Jag brukar beskriva och tagga en bok som humoristisk om det är författarens intention och om jag skrattar minst en gång. Men efter att ha läst D e kroniskt krävs kalibrering, humoristisk litteratur får en ny innebörd. Jag visste inte att böcker kunde vara så här roliga. Författaren ställer mörkret på scenen för läsaren att sardoniskt skratta åt. När jag inte småskrattar gapskrattar jag alltså åt… eh döden. För det är temat här. Att det var möjligt? Förmodligen bara CRFN – Sveriges roligaste geni, som kan förpacka existentiell skit så snillrikt.

”…en kort kvinna med långt brunt hår, men med fem centimeter vita hårstrån, likt ett påskägg ombundet med en präktig rosett, en sån som Madicken hade i håret, fast runt skallen, som hos en påssjuk, en käklinje som horisonten över havet en disig dag, finns det en horisont? – ett öga där ett blodkärl löpte, en röst som en tjäders…”

Så beskriver hon sig själv, Anne. Anne är fyrtio och har ångest, latinamerikanskt ursprung och två döttrar. Hon är författare, gift och har två bröder varav en är död. Ni fattar, författaren har typ skrivit om sig själv, fast i en parallell värld. Det är modigt att dikta fram en protagonist så lik en själv, och det är väl därför det blir enormt bra. Nu tänker jag dock tvinga mig att släppa huruvida Annes liv överensstämmer med CRFNs och låta texten tala i egen rätt. Det gör den nämligen med bravur.

”Som gravid var jag skyldig samhället en ursäkt då jag successivt hade slutat bidra till det. Jag konsumerade varken upplevelser eller varor.” […] Innan hade jag dragit mitt strå till stacken med att lysa upp ett rum, le åt en busschaufför, göra några gubbar kåta.”

Anne är förmodligen inte helt enkel att gilla, svårast är det nog för henne själv. Jag började älska henne i samma stund som hon etiketterar sjukgymnasten hora. (Jag är sjukgymnast.) ”’Hur mycket väger du’, frågade sjukgymnasten utan att låtsas om att hon var en gränslös hora. Hon stod bredbent i marinblå byxor och piké.” Anne berättar för oss allt vad människan är (därför används ordet äckligt ofta). Hon förkroppsligar den motsägelsefulla, fåfänga och ofullkomliga människan som håller på och kämpar så mycket, mest mot den utmätta tiden.

Anne önskar sig en eltandborste för att hon vill vara en sådan som önskar sig en eltandborste, men blir förtvivlad när hon får en. Ha ha! Hon vill att hennes partner (enligt ideal) ska se hennes riktiga jag och inte stirra sig blind på banala jävla önskelistor. Den kroniska smärtan är sorgen som Anne gömt undan men som tvingar sig till ett uttryck. Hon lever i en verklighet som göder smärtan. Ett samhälle som vägrar benämna mörkret rår heller inte på att bekämpa det.

”Tyvärr, eller vad man ska säga, så styrs inte livet av individen. Livet styrs av tiden (kronos). För enkelhetens skull kan vi kalla tiden döden.”

Det är en fragmentarisk, brutal och underhållande skrift som man läser och njuter av för dess egen skull. Inte för att komma fram till slutet, inte för att få reda på egentligen någonting. Man vet redan vad det rör sig om; vi lever nu sen är vi döda. Det finns en liten handling som börjar med att Anne söker vård för sin kroniska smärta. Men mestadels består boken av korta essäliknande avsnitt, inre monologer som avhandlar minnen från ungdomen som flytt, analyser av vår samtid, vad det är att vara människa och varför det gör ont. Det här är finaste litteratur, det är hantverk och kunnande det vill säga konst. Det är relevant, för Sverige i tiden, originellt, imponerande och fascinerande, det väcker tankar och känslor och det vidgar min värld.

Språket är dynamiskt, ofta intelligent och intellektuellt, ömsom vardagligt, ömsom fult. Prosan är präglad av realism, regelbrott, engelska ord och talspråk. Med en imponerande fingertoppskänsla lyckas hon utstråla både kaxighet och ödmjukhet. Hon håller modaliteten nere och komplexiteten uppe bland annat genom att skriva påståenden men avsluta med frågetecken. ”Mögel har en höstlig kvalitet?” ”Uttalandet av viljan var en motståndshandling?” Hon är som en mix av Ottessa Moshfegh och Michel Houellebecq med sin svarta humor och skarpa blick för samtidens detaljer som bottnar i maktstrukturer kopplade till ras, klass och kön. Alla tre går i samma koppel av existentiell filosofi. CRFN förenklar ingenting vilket gör att saker är på fler sätt samtidigt och ofta med ett visst mått av oklarhet.

