apr 12 2023

Räv och jag av Catherine Raven

”Om en liten andel av alla rävar söker människors sällskap, är det då inte troligt att en liten andel av alla människor har genetiska anlag för att bli vän med rävar?”

Ja det verkar inte bättre. För mellan det vilda och domesticerade, det civiliserade och naturliga, mellan fakta och fabel uppehåller sig Catherine Raven tillsammans med Räv som besöker hennes mark.

”När vi tillbringar tid med våra sällskapsdjur blir de mer som vi. När jag tillbringade tid med Räv blev jag mer som han.”

Hon har levt som ensamvarg sedan hon lämnade sitt dysfunktionella föräldrahem som femtonåring. Människor ljuger för mycket och imponerar inte på Raven, det gör däremot djur och natur varför hon utbildat sig till biolog. Men det är viktigare att ha ett mål än ett yrke, menar författaren som i brist på trygg anknytning lever med djur och växter. Hon försörjer sig genom att skriva och undervisa.

”’Varför dör män före sina fruar?’ Jag pausar innan den slitna poängen. ’För att de vill det.’ Jag berättar för dem att honorna lever längre än hanarna för att vapitier är däggdjur. Bland däggdjuren lever det kön längst som har ansvar för avkomman. […] ’Hanar ägnar sig åt aktiviteter’, säger jag, ’som inte är evolutionärt stabila.'”

Det här är en humoristisk skildring för den med stort gigantiskt biologiintresse. Om man blandar Aase Bergs tuffa prosa och korsar den med Patrik Svenssons hamnar man kanske i närheten av Ravens. Detaljerna i Räv och jag är för min smak på tok för många, det är inte björnar utan svartbjörnar, inte ärtbuskar utan sibiriska ärtbuskar, inte lera utan alkalisk lera, inte hjort utan svartsvanshjort och så vidare. Hon hoppar mellan ämnen och pressar in fakta vilket gör prosan babblig och splittrad, ungefär som ett alldeles för långt smatterband. Man hajar till och tycker det är kul först när det sätter igång, men snart tröttnar man på oväsendet och längtar efter tystnad.

”Att äga mark innebär att ha ett stort ansvar. Varje steg man tar, varje gång man anlägger, varje ogräs man drar upp och varje träd man planterar, får ungefär hundra miljoner konsekvenser.”

Jag tror verkligen att det här är en bra bok. Bara det att jag inte gillar den. Jag föredrar att läsa om människor framför djur och växter. Men jag är glad att jag stod ut med pratsjukan, detaljerna och de lite töntiga namnen på enar och fåglar för jag hittade också guldkorn; samhällskritiken, litteraturreferenserna och de eleganta iakttagelserna om mänskliga manér.

”Jag hade försökt definiera vem jag var med hjälp av ett substantiv, en titel som fastställde vad jag arbetade med, när jag borde ha använt mig av verb. Substantiv som beskriver vad någon gör är vilseledande. Kanske är det avsiktligt. Jag skulle föredra att någon sa till mig han sjunger, i stället för han är sångare. Det sista försöker knuffa mig åt ett håll, dit jag kanske inte vill.”

apr 09 2023

Tålamod av Djaïli Amadou Amal

”Vid tålamodets yttersta gräns tar himlen vid.”

Munyal (som det heter på fulfulde), tålamod är den röda tråden i denna eländestriptyk. Tre kvinnor uppmanas i varsitt avsnitt att med tålamod uthärda tvångsgifte in i ett polygamt och patriarkalt äktenskap där misshandel och våldtäkter är vardag. Det finns porr, Viagra, smycken, droger och inflytelserika farbröder men ingen jämställdhet, inget samtycke, inte mänskliga rättigheter. ”Våldtäkt existerar inte inom äktenskapet.” (I Sverige brottsligt sedan 1984).

”Tålamod är en konstform som kräver tålamod att lära sig.”

Djaïli Amadou Amal, från Kamerun – som också arbetar med kvinnorörelsen Femmes du Sahel – vägrar tålamod i den här rasande stridsskriften. Hon är feminist, aktivist, delar ursprung och kanske också vissa av protagonisternas erfarenheter.

”Tålamodet är ett träd vars rötter är bittra men frukten är söt.”

Kvinnohatet är explicit och brutalt, även kvinnor emellan. ”För en kvinna finns ingen värre fiende än en annan kvinna!” Att läsa Tålamod är fruktansvärt plågsamt. Den enda ljusglimt som finns är ordet. Att få ta del av dessa förtryckta fulanikvinnors inre monologer är en ynnest.

”Med tålamod kan man koka en sten.”

Skulle behöva läsa om SCUM-manifestet nu, för att kanske kunna återfå jämvikten.

apr 08 2023

Senseis portfölj av Hiromi Kawakami

Som värmande misosoppa en kall dag är den här kontemplativa skildringen om två ensamma människors förening. Det är den 38-åriga kontorsarbetande Tsukiko och hennes före detta lärare, trettio år äldre, Sensei (magister). Det är han med portföljen.

Hiromi Kawakami skapar en märkvärdig, apollinisk dionysisk stämning vilket borde vara en paradox men icke. Våra huvudpersoner äter och dricker alkohol nästan hela tiden, vilket tjusar mig på ett sätt jag inte upplevt sedan jag läste Bröd och mjölk. Tydligen älskar jag att läsa om folk som äter och dricker. Eller så beror det på att den lågmälda, minimalistiska prosan utgör ett rum för mig, att bara njuta och vila i tillsammans med de ordkarga japanerna. Senseis portfölj är precis lagom vardagsmystisk och håller balansen mellan njutning i ögonblicket och längtan efter fortsättningen. Det är en stor förlust när den är slut.

Det är glest mellan meningarna, mycket lämnas osagt och det händer just inte mycket. Karaktärerna är statiska, de sitter på olika ställen och dricker, äter och pratar. Deras relation utvecklas sakta å så sakta. Det är det som är skönt. Istället för pinsamma sexskildringar läser vi här om inmundigandet av edamamebönor, hackad rå tonfisk, flygfisk, färsk potatis, olika sorters tofu och sake. Kall sake, varm sake, ljummen sake. Det är epifaniskt.

Men hur behagligt den här prosa än flyter fram så finns här mäktiga underströmmar. Tsukiko och Sensei är två ensamma alkoholister som inte kan prata med varandra utan att vara berusade och knappt ens då. Livet har inte blivit som de tänkt sig, men maten och drycken finns alltid där som en källa till glädje och lust. Karolina Ramqvist skriver att mat är ett sätt att hantera allt vad det innebär att finnas till. Och hennes frågeställning om matälskare egentligen är övergivna barn, kanske tangerar Kawakamis. Det verkar som att Tsukiko känner sig trygg i barnets position, i förhållande till den äldre läraren. Hon lockas inte av att ha ett traditionellt förhållande med man och barn. På liknande sätt tycks Sensei låst i sin identitet som magister trots att han slutat arbeta. Han går ingenstans utan rekvisitan som fullbordar rollen; portföljen. Författaren gestaltar hur kärlek inte bara är en utåtriktad företeelse utan också en introvert kraft som stärker individens självbild och får den att landa i hemtam form.

Livet är tomt och förgängligt och premissen är att vi själva måste försöka fylla det med mening. Jättesvår och uttröttande uppgift ju! Människan är i alla fall alla gånger bättre tillsammans, hellre dricka sake tillsammans än grönt te ensam. I de här två udda, smått anlupna individerna väcks något upp som de nog båda trodde var dött. Det är verkligen inte perfekt och inte tal om himlastormande lycka, men det är tillräckligt bra just nu. Och det är ju allt vi har. Nu.

apr 05 2023

Bob av Helle Helle

”Ut flyttar Bob och jag till Vanløse, vårt hem låg ovanpå macken, och vi hade stavparkett. […] Bob älskade gult tegel.”

Jag kan inte börja recensera Bob i någon annan ände än den berättartekniska. Här finns ett (i princip) outtalat jag, som är Bobs flickvän och också en allvetande och homodiegetisk berättare. Tillsammans med personens protagonist (Bob) sammanfaller de i ett vi, men makten över diegesen och karaktären Bob ligger hos flickvännen som dessutom nästan enkom väljer att berätta om saker han säger, gör och tänker när hon inte är med. Jag tycker det här är ett mycket märkligt men också vågat grepp. Det stör mig inledningsvis (en människa kan ju inte vara allvetande, tänker jag) men sen vänjer jag mig och mot slutet gillar jag det. Alla böcker har ju underförstått ett jag bakom sig, det kan vara mer eller mindre outtalat. Duras skrev: ”Alla författare talar om sig själva, vare sig de vill eller inte.” Här talar flickvännen om Bob, men egentligen är det väl hennes fantasier och tolkningar av honom vilket alltså säger mycket om henne själv. Jag uppskattar det ärliga uppsåtet i att synliggöra personen genom vars modus hela diegesen filtreras.

Det är en minimalistiskt och särpräglad skildring på bara 150 sidor om när Bob på åttiotalet som nyinflyttad Köpenhamnsbo – medan flickvännen studerar – ska sparka igång vuxenlivet. Men det vill sig inte riktigt. Han får något meningslöst extraknäck på ett hotell, han är ensam och vemodig, saknar mål och mening. Han tackar ja till att vara med i pyramidspel och så..

”Till slut visste han inte vad som gjorde mest ont. Att ha förlorat eller att förlora all den där tiden. Sedan hade tiden gått.”

Helle Helle har en säregen stil som bitvis är komisk med precis rätt tonträff, men emellanåt känns stolpig och konstlad. Däremellan finns mycket osagt. Mitt intresse är väldigt ojämnt när jag läser Bob. Jag gillade De bättre. Vissa passager får mig att utbrista ”fan va snyggt” men däremellan tappar jag fokus och mina tankar glider iväg på annat håll. Men jag älskar ändå karaktären Bob, känner med honom och igen unga mig i honom. Han funderar och drömmer, krånglar och ångrar.

”Han åkte in till stan för att ekipera sig på de små tvärgatorna bakom Strøget. Köpte en gul tröja och även en basker, men redan efter tjugo meter på Larsbjørnstræde ångrade han sig. Tyvärr gav de inte honom pengarna tillbaka, så han måste hitta något annat. han gick runt i butiken i nästan en timme, och till slut köpte han ett stycke velour som kunde läggas över sängen. Han blev tvungen att göra av med åttio kronor extra. Men när han reste sig efter en lång kopp kaffe på Teglgårdsstræde upptäckte han att påsen med tyget hade försvunnit.”

Plötsligt kommer den över mig, den tunga kvävande känslan som det innebar att ”ha hela livet framför sig”. Just det, hjälp, så var det ja! Alla val, möjligheter, förväntningar och krav, utbildningen, karriären, familjen, boendet. Hur ska det bli och hur ska det gå till, undrade jag. Lätt som en plätt! Inget att oroa sig för när man tittar i backspegeln, men säg det till Bob.

apr 03 2023

Samtal med Duras av Leopoldina Pallotta Della Torre

”Alla författare talar om sig själva, vare sig de vill eller inte.”

Det här är en intervjubok baserad på samtal genomförda på åttiotalet mellan en ung modig italiensk journalist och den litterära fullkomligheten inkarnerad. Först 2022 översattes den till svenska. Samtal med Duras är utmärkt bredvidläsning till hennes inte helt enkla verk (böcker, film, teater). Det pratas om barndom, moderskap, litteratur, politik, missbruk med mera. Här står sådant jag inte läst förut, det skiljer sig på många sätt helt från det förväntade och konventionella. Det är ljuvligt.

Det är vad hon säger om författandet och konsten som påverkar mig mest. Hon skildrar skrivandet som att ”sticka hål på sin inre skugga ända tills dess ursprungliga kraft sprids över hela sidan och omvandlar det som av naturen är ’inre’ till ’yttre’.” Eller egentligen är det tanken på skrivandet som är bäst menar hon och påtalar också att det bara är galningar som skriver fullt ut. Litteraturens uppgift är att riskera något och ge form åt det förbjudna, det outsagda som andra känner på ett formlöst sätt.

”Stora andar är androgyna.” På frågan vad som skiljer manligt skrivande från kvinnligt svarar hon:

”Det finns en intim och naturlig koppling som i alla tider förbundit kvinnan med tystnad och alltså med självkännedom och lyhördhet för sig själv. Detta leder hennes skrivande till en äkthet som saknas i manligt skrivande, vars struktur i alltför hög grad refererar till ideologiska och teoretiska kunskaper.”

Hennes verk kännetecknas av hav och hetta, begär och passion, luckor och ojämnheter. Det som intresserar henne är det som uppstår i sprickorna, ”de tomrum omöjliga att fylla som uppstår mellan ord och handling, sådant som finns kvar mellan det som sägs och det man förtiger.” Hon försöker framställa sin personer som människor är det vill säga: ”bara ett simpelt knippe av frikopplade drifter”.

