mar 22 2021

En uppblåst liten fittas memoarer av Aase Berg

Det här är en sort fiktiva memoarer och feministiskt manifest i ett. Ett ironisk svar på ”stora mäns” levnadsminnen. Feminismen är i sin rakaste form, sådan den ofta uppfattas som provocerande. Sylvass och medveten om strukturer (inklusive klass), utan att vara tvungen att försvara kvinnliga individer och deras beteenden. Om titeln skriver hon ”Ja, uppblåst liten fitta är ett skällsord som ofta används av en särskild individ i Svenska Akademien när han vill förringa intelligenta kvinnor.”

Författaren Aase Berg skriver fram protagonisten Aase Bergs memoarer med multipel blick. Berättartekniken tar plats i texten på ett sätt som jag gillar. Protagonisten är kungsörnen som ser sig själv med fågelperspektiv. När hon syftar på huvudpersonen växlar hon mellan ”hon” och ”jag”, ingen av dessa (eller båda) är dock Aase Berg själv. I en intervju sa hon att händelserna i boken inte är sanna, men att känslorna är det.

Det första som möter läsaren, när hen slår upp boken, är en bild där Aase Berg står vid ett gigantiskt svart as till monstertruck på vars registreringsskylt det står AASE. Ska man skratta eller bli förbannad? Vem ÄR denna människa, tänker man. Det är det man inte vet, inte Aase Berg heller. Jag väljer att skratta.

Romanen är utlämnande utan att kladda. Det är litterärt utan att kännas krystat. Det är djupt men också humoristiskt. Referenserna är många och slående och väl avvägda. Det är komplext och tankeväckande utan att vara obegripligt. Tonen är bitsk och skarp utan att vara lamenterande.

Moderskapet
”Hon är en usel morsa, eller en utmärkt morsa i en usel värld.” ”När en mamma beter sig som en pappa brakar allt.” ”Hon ska när hon går in i ett rum omedelbart börja amma alla i rummet.” Det låter överdrivet. Men det är det inte. Oj vad kvinnor ammar i sina dagar. Det är enda sättet att få vara med. Om hon inte ammar, vallar, berömmer, frågar, lockar, pockar och tar ansvar för att mötet ska bli trevligt, blir det inget möte alls. Då är hon inte intressant.

En tråd jag uppskattar mycket är problemet med modern som inte kan släppa sina barn fria. Symbiosen mellan mor och barn måste omvandlas till tillit. Hon liknar förhållandet där barn och moder klänger på varandra, för klängiga barn bli följden av en klängig mor, vid drogberoende (som kräver avtändning) och sublimerad incest. Att mödrar klänger sig fast vid sina barn har sin förklaring att det kanske är det enda området en kvinna har möjlighet till makt.

Via den fiktiva sonen Björk parerar Aase Berg för epitetet inte alla män. Hon duckar för kritiken på förhand. Den oberäkneliga mannen som plötsligt kan bli våldsam gestaltas i katten Morris. Bokens barnkaraktärerna klargör hur kaputt vårt samhälle är. Det är omöjligt att uppfostra barn ”genusmedvetet” eftersom dessa barn blir omöjliga. Aase frågar sig ”Hur kan det vara ett misstag att göra sina barn starka och fria?”

”De enda kvinnor som klarar sig, om än till ett högt pris, är de som lägger sig platt, som smyger längs väggarna och anpassar sig helhjärtat efter beklämmande tjej- och kvinnoroller.”

Möjligen har vi tagit oss ur den lilla buren men utanför den finns voljärens galler, flätade av skam. Berg skriver om hur våldtäkt och dess kultur är en del av den skadliga hederskulturen. ”Och rädslan för våldtäkt är lika desarmerande som en reell våldtäkt, bara mer lågintensivt.” ”Våldtäkten är en metod för marknadsföring av skräck och bibehållandet av heder…” Hon avråder uppmaningar ”våldtäkten är INTE ditt fel”, och ”du ska INTE skämmas”, eftersom dessa uttalanden är kontraproduktiva. De implicerar just skam och skuld.

Aase Berg, den intellektuella ilskans förespråkare som påtalar vredens drivkraft och argumenterar mot dubbelmoralen. Hon gjorde det i Haggan och hon gör det i den här romanen. ”Hon föraktar människor som ägnar sig åt ytlig godhet, och hon bryr sig inte om att denna i grunden sunda misstänksamhet har kidnappats av iskalla högerspöken på nätet.” Hon för en hård ton mot svenskarna som inte läser annat än ”barnlitteratur av typen deckare och feelgood.” Liberalism förklarar hon som en samhällssyn blind för samband. ”Det finns inga strukturer, ingen biljardboll studsar någonsin mot en annan och ändrar sin egen och den andras riktning.” Hon är en kärleksfull misantrop. Cynisk är ordet! Hon ser människan som ett rovdjur. ”Man tager vad man haver, eller vad någon annan haver.” (Alla borde ha lika mycket.) Med genomskådande blick punkterar hon människans luftslott och hon väjer inte för sina egna.

Kungsörnen dör på grund av klimatförändringar och Aase Berg slutar imitera de megalomana hanarna. Örnen var besmittad med manlig fantasi. Inte hade den roligt heller, jobbandes dygnet runt för stilla sin rasande hunger. Hon tittar in i den döda vinkeln, frågar sig varför hon inte intresserat sig för sin mamma. Och där har vi dissociationen, igen. Dissociation är ett begrepp som jag skulle vilja påstå binder ihop romanen. En psykisk mekanism som människan tack vare sitt medvetande kan använda sig av för att avskärma sig känslomässigt, från sin kropp, från minnen eller vetenskap.

Tack Albert Bonniers Förlag!

mar 19 2021

Eufori av Elin Cullhed

Eufori är en litterär fantasi om den amerikanska författaren Sylvia Plath som skrivit den virtuosa Glaskupan. Den här romanen utspelar sig under Plaths sista levnadsår, då äktenskapet med författaren Ted Hughes kraschade, strax innan hon valde att avsluta sitt liv. När jag googlar för att få reda på hur mycket i romanen som överensstämmer med verkligheten (en hel del) inser jag till min stora fasa, att den kvinna som Hughes lämnar Plath för (Assia Wevill) också tar sitt och sin fyraåriga dotters liv.

Men nu är det inte självmord det här ska handla om. Det framgår tydligt av Cullheds disposition. Det finns många andra skäl att minnas Sylvia Plath. Hon var en skicklig konstnär men också mamma och den ekvationen verkar kroniskt svår att få ihop. Inte minst om man har manodepressiva svårigheter vilket verkade vara fallet för Plath.

Cullhed tar oss med på en känslomässig bergochdalbana via Plaths medvetandeström. Ena stunden har hon en grandios självuppfattning (eufori) för att i nästa förakta sig själv svårt. Det handlar om kärlek och äktenskap, modersrelationer, skrivande förstås och hur man ska hantera sitt jag. Det är fängslande och intressant.

Jag tycker det är modigt av Cullhed att hoppa i en så stor kostym. Hon fyller ut den, även om jag inte är helt hänförd. Jag jämför ofrivilligt med Stridsbergs Drömfakulteten om Solanas, som tillhör samma genre och som jag var helt tokig i. Cullheds prosa har hög modalitet, ibland blir det övertydligt. Det är många ord, på gränsen till babbligt stundtals. Jag förstår att språket är avsett att förmedla Plaths inre persona vilket givetvis inte hela tiden behöver, eller ens skall ha, ett högt litterärt värde. Men det drar å andra sidan ner läsupplevelsen. Stilen framstår som något anakronistisk för mig. Jag får inte ihop Plaths tankegångar med tiden (60-tal) eller att personen som skrev den fantastiska Glaskupan skulle tänka i dessa ordalag. Jag har å andra sidan inte läst Plaths brev, det har uppenbarligen Cullhed gjort. Under läsningen funderar jag på om det kanske hade varit bättre att gestalta en kvinna vilken som helst, istället för att göra anspråk på att platsa inom Plaths konturer. Eftersom man vet hur det slutar, behöver spänningen ligga i berättandet och det gör det, delvis. Med fler öppna frågor och lösa trådar, kanske jag hade blivit hänförd.

Däremot har författaren utan tvivel lyckats med att gestalta en verkligt komplex och mångbottnad kvinna. Hon ringar in patriarkala och misogyna strukturer som medför svårigheter att få ihop livet som fru, dotter, mamma och konstnär. Det tycks dessvärre aldrig bli någon anakronism.

Tack till Wahlström & Widstrand!

mar 18 2021

Hur blir det sen då? av Kerstin Thorvall

Det här är en fristående fortsättning på I stället för en pappa. Magnus bor med sin unga mamma. Hans pappa bor med en ny familj i Norrland och märks inte av på annat sätt än att han skickar 200 kr varje månad. Mammas kärlek Leffe sitter i fängelse. Magnus kompis Kenneth missbrukar thinner.

