Den mysiga programledaren från Philofix har debuterat med en uppväxtskildring som framförallt fokuserar hennes excentriske pappa Izzy Young. Han var någon form av kulturlegend som drev Folklore Center i New York och i Sverige. Han banade väg för superstjärnor som Bob Dylan och Patti Smith. Grandin gör nedslag i olika tider och berättar om situationer som hon erfarit med sin pappa. Tidigt in i berättelsen förstår vi att i slutet av sitt liv fick pappan alzheimers sjukdom.
Vi får följa med i en bergochdalbana som slingrar sig genom Philomène Grandins liv. Det är ofta ont om pengar men gott om kärlek. Med bravur tecknar hon bilden av den växelverkan som sker mellan far och dotter. Det är varmt och berörande. Hon hyser en enorm lojalitet mot sin pappa men lyckas undvika att romantisera. Det är svårt att låta bli att fundera på det som hon inte skriver om, mamman. Utifrån sett är Grandins barndom oroväckande otrygg och det är otroligt hoppfullt att en förälder som misslyckas på många plan ändå med kärlek och intresse kan komma en bra bit.
Jag lyssnade på boken och tyckte mycket om författarens egen inläsning.
Det här är alltså en barnbok, med måttligt inspirerande titel men vilken läsupplevelse. Jag skulle bara börja lite för att sedan läsa den ihop med ett barn, men kunde inte lägga ifrån mig den förrän jag läst till slutet. Här tycker jag Thorvall överträffar sig själv och smäller huvudet rätt på spiken. Hon använder sin egen erfarenhet av utanförskap och att ”vara omöjlig” för att skapa karaktären Bertil. Åh Bertil! Han är barnet som vi alla träffat, som inte blir bjuden på kalas och som är utan vänner. Man förstår att hen inte har det bra, men man vet inte riktigt vad som är fel. Man tycker synd om hen men är samtidigt glad att det inte är man själv som är utanför. Och vad kan man egentligen göra åt detta? VAD KAN MAN GÖRA? Man kan tvinga barnen att vara med hen, man kan vädja till deras empati om att inte låta någon vara ensam, man kan ha möten med föräldrarna med mera. Men kan man göra barnet till en i gruppen, det är frågan?
Sen det med ”skivan”. Hur man chansar och gör sig sårbar när man bjuder till fest. Som barn framförallt. Jag minns min egen rädsla i kombination med suget efter att ha kalas. Och så håret då. Hur vuxna lägger sig i ens frisyr och hur ovant det känns att vara nyklippt. Det finns mer här att förundras över, hur realistiskt och lätt hon beskriver syskonbråken och osämjan kring matbordet. Som läsare känner jag mig förankrad och mer normal efter en omgång med Thorvall. Hennes ord liksom ledstänger att hålla i. Det här är definitivt en av de bästa barnböcker jag läst, just nu känns det som att det är den bästa.
Den här romanen är kraftigt kritiserad vilket är en av anledningarna till att jag ville läsa den. Att jag stod ut ända till slutet är en bedrift jag är stolt över. (Eller nej egentligen inte. Varför kan jag inte bara sluta läsa när en bok är dålig?) Kritiken handlar om att en vit författare berättar om marginaliserade grupper. Det hjälper inte att författaren ägnat mycket tid åt research, hon har ingen egen erfarenhet av migration. Dessutom menar man att Cummins skapat rasistiska stereotyper. Härligt med mycket kritik, tänker jag som tycker diskussioner är av godo. Jag är inte rätt person att instämma i den kritiken. Jag skulle hellre vilja såga Amerikansk jord för att den helt enkelt inte är bra. Det den vinner i spänning sker genom traumapornografi. Författaren lyckas inte skapa ett språk som bär upp de känslor och stämningar som matchar vad karaktärerna erfar. Språket är överdrivet, klyschigt, motsägelsefullt med konstiga metaforer. Fel ord används, kanske översättningens fel? Det är för många ovidkommande detaljer.
”Hon hatar honom så mycket att hon kan mörda honom på hur långt håll som helst med endast önsketänkande.” (Eh nej, det kan hon inte.) ”..orden klingar som en klocka i hjärtat.” (Pling plong!) ”Hon kurar ihop sig till en liten boll på stolen och gråter tyst.” (Som en boll verkligen?) ”Deportationen av honom är makalöst löjlig.” (Kan en deportation vara löjlig?) ”Hon andas in det ändlösa regnet. Skyfallet upphör.” (Då var det inte ändlöst alltså!)
Temat med migration är intressant och jag uppskattar försöket att spegla en fruktansvärd verklighet av rasism, våld och kriminalitet som har sin grund i att Amerika byggde sin ekonomi på annekteringen av mexikanska landområden. Handlingen fokuserar Lydia och hennes son Luca vars hela familj och släktingar mördas av en knarkkartell och de tvingas fly för livet. Mot slutet visar det sig att den man som är skyldig till morden är så kär i Lydia att han förstås aldrig skulle skada henne!?!?
