Det här är en slags minnesbok som författaren skriver när hon är över åttio(!) år. Bara det tycker jag gör den intressant. En av sakerna som är kul med Margareta Strömstedt (1931-2023) är att hon började skriva självbiografiskt efter femtio. Och då framförallt om sin uppväxt och sitt kvinnoliv, den psykiskt sjuka mamman, kärleken till pappan och lillebrodern (som begick självmord). Jag blev helt ding när läste Natten innan de hängde Ruth Ellis och fattade att jag helt hade missat en fascinerande författare. Om man som jag dyrkar Kerstin Thorvalls hudlösa prosa kommer man att älska Strömstedts.
Jag skulle så gärna vilja förföra dig – men jag orkar inte är dock lite mindre bra jämfört med de andra självbiografiska verken. Ambitionen att skriva uppriktigt har alls inte falnat. Hon delger i sina texter högst privata och normativt skamliga saker som jag bara inte kan fatta hur hon vågar dela och dessutom helt utan bortförklaringar och försvar. Hon berättar om författare hon mött och övergrepp hon genomlevt. Om hur hon ljugit, plagierat, haft självmordstankar, onanerat och fått orgasm under övergrepp. Jag slås åter av Strömstedts mänskliga och förlåtande ansats som smittar och gör gott. (Perfekt som plåster på såren jag fått av att läsa Knausgård.) Men här handlar det också om femtiotalets syn på barn och psykologi och Astrid Lindgren som person samt hennes verk. Sånt som jag läst förut.
Jag kommer minnas Margareta Strömstedts böcker som en knuten, varm näve för systerskap.
Senaste kommentarer