Hon betackar sig för konst som bygger på tendenser och ideologier. Undervisande konst är falsk samt att den förpassar konsumenten ”till en roll som passiv mottagare – till underkastelse skulle jag säga”.

Hon var, liksom jag varit det sista året, en nattläsare. Jag har själv inte tänkt på det men när hon beskriver hur ”dunklet, mörkret omkring en förstärker passionen mellan boken och en själv” och hur ”dagsljuset förtar intensiteten” instämmer jag.

Eftersom jag är renons på fransk film och teater säger alla namn på personer och titlar mig föga. Men det gör inget för Duras ord lyfter och dansar och jag vill inte att boken ska ta slut.

apr 02 2023

Folk som sår i snö av Tina Harnesk

Jag tycker om den här vackra titeln som insinuerar misslyckad frösådd som i barnlöshet, sår som blöder samt spår som gränsdragningar i snön. Folk som sår i snö handlar om det samiska folket och de sår som åsamkats dem vilka också lämnat spår till efterföljande generationer.

När en författare har ett viktigt budskap och är angelägen om att lära läsaren någonting kastar agendan inte sällan skuggor över prosan. Detta menar jag är fallet med exempelvis Ann-Helén Laestadius Straff. Jag tycker Tina Harnesk i sin debutroman lyckas bättre och visar större tilltro till läsaren.

Det börjar med att hon som ska komma att bli vår starkaste protagonist får en cancerdiagnos. Hon är 85 år, heter Máriddja och är tuffare än tåget. Inte minst är hon rolig. Jag, och vad det verkar många med mig, älskar att Harnesk väljer att berätta om sina samer i en komisk kontext.

Tyvärr är det inte min humor. Jag drar lite på munnen första gången Máriddja samtalar med Sire (Siri) i ”telefonapparatmaskinen”, men sen blir det tjatigt. Det kan i och för sig bero på att jag redan tidigt ledsnar på det pråliga språket som är tungt överlastat med liknelser.

apr 01 2023

Märket av Frída Ísberg

Tänk att leva i ett polariserat samhälle där medborgarna är indelade i första och andra klass. Där grupper hålls åtskilda vad gäller geografiska områden, skolor, arbeten, vård etcetera. Där den ena gruppen tjänar mer pengar och har privilegier medan människor i den andra gruppen redan som barn misstänkliggörs och utses som syndabockar. Man hävdar att människor kan klättra i hierarkin genom att ta emot samhällets hjälp och arbeta hårt men det fungerar bara om man också har talang.*

Frída Ísbergs debutroman Märket handlar om psykologi som maktmedel. Här skildras ett dystopiskt framtida samhälle som alltför väl liknar vårt. Det är en av mig efterlängtad diskussion författaren för på ett intelligent och träffande sätt. Vi kastas in i berättelsen in media res och följer sedan fyra trovärdiga karaktärer var och en representanter för olika nivåer i samhället. Diegesens väv bär hela vägen och är präglad av komplexitet och realism. Ísberg håller stilen ren och den röda tråden spänd, hon svävar inte ut. Det är jäkligt snyggt gjort!

”Men nu har vi som grupp (vår flock, vårt samhälle) buntat ihop styrka med psykopati. Vissa mänskliga egenskaper som tidigare har kopplats till styrka, till exempel testosteron och aggression, är nu inte bara syndiga laster, utan rent av sjukdomssymptom. Vilket är detsamma som att säga att knivar är syndiga laster, sjukdomssymptom. Jo, visst kan knivar vara farliga, hur många har inte dött på grund av knivar? Ändå använder vi oss av knivar varje dag, i vartenda kök över hela världen.”

Att vara ”märkt” i Ísbergs värld innebär att man klarat det empatitest som är till för att skilja ut presumtiva brottslingar. Som ”omärkt” bör man genomgå terapi samt ta (vanebildande) medicin för att öka den empatiska förmågan. Ordet psykopat är ersatt med ”person med moralisk avvikelse”. Man har lektioner i emotionell kompetens vilket väl ska väga upp för det faktum att mänsklig kontakt ersatts av AI, digitalisering, hologram med mera.

