Vägskäl av Jonathan Franzen

I 70-talets Chicago i ett USA präglat av krig, möter vi fyrabarnsfamiljen Hildebrandts (med svenska rötter precis som författaren). Den som vill kan följa dem i tre fristående romaner, jag tror jag nöjer mig med den här första.

Det här är en familjeroman av mastodonta mått (640 stora sidor) som behandlar kruxet med relationer, mänsklig psykologi, makthierarkier, religiösa, existentiella och moraliska spörsmål. Huvudrollerna innehas av föräldrarna och de tre äldsta barnen som omväxlande håller låda i egna kapitel. Pappa Russ är en gubbsjuk pastor som bland annat engagerar sig för ursprungsfolket Navajo. Överviktiga mamma Marion hemlighåller delar av sin historia och hamnar i kris. Den förstfödda Clem inser med hjälp av sin tjej att det är orättvist att han på grund av studier slipper delta i kriget mot Vietnam. Becky 17 år är den snygga och populära, hon får ensam ett arv av en moster och Perry 15 år är ett depraverat supersnille som knarkar.

Ämnesvalen får fullt betyg och jag älskar familjeromaner lika mycket som Jonathan Franzen som helt säkert tagit inspiration av Dostojevskij och Bröderna Karamazov. Författaren verkar tycka att hur människor fungerar och varför vi är som vi är, våra rädslor och hemligheter, affektioner och tankar är tillräckligt spännande. Han lägger inte in några orealistiska spänningsmoment utan hänger sig fullt ut att grotta in sig i det realistiskt mänskliga. Jag borde tycka väldigt mycket om Vägskäl, men det gör jag tyvärr inte.

Jag saknar gestaltning, det är en herrans massa ord som hela tiden säger hur det är. Det märks att Franzen har många kloka och intressanta uppslag men jag upplever att han saknar den där rätt knycken som författare. Inte minst när det kommer till att skriva om kvinnor. Till stor del är vardagliga maktstrukturer i fokus men jag tycker han mest upprepar epiteten ”de populära tjejerna” och ”de tuffa killarna”. Det är nästan hela tiden aningens förenklat eller övertydligt. Jag känner aldrig riktigt för någon av karaktärerna, de lever inte upp för mig.

Som bäst är han dock när han beskriver grälets praktik. När kärlek bryskt vänds ut och in och människan uppgår i överväldigande sinnesrörelse och självömkan. Jobb, vänner, grannar och partner kan vi byta men inför familjen är vi – på gott och ont – ofria, vi kan inte välja den, inte fly den. Med hjälp av Kantiansk filosofi beskriver han hur omoralisk Russ är som gör goda handlingar för sin egen skull. Franzen skriver väldigt mycket om gudstro, vilken ökar ju sämre människorna mår. Gud finns i skuld och skam och eftersom kristendomen lotsar sina anhängare att tänka i termer av gott och ont – vilket går på tvärs med mänsklig psykologi – uppstår dubbelmoral och med det ökad skam och skuld. Här proklameras moraliska pekpinnar i kristendomens namn för att sedan bryta mot dem i smyg.

Det här är den första boken jag läser av Franzen, så vad vet väl jag. Men känslan jag får av att läsa Vägskäl är att den är skriven av en person som ännu inte kommit över att han som ung var varken populär, snygg eller tuff. Jag upplever att han (likt Knausgård) både beundrar och är rädd för kvinnor och därför har svårt att inkludera oss som en del av mänskligheten. Franzens kvinnor är upptagna av stereotypt feminina grejer som utseende, vikt, uppmärksamhet från män etcetera. Det tycks inte vara välvilja eller engagemang det faller på, han titulerar sig säkerligen som feminist, det är i hantverket det brister. Jag saknar finess.

Kommentera