Gunnar vill inte klippa håret av Kerstin Thorvall

Det här är alltså en barnbok, med måttligt inspirerande titel men vilken läsupplevelse. Jag skulle bara börja lite för att sedan läsa den ihop med ett barn, men kunde inte lägga ifrån mig den förrän jag läst till slutet. Här tycker jag Thorvall överträffar sig själv och smäller huvudet rätt på spiken. Hon använder sin egen erfarenhet av utanförskap och att ”vara omöjlig” för att skapa karaktären Bertil. Åh Bertil! Han är barnet som vi alla träffat, som inte blir bjuden på kalas och som är utan vänner. Man förstår att hen inte har det bra, men man vet inte riktigt vad som är fel. Man tycker synd om hen men är samtidigt glad att det inte är man själv som är utanför. Och vad kan man egentligen göra åt detta? VAD KAN MAN GÖRA? Man kan tvinga barnen att vara med hen, man kan vädja till deras empati om att inte låta någon vara ensam, man kan ha möten med föräldrarna med mera. Men kan man göra barnet till en i gruppen, det är frågan?

Sen det med ”skivan”. Hur man chansar och gör sig sårbar när man bjuder till fest. Som barn framförallt. Jag minns min egen rädsla i kombination med suget efter att ha kalas. Och så håret då. Hur vuxna lägger sig i ens frisyr och hur ovant det känns att vara nyklippt. Det finns mer här att förundras över, hur realistiskt och lätt hon beskriver syskonbråken och osämjan kring matbordet. Som läsare känner jag mig förankrad och mer normal efter en omgång med Thorvall. Hennes ord liksom ledstänger att hålla i. Det här är definitivt en av de bästa barnböcker jag läst, just nu känns det som att det är den bästa.

Kommentera