apr 13 2022

Lucky Lada och jag av Maria Maunsbach

Oj! Vad KUL det här var! Det här är en burlesk uppväxtskildring med kvinnligt subjekt, en mycket välbehövlig skröna att amuseras av efter att ha marinerats i Prousts navelskåderi, Knausgårds ego och Fridegårds misogyni. Maunsbach bjuder upp till dans i Bellmans backanala tradition men nu är det bonniga tjejer som står för rackartygen. Här finns mycket (för en åttiotalist som växt upp på Gotland) att känna igen sig i.

Vår protagonist är självaste Freja Morgonstjerne (författarens alter ego kan tänkas), och som jag älskar henne. Hon föddes 1990, växte upp i Höör (granne med Hörby med domännamnet horby.se) som ett fult barn. Tjock och nyfiken, längtade hon efter en ”riktig karl” redan som tioåring. Hon och hennes kompisar – råa men hjärtliga – moonade för grannarna, blev utsatta för bröstmjölksattack av en storasyster, ringde heta linjen, gick på sexleksaksparty och drack sprit tillsammans. Alltid tillsammans. Freja går senare på skrivarskola och publicerar böcker som ger henne epitetet ”knullförfattare”. Nu är hon trettio och håller på med en pastisch på hennes pappas favoritbok Bombi Bitt och jag; en slags självbiografi, humoristiskt skriven av Fritiof Nilsson Piraten som utspelar sig i Skåne ett sekel innan Frejas vuxenblivande. Men hon har kört fast. Hon bestämmer sig för ett hemvändarbesök till krogen Lucky Lada i Höör för att få inspiration. Kan hon få med sig de gamla vännerna tro?

Det här är Maria Maunsbach tredje roman – minst lika bra, kanske till och med bättre än de två tidigare. Hon skriver med skärpa, humor och självdistans på ett briljant sätt. Feministiskt och modernt, sexigt och utlevande, utan att förenkla eller skriva läsaren på näsan. Och utan ängslighet! Det är en svår konst att skriva roligt, behärskad av få. Jag vill utnämna Maunsbach till den skånska skrönans mästare. Att lyssna på ljudboken som hon själv läst in gör det än bättre.

Det är faktiskt helt fantastiskt att få läsa om en klitoris som beskrivs som aggressiv, ett gäng på tre tjejer som inte håller på med utfrysning, en mamma som får ta stor plats med sina underhållande berättelser och en pappa som på grund av sin frånvaro också, rättvist nog, är frånvarande i texten. Sökandet efter kärlek och en heterosexuell relation slipper vi också, här är det vänskapen som framkallar känslor av salighet. Det finns förstås också ett allvar i nedersta lagret av denna underbara berättelse som rör misogyni, rasism, utanförskap, fattigdom, missbruk, psykisk sjukdom och sexuellt våld. Och lärdom om hur man kan tackla allvaret.

”Det är så mamma lärt mig bearbeta allt jobbigt, att skratta åt eländet. Att göra historier av det. Låta historierna gå igen, berättas och skrattas åt tills de inte längre känns mörka. Tills det som hänt bara är en händelse i raden av andra händelser. En del av livet och vår gemensamma historia.”

apr 12 2022

Kring Guermantes (På spaning efter den tid som flytt #3) av Marcel Proust

Efter att besegrat ett visst motstånd plockar jag upp den tredje delen av spaningen, 712 sidor tjock. Berättaren hänger sig nu åt tiden då han var en ung man och han avsätter i princip hela den här delen till att impressionistiskt fördjupa sig i vännen markis Robert de Saint-Loups moster Madame de Oriane Guermantes. Precis som Swann bereder sig berättaren väg in i den högaristokratiska kretsen och Guermantes är toppen på berget.