Luca drabbas av mutism. Det är inte alls svårt att tro att barn som utsätts för trauma lider av mutism. Men hur Cummins skriver om detta fungerar inte för mig. Mutismen går nämligen helt plötsligt över bara så där, utan att det nämns och sen tar Luca på eget initiativ ton och vågar ställa frågor till en beväpnad mördare. Hela den här berättelsen saknar realism. Jag tror inte på den och därför känner jag inget annat för karaktärerna än irritation.
Jag tycker också att romanen är mycket oklar berättartekniskt. Den allvetande berättaren är inkonsekvent. Gestaltningen lyser med sin frånvaro. Karaktärerna är stereotypa och värst är den åttaårige Luca. Han är så som man skulle önska att barn var, men aldrig är. Han tänker saker som ”det enda som betyder något är att mamma är oskadd”. Att det alltid ska vara ett så märkvärdiga barn i populära romaner. Luca är klok och modig och ansvarsfull och naturligtvis har han fotografiskt minne. Som att man inte skulle kunna känna empati med ett riktigt barn som trotsar, snorar och ljuger?
Nej nu får det vara paus från amerikanska författare.
Det här är en fristående fortsättning på Det omätbaras renässans, en av de bästa samhällskritiska böcker jag läste förra året. I Horisonten finns alltid kvar ligger fokus på det konkreta i samhället, jämfört med det höga filosofiska tonläget som i föregångaren. Här är Bornemark också tydligare politiskt och verksamhetsmässigt knuten. Hon vill ha in förundran, känslor, sinnlighet och situationskänslighet som verkar ha glömts bort till förmån för ekonomism och förpappring i vårt ratiosamhälle (ett samhälle där förnuftet och logiken är allt som räknas).
Horisonten fungerar som metafor för icke-vetande. Vi ser den, vi vet att den finns, men vi kan inte nå den. Omdöme, förundran och icke-vetande är viktiga delar av ett sunt liv och ett fungerande samhälle. Att erkänna det vi inte vet. Vara öppna med att vi hela tiden förhåller oss till att vi inte vet allt, istället för att i NPM-anda låtsas att vi kan mäta, skriva ner på papper och evidensbasera allt. (NPM står för New Public Management.)
Fundamentet i hennes förklaringsmodell kommer framförallt från Aristoteles. Som alltså för över 2000 år sedan fattade att intelligens är långt mycket mer än episteme.
Filosofi handlar delvis om att få syn på det som är självklart. Det är tydligt att Jonna Bornemark har som ambition att göra filosofi mer lättillgängligt, och det gör hon med bravur.
Tesen hon driver i första delen av boken går ut på att kritisera ratiosamhället och NPM-pedanteriet som förstör vård, skola och omsorg. Tanken med NPM är att mäta kvaliteten men eftersom exempelvis empati eller inspiration inte går att mäta är systemet tandlöst och medverkar till att slå blå dunster i våra ögon. Dessutom tar det, med sitt behov av administrativ personal, utrymme från själva kärnverksamheten. Istället borde vi höja statusen på det praktiska arbetet, lita till lärares och vårdpersonals omdömen. Tillit kan inte granskas.
Hjärnan är plastisk, världen förändras och människan likaså. Vi blir bra på det vi gör. Därför måste vi först erkänna vikten av omdömet och sedan öva upp omdömesförmågan. Sista avsnittet i boken ägnas åt konkreta råd om hur vi kan göra det. En bra poäng hon har är konstens nödvändighet.
Boken avslutas med hennes Högtidstal vid Riksmötes öppnande 2019 och då sa vår professor bland annat:
”Tro inte att allt kan mätas, kräv inte siffror för att något ska vara verkligt.”
Samlade kåserier skrivna 1967. Första halvan handlar om kvinnor, andra halvan om barn. De flesta är mycket läsvärda. De är självutlämnande och insiktsfulla, skrivna med intensiv närvaro utan prestige. Det här var en mycket fin läsupplevelse för mig. Hon är ungefär lika gammal som jag när hon skriver de här kåserierna, det kan vara anledningen till att de tilltalar mig mycket. Dessutom har hon varit etablerad författare i tio år och hon har hittat den stil som jag tycker mycket om.
Den första heter Alla mina rädslor och den skulle lika gärna kunna vara skriven idag. Rädslorna handlar om knark, krig, orättvisor, gifter i livsmedel och döden.
”Och till detta har jag min grundrädsla. Den som hela tiden ligger bakom och trycker. Den har inget ansikte, inget namn. Och för att komma undan den måste jag hela tiden odla de rädslor som jag vet namna på.”
Kerstin Thorvall bar sin känsla av att vara fel som ett smycke. Därför vågade hon skriva som det var och inte hur man önskar att det ska vara. Och hon hade förmågan att göra stor litteratur av det.
Boken om att börja skolan bjuder på precis det som titeln utlovar. Det är en saklig genomgång av pirret inför att börja ettan, vad man kan förväntas finna i skolans lokaler, hur undervisningen och rasterna går till, gymnastiklektioner, modersmål, i matsalen, luciafirandet och så vidare. Karaktärerna som fokaliseras är av olika kön, de ser olika ut och deras personligheter är olika.
