Varför mår vi så dåligt när allt är så bra? Frågar sig psykiatern och författaren Christian Rück, och inte bara han förresten. Det är väl närmast en hjärtefråga i vår tid när över en miljon svenskar äter antidepressiv medicin. Att den psykiska ohälsan ökar tycks vara en konventionell uppfattning. Enligt forskning stämmer detta när det kommer till unga tjejer, men i övrigt är det antal diagnoser som ökar, för att gränsen mellan friskt och sjukt har förflyttats.
Jag har längtat efter att få läsa något skriven av en sakkunnig om synen på psykisk hälsa och hur diagnostiseringen förändrats över tid. Here it is! Rück går igenom utbrändhet och stress, diagnosers syfte, autism och vad som avses med psykisk ohälsa/sjukdom. Han jämför med våra förfäders livsvillkor och lyfter på så sätt hur orimligt det är att dra slutsatsen att vi mår sämre för att fler människor har diagnoser och/eller medicineras.
Det mesta av vad som står i den här boken kände jag igen sedan tidigare men jag uppskattar läsningen inte minst för den väl avvägda svårighetsgraden, den hjärtlig tonen och det bifokala synsättet. Sen måste jag nämna det ursnygga omslaget av Lotta Külhorn. Wow!
Det jag uppskattar mest är när Rück diskuterar psykisk hälsa i förhållande till det svenska samhällets normer. Dels gällande utmattningssyndrom, som har hög status då det betyder att man är en person jobbar hårt och prioriterar prestationer. En utmattad medborgare är en duktig medborgare. Dels när han exemplifierar hur den privata vårdsektorn gör att diagnoserna skjuter i höjden med hjälp av att byta ut neuropsykiatriska diagnoser (add/adhd/autism) mot schizofreni.
”Föreställ dig att det finns en särskild utredning för schizofreni som sjukvården får särskild ersättning för att göra. Psykiatriska kliniker får dessutom specialvillkor i sina avtal som anger att minst ett visst antal sådana utredningar måste utföras, annars leder det till ekonomisk bestraffning med minskade anslag. Föreställ dig också att psykologer som gör dessa utredningar kan ta särskilda uppdrag privat med tre gånger så hög lön som när de jobbar på psykosmottagningen där schizofreni behandlas. Det startas företag som uteslutande gör utredningar dit du kan komma och ta reda på om du har schizofreni. Ingen remiss behövs. Psykosmottagningen där de med schizofreni får sin behandling har allt svårare att behålla personal då utredningsföretagen kan locka med bättre villkor, tack vare den särskilda ersättningen. Och allt detta skulle bara gälla schizofreni, inte svår depression eller bipolär sjukdom. Kan detta påverka hur ofta diagnosen schizofreni ställs?”
Rück proklamerar med vetenskapligt stöd (och källhänvisningar givetvis) att varken den ”svenska ensamheten”, ökad skärmtid eller dålig kost kan ge svar på den inledande frågan. (Minskad fysisk aktivitet kanske?) Däremot att vi lever i en ”avförtrollad tid” det vill säga i en sekulariserad och individualiserad kultur. Vi har ett tekniskt och rationellt förhållningssätt till världen och oss själva. Många av de känslor som religionen tog hand om tidigare har blivit hemlösa idag. Anledningen att vi är inte nöjda är för att vi jämför oss med varandra.
”de stigande förväntningarnas missnöje” som Tage Erlander sa och syftade på att när man får det bättre ökar ens förväntningar.
Det skulle se annorlunda ut om vi jämförde oss med våra förfäder. Med hjälp av acceptans (ACT) kan vi lära oss att svåra känslor och lidande är en del av det friska livet. Ju fler som söker vård för normalt lidande ju mindre av vårdens begränsade resurser kan gå till de som är allvarligt sjuka.
Jag har själv blivit rådd av mer eller mindre välmenande vänner och bekanta att jag borde söka hjälp när jag varit ur humör. En gång föll jag till föga och träffade en psykolog. Som sa att jag kommit dit i ogjort ärende. Med risk för att ge David Ebenhard vatten på sin kvarn, instämmer jag i att vi borde nog påminna varandra om att det är normalt att vara låg och ledsen i perioder, istället för att råda om att ”söka hjälp” i första hand.
Senaste kommentarer