Den här delen var jäkligt seg! Språkliga höjdpunkter visst, men jag får inte samma lust att understryka citat som tidigare. Här handlar det ingenting om berättarens mor, far eller favoriten Françoise inte heller om Albertine. Tyvärr är det inte heller lika psykologiskt utelämnande som i de två tidigare delarna. Avsnittet om mormor som dör är enastående och jag älskar att berättaren får ett reellt fysiskt utbrott och går loss på en cylinderhatt (även en stor tänkare ”tappar det” det vill säga låter sig styras av känslor och begår icke-rationella handlingar). Det är också fint att läsa om vänskapen (kärleken?) mellan berättaren och Robert, (åtminstone från Roberts sida som begår mesallians, berättaren kanske bara använder Robert som en språngbräda?). Annars är det genomgående jakten på societetens högsta skikt; Guermanteskretsen och deras sammankomster och samtal som fyller sidorna. Urk! Berättaren söker kontakt med Oriane som blir föremål (namnet) för hans kärlek. Det snobbiga streberjaget genomgår en slags kröning och når här sitt mål att vara en del av det han tidigare betecknat som ”Guermanteshållet”. Proust beskriver ett ständigt växelspel mellan å ena sidan fantasins förvandlingsdrömmar skapade utifrån känslor av längtan och förhoppningar och å andra sidan verkligheten. Och det är klart att det är tråkigt att läsa en sjuhundra sidor lång tät text om en mans besatthet av en kvinna och sen när han äntligen hamnar i samma rum som henne dör kärleken knall och fall. Hon framstår plötsligt som en ”som alltifrån sin barndom suttit till häst, knäckt ryggraden på kattor och stuckit ut ögonen på kaniner.”

”I ungdomen äger Namnen – därför att de ger oss en bild av det ofattbara som vi inlagt i dem, samtidigt som de betecknar en i verkligheten existerande plats – en sådan makt att de tvingar oss att identifiera föreställningen med platsen, till den grad att man i en stad beger sig på spaning efter en själv som inte kan finnas där men som man ändå inte förmår driva ut ur dess namn […] Men féen tynar bort om man närmar sig den verkliga person som namnet syftar på, ty då börjar namnet att spegla denna person, som inte har något av féen inom sig…”

Proust intresserar sig väldigt mycket för Namn, de är fantasifulla tecknare (vilket både Knausgård och Duras inspirerats av). ”Mormor” är för berättaren förknippat med ljuva själsliga prydnader – kopplade till kärlek och trygghet – vilka skymmer sikten för att hon kanske är gammal, trött, tjock och förvirrad. Bara i mycket korta glimtar kan jaget få syn på ”verkligheten”. Namnet Guermantes sjunker som en sten när berättaren äntligen får träffa henne. Bara när hon är utom synhåll kan fantasin framkalla det som går ihop med namnet/fantasibilden. Tyvärr är jag är lika ointresserad av Guermantes som berättaren visar sig vara.

Dock får jag en insikt om hur överklassen är en fälla oerhört svår att lösgöra sig ur. Proust visar på hur drivkraften att tillhöra högsta societeten (för somliga) går före allt annat. Ett sätt att passa in i överklassen är att undertrycka obekväma känslor, döden bör exempelvis förnekas (till förmån för ett par röda skor). Swann bryter mot denna sed när han berättar att han är dödssjuk och omgivningens reaktioner på hans utsagor är tydliga exempel på societetens förslavning där deras interna förpliktelser slår högre än moraliska krav.

”Var och en får en förskönad bild av det som han ser på avstånd, ser hos andra människor. Ty de allmänna regler som bestämmer fantasiens perspektiv är lika tillämpliga på hertigar som på vanligt folk.”

Det handlar också om krig – vilket jag finner urtrist att läsa om, och Dreyfusfallet, antisemitism, nationalism, homofobi, läkarkritik, blåblodiga prinsessor och hertigar samt blåstrumpor. Roberts älskarinna Rachel som han högaktar som vore hon en ängel, är ”slinka”. Det blir tydligt att Proust skildrar moraliska seder men utan att döma de som överträder. Han vägrar förenklingar och ifrågasätter dikotomier och dualismer som sedan antikens tid påverkar den västerländska kulturen; det enskilda och det allmängiltiga, impressionism (förnimmelser/sinnesintryck) och intellektualism (abstrakta föreställningar/idé), livet och konsten, yta och djup, individ och gemenskap, komiskt och tragiskt, kvinnligt och manligt. Att ta ställning överlämnar han till läsaren, vilket jag tror är en av anledningarna till att romanen behållit sin relevans trots att det är över 100 år sedan den skrevs.

apr 08 2022

Lars Hård (#1-3) av Jan Fridegård

Jag har läst de tre första böckerna om Lars Hård: Jag Lars Hård, Barmhärtighet och Tack för Himlastegen.

Två meter Lars är bornerad, kåt, filosofiintresserad och som namnet antyder hård. Vad det innebär att vara hård som man är ett av ämnena som författaren verkar vara intresserad av att undersöka. Det här är en romantrilogi som trots att den har över 80 år på nacken fortfarande är aktuell, det visade exempelvis Will Smith på årets Oscarsgala. (Finns utmärkt uppläst av Torsten Wahlund.)

Jan Fridegård, proletärförfattare, född 1897, hade tydligen själv erfarenhet av att sitta fängelse och vara i ständig tävlan om att vara den råaste bland råa.

Innan jag delger mina feministiska reflektioner som väcks på grund av bokens besynnerlighet, vill jag lyfta fram vilken otrolig berättare han var Fridegård. Det här är en fantastisk historia att uppslukas av och vilsamt avnjuta. Man behöver inte grubbla hjärnan i spinn utan kan bara låta sig underhållas av persongalleriet och det måleriska språket. Man kan skratta åt hur Fridegård skriver om att tiderna även för ett sekel sedan anses ”konstiga” och med ”mycket elände” – precis som man hör äldre säga nu. (Egentligen har det kanske med mognad hos individen att göra, förmågan att ta in omvärlden och se olyckor som drabbar andra?) Utan psykologisering och utan att leta anledningar i barndomen får vi läsa om en ung mans leverne och utveckling i början av 1900-talet.

”…tänkte jag på hur mild en kvinnas röst låter på natten, en mors bekymrat mild, en käresta smeksamt mild. Och jag tänkte vidare, att det är nog gott för oss karlar att ha dem. Jag beslöt att uppskatta dem högre än hittills. Ja ett tag var jag frestad att jämställa dem med mig själv. Jag insåg dock snart ohållbarheten i en sådan jämförelse.”

Enligt författaren Jan Kjaerstad är en bok besynnerlig om den berättar om fenomen vi upplever som etiskt betänkliga det vill säga ger oss en glimt från ondskans insida. Lars Hård är en sådan karaktär. I motsats till igenkännande är han oerhört irriterande. Mitt medelålders jag kan lyckligtvis lugna ner lilla Nina som vill gå i taket när Lars funderar på om kropp och kvinna är samma sak. När han blir kär och fylls av äganderätt och likställer sig själv med hennes far. Detta är skolsboksexempel av hora-madonna-komplex och i berättelsen finns pedofili också representerat. Det är en vidrig kvinnosyn Lars Hård ger uttryck för.

Jag minns att vi läste någon Fridegård på högstadiet och det gav misogyna killar vatten på sina kvarnar, tjejer är sämst hö hö. Nu tänker jag att det borde ses som feministiskt gynnsamt att säga som det är. Fridegård berättar utan omsvep hur illa ställt det kan vara med en mans kvinnosyn. Idag läser jag Lars Hård som en varning i det att han saknar empatisk förmåga och konsekvenstänk. Jag kan också se honom som ett offer för manlighetens normer och omständigheter.

Lars slits mellan dikotomierna renhet och synd, kvinnligt och manligt, ont och gott, rik och fattig, hora och madonna. Det handlar om fängelsestraffets destruktiva biverkningar och om att ta död på romantiska föreställningar. Mest handlar det om korsningen mellan klass och kön. Lars är en mer eller mindre förstenad person invärtes och han begår våldsbrott, frågan är om det främst beror på att han är fattig eller att han är man. Kön eller klass? Klass eller kön? Eller båda.

Enligt Lars själv är han samhällets orättvist behandlade styvson, han har otur, men är dock snyggare och smartare än de flesta andra. Enligt mig är han en ung fattig man med omogen frontallob vilket gör hans tankar och handlingar grandiosa. Han bryr sig inte direkt om någon annan än sig själv. Han drömmer om att med hjältemod rädda en flicka men den kvinna som ”mist sina saker” efter ha varit samman med Lars framkallar inga hjältekänslor. Anledningarna till hans olycka ligger dels utom honom – klass, och på grund av hur han beter sig – kön. Eller är båda dessa sektioner utom hans kontroll? Kanske argumenterar Fridegård för att män är djur? Åtminstone unga män…

Litteraturens uppgift är tack och lov inte att upphöja den mänskliga anden och det gör sannerligen inte Fridegård vilket troligen är en anledning till att han fortfarande är relevant. Intressant är det också för att det ger ett historiskt perspektiv på fenomenet med incels. På Lars tid var det kvinnoöverskott vilket resulterade i att vissa kvinnor kunde glömma att bli gifta, de tvingades tänka nytt; klä sig i manskläder och arbeta.