Jag rekommenderar den här till barn som ska börja skolan, men även till de som redan går på mellanstadiet. Jag och min nioåring läste den och det tog tid, för hela tiden ville hon berätta om sina erfarenheter utifrån det ämne vi läste om. Fint med böcker som lockar till samtal.
Det slog mig hur otroligt lika rutinerna tydligen är skolor emellan. Det som Helena Bross skriver om är nästan på pricken likt rutinerna i mina barns skola.
Fina bilder, lättläst språk som lämpar sig väl för högläsning.
Du kanske tror att du inte är rasist? Läs den här boken!
Robin Diangelo (som är vit) försöker få oss vita att förstå att rasismen är ett djupt inbäddat historiskt system av institutionell makt som upprätthålls av vita och som vi alla socialiseras in i. Till hjälp använder hon bland annat Bourdieus begrepp habitus och könsmaktordningen som jämförelse, samt flertalet exempel att känna igen sig (eller inte känna igen sig i). Hennes ton är stringent och sträng. Hon citerar olika vältaliga experter.
”Vita människor, jag vill inte att ni ska förstå mig bättre; jag vill att ni ska förstå er själva. Er överlevnad har aldrig varit beroende av er kunskap om den vita kulturen. Faktum är att den har varit beroende av er okunskap.” /Ijeoma Oluno
Får hon som vit skriva om rasism då? Ja, såklart. Får rasifierade personer reta sig på hennes framgångar när hon skriver det som de har sagt och upplevt sedan länge? Ja, mer än gärna.
”Ras är inte rasismens far, utan dess barn.” /Ta-Nehisi Coates
”Vithet, precis som ras i övrigt, är naturligtvis en fiktion, det som i akademisk jargong brukar kallas för social konstruktion, en gemensam myt som får empirisk bäring genom sina effekter, inte genom sin essens.” /Michael Eric Dyson
Författarens diskurs grundar sig i en amerikansk kontext. Jag tänker att här i Sverige har vi samma rasistiska vithetsproblem, i det att man utser syndabockar och ställer utsatta grupper mot varandra. Sverigedemokraterna är inte ett uttryck för ökad rasism, snarare tvärtom. Framgångarna synliggör hur utbredd rasismen är i vårt avlånga land. Diangelos poäng är just att alla (vita) människor bär på rasistiska fördomar. Jag tror det var ännu värre före 2010 när sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Ju mer övriga partier tar avstånd från rasism, desto bättre går det för sverigedemokraterna. Att inte ens järnrör kan stoppa deras framfart bevisar att Diangelo har rätt. Fördelen med SD är att diskussionen om rasism har kommit upp till ytan. Vi har nu subjektiva siffror på att stora delar av vår befolkning är rasistisk. Detta leder till diskussioner om rasism, vilket är jättebra och enda sättet att få till förändring. Dessa diskussioner måste fortsätta. Risken för normalisering är överhängande och livsfarlig. Dessvärre är diskussionerna inte speciellt konstruktiva, men det kanske de kan bli så småningom.
Efter att ha erhållit undervisning av Ulrika Dahl, professor i genusvetenskap, kände jag till det som står i den här boken, men det tål givetvis att upprepas. Dock blev det lite väl många upprepningar i andra halvan.
Vi har alla fördomar, det är mänskligt och oundvikligt. Vita måste sluta vara sköra (lättkränkta) och istället erkänna fördomar, kämpa emot dem och låta bli att agera på dem. Hälsningar den ofrivilliga rasisten!
Barnbok från 1967 om två storebröder som ska ta hand om sin lillebror. En spark i sidan åt samhället som inte erbjöd barnomsorg. Barn med lågutvecklade pre-cortex är väl inte direkt lämpade att ansvara för små barn. Här kan vi läsa om vilka konsekvenser det kan få.
Kerstin Thorvall som banade väg för bekännelselitteraturen fungerade också väldigt väl som barnboksförfattare. Alltid lite för sin tid. Hon bidrog till att barnbokslitteraturen tog en ny inriktning med betoning på realism och vardagsproblem istället för moralisering och gull-i-gull.
Den här boken är inget undantag. Det är välskrivet, realistiskt och insiktsfullt. Och så är det lite kul också:
”När Gunnar var åtta år fick han en liten bror. Lars var tretton år och Lennart femton, så det var just ingen som hade tänkt sig att det skulle bli några fler barn i familjen. Men när babyn kom var det trots allt ganska festligt. Den nya brorsan var liten och ful och hade för mycket hud överallt, särskilt på händerna, men han var rar ändå.”
En verkligt stor bok, en nästintill idealisk roman skulle jag vilja påstå. Perfekt språk och gestaltning. Att det bara kan flyta på så lätt! Trots 666(!) sidor känns den alls inte lång, jag är oavbrutet trollbunden. Här behandlas de största av ämnen inbakade i en konkret diskbänksrealistisk form. Just som livet självt.
Det utspelar sig under två heta augustidygn i Norge. Vi möter ett stort antal karaktärer i olika kapitel, ett upplägg jag gillar. Jag har en försmak för att berättaren sammanfaller med protagonisten i förstapersonsperspektiv. Med ett rent och snyggt inