Edith och Julian av Naoise Dolan

Jag måste börja med att respondera på utsagon om att den här skulle likna Sally Rooneys Normala människor. Det gör den inte, på annat sätt än att författarna och protagonisterna kommer från Irland samt att det finns ett klass- och patriarkalperspektiv. Jag tillhör inte skaran som älskade Normala människor, jag tycker den här är mycket bättre. Dolan gräver djupare, är mer realistisk och fokuserar mer på klass och politik och mindre på kärlekens praktiker.

Precis som det tjusiga omslaget insinuerar är detta ett triangeldrama. Två entiteter är omslingrade och den tredje befinner sig bredvid. Vilken tandborste som representerar vilken individ kan diskuteras. För det här är just en mångbottnad roman som uppmuntrar till diskussion om makt i förhållande till klass, kön, sexuell och nationell tillhörighet. Kärlek och språk. Jag fattar faktiskt inte hur hon lyckats få med så många intressanta aspekter utan att det känns krystat. En perfekt bokcirkelbok, tänker jag.

Dolans språk är proffsigt, finurligt och intressant, ofta komiskt. Det är svartsynt, ganska rått och tankeväckande.

Ava är vår protagonist som fokaliseras internt i första person. Hon är dels berättaren som man måste ta med en nypa salt och en karaktär som man inte automatiskt känner sympati med. Det gör hon inte heller med sig själv. Hon är 22 år gammal, kommer från Irland och bor nu i Honkong där hon arbetar som engelsklärare på en skola som bara anställer vita och där schemat är så tajt att de anställda inte hinner gå på toaletten.

”Karaktärer som inte hade några som helst tankar om klass var tråkiga. Jag kunde inte fatta att sådana människor existerande.”

Ava flyttar in till Julian. Han är lång och rik och jobbar som banktjänsteman. Han representanter den nyrika klassen med sin sexsiffriga lön. Julian är en förstklassig produkt av nyliberalismen. Han behärskar roffandets taktik, ifrågasätter inte utan tackar och tar emot. Hans vithet, kön, talang och bristande sentimentalitet gör det möjligt. Han påstår själv att han inte har några känslor. Han varken kan eller vill älska. Men han är ”snäll”.

Edith (vars namn betyder rikedom /seger) är det tredje hörnet i triangeln. Hon är jurist, kommer från en fin familj och hon är lesbisk.

När Julian skriver sms till Ava kallar han henne ”A”. Det passar bra tycker Ava då hon ser sig som ”a” (en/ett på engelska) – den minst bestämda av alla artiklar. Ava är intelligent och vänsterorienterad, cynisk och otrygg. Hon ger uttryck åt att vara sval och oberörd utåt, som att hon inte tar något på allvar. Hon tar det säkra före det osäkra när det kommer till kärlek och har uppenbara närhetsproblem. Hon vågar inte göra sig sårbar, är livrädd för att tappa ansiktet. Om hon släpper in någon kan den upptäcka vad som är fel med henne. Edith börjar plocka ner muren men frågan är om hon lyckas riva den helt.

”Jag ljög ofta för att skona andra människors känslor, eller för att de skulle gilla mig. Merparten av min rättframhets var oavsiktlig. Men jag fick större socialt kapital om jag låtsades att den var medveten.”

Här är det alltså Avas jag och inre dramatik som står i fokus. Ava är på många sätt min totala motsats men väcker också igenkänning och aha-upplevelser. I slutändan handlar det om att vara en vilsen människa. Ska man våga tro på flersamhet eller är vi i slutändan ändå alltid ensamma? Ava är vänster men attraheras av rika personer. Hon nedvärderar sig själv och sin egen betydelse och ser på sig själv i allt för stor utsträckning som offer. Därför märker hon inte när hon sårar andra.

Nu när jag sitter och skriver det här inser jag att jag skulle kunna skriva hur mycket som helst. Den här romanen är otroligt intressant. Jag hade tänkt ge den fyra i betyg, men det får bli fem. Jag skulle vilja diskutera hur omhändertagande hör ihop med kvinnlighet, att identitetsskapandet som unga människor håller på med är ett uttryck för privilegier, att om en kvinna ska göra slut med en man har hon kanske ingenstans att bo, hur förödande det kan vara om två känslofobiker lever tillsammans, den kvinnliga kroppen som kapital, hur patriarkatet hänger ihop med monogami med mera med mera…

”Han betalade min biljett så att han hade någon att prata med i businessklass. Jag sa att jag trodde folk skulle tro att jag köpt den själv och att jag skulle skämmas ihjäl. Tänk dig själv sa jag, att bli betraktad som någon som på riktigt betalar så mkt pengar för en sittplats. Julian sa att ingen någonsin skulle tro att jag hade betalat för businessklass. Jag frågade varför i helvete han sa så. Han svarade att han menade att låta lugnande.”

2 kommentarer

  1. Roligt, nu har jag hittat till dig. Den här boken får åka in i min läslista
    Mösstanten

      • Ninamars 15, 2021 kl. 1:53 e m
        Författare
      • Svara

      Det blir spännande att se vad du tycker om den.

Kommentera