”Så snart en modern människa känner att allvarliga tankar vill komma till henne blir hon orolig och söker upp andra tomskallar för att gnugga sig mot dem. Gnisslet som uppstår kallas sällskapsliv, konversation med mera.”

apr 05 2022

En katts resedagbok av Hiro Arikawa

Epitet som ”årets bok” och ”internationell storsäljare” lockade mig att läsa den här japanska berättelsen med förhoppning om att få en paus från det jag annars läser. Men jag blev besviken. Även den här romanen handlar om män(niskor)s fåfängliga svårigheter i livet vars upprinnelse står att hitta i barndomen. Givetvis finns här också en manlig hjälte. Samma visa, bara det att den här var sämre.

Hjälten är djurvännen Satoru som är i princip perfekt men ändå väldigt ensam (varför?), bortsett från umgänget med katten Nana. Det är tydligt att katter har en viktig plats i japansk kultur, därför blir det väl sorgligt när Satoru måste ge bort katten. De ger sig ut på en resa för att hitta en ny ägare. I peripetin får vi reda på varför.

Berättarperspektivet växlar mellan kattens jag och tredjeperson. Det blir aldrig någon intressant inifrånskildring tyvärr. Knappt ens ett försök. Katten förklarar saker ”ur kattsynpunkt” och delger något slags mänskligt påhittat kattperspektiv som ska vara roligt men som jag knappt tycker platsar i en barnbok. Jag såg en japansk film igår (Avsked, rekommenderas) och det är uppenbart att jag som avskyr ”barnslighet” får problem med viss japansk kultur. Möjligen på grund av kawaii: japanskt gullighetsideal och estetik inom japansk populärkultur.

Karaktärerna i En katts resedagbok är platta som burklock och det tror jag författaren märkte också därför slängde hon in lite *piiiip* och *piiiip* på slutet för att läsare som sover (jag) ska vakna och kanske börja bry sig. Funkade inte.

Jag vet inte om författaren på riktigt försöker få läsaren att fascineras över skillnader mellan olika djurarter, det är på sådan banal nivå nämligen. Katten kan förstå många språk men inte läsa och skriva, det kan bara människan. Ja just det. Hunden dödar inte andra djur längre, men det gör katten. Japp. Kattmynta har samma effekt på katten som vin har på människan. Okej. Nej, jag är inte imponerad.

Barnslig, klyschig, banal, övertydlig, med trist språk (skulle kunna bero på översättningen) och tjatig roman. Lite mysig på sin höjd, om man är på fantastiskt humör. Den lämnade inget tassavtryck i mitt hjärta.

* * * * * * * * * * S P O I L E R V A R N I N G * * * * * * * * * *

*piiiip* = adoption och cancer. Både Satoru och Nana övergavs och adopterades och blev lyckliga. Varför denna proklamering för adoption undrar jag?

apr 04 2022

Vård och omsorg av Olivia Bergdahl

I vad som liknar dagboksanteckningar delar Olivia Bergdahl med sig av sitt år 2020. Det var pandemi med restriktioner, hon var gravid och hon fick cancer.

Hon skriver i dialog med/till sitt ofödda barn om saker hon vill att barnet ska veta om henne, könsroller, feminism, rasism, normer, orättvisor, samhälle, politik med mera. Barnet driver texten framåt genom att ställa mer eller mindre förnumstiga frågor till berättarjaget.

