Samtal med Duras av Leopoldina Pallotta Della Torre

”Alla författare talar om sig själva, vare sig de vill eller inte.”

Det här är en intervjubok baserad på samtal genomförda på åttiotalet mellan en ung modig italiensk journalist och den litterära fullkomligheten inkarnerad. Först 2022 översattes den till svenska. Samtal med Duras är utmärkt bredvidläsning till hennes inte helt enkla verk (böcker, film, teater). Det pratas om barndom, moderskap, litteratur, politik, missbruk med mera. Här står sådant jag inte läst förut, det skiljer sig på många sätt helt från det förväntade och konventionella. Det är ljuvligt.

Det är vad hon säger om författandet och konsten som påverkar mig mest. Hon skildrar skrivandet som att ”sticka hål på sin inre skugga ända tills dess ursprungliga kraft sprids över hela sidan och omvandlar det som av naturen är ’inre’ till ’yttre’.” Eller egentligen är det tanken på skrivandet som är bäst menar hon och påtalar också att det bara är galningar som skriver fullt ut. Litteraturens uppgift är att riskera något och ge form åt det förbjudna, det outsagda som andra känner på ett formlöst sätt.

”Stora andar är androgyna.” På frågan vad som skiljer manligt skrivande från kvinnligt svarar hon:

”Det finns en intim och naturlig koppling som i alla tider förbundit kvinnan med tystnad och alltså med självkännedom och lyhördhet för sig själv. Detta leder hennes skrivande till en äkthet som saknas i manligt skrivande, vars struktur i alltför hög grad refererar till ideologiska och teoretiska kunskaper.”

Hennes verk kännetecknas av hav och hetta, begär och passion, luckor och ojämnheter. Det som intresserar henne är det som uppstår i sprickorna, ”de tomrum omöjliga att fylla som uppstår mellan ord och handling, sådant som finns kvar mellan det som sägs och det man förtiger.” Hon försöker framställa sin personer som människor är det vill säga: ”bara ett simpelt knippe av frikopplade drifter”.

Hon betackar sig för konst som bygger på tendenser och ideologier. Undervisande konst är falsk samt att den förpassar konsumenten ”till en roll som passiv mottagare – till underkastelse skulle jag säga”.

Hon var, liksom jag varit det sista året, en nattläsare. Jag har själv inte tänkt på det men när hon beskriver hur ”dunklet, mörkret omkring en förstärker passionen mellan boken och en själv” och hur ”dagsljuset förtar intensiteten” instämmer jag.

Eftersom jag är renons på fransk film och teater säger alla namn på personer och titlar mig föga. Men det gör inget för Duras ord lyfter och dansar och jag vill inte att boken ska ta slut.