”Vid tålamodets yttersta gräns tar himlen vid.”
Munyal (som det heter på fulfulde), tålamod är den röda tråden i denna eländestriptyk. Tre kvinnor uppmanas i varsitt avsnitt att med tålamod uthärda tvångsgifte in i ett polygamt och patriarkalt äktenskap där misshandel och våldtäkter är vardag. Det finns porr, Viagra, smycken, droger och inflytelserika farbröder men ingen jämställdhet, inget samtycke, inte mänskliga rättigheter. ”Våldtäkt existerar inte inom äktenskapet.” (I Sverige brottsligt sedan 1984).
”Tålamod är en konstform som kräver tålamod att lära sig.”
Djaïli Amadou Amal, från Kamerun – som också arbetar med kvinnorörelsen Femmes du Sahel – vägrar tålamod i den här rasande stridsskriften. Hon är feminist, aktivist, delar ursprung och kanske också vissa av protagonisternas erfarenheter.
”Tålamodet är ett träd vars rötter är bittra men frukten är söt.”
Kvinnohatet är explicit och brutalt, även kvinnor emellan. ”För en kvinna finns ingen värre fiende än en annan kvinna!” Att läsa Tålamod är fruktansvärt plågsamt. Den enda ljusglimt som finns är ordet. Att få ta del av dessa förtryckta fulanikvinnors inre monologer är en ynnest.
”Med tålamod kan man koka en sten.”
Skulle behöva läsa om SCUM-manifestet nu, för att kanske kunna återfå jämvikten.
Senaste kommentarer