Jag läser de första hundrafemtio sidorna med ganska svalt intresse. Att berättaren riktar sig till ett ofött barn brukar vara ett berörande grepp, men jag blir inte speciellt drabbad. Jag slås av hur otroligt naiv en blivande moder kan vara, jag var själv just så. Nu som bekymrad tonårsmamma med känslan av misslyckande och cynism ständigt närvarande blir jag nästan provocerad av Bergdahls hoppfullhet. Vänta du bara till romantikens höga luft skingras och du står i ett regn av småspik, tänker jag. Det är väl bra att Bergdahl är tydlig med var hon står politiskt men det gör texten platt. Språket är ibland snyggt och poetiskt, men oftare vill jag kalla det knäckprosa. Hon delar med sig av för mycket men inte något komprometterande. Hon är kanske för lycklig och privilegad för att det ska bli spännande att läsa om. Men sen. De sista hundra sidorna, i samband med att dödsskräcken gör sitt inträde, dras skruvarna åt och jag in i mellan dem.

”Döden är att nästan hinna fram. Den vanliga stressdrömmen, snart går tåget, jag måste hinna, att springa genom stan, genomsvettig, har jag glömt nåt, jag har glömt nåt viktigt, så på perrongen inse: jag hann inte. Jag kom inte längre än så här. De åker nu, utan mig.”

Tack Ordfront!

apr 03 2022

Ett rum med utsikt av E.M. Forster

Man kan kanske tro att jag har legat under en sten eftersom jag varken sett (filmen från -85) eller fram till nu läst den här gamla klassikern från 1908 (i svensk översättning först 2006). Romantiska berättelser författade av män har legat långt ner på min prioriteringslista. Men jag är intresserad av klassiker och efter att jag läst om Bloomsburygruppen och insett att E.M. Forster levde som och skrev om homosexualitet så ökade nyfikenheten.

Men jag vet inte alltså… Ett rum med utsikt har ett historiskt värde och är välskriven med flera fina och insiktsfulla formuleringar om kärlek, klass, fred, frihet och feminism. Men den saknar komplexitet, är alltför romantisk för min smak, förutsägbar och de klasskritiska och feministiska ståndpunkterna som givetvis var radikala och hardcore 1908 imponerar föga idag.

Story: Fin ambivalent flicka och lägre klassens ”goda” kille blir kära i varandra. Kille kysser flicka. Flicka förnekar honom och försöker förtränga sin kärlek. Flicka förlovar sig med konservativ rik dum man. Pojke ledsen. Flicka slår upp förlovning med man. Man ledsen. Flicka och pojke gifter sig. Krydda med te, tennis och pianospel. Klart!

Det handlar om att våga ”lita till sitt hjärta”, gå emot normer och förväntningar och välja kärleken även över klassgränserna. Den som förändras och växer under berättelsen är flickkaraktären Lucy. Tyvärr har jag problem med henne. Hon vet inte vad hon vill och framstår lite som ett våp. Lucy flämtar saker som: ”Jag förstår mig inte på sånt här. Jag har inga förutsättningar att förstå det.” Uppläsaren (Julia Dufvenius) läser dessutom hennes utsagor med pressad babyröst vilket jag är allergisk mot. Men nu till vad jag gillar:

”- Jag förknippar dig med en utsikt, en särskild slags utsikt. Varför skulle inte du förknippa mig med ett rum?
Hon funderade ett ögonblick och sa sedan skrattande
– Vet du om att du har rätt. Det gör jag. Jag måtte ändå vara en poetissa. När jag tänker på dig är det alltid ett rum. Så lustigt.
Till hennes förvåning verkade han förargad.”

Nyckelordet i romanen är ”utsikt” som metafor för frihet från sociala och sexuella konventioner, representerade av den goda killen George. Han står också för passion, sanning och skönhet. Utsikten kontrasterar till ”rummet”. Ett rum är låst och stumt i sin utformning just som normer, viktorianska traditioner, konformitet och den rike mannen Cecil. Han är bra med föremål men inte med kvinnor, han vill leda och beskydda dem. Rummet konnoterar ett låst utrymme, plikt och konventioner.

En bok för oss som inte kan låta bli att läsa klassiker, för er som gillar romantik och för er som längtar efter en berättelse om den snälla killen #inteallamän.

apr 02 2022

Detaljerna av Ia Genberg

”Vi lever så många liv inuti våra liv, mindre liv med människor som kommer och går, vänner som försvinner, barn som växer upp, och jag förstår aldrig vilket av mina liv som är själva ramen.”