”’Den här typen av våldsyttringar dyker inte upp från ingenstans’, säger han till en osynlig journalist. ’De här grabbarna har ingen röst i samhället. Det här är deras sätt att själva ta befäl och hämnas. Tyvärr. Det är ingen tillfällighet att hela landet har drabbats av en inbrottsvåg och att knarkhandeln slår nya rekord var och varannan dag. Samhället håller på att förverkliga den fara man säger sig vilja avvärja.’”

Idén om psykets hegemoni tycks råda, såväl på Island som i Sverige. Jag väntar på den backlash som det överdrivna psykologiserandet, terapeutandet, diagnostiserandet, medicinerandet och opererandet av barn och vuxna kommer att leda till. Att vi i allt högre grad lägger fokus på den psykiska statusen där vi också hittar felen och de påhittade lösningarna tror jag hör samman med högerpolitik, samhällsnormer och ”de stigande förväntningarnas missnöje” (som Tage Erlander sa och syftade på att när man får det bättre ökar ens förväntningar). Kerstin Ekman och Christian Rück har skrivit klokt om detta. Till viss del även Jesper Juul. Jag är rent lycklig över att Ísberg går i polemik med försöken att omvandla klassproblematik till psykologi.

Att läsa Märket är som att sakteligen dras upp på toppen i berg- och dalbanan. Det går sakta i början (lite rörigt med karaktärerna) men sen är det bara att njuta av åkturen. Det är en verkligt imponerande debutroman och jag ser fram emot hennes fortsatta författarskap.

* Det inledande stycket beskriver ett samhälle som inte sedan 70-talet har haft fler personer som lever med lägre ekonomisk standard än nu. Där hälsoinsatser snarare ökar än minskar de sociala klyftorna. Där friskoleexperimentet har spätt på skolsegregationen, dränerat kommunernas ekonomier och förflyttat hundratals miljoner i skattepengar menade för barnens utbildning till friskoleägare utomlands. Där det tredje största partiet föreslår att ADHD-testa alla barn i utsatta områden. Det samhället är vårt.

mar 30 2023

Det ska vara en farmor i år av Kerstin Thorvall

Så går jag då i mål med min utmaning att läsa hela Kerstin Thorvalls bibliografi. Det blir dock haltande, för egentligen återstår ytterligare två böcker (av 68). Efter att ha dammsugit biblioteken (inklusive fjärrlån) samt Bokbörsen får jag motvilligt ge mig (Hennes allra första bok Förstå mig får jag ingen träff på alls men Dubbelroll finns att låna på plats på KB i Stockholm). Jag har därtill läst alla böcker jag känner till som handlar om Kerstin.

Kerstin Thorvall fotograferad av Ulla Montan

Barntanten Kerstin Thorvall (1925-2010), kvinnors nemesis och själsfrände? Hon skrev jäkligt bra, om det obekväma och stigmatiserade, hon skrev det vi tänker. Hennes bibliografi är som en ekokammare, där normeröverskridanden, moderskap, relationsproblem, skönhet, kärlek, åldrande, genus och sexualitet behandlas från olika perspektiv, om och om igen. Som konstnär lyckades hon synliggöra ”kvinnan med behov”, och vilket engagemang det väckte. Hon skrev om en kvinnas avsteg från livsmanuset i sina böcker och för detta straffades hon. Som en unik mix av präktighet och galenskap i en och samma längtande kropp tog hon sitt bokjag på största allvar men bjöd också in till att skratta åt eländet.

Jag vill dansa är en informativ bok om jazzbalet med illustrerat övningsprogram

Karriären inleddes som modetecknerska, snart övergick hon till ett slags självhjälpsböcker som var beställningsjobb. (Förstå mig lär vara en sådan.) Det finns i släkten, det där att predika. Kanske att hon riktar sig till sitt eget okunniga av puritanismen danade jag, men jag har inget tålamod med någon som talar om hur man ska tänka och handla, dessutom har dessa böcker åldrats extremt dåligt. Inte sällan rymmer de homofobi, misogyni och rena felaktigheter. Det är med alla rätt de försvunnit från hyllorna.

Hon var den ”snälla” dottern som ännu vid nitton års ålder trodde man kunde bli gravid av en kyss och vars trotsålder sen varade till femtioårsåldern, minst. I Andra boken till dig från 1965 skriver hon ”Stygga flickor blir livsdugliga. Deras själviskhet är en sund instinkt. De vet att hävda sig själva.” Det var den stygga flickan i sig hon omfamnade i sina böcker. Hon gör sig väldigt bra i litteratur måste jag säga.

