera människans behov av perfekta mödrar och hur det förhåller sig till klass, ras och kön. Problemet är att det är fruktansvärt dåligt gjort. Dels suger premissen att skicka mamma Frida till en anstalt som innebär övervakning och omskolning med föresatsen ”jag är en dålig mamma, men jag lär mig att vara en bra.” Dels är texten helt död. Karaktärerna beter sig inte som människor gör. Kunskaper om hur barn och vuxna tänker, beter sig och talar med varandra verkar fattas. Lunchklockan ringer mitt på dagen. (Nähä!) Frida kan inte tänka på något annat än slem. (Fast det gör hon.)

”De leker tillsammans och Frida frågar ’älskar du mig?’ Emanuel nickar. ’Har jag varit en bra mamma för dig?’ Emanuel petar Frida på kinden. ’Du okej.'”

Jaha, men en dystopi eller fars behöver ju inte vara realistisk, tänker ni kanske. Nej men gärna spännande eller rolig eller något. Jag känner mig övertygad om att författarens avsikt är att vi först ska komma nära Frida och anta hennes perspektiv för att sedan förfasas över hur hon blir behandlad, det står till och med på framsidan att hon ”hade en dålig dag”. Då vill jag vara tydlig med att jag har aldrig tänkt så många fördömande tankar om någon annan mamma någonsin. Inte alls för att en bok för att vara bra måste ha en uppbygglig protagonist, men för att alla mammor som befinner sig i den där jävla skolan verkar helt sjuka i huvudet. Jag hoppas att de aldrig kommer ut därifrån.

Chan vill nog diskutera om det finns universella normer för hur föräldrar ska ta hand om sina barn och vem som sätter reglerna. Jag hade gärna fördjupat mig, exempelvis i huruvida det är omoraliskt att beklaga sig i sociala medier över hur jobbiga barnen är. Men det blir aldrig någon diskussion. Frida är baserad på en verklig mamma som förlorade vårdnaden av sitt barn. Jag uppfattar Skolan för goda mödrar som en konservativ och antifeministisk bok för att den förbigår att värna barnen. Kanske är det för att jag har Lilla hjärtat i minnet som jag retar mig på den här smörjan. Det stör mig att hon utmålar socialarbetare som djävulen själv, att hon avfärdar depression, utmattning och moderskap som en vansklig kombination och mest av allt att hon försöker normalisera att lämna ett litet sjukt barn själv hemma för att gå till j o b b e t.

”För att de ska få öva sig på fattigdomsmedvetenhet har en av kvinnorna i rosa labbrockar klätt ut sig till tiggare, med trasiga kläder och mörk ögonskugga ingnuggad på kinderna. Alla mor- och dockpar måste gå förbi tiggaren som då frågar efter pengar. Dockan ska lära sig att se tiggare och dra sin mamma i handen, vilket betyder att den tänker på ett altruistiskt sätt. Mamman ska ge dockan ett mynt som dockan ska ge tiggaren med orden ’ha det bra’ eller ’sköt om dig’. Det resulterar i en dag av förvirring, förhandlingar och tårar. Inga altruistiska tankar förmedlas. Inga mynt delas ut. De har bara en dag på sig efter två månader som bara handlat om hur farliga främmande människor är.”

Den här romanen får mig – alltså tvärtemot dess syfte – att klandra mödrar värre än någonsin. Åtminstone här i Sverige är det parollen ”tillräckligt bra” som kablas ut. Det här var nog den mest onödiga bok jag läst. Och då har jag inte ens nämnt sci-fi-avsnitten som är lika bedrövliga som allt annat.