Brändövägen 8, Brändö, tel. 35 (Adress-sviten #1) av Henrik Tikkanen

”Då jag hade en far som inte var rädd för tjurar och en morfar som inte var rädd för någonting annat än mormor och en mormor som över huvud taget inte var rädd, vad jag vet, hon trodde på Gud, var det inte så underligt att jag lärde mig skatta högst det jag hade minst av, mod. Det dröjde länge innan jag blev så modig att jag vågade låta bli att ge prov på mitt mod och öppet erkänna att jag var rädd. Rädd för det mesta.”

1975 slog den här autofiktiva romanen ner som en bomb då den avslöjade djupa avgrunder i en borgerlig fin familj, och myntade en ny finlandssvensk litterär genre: blottarelitteratur. Henrik växer upp på Brändövägen med en alkoholiserad far, en kylig mor och tvillingbröder (från en annan mamma som dog i barnsäng). Föräldrarna levde som bokstavstroende till uttrycket ”livet är en fest”. Brödernas enda fysiska kontakt med fadern var via slag. Henrik blev inte slagen.

”Jag har aldrig blivit slagen av någon som jag har sett i ögonen. Det förvånar mig för jag tycker att jag ser just så ut att man gärna skulle vilja slå mig. Huvudet liknar en päronformade boxboll och den skitförnäma näsan tigger om att bli tillknusslad. Men jag har tydligen inte det rätta kasttecknet i pannan för att bli slagen.”

Den här uppväxtskildringen sätter för ovanlighetens skull den premierade i fokus. Henrik växer upp under orättvisa förhållanden men det är hans tvillingbröder som förfördelas. Henrik får lära sig om orättvisor via sina privilegier. Och där får jag en föraning om Märta Tikkanens förtjusning i denne vad det verkar klarsynte man som tycks sky dubbelmoral. Hon är en av mina favoritförfattare och jag har länge tänkt att jag vill läsa något av hennes lastbare make.

”Som ett exempel på min brist på tillförlitlighet som sanningsvittne kan jag berätta att jag vid tiden för min fars död tyckte att han var en skurk och min mor nästan en ängel. När min mor sen dog tyckte jag tvärtom. Nu tycker jag bara väldigt synd om oss allesammans.”

Hans pappa dricker för mycket och någon tar sitt liv. Henrik själv upprepar sen alkoholismen. Det är tragiskt värre och Tikkanen skriver visserligen utan försköningar men med uppenbart syfte att roa läsaren. Och det lyckas han med. Det är en välformulerad och underhållande skröna. Men den handlar på tok för mycket om onani, krig och finska politiker för att roa mig hela vägen.

”Jag tror inte ett ögonblick att Penelope var trogen alla de år hennes äkta man var borta. Jag tror att det pågick ett herrans knullande på Itaka och det tycker jag inte var mer än rätt. Må fan ta den gamla hypokriten Homeros.”

Kommentera