1950 kom nobelprisade Doris Lessing med sin debutroman Gräset sjunger. Den utspelar sig tio år tidigare i den brittiska kolonin Sydrhodesia, (nuvarande Zimbabwe). Författaren växte upp i Sydrhodesia medan hennes pappa odlade majs med målet att bli förmögen (vilket inte lyckades).
När jag läser om Doris Lessing intressanta bakgrund står det klart att hennes debutroman på flera sätt speglar hennes erfarenheter, inte minst i protagonisten Mary. Hon är en intelligent och självständig kvinna som när hon flyttat från sitt fattiga barndomshem bor tillsammans med andra unga kvinnor i stan. Hon har stort socialt umgänge, försörjer sig själv, går på bio och trivs med livet. En i allra högsta grad kapabel kvinna. Men hon är inte ”giftasmaterial”, hon är varken vän eller moderlig. Hon gifter sig ändå mer eller mindre motvilligt (för vad är egentligen fri vilja?) med Dick Turner. Han är en snäll och passionerad farmare som behandlar jorden väl men lyckas sämre med förtjänsten. Han är kort och gott fattig.
Jag älskar dessa karaktärer som utan förenklingar eller klyschor lyfter den mänskliga komplexiteten och de tvingande könsrollerna. För med gamla traditionella mått mätt är Mary den som lämpar sig för att ansvara för försörjningen och Dick den barnkära. Mary är den aggressiva rasisten och Dick lugn och naiv. Att inte uppfylla de normerande kraven leder till självhat och psykisk ohälsa. Och som det så ofta tycks bli, är Mary helt plötsligt precis som sin föraktade mor.
Förutom den omställningen som äktenskapet innebär tvingas nu Mary förhålla sig till ”infödingarna” som arbetar för Dick. Det här är till väldigt stor del en roman som tar itu med kolonialismen. (Lessing fick inreseförbud i Sydafrika efter publiceringen.) Den brittiska kolonin huserade vita rika, vita fattiga och svarta. Det finns en regel om att vita ska hålla ihop mot de svarta och att något som ”vita fattiga” (makarna Turner) inte finns. De svarta, som enligt lag är fria behandlas mer eller mindre fortfarande som slavar. Lessing punkterar den så kallade postkolonialismen.
Författaren lägger korten på bordet redan från början. Vi får inledningsvis veta att Mary mördas. Sen berättas resten av diegesen i analeps om vad som lett fram till Marys död.
”När en vit man av en händelse ser en infödd i ögonen och märker att denne är en mänsklig varelse (den viktigaste regeln är att inte märka det) känner han sig skyldig, förnekar skuldkänslan och förvandlar den till ett vredesutbrott. Han tar till piskan.”
Det här är en otroligt välskriven och fint gestaltad roman om hur jordbrukets kapitalisering försvårar för småbönder, om postkoloniala raslagars bristande funktion och om hur könsroller plågar människor. Jag är gripen från första till sista sidan.
Senaste kommentarer