Roligare kan det ju vara, om man säger så. Det här är, som så ofta när Thorvall står som avsändare, realistiskt, tragiskt och väldigt spännande.

Boken publicerades 1972 och redan då kände Thorvall ett behov av att gå i polemik med det budskap som proklameras idag som vore det något nytt för vår tid. Den konservativa högerpolitikens förkunnelse om det ökande våldet i samhället, att måste bli ordning och reda, fler poliser och hårdare straff. Thorvall för fram sina åsikter via sin protagonist Magnus om det felaktiga i att missbrukare hamnar i fängelse istället för att få vård. Kloka reflektioner, tycker jag.

När jag läser funderar jag på frågan huruvida barn ska hjälpa till hemma. Magnus får nämligen diska, handla och laga mat ofta. Tidigare har jag bara okritiskt tänkt att det ska de väl. Åtminstone lite, så att de får en inblick i vad och hur mycket det är att göra. Som förberedelse för när de skaffar egna hem. Och visst behöver de lära sig att tvätta kläder och laga mat. Men barn ska väl framförallt leka och ha kul med kompisar, tänker jag. Med alla läxor och aktiviteter de har så finns ju inte mycket tid över. Jag kommer fram till att jag i princip är emot idén att barn ska hjälpa till med hushållssysslorna i uppfostringssyfte. I en familj med bara en vuxen kan ju syftet dock vara ett annat.

En annan tanke som slår mig under läsningen är kring det postulat vi verkar ha svårt att bli av med. Om en mamma inte räcker till för sina barn, då blir barnen utan. Att barn har två föräldrar verkar alltför ofta vara en chimär.

mar 18 2021

Ormen av Stig Dagerman

Ormen var Stig Dagermans debutroman, publicerad 1945. Han var bara 22 år när han skrev den och det är anmärkningsvärt med tanke på den psykologiska mognad och omfångsrika kunskap som texten vittnar om. Men på samma gång märks det att den är skriven av en ung författare. Den är enormt pretentiös, och ojämn. Det råder ingen tvekan om att han hade en otrolig känsliga för språket. Första halvan av boken, inordnad under avsnittet Irene, är så späckat på metaforer att hälften vore nog. Jag blir dels trött på det, dels imponerad då hans metaforer inte bara skapar bilder utan närmast gör texten somatisk. I förhållande till den överarbetade inledningen känns den återstående delen nästan som en halvmesyr. Alltså bara nästan.

Romanen är löst sammansatt. Av formen finns mer att önska, menar jag. Scenen är en svensk kasern och karaktärerna är värnpliktiga, samt några ”brallisar”. Avsnitten handlar om olika personer som vi flyktigt får bekanta oss med. Karaktärerna flyter ut i sin strävan att figurera symboler för tesen. Ormen som metafor för fruktan, går som en röd tråd från början till slut, men jag tycker ändå att helhetsintrycket blir aningen splittrat. Jag hade uppskattat om exempelvis Irene återkom i de senare avsnitten.

Han är lite hemlig Dagerman. Det är som att han försöker gömma sig bland metaforerna. Romanens distinkta sensmoral kommer dock med en förklaring avslutningsvis vilken jag upplever som överflödig. Från att lämnat många andra trådar öppna är han närmast övertydlig vad det gäller huvudbudskapet:

Spoilervarning!

”Å i en värld av idel rapande harmoniker är sönderslitenhet å förmåga till fruktan kanske det nödvändigaste av allt. Därför vill ja riva söner alla hönsnät man spikat upp kring sin fruktan, öppna entréerna för ormarna i ormgården å krossa glas i badkaren hos alla dessa som säger sej ha sökt å funnit lyckan, därför att de är en obarmhärtig sysselsättning att leta efter harmoni när de finns så många ensamma i världen. Som diktare anser ja sålunda inte att de tillhör mina plikter att lugna å bygga vågbrytare. i stället betraktar jag som min skyldighet att så långt de står i min förmåga oroa å riva ner fördämningar. Endast den som är förtrogen me sin fruktan är medveten om sitt värde, de vill säja känner inget behov av att blunda varken när han går förbi kärr eller tennisplaner.”

En diktarens fruktan är större än andras, och det är som det bör. Vi måste leva i samklang med ångesten. Hans evangelium 22 år gammal 1945, är alltså acceptansen. Acceptans som metod inom psykologin slog igenom först på 2000-talet.

Man måste ta kontexten, i vilken Dagerman författar romanen, i beaktande. Att vara verksam som militär under beredskapstiden var naturligtvis minst sagt skrämmande. Den unge Stig Dagerman var en av alla unga växte upp under krigsåren och tvingades in i militären. Att lägga fram fruktan i ljuset, istället för att tränga undan och inte låtsas om den, är också att ta krig på allvar och ett sätt att försöka undvika det.

Tragiskt nog blev denne mästare av feelbad inte mer än 31 år gammal. Efter återkommande depressioner och flera självmordsförsök gasade han ihjäl sig, 1954.

mar 17 2021

Ett kort uppehåll av Göran Rosenberg

Jag har antagit en ny utmaning tillsammans med Mösstanten och Kicki att läsa alla böcker som vunnit Augustpriset i kategorin skönlitteratur. Det är 32 böcker som utgivits mellan 1989 och 2021. För mig innebär det att 16 böcker återstår att läsa (se lista nedan). Jag började utmaningen med att lyssna på Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz författad och uppläst av Göran Rosenberg.

Göran Rosenberg är son till David Rozenberg, född som jude i Polen 1922(23?). Han genomlever andra världskriget som fånge i Auschwitz och kommer 1947 till Södertälje tågstation (som omslaget visar). Via Rosenbergs penna följer vi pappans liv fram till 1960 då han dör och lämnar sin 12-årige son efter sig. Med bifokal blick pusslar författaren ihop ett porträtt av mannen som är hans far och överlevare, med hjälp av minnesskärvor, bilder, brev och tidningsurklipp. Bokens jag är författaren som riktar sig till ett du, pappan. Detta grepp lämpar sig väl för berättelsen som till stora delar av uppenbara skäl håller en distans till protagonisten. En stor del av handlingen kretsar kring ”torra” (men intressanta) historiska fakta om andra världskriget men också om Sveriges arkitektur, industrialiseringens spirande, barnträdgårdarnas framväxt med mera. Avvägningen mellan fakta och skönlitterärt berättande är perfekt. Många fina metaforer och en lysande prosa gör den här romanen till en fantastisk läsupplevelse. Rosenbergs ton är imponerande samlad och samtidigt skarp. Trots att jag läst många ”holocaustromaner” och berättelsen om den judiska diasporan tillför den här något nytt.

En metafor som berör mig är den om sputnik som kräver en obegripligt stor utskjutningshastighet för att kunna nå ut i rymden. Denna till synes ouppnåeliga kraft krävs även av fadern för att kunna lösgöra sig från den Scaniafabrik som är och förblir hans arbetsplats under tiden i Sverige. Jag tänker på Agota Kristofs Igår och hur hon beskriver fabriksarbetet som monotont och nedbrytande. Pappan vill komma vidare, han är driftig och målmedveten, men han är ensam i en stad med en för stor lastbilsfabrik och han lider av posttraumatiskt stressyndrom.

Depression och självmord är ofta tätt sammankopplat med överlevares liv. David Rozenberg är inget undantag. Författaren diskuterar i samband med detta ett för mig nytt begrepp, ”fridöd” – att avsluta sitt liv som en akt av värdighet och inte uppgivenhet. Förklaringarna till överlevarnas sjukdomar är många och komplexa. Först är det alla dessa trauman som krig och förföljelse innebär, sen att hantera det faktum att man överlevt. Att komma till en ny plats som överlevare och omvandlingen till fortlevande. Rosenbergs pappa söker kompensation och bemöts av den grova misstänksamhet som invandrare än idag möter. Inexaktheter, skrivfel och missförstånd luskas fram med syfte att få den sökande att framstå som simultant och bedragare.

”Språkförbistring är det ord jag sätter på den osynliga vägg som reser sig mellan er och platsen. Inte en vägg mellan språk så mycket som mellan världar. Mellan den värld ni lämnat och den värld ni vill göra till er. En vägg som inget språk kan vi genomtränga. Orden finns ju där redan ghetto, dödsläger, gaskammare, förintelse, utrotning men ingen förstår vad det betyder.”

Trots den enorma tragiken framstår också klara förbättringsmöjligheter. Ett axiom som vi aldrig får tillåta oss att släppa taget om är vikten av förbindelsen mellan platsen man lämnat och den nya man kommer till. Ingen människa kan eller ska behöva assimileras på ett sätt som raderar härkomsten. Då riskerar man att aldrig hitta hem igen. Kronisk hemlöshet är outhärdligt och livsfarligt.

David Rozenberg levde sitt korta liv som överlevare i enlighet med cykelteoremet: den som inte trampar faller omkull. Att stanna är att låta skuggorna hinna ifatt.

___________________________________

De författare och verk som tilldelats Augustpriset i kategorin skönlitteratur är:

2021 – Eufori av Elin Cullhed
2020 – Samlade verk av Lydia Sandgren
2019 – Osebol av Marit Kapla
2018 – Aednan av Linnea Axelsson
2017 – De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru
2016 – De polyglotta älskarna av Lina Wolff
2015 – Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri
2014 – Liv till varje pris av Kristina Sandberg
2013 – Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek av Lena Andersson
2012 – Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz av Göran Rosenberg
2011 – Korparna av Tomas Bannerhed
2010 – Spill. En damroman av Sigrid Combüchen
2009 – De fattiga i Lodz av Steve Sem-Sandberg
2008 – Ett annat liv av Per Olov Enquist
2007 – Stundande natten av Carl-Henning Wijkmark
2006 – Svinalängorna av Susanna Alakoski
2005 – Den amerikanska flickan av Monika Fagerholm
2004 – Gregorius av Bengt Ohlsson
2003 – Skraplotter av Kerstin Ekman
2002 – Den vidunderliga kärlekens historia av Carl Johan Vallgren
2001 – Underdog av Torbjörn Flygt
2000 – Populärmusik från Vittula av Mikael Niemi
1999 – Livläkarens besök av Per Olov Enquist
1998 – Berömda män som varit i Sunne av Göran Tunström
1997 – Aprilhäxan av Majgull Axelsson
1996 – Sorgegondolen av Tomas Tranströmer
1995 – Hummelhonung av Torgny Lindgren
1994 – Synden av Björn Ranelid
1993 – Händelser vid vatten av Kerstin Ekman
1992 – Medan tiden tänker på annat av Niklas Rådström
1991 – Livets ax av Sven Delblanc
1990 – De sotarna! De sotarna! av Lars Ahlin
1989 – Tecknens rike av Cecilia Lindqvist

mar 16 2021

Nina börjar skolan av Emi Guner och Loka Kanarp

Min nioåring var förtjust i Boken om att börja skolan av Bross och därför vill hon också läsa den här. Hennes förväntningar infriades. Även den här handlar mycket om skolans praktiker som upprop, räcka upp handen, raster, bokstäver med mera. I fokus står, som titeln belyser, Nina (mitt namn) och lustigt nog har hon en kompis som heter Märta (min dotters namn). Vi kommer karaktären Nina ganska nära, och det är trevligt.

Till min stora glädje är det lite mer realism och känslor i den här berättelsen. Mamman är nedstämd efter att ha haft en dålig dag. Nina tycker att Märta är lite jobbig när hon räcker upp handen som hon var ute efter att nå taket. Funderingar på Gud, koncentrationssvårigheter och lösa tänder avhandlas. Nina delar med sig av pinsamheter som att hon fortfarande suger på tummen och att hon ibland kissar på sig.

Perfekt högläsningsbok tycker vi. Nioåringen ger den 3,5 i betyg.

mar 15 2021

Edith och Julian av Naoise Dolan

Jag måste börja med att respondera på utsagon om att den här skulle likna Sally Rooneys Normala människor. Det gör den inte, på annat sätt än att författarna och protagonisterna kommer från Irland samt att det finns ett klass- och patriarkalperspektiv. Jag tillhör inte skaran som älskade Normala människor, jag tycker den här är mycket bättre. Dolan gräver djupare, är mer realistisk och fokuserar mer på klass och politik och mindre på kärlekens praktiker.

Precis som det tjusiga omslaget insinuerar är detta ett triangeldrama. Två entiteter är omslingrade och den tredje befinner sig bredvid. Vilken tandborste som representerar vilken individ kan diskuteras. För det här är just en mångbottnad roman som uppmuntrar till diskussion om makt i förhållande till klass, kön, sexuell och nationell tillhörighet. Kärlek och språk. Jag fattar faktiskt inte hur hon lyckats få med så många intressanta aspekter utan att det känns krystat. En perfekt bokcirkelbok, tänker jag.

Dolans språk är proffsigt, finurligt och intressant, ofta komiskt. Det är svartsynt, ganska rått och tankeväckande.

Ava är vår protagonist som fokaliseras internt i första person. Hon är dels berättaren som man måste ta med en nypa salt och en karaktär som man inte automatiskt känner sympati med. Det gör hon inte heller med sig själv. Hon är 22 år gammal, kommer från Irland och bor nu i Honkong där hon arbetar som engelsklärare på en skola som bara anställer vita och där schemat är så tajt att de anställda inte hinner gå på toaletten.

”Karaktärer som inte hade några som helst tankar om klass var tråkiga. Jag kunde inte fatta att sådana människor existerande.”

Ava flyttar in till Julian. Han är lång och rik och jobbar som banktjänsteman. Han representanter den nyrika klassen med sin sexsiffriga lön. Julian är en förstklassig produkt av nyliberalismen. Han behärskar roffandets taktik, ifrågasätter inte utan tackar och tar emot. Hans vithet, kön, talang och bristande sentimentalitet gör det möjligt. Han påstår själv att han inte har några känslor. Han varken kan eller vill älska. Men han är ”snäll”.

Edith (vars namn betyder rikedom /seger) är det tredje hörnet i triangeln. Hon är jurist, kommer från en fin familj och hon är lesbisk.

När Julian skriver sms till Ava kallar han henne ”A”. Det passar bra tycker Ava då hon ser sig som ”a” (en/ett på engelska) – den minst bestämda av alla artiklar. Ava är intelligent och vänsterorienterad, cynisk och otrygg. Hon ger uttryck åt att vara sval och oberörd utåt, som att hon inte tar något på allvar. Hon tar det säkra före det osäkra när det kommer till kärlek och har uppenbara närhetsproblem. Hon vågar inte göra sig sårbar, är livrädd för att tappa ansiktet. Om hon släpper in någon kan den upptäcka vad som är fel med henne. Edith börjar plocka ner muren men frågan är om hon lyckas riva den helt.

”Jag ljög ofta för att skona andra människors känslor, eller för att de skulle gilla mig. Merparten av min rättframhets var oavsiktlig. Men jag fick större socialt kapital om jag låtsades att den var medveten.”

Här är det alltså Avas jag och inre dramatik som står i fokus. Ava är på många sätt min totala motsats men väcker också igenkänning och aha-upplevelser. I slutändan handlar det om att vara en vilsen människa. Ska man våga tro på flersamhet eller är vi i slutändan ändå alltid ensamma? Ava är vänster men attraheras av rika personer. Hon nedvärderar sig själv och sin egen betydelse och ser på sig själv i allt för stor utsträckning som offer. Därför märker hon inte när hon sårar andra.

Nu när jag sitter och skriver det här inser jag att jag skulle kunna skriva hur mycket som helst. Den här romanen är otroligt intressant. Jag hade tänkt ge den fyra i betyg, men det får bli fem. Jag skulle vilja diskutera hur omhändertagande hör ihop med kvinnlighet, att identitetsskapandet som unga människor håller på med är ett uttryck för privilegier, att om en kvinna ska göra slut med en man har hon kanske ingenstans att bo, hur förödande det kan vara om två känslofobiker lever tillsammans, den kvinnliga kroppen som kapital, hur patriarkatet hänger ihop med monogami med mera med mera…

”Han betalade min biljett så att han hade någon att prata med i businessklass. Jag sa att jag trodde folk skulle tro att jag köpt den själv och att jag skulle skämmas ihjäl. Tänk dig själv sa jag, att bli betraktad som någon som på riktigt betalar så mkt pengar för en sittplats. Julian sa att ingen någonsin skulle tro att jag hade betalat för businessklass. Jag frågade varför i helvete han sa så. Han svarade att han menade att låta lugnande.”

mar 15 2021

Pengarna av Bengt Ohlsson

Drömma om att hitta pengar har vi nog alla gjort. Men vad gör man om det bli verklighet?

Precis som för kung Midas – som önskade att allt han rörde vid skulle förvandlas till guld – kan det bli besvärligare än vad man tänkt sig när drömmen om rikedom går i uppfyllelse. Så är också fallet för vår unga protagonist Henrik. Plötsligt har han en stor hemlighet och tillvaron vänds upp och ner. Han ställs inför moraliska frågor och som alltid när man försöker hitta svar är det bra om man pratar med någon. Det finns många fina spörsmål och budskap här som författaren för fram utan att skriva ett dekret. Det tydligaste är förstås hur förmögenhet förhåller sig till lycka. Berättelsen bjuder in till diskussion.

”..han undrade om det var pengarna som hade gjort honom till en lögnare, eller om han alltid hade varit det, och att det bara var pengarna som hade fått honom att inse det.”

Henrik har en bästis, men är i övrigt ganska ensam. Endast hunden är hemma när han kommer hem från skolan. Trots att hans båda föräldrar är vad de tror, närvarande och har bra koll på honom, får de inte veta vad Henrik tänker på. Ohlsson skildrar den sorgliga gränsen mellan barn- och vuxenvärlden på ett realistiskt sätt. Hunden tillför förresten en berörande dimension i berättelsen.

Jag tycker mycket om fabeln som jag också känner igen från klassikern Pärlan av Steinbeck och den nyare Pärlfiskaren av Erlandsson. De båda är fantastiska läsupplevelser, men i Pengarna ringas kärnfrågan in mer tydligt. Den är också betydligt kortare med sina 112 sidor. Ohlsson, vars vuxenböcker jag gillat (allrahelst Gregorius), behärskar helt klart också barnboksgenren. Med adekvat språk och fokus på det inre medvetandet är det här en bok jag varmt rekommenderar till barn från kanske åtta år och uppåt.

Tack till Bonnier Carlsen.

mar 14 2021

Jag vet hur det känns av Kerstin Thorvall

Jag vet hur det känns är en kåserisamling från 1972. Thorvall skriver mestadels fogligt om barn, hattar, citronkola och Paris. Som alltid med stor sinnlighet och genomskärande blick. Det handlar också om dagar då ansiktet är som överdraget av äggvita, och det är omöjligt att skratta. När man inte står ut med andras duktighet, välkomponerade bilder av näringsriktiga frukostar och skryt om sunda motionsvanor. Hon tar, som alltid, den förfördelades parti. Hon påminner om att det finns de som inte orkar, som inte har möjlighet, som saknar förutsättningar. Litteraturen blir som en hävstång, ett sätt att vända underläge till överläge.

Thorvalls storhet ligger i att hon vågar låta bli att spela skön, duktig och smart. Hon har modet att framstå som pinsam och enkel. Många som skriver upproriskt idag gör det på ett coolt sätt. Jag tycker det är coolt att våga visa sig svag. Men kåserierna är mindre öppenhjärtiga och därför gillar jag dem inte lika mycket som hennes skönlitterära texter. Att läsa den här boken är som att titta på en plansch av henne.

mar 13 2021

Mina ryska vänner av Johanna Melén

Jolka-palki! (Jäklar också, på ryska.) Det här var läsning som fick igång mig. Jag har ett stort intresse av Ryssland och Sovjetunionen. Jag vill veta mycket men vet väldigt lite om det moderna livet i Ryssland. Jag är osäker på om jag sett en enda rysk film eller tv-serie. Tveksamt om jag läst någon samtida rysk författare heller (däremot klassisk). Tips mottages tacksamt!

Jag har i vilket fall hållit väl till godo med den svenska korrespondenten som levt delar av sitt liv i Ryssland, och som skrivit ett mycket intressant dokument i Mina ryska vänner. Det börjar 1999 då Melén studerar i Sankt Petersburg med målet att lära sig ryska och skaffa ryska vänner. Hon lyckas med båda. Genom att följa vännerna Lena, Sergej, Olga, Natasja, Vika med flera kan jag åtminstone förnimma någon slags känsla av att leva i Ryssland. Melén målar fram en bild genom att beskriva hur människor beter sig, vad de berättar, hur de klär sig och hur de luktar. Hon har också gjort intervjuer.

Ryssland är då postkommunistiskt, mittemellan det gamla och det nya. Mellan öst och väst, mellan kommunism och kapitalism. Författaren upplever ett fattigt Ryssland, med stora klasskillnader. Ibland fick medborgare lön i livsmedel, om de fick något alls. De sker två terrordåd då 1999, som landets ledning menade utfördes av talibaner tillhörande Tjetjenien. Dessa skräckinjagande upplevelser banade väg för Putin. Men redan redan då fanns misstankar om att det var den ryska säkerhetstjänsten som var skyldiga till dåden.

Här får jag lära mig om hur stort behovet var av en ny ledare då. Att Putin ansågs vara ett alternativ mittemellan sträng kommunism och fri liberalism. Den demokratiskt valda Boris Jeltsin, som ledde landet antiauktoritärt och lät omvandlingen från planekonomi till marknadsekonomi gå för snabbt, orsakade kaos för stora delar av folket. Rika oligarker och affärsmän gynnades. Jeltsin hade lyckats uppnå en förhållandevis levande demokrati, med hyfsat fria val, yttrandefrihet och frispråkig press. Men också hunger, krig och ett samhälle på randen till sammanbrott med regelbundna inflationstoppar. Priset på varor kunde variera från en dag till en annan. Putin lovade ordning och reda. Han lyckades också förbättrade ekonomin och den materiella standarden. Men han ströp demokratin.

Han satte en affärsman som opponerat sig, i fängelse. Det var slut med fri media. Under Jeltsins tid hade man kunnat se satiriska program om landets ledare. Nu blev teven något man kritiskt kunde kalla för ”zombielådan”. Ryssland gick alltmer åt den konformism som rådde under sovjettiden.

2006 försvann alternativet ”mot alla” på röstsedeln. En opposition uppmanade medborgarna att rösta på vad som helst förutom Putins parti Enade Ryssland, för att ge maktpartiet en knäpp på näsan. Alltså det vi känner igen som missnöjesröstning. Jag tänker att det går kanske inte att jämför Ryssland med Sverige. Ryssland har imperiekomplex. Många anser att Putin fått landet på fötter och gett det sin självständighet och stormaktstillhörighet tillbaka. Men ändå. Orsaken till missnöjesröstning verkar bottna i liknande problem. Saknaden av olika partier att rösta på, som står för olika saker.

Vid omval 2011 som egentligen bara hade en möjlig utgång i och med fusk, utbröt demonstrationer. Då hade många medborgare fått en stabil ekonomisk tillvaro och godtagbar materiell standard, men nöjde sig inte längre bara med det. De ville också ha en fungerande demokrati. Demonstranterna möttes med våld och bestraffningar. Efter det ändrades lagarna för att skydda Putins plats vid makten och konservativa ortodoxa värden uppvärderades. Att demonstrera blev olagligt, homosexualitet förbjöds.

2014 sker annekteringen av Ukrainska Krim, som delade ryssarna i två läger samt föranledde sanktioner. Detta isolerade det ryska folket ytterligare. (Krim kan förresten kanske liknas lite vid Gotland på det sättet att det var till Krims stränder ryssarna reste under sovjettiden.) Rubeln rasade jämför med utländska valutor och Meléns vän Olga har inte längre råd att resa.

Putin har fortfarande stöd av vissa som oroar sig för att om Putin inte kan omväljas riskerar ledningen övertas av en nationalist. Men det är ingen risk att de blir av med Putin. 2020 genomfördes en röstning som av Meléns vän liknas vid ett skådespel. Lagarna som tidigare reglerade att inte samma person skulle kunna vara president mer än åtta år i sträck, punkterades, igen, och nu kan Putin sitta kvar vid makten till 2036.

”’Vet du’, skrev hon [Olga] som kommentar till någon av alla mina frågor om den politiska utvecklingen, ’jag har en känsla av att man ser på politiken annorlunda här jämfört med i väst. Här är politiken och människornas liv mycket tätt sammanflätade. Enkla människors liv är så beroende av politiken samtidigt som politiken här är så föränderlig. Och därför har man tröttnat på att prata om den, att alls tänka på den.’ Som en slags förträngningsmekanism. I väst däremot, skrev Olga, levde människorna på i sina välordnade liv och kanske till och med hade lite långtråkigt. Då kunde det bli som ett intresse i sig att intressera sig för politiken, att analysera och reflektera, även om man egentligen inte behövde. Som en slags lyx.”

Jag får en förståelse för känslan om att vem som sitter vid makten är egalt. Den folkliga viljan saknar betydelse. Putin eller någon annan maktgalen. Vissa menar att man istället bör fokusera på vad man kan påverka, sin egen hälsa, sina närmaste, sitt hem och så vidare.

Avslutningsvis måste jag skriva något om bokens fysik också. Endast med ett avtagbart pappersband finns information om titel och författare. Lyfter man av detta band kan man inte döma om bokens innehåll förrän man öppnar den. Som en metafor för att inte låta utsidan ta fokus. Jag tolkar det som en motståndshandling till klickbetesrubriker och glansiga omslag. För att få veta något ordentligt måste man förkovra sig i innehållet, inte nöja sig med att titta på fodralet.

Tack till Natur & Kultur för recex.