Underbart är kort, alldeles för kort. Det här är en 152 sidor kort roman med fyra kapitel där vart och ett är personporträtt av någon som berättarjaget varit i relation med. Hon ligger i nuet nerbäddad i sängen med virusrelaterad feber och tänker tillbaka på den tid som flytt; den stormiga kärleksrelationen med Johanna som brände henne för evigt, den skeva ”Babetta-liknande” vänskapen med Niki, otroheten med Alejandro och Birgitte som hon inte kan komma runt. Som bokomslaget och titeln belyser är detaljerna eller skärvorna delar av helheten. Författaren tänker sig att ”helheten kan berättas, med människor som utan rang vandrar in och ut genom mitt ansikte. Ingen ”början” och inget ”slut”, ingen kronologi, bara ögonblicken och det som uppstår där”. Som en röd ram runt helheten finns Sally. Hon beskrivs inte detaljerat som de andra, kanske för att hon finns kvar? Sally framstår för mig som en metafor för svårigheten med att vara i nuet, att uppskatta det man har just nu.

Det är en oerhört lockande prosa Ia Grenberg har skrivit, intelligent och innerlig med ett melankoliskt känsloläge men samtidigt tillbakalutad. När jag är i hennes text finns det ingenstans jag hellre vill vara och jag läser hela rasket i ett svep. Detaljerna är hennes fjärde bok (genombrottet), och jag blir sugen på att läsa hennes tidigare verk. Berättarjaget är liksom chill, bisexuell, inte konservativ, till synes frikopplad från det normativa. Hon hoppade av studier i sina yngre år, avslutade sällan några projekt. Festade en del. Hon lockas av personligheter olika hennes egen och hänger ihop med de här drivna människorna som är ganska påfrestande för sin omgivning. Jag tänker på vad fint det är att genom böcker lära känna människor utan att behöva umgås med dem. Jag tänker också på att berättelser består på ett sätt som inte människorna gör.

Detaljerna handlar om hur vi blir till i relationer och separationer men också om litteratur, nostalgi, makt, kärlek och klass. Läs den, snart är det för sent.

mar 31 2022

Dunning – Kruger – effekten av Andrés Stoopendaal

Ramberättelsen handlar om en ung man som inte vill vara någon ”normie” eller dussinmänniska. Han känner sig överlägsen medelklassen – rent av som Gud fader själv – och vill skriva en ”riktig” bok och få läsare. Det är dock inte helt lätt eftersom han inte behärskar den klassiska aristoteliska dramaturgiska modellen, (det tycks inte heller författaren göra.) Han har en borgerlig flickvän Maria (vars hund pryder framsidan) och en konservativ supbroder, Johannes. Mestadels utgörs texten av avgrundsdjupa funderingar kring sakernas tillstånd och postmodernismens konsekvenser (”mordknull på samhället”).

Andrés Stoopendaal bjuder med denna samhällssatiriska roman in till diskussion om samtida teorier, normer, uttryck och kön. Inte tackar jag väl nej till det inte, jag känner mig också i otakt med samtiden (kunde absolut inte motstå titeln* heller). Men det borde jag ha gjort. Jag har tråkigt på festen. Känner mig bortkommen och uppskattar inte skämten. Jag skrattar inte en enda gång. Det blir så att jag sneglar på klockan (sidantalet), gäspar och tänker på upplösningen.

Han skriver om den samtida sättet att behandla husdjur som barn (med konton på sociala media), om Camille Paglia, Jordan B Petersons 12 regler, intersektionalitet, identitetspolitik, små och stora (kvinno)brösts vara eller icke vara, huruvida ens hem är i ordning och hur det förhåller sig till psyket, Houellebecq, muminmuggar, klimatkris, kristendom med mera. Genom hela den ”klämmiga” texten som är en blandning av svengelskt hipstertugg och akademiska termer skär manlighetens kniv och dess gaffel naggar ytan.

”Att allt fler män det senare åren nedlåtit sig till att skriva om svårigheten med att framleva sina privilegierat vita, inte sällan heterosexuella och maskulina medelklassliv som skrivande (eller skrivkrampande) personer var möjligen en tendens i tiden – och det var sant att dessa ”cis-män” varit sitting ducks för elakt genusupplysta identitetspolitikpennor i pressen. Men vad skulle man egentligen skriva om, om man nu hade en postmodern hjärna och var självmedveten på gränsen till vansinne?”

Det här var tyvärr fruktansvärt tråkigt att läsa. Det är väl förstås inte meningen att man ska känna med drummeln protagonisten, där har författaren lyckats. Egentligen är jag intresserad av de ämnen berättaren tjötar om, men han som karaktär gör sig helt och hållet anonym för mig. Jag saknar gestaltning och känner egentligen ingenting för någon av karaktärerna. Dessa tio kapitel liknar nästan essäer i sin torra, trista och teoretiska om än ironiska utformning. Sällan har 222 sidor känts så många.

*Dunner-kruger-effekten: ”En felaktig självbild som innebär att den som inte har kunskap också är oförmögen att förstå att han eller hon överskattar sin kunskap och/eller sin förmåga. Samtidigt tenderar personer med hög kompetens att underskatta sin relativt höga kompetens gentemot andra, vilket leder till antagandet att det som är lätt för den kompetente också är lätt för den andra”.

mar 30 2022

Brändövägen 8, Brändö, tel. 35 (Adress-sviten #1) av Henrik Tikkanen

”Då jag hade en far som inte var rädd för tjurar och en morfar som inte var rädd för någonting annat än mormor och en mormor som över huvud taget inte var rädd, vad jag vet, hon trodde på Gud, var det inte så underligt att jag lärde mig skatta högst det jag hade minst av, mod. Det dröjde länge innan jag blev så modig att jag vågade låta bli att ge prov på mitt mod och öppet erkänna att jag var rädd. Rädd för det mesta.”

1975 slog den här autofiktiva romanen ner som en bomb då den avslöjade djupa avgrunder i en borgerlig fin familj, och myntade en ny finlandssvensk litterär genre: blottarelitteratur. Henrik växer upp på Brändövägen med en alkoholiserad far, en kylig mor och tvillingbröder (från en annan mamma som dog i barnsäng). Föräldrarna levde som bokstavstroende till uttrycket ”livet är en fest”. Brödernas enda fysiska kontakt med fadern var via slag. Henrik blev inte slagen.

”Jag har aldrig blivit slagen av någon som jag har sett i ögonen. Det förvånar mig för jag tycker att jag ser just så ut att man gärna skulle vilja slå mig. Huvudet liknar en päronformade boxboll och den skitförnäma näsan tigger om att bli tillknusslad. Men jag har tydligen inte det rätta kasttecknet i pannan för att bli slagen.”

Den här uppväxtskildringen sätter för ovanlighetens skull den premierade i fokus. Henrik växer upp under orättvisa förhållanden men det är hans tvillingbröder som förfördelas. Henrik får lära sig om orättvisor via sina privilegier. Och där får jag en föraning om Märta Tikkanens förtjusning i denne vad det verkar klarsynte man som tycks sky dubbelmoral. Hon är en av mina favoritförfattare och jag har länge tänkt att jag vill läsa något av hennes lastbare make.

”Som ett exempel på min brist på tillförlitlighet som sanningsvittne kan jag berätta att jag vid tiden för min fars död tyckte att han var en skurk och min mor nästan en ängel. När min mor sen dog tyckte jag tvärtom. Nu tycker jag bara väldigt synd om oss allesammans.”

Hans pappa dricker för mycket och någon tar sitt liv. Henrik själv upprepar sen alkoholismen. Det är tragiskt värre och Tikkanen skriver visserligen utan försköningar men med uppenbart syfte att roa läsaren. Och det lyckas han med. Det är en välformulerad och underhållande skröna. Men den handlar på tok för mycket om onani, krig och finska politiker för att roa mig hela vägen.

”Jag tror inte ett ögonblick att Penelope var trogen alla de år hennes äkta man var borta. Jag tror att det pågick ett herrans knullande på Itaka och det tycker jag inte var mer än rätt. Må fan ta den gamla hypokriten Homeros.”

mar 29 2022

Bröd och mjölk av Karolina Ramqvist

”Mat är kärlek”

Nu kommer jag att skriva alldeles för mycket, men Bröd och mjölk fick igång mig och jag vill inte låta bli. Läs boken först och gärna mina reflektioner efteråt.

Jag är från första meningen ”Mat är kärlek” idel öra, snart hypnotiserad. Det är något verkligt speciellt med belletristen Karolina Ramqvist. Hennes stil är professionell och samtidigt lätt, hon skriver enkelt om det svåra, känslosamt utan att det blir krystat eller kladdigt och otroligt sugande. Jag vill både sluka boken och konsumera den långsamt i små ransoner – så att säga äta kakan och ha den kvar.

Bröd och mjölk är till stor del en naivistisk och suggestiv skildring. Stämningen är söt och varm som drickchoklad, den kan också brännas. Det vilar en hotfullhet över texten. Kommer gröten att koka över, fingrarna bränna sig på bullplåten eller mandarinkärnorna fastna i halsen?

Vi följer fyra generationers kvinnor via berättarjaget. Hon delar många likheter med författaren. Det handlar om mat, moderskap, samhälle, tidsmarkörer, psyket och ensamhet. Mormor som varit med under krigsåren ser tillgången till mat som en lyx, matos är något positivt. Mamman är den första generationen som kan göra egen karriär och slippa laga mat, mikrovågsugnen har gjort entré. Hon ser mat som representation för kultur och klass. Jaget växer upp på lättprodukternas tid med ena foten i mammas matelitism och andra i mormors frikostiga matvanor. Hennes egen dotter föredrar McDonalds.

Det här är den första (och BÄSTA) av alla oräkneliga böcker jag läst om ätstörningar som fokuserar maten framför kroppen. Här nämns inte vågen eller måttbandet en enda gång. Så kallad hetsätningsstörning handlar mer om ett beroende och ett missbruk än om hur kroppen ser ut. Att äta påminner om att berusa sig det vill säga lämna överjaget för en stund. Att äta mat är också att leva, att ta för sig av livet, att vara i nuet, att vända sig inåt mot sensationerna, att få en sinnesförändrande upplevelse, en källa till tröst och trygghet, att göra minnen och känslor påtagliga. Hela tiden fortsätter vi framåt, det är det enda som går, men att äta är att stanna tiden för en stund. En tom, ensam och otrygg människa som jaget i boken mår tillfälligt bättre av att äta. Den förtärande ensamheten ger henne känslan av att hon håller på att försvinna. Att då äta, hålla i något, tugga på något, svälja det och känna det landa i magen är konkret och avleder från känslan av tomhet. Jaget gör maten till en sorts materiell representation av grunden för hela sin existens. Mat är ett sätt att hantera allt vad det innebär att finnas till. Är alla matälskare egentligen övergivna barn, frågar hon sig?

”Jag ville att allt jag tyckte om skulle räcka länge, jag älskade upptagenheten det innebar att äta av det. När jag hade en persika i handen hade jag, precis som mormor, något som tog mig i anspråk helt och hållet. Det var som om allting sattes på paus. Jag behövde inte tänka eller prata, jag behövde inte vara rädd eller längta efter mamma, jag behövde inte göra något eller gå någonstans. Och man skulle inte heller göra något annat medan man åt. Man skulle koncentrera sig på det, eller hur?”

Det här är en epifanisk läsupplevelse, att njuta, tjusas och förföras av. Jag känner så starkt för Karolina att jag gråter en skvätt när hon blir arg på sin dotter som inte vill smaka rispudddingen och när hon får beröm för sin kalops. Att hon bara vågar skriva så öppenhjärtigt och generöst om sin sårbarhet. Bröd och mjölk har allt jag kan önska till och med prutthumor (enorm otippat). Hennes perfekta prosa är både sublim och vardagsnära. När den beskriver mormors mjuka hud, nybakade bullar med iskall mjölk och allt det andra är den så bra att jag själv närmast känner kärleken, konsistenser, dofter och smaker.

”Det var inte möjligt att återskapa en maträtt och få den att smaka som i mitt minne, som den hade gjort i barndomen som nu när jag själv hade ett barn tedde sig så avlägsen fast den inte alls var det, fastän den fortfarande höll mig så stadigt i sitt grepp. Och det var inte möjligt för mig att vara den förälder jag alltid hade tänkt att jag själv skulle bli. Det var inte så lätt som jag trott att det skulle vara, att ge det man ville till sitt barn.”