Andra boken till dig är en självhjälpsbok lika dålig som självhjälpsböcker brukar vara.

Däremot är flera av hennes barn- och ungdomsböcker helt och hållet fantastiska. För mig statuerar Thorvall exempel hur ett mänskligt liv består av faser. När den predikande beskäftiga unga flickan reformerats till en mognare, modigare variant som vet lite mer om vad hon vill, börjar hon undvika choser. Fortfarande delvis som en flicka (enligt egen utsago). Det där att hon aldrig riktigt kände sig vuxen kan ha varit en hjälp till hennes klockrena naivistiska inifrånperspektiv. Gunnar vill inte klippa håret, Vart ska du gå? Ut och Istället för en pappa är mina favoriter. Thorvall var progressiv i det att hon förlade pojkarnas värld i hemmet i nära relation med mamman.

”Det är något så jävla festligt med mig.
Jag är femton år inuti
och femtio år utanpå.
Visst är det så att man kan skratta ihjäl sig.”

En söt liten minipocket

Hon skrev poesi också, även den handlar om tidigare nämnda teman. Det var dock med vuxenböckerna som hon fångade mig från början. Det mest förbjudna, Din lycka är min, trilogin om Signe, Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig och Jag är en grön bänk i Paris tycker jag att alla borde läsa. Hennes verk är roliga och engagerande läsupplevelser som gör avtryck oavsett om de är skönlitterära eller autofiktiva. Det finns en nerv i hennes bästa texter tack vare förmågan att med stor hantverksskicklighet omvandla livet, den banala vardagen, känslorna, den psykiska sjukdomen till litteratur. Jag får känslan av att hon la ner hela sin själ i sina verk, Men identiteten hör samman med texten, inte med människan bakom. Hennes verk är konst, mycket större än det självupplevda.

”Att läsa Thorvall är att inse att det förflutna är inte något vi lämnar bakom oss.”

49 år är hon när hon blir farmor och skriver kåserierna som är samlade i boken Det ska vara farmor i år. Storheten i den här boken ligger i humorn och att hon berättar om hur saker är, inte hur vi önskar att de vore. Hon skriver om förlossningsdepression, att hon saknar grupptillhörighet, är skild i omgångar, rök- och alkoholfri, ångesten som varvas med glädjen, kärleken till dansen och hur hemskt lösaktig hon är (i perioder också deprimerad och frigid). Hon liknar farmor-rollen vid en för stor rock som hon vill få tid att växa i. Det är märkvärdigt mycket som hon stör sig på då (1976) som också stör mig idag nästan femtio år senare; övertrendiga uteställen (vi vill ha billig och god mat serverad vid fula bord och rangliga stolar), datorisering, plastöverskott (kondom på gurkan!), stillasittande och bråkiga barn (hon tar dock alltid barnens parti). Hon skriver om depressionen och hur hon försöker reglera den med resor, motion och tabletter. Men det här är inte hennes bästa krönikor.

Jag betecknar nu Thorvallprojektet som avslutat. Det har varit ett stort nöje. Nu ska jag klura på vems hela bibliografi jag tar mig an härnäst, kan komma att bli en annan Kerstin..

mar 29 2023

Lektioner av Ian McEwan

Första lektionen ska vi ägna åt män och deras besatthet av andra världskriget. Män står alltså inte i förhållande till andra världskriget som sugröret till milkshaken, som dipen till chipsen, som högerskon till vänsterskon. Andra världskriget kommer – liksom andra krig – finnas kvar i vår historia utan att vita män över fyrtio måste tjata hål i huvudet på oss andra om dem. Låt stå! (I och för sig intresserar det mig att läsa om motståndsgruppen Vita rosen. Men inte så att jag vill göra det igen.)

Brombergs förlag verkar ha en försmak för långa – och enligt mig – trista skildringar av vita mäns livsfaser. Ian McEwans stil är mildare än McCarthys och mindre religiös än Franzens. Språket är alldagligt, detaljerna är alldeles för många, kronologiskt uppradade efter varandra. Det handlar för mycket om krig och politik. Lektioner är inte tillräckligt intressant för att överrösta mina egna tankar. Det enda som egentligen lever här är framsidan. Hela tiden när jag läser undrar jag varför han valt att ta med allt det här. En kines som är bra på matte exempelvis.

