Jag tycker om den här vackra titeln som insinuerar misslyckad frösådd som i barnlöshet, sår som blöder samt spår som gränsdragningar i snön. Folk som sår i snö handlar om det samiska folket och de sår som åsamkats dem vilka också lämnat spår till efterföljande generationer.
När en författare har ett viktigt budskap och är angelägen om att lära läsaren någonting kastar agendan inte sällan skuggor över prosan. Detta menar jag är fallet med exempelvis Ann-Helén Laestadius Straff. Jag tycker Tina Harnesk i sin debutroman lyckas bättre och visar större tilltro till läsaren.
Det börjar med att hon som ska komma att bli vår starkaste protagonist får en cancerdiagnos. Hon är 85 år, heter Máriddja och är tuffare än tåget. Inte minst är hon rolig. Jag, och vad det verkar många med mig, älskar att Harnesk väljer att berätta om sina samer i en komisk kontext.
Tyvärr är det inte min humor. Jag drar lite på munnen första gången Máriddja samtalar med Sire (Siri) i ”telefonapparatmaskinen”, men sen blir det tjatigt. Det kan i och för sig bero på att jag redan tidigt ledsnar på det pråliga språket som är tungt överlastat med liknelser.
Senaste kommentarer