”Hon var en öppen spis i andra människors liv, men en öppen spis är inte till för sig själv. Den är till någons tjänst. Jag vill inte att det skulle vara så. Men det var så. Det fick mig att vilja dö. Eftersom det inte var socialt accepterat med självmord hade jag utvecklat kronisk smärta utan egentlig orsak som det stod i mina journaler. Så extremt typiskt tjejer.”

Jag har tidigare – högst mediokert förstår jag nu – resonerat kring fyrtioårskrisen, här och här. I D e kroniskt reder CRFN ut och försvarar begreppet. Problemet tycks ligga i att först är man ung med en verklighet att förhålla sig till, som ska bli bättre sen. Man är någon form av idealist, vissa lyckliga nog att hoppas, man tror på en framtid som skiljer sig stort från föräldrarnas leverne. Att man går på en utstakad väg mot sitt eget mediokra livsöde, fattar man inte. Förrän man blir fyrtio. ”Som om livet när jag blint skapade det själv, blev en likadan version av det jag redan visste.” Nu inser man att man själv är en sådan människa som äcklat en. Man är trött, tråkig, fet, ful och ointressant, man är sin mamma, tyngd under ansvar för andra. Som ung lever man i en lögn som man i medelåldern genomskådar. Det är nu för sent för något annat, och för sent för att skylla på andra. Man inser att ens egen vilja kunde haft betydelse om man förstått att uttala den. Dessutom eftersom Anne är kvinna förlorar hon sin funktion som erotiskt subjekt och objekt. Den kvinnliga kroppens förfall tar inte sällan stora kliv framåt i på grund av graviditet. Man fattar att döden inte är något som ännu ska hända, utan att den händer nu hela tiden.

”Vi var så stora att vi kunde beställa öl och så mycket barn att inte bli deprimerade av det.”

Jag tror att CRFN kan vara min generations röst. Hon beskriver åttiotalisterna som världsfrånvända, vi är summan av dekadens. Vi blev unga i en tid då bortförhandlandet av kärlek höll på för fullt. Beroende och känslor skrämmer oss. Vi har inget minne av krig. ”Våra föräldrar är livsförkastande boomers som ägde världen. Inget berörde oss. Vi behövde inget. Vi hade ingen fantasi att förstå lidande, varken bakåt eller framåt.” Vi skapade oss en framtid utan botten. Vi är passiva, saknar doktrin, suger på att säga vad vi vill. Vi pratar om att vi behöver köpa saker, skilja oss, starta företag, resa etcetera. Att vilja något är att ta en risk och en form av ansvar. Vi lever i en porrskadad, ytlig, rasistisk, patriarkal och klassindelad värld. Botox är en väg bort. Vi sätter upp konvexa bänkar så att hemlösa tippar av. Vi har teknik så att vi kan välja att behålla eller abortera foster med downs syndrom. Men vi tipsar varandra gärna om alla psykologer som kan komma till undsättning. ”Psykologi är kvinnans sanning. […] Allt är ditt fel. Kroppens dysfunktion är språket för det.”

”Att gå i terapi var att sminka sig jättelänge.”

”Ingen hade hållit på med kristaller och skit om det hade funnits vård för kvinnor. […] På självmord och kristall väljer man kristall. […] När SSRI:n inte hjälper den här vändan heller är steget försvinnande litet från att rådfråga kaffesump på frågan som är kan det här vara livet.”

Jag ska försöka hejda mig nu, men vill bara avslutningsvis lyfta hur smart hon skriver om aerobics som en förberedelse för något annat och inte en sport i egen rätt. Aerobics handlar om att rusta inför kärlek, i den finns ett löfte om framtiden. Den här boken är värd att läsa bara för hur hon sågar Amelie från Montmartre. Och sist men icke minst. Hon skriver om SEX OCH BRÖSTMJÖLK I SAMMA SITUATION. Äntligen! Har länge stört mig på dess frånvaro, lever vi i ett porrsamhälle eller inte liksom? Vredens druvor bjöd på del ett för snart ett sekel sedan. Först nu kom del två.

Ge nu den här extremrealistiska satiren en chans, eller två. Rörig ordsallad säger någon (snälla läs i alla fall avsnitt 99 och 118 och 142 innan ni ger upp). Det är möjligt, men uppfyller ändå mitt maxantal av fem stjärnor flera gånger om. Det här är en bok att köpa, läsa, stryka under i och läsa igen. Det här är ett konstverk. Jag ska fanimig rama in den.