Senseis portfölj av Hiromi Kawakami

Som värmande misosoppa en kall dag är den här kontemplativa skildringen om två ensamma människors förening. Det är den 38-åriga kontorsarbetande Tsukiko och hennes före detta lärare, trettio år äldre, Sensei (magister). Det är han med portföljen.

Hiromi Kawakami skapar en märkvärdig, apollinisk dionysisk stämning vilket borde vara en paradox men icke. Våra huvudpersoner äter och dricker alkohol nästan hela tiden, vilket tjusar mig på ett sätt jag inte upplevt sedan jag läste Bröd och mjölk. Tydligen älskar jag att läsa om folk som äter och dricker. Eller så beror det på att den lågmälda, minimalistiska prosan utgör ett rum för mig, att bara njuta och vila i tillsammans med de ordkarga japanerna. Senseis portfölj är precis lagom vardagsmystisk och håller balansen mellan njutning i ögonblicket och längtan efter fortsättningen. Det är en stor förlust när den är slut.

Det är glest mellan meningarna, mycket lämnas osagt och det händer just inte mycket. Karaktärerna är statiska, de sitter på olika ställen och dricker, äter och pratar. Deras relation utvecklas sakta å så sakta. Det är det som är skönt. Istället för pinsamma sexskildringar läser vi här om inmundigandet av edamamebönor, hackad rå tonfisk, flygfisk, färsk potatis, olika sorters tofu och sake. Kall sake, varm sake, ljummen sake. Det är epifaniskt.

Men hur behagligt den här prosa än flyter fram så finns här mäktiga underströmmar. Tsukiko och Sensei är två ensamma alkoholister som inte kan prata med varandra utan att vara berusade och knappt ens då. Livet har inte blivit som de tänkt sig, men maten och drycken finns alltid där som en källa till glädje och lust. Karolina Ramqvist skriver att mat är ett sätt att hantera allt vad det innebär att finnas till. Och hennes frågeställning om matälskare egentligen är övergivna barn, kanske tangerar Kawakamis. Det verkar som att Tsukiko känner sig trygg i barnets position, i förhållande till den äldre läraren. Hon lockas inte av att ha ett traditionellt förhållande med man och barn. På liknande sätt tycks Sensei låst i sin identitet som magister trots att han slutat arbeta. Han går ingenstans utan rekvisitan som fullbordar rollen; portföljen. Författaren gestaltar hur kärlek inte bara är en utåtriktad företeelse utan också en introvert kraft som stärker individens självbild och får den att landa i hemtam form.

Livet är tomt och förgängligt och premissen är att vi själva måste försöka fylla det med mening. Jättesvår och uttröttande uppgift ju! Människan är i alla fall alla gånger bättre tillsammans, hellre dricka sake tillsammans än grönt te ensam. I de här två udda, smått anlupna individerna väcks något upp som de nog båda trodde var dött. Det är verkligen inte perfekt och inte tal om himlastormande lycka, men det är tillräckligt bra just nu. Och det är ju allt vi har. Nu.