Dunning – Kruger – effekten av Andrés Stoopendaal

Ramberättelsen handlar om en ung man som inte vill vara någon ”normie” eller dussinmänniska. Han känner sig överlägsen medelklassen – rent av som Gud fader själv – och vill skriva en ”riktig” bok och få läsare. Det är dock inte helt lätt eftersom han inte behärskar den klassiska aristoteliska dramaturgiska modellen, (det tycks inte heller författaren göra.) Han har en borgerlig flickvän Maria (vars hund pryder framsidan) och en konservativ supbroder, Johannes. Mestadels utgörs texten av avgrundsdjupa funderingar kring sakernas tillstånd och postmodernismens konsekvenser (”mordknull på samhället”).

Andrés Stoopendaal bjuder med denna samhällssatiriska roman in till diskussion om samtida teorier, normer, uttryck och kön. Inte tackar jag väl nej till det inte, jag känner mig också i otakt med samtiden (kunde absolut inte motstå titeln* heller). Men det borde jag ha gjort. Jag har tråkigt på festen. Känner mig bortkommen och uppskattar inte skämten. Jag skrattar inte en enda gång. Det blir så att jag sneglar på klockan (sidantalet), gäspar och tänker på upplösningen.

Han skriver om den samtida sättet att behandla husdjur som barn (med konton på sociala media), om Camille Paglia, Jordan B Petersons 12 regler, intersektionalitet, identitetspolitik, små och stora (kvinno)brösts vara eller icke vara, huruvida ens hem är i ordning och hur det förhåller sig till psyket, Houellebecq, muminmuggar, klimatkris, kristendom med mera. Genom hela den ”klämmiga” texten som är en blandning av svengelskt hipstertugg och akademiska termer skär manlighetens kniv och dess gaffel naggar ytan.

”Att allt fler män det senare åren nedlåtit sig till att skriva om svårigheten med att framleva sina privilegierat vita, inte sällan heterosexuella och maskulina medelklassliv som skrivande (eller skrivkrampande) personer var möjligen en tendens i tiden – och det var sant att dessa ”cis-män” varit sitting ducks för elakt genusupplysta identitetspolitikpennor i pressen. Men vad skulle man egentligen skriva om, om man nu hade en postmodern hjärna och var självmedveten på gränsen till vansinne?”

Det här var tyvärr fruktansvärt tråkigt att läsa. Det är väl förstås inte meningen att man ska känna med drummeln protagonisten, där har författaren lyckats. Egentligen är jag intresserad av de ämnen berättaren tjötar om, men han som karaktär gör sig helt och hållet anonym för mig. Jag saknar gestaltning och känner egentligen ingenting för någon av karaktärerna. Dessa tio kapitel liknar nästan essäer i sin torra, trista och teoretiska om än ironiska utformning. Sällan har 222 sidor känts så många.

*Dunner-kruger-effekten: ”En felaktig självbild som innebär att den som inte har kunskap också är oförmögen att förstå att han eller hon överskattar sin kunskap och/eller sin förmåga. Samtidigt tenderar personer med hög kompetens att underskatta sin relativt höga kompetens gentemot andra, vilket leder till antagandet att det som är lätt för den kompetente också är lätt för den andra”.