Lektioner är mer som en håltimme faktiskt. Där skrotar Roland omkring som en av de tråkigaste protagonisterna jag råkat ut för. Han är duskig från arla till särla, lam från början till slut. Han lyckas inte ens irritera mig. Jag tror att Ian McEwan egentligen ville skriva om krig och sen försökte han passa in stackars Roland som en skruvboll, blev tyvärr stolpe ut. Som barn hade Roland själstillstånd som en hund, ”kedjad vid ett ständigt nu”. När vi möter honom är han 37 år och en talangfull pianist som inte spelar piano, misslyckad författare och rastlös idiot. Han har precis blivit lämnad och står ensam med ansvaret för sin bebis. Men tro nu inte att en ensamstående pappa kan rädda det här. Roland är alltjämt Roland. Hans väsen är lika spännande som en regnbåge i svartvitt.

Det borde ju egentligen vara intressant att läsa om en människas hela liv, hur det förändras med tiden och globala kriser som krig, inflation, Tjernobyl etcetera. Men det saknas psykologisk medvetenhet. Växlingen mellan politiska och personliga problem känns krystad. Med Roland i båten vill jag hoppa överbord. Roland ror det inte i land. Och jag finner mig strandad på Mars.

Det finns absolut scener som engagerar det vill säga irriterar mig. McEwan har vänt på könsstereotyperna på ett märkligt sätt som gör diegesens grundpremiss helt orealistiskt. Här finns en kvinnlig pedofil, en mamma som överger sin familj och en oskyldigt anklagad make. Triss i vad som (nästan) aldrig händer! Doris Lessing nämns, hon lämnade (några av) sina barn. Hon är för övrigt en av få kvinnliga författare som nämns – bland alla manliga – i egenskap av att hon lämnade sin familj.

Jag tror ändå att McEwan försöker sig på feminism. Det är som att han vill ha med saker som rör kvinnliga erfarenheter exempelvis hur svårt det är att kombinera kreativitet och moderskap. Men analysen saknas, det bli grunt och konstigt. Det finns ingenting här som jag känner igen mig i, kvinnligheten verkar ha dragit till Venus. Pappans vardagsliv som ensamstående pappa framstår lika realistiskt som ett glittrigt bokmärke. När han får barnbarn sen mot slutet blir det lite mera realistiskt som att författaren faktiskt har erfarenhet av att vara morfar/farfar.

Däremot finns det något viktigt i det här med att Roland blir tafsad på, förförd av och att han ger sitt samtycke och debuterar sexuellt med sin pedofila pianolärare. Här kommer faktiskt en läxa ändå, till lärare och det gäller en av universums grundläggande lagar. Barn kan inte ge sitt samtycke till vuxna.

Böcker jag hittat i boken: Mörkrets hjärta av Joseph Conrad. Flugornas herre av William Golding. Gräset sjunger av Doris Lessing, Djurfarmen och 1984 av George Orwell.

mar 28 2023

Sent farväl av Ia Genberg

”Jag har varit med om dig. Jag kan aldrig förlora dig”.

I Sent farväl utvecklar Ia Genberg Jaques Werups fantastiska strof om kärlekens eros till att handla om kärlekens agape mellan två kvinnliga vänner. Det är klokt gjort. Jag älskar temat och författarens sublima prosa som samtidigt är lätt och precis när den beskriver och gestaltar utan övertydlighet. Från början till slut är jag idel öra.

Bokens huvudperson Mia får syn på sin gamla ungdomsvän Marias dödsannons. För tjugo år sedan var de unga och nära vänner, under några år, och sedan rann deras vänskap ut i sanden. Mia går på minnesstunden och börjar prata med en polis som undersöker varför Maria dog. Märkligt nog finns här alltså en mordgåta. Det är dock inte på grund av dess svar som jag – eller någon väl? – läser den här boken.

Det är en något konstig ramberättelse men det gör inte så mycket för det Genberg egentligen skriver om (precis som i Detaljerna) är att ”vi lever så många liv inuti våra liv, mindre liv med människor som kommer och går”. om tidens veckade egenskaper och hur det förflutna står i relation med nuet. Hon lyckas också beskriva den frivola känslan av att vara ung och ha hela livet framför sig på ett sätt som påverkar mig.

Jag verkligen älskar hennes språk och längtar till nästa gång hon bjuder ur sitt litterära ymnighetshorn.