Den prisade Ålevangeliet (2019) handlade om pappan, den här essäboken tillägnas mamman. Fin start och fint slut har den, men är ganska urvattnad där emellan. Han dyker alltför djupt och redogör alltför detaljerat, för min smak, om femtonhundratalets världsomseglare och kolonisatörer, challengerdjupet och pillesnoppen.
”Den lodande människan är den sökande människan.” Författaren filosoferar fint kring människans kunskapstörst och nyfikenhet. I avsnitten om dylikt trivs jag som fisken i vattnet. Han menar att människan ”i en alltigenom upptäckt, erövrad och upplyst värld förlorar något av sin mening och sitt syfte.” Människan vill undersöka, mäta och utveckla, finna något som kan ge själva existensen substans och mening. Men i takt med människans kartläggningar och erövringar avlägsnar hon sig från den evolutionära ordningen och framstår alltmer som en defekt, en störning.
Jag tyckte mycket om Ålevangeliet och kanske är det mina höga förväntningar som gör att jag inte nappar på Den lodande människan. Jag önskar mig mer filosofi och författarens egen röst och mindre fakta om västerländska mäns upptäckter. Män sjunger, män reser, män kolonialiserar, män jagar valar, män letar växter och män samlar fossiler. Det var nästan så att jag tänkte döma ut den här boken som gammaldags i hur den centrerar hjältelika och skurkaktiga, våghalsiga, maktgalna och egensinniga vita män. Men en slav fick visst vara med. Kvinnliga domäner lämnas dock därhän. Som lök på laxen råder här ett snoppfokus. Det är långa och det är tjocka penisar, det är den första penisen och det är penisar i L-form, det är Robert Dick och Moby Dick och det är tvåtusen liten sperma i ett valhuvud.
”Vi upptäcker något, vi erövrar det och vi förgör det.” Skriver Patrik Svensson. Men jag varken vill vara eller är inkluderad i hans ”vi” vad det verkar. Det tycks vara män (inte människor) han tänker på om natten. Men sen i den näst sista essän handlar det om vetenskapskvinnan och författaren Rachel Carson. Hon är en av dem som la grunden för det vi kallar ekologi när hon såg att naturen rättfärdigar sig själv oavsett vad det innebär för människan. Så inte kan man kalla det här en mansbok inte, i så fall bara till 80%.
Navigare necesse est. Att segla är nödvändig. På havets planet. Havet: den ursprungliga livmodern, alltings början och förutsättning. Som människan successivt förstör med jakt, trålning, uppvärmning, försurning och annan skit.
”så har människans nyfikna utforskande av havet lett till en rubbning av balansen vars fulla konsekvenser ingen idag kan överblicka.”
Hepp!
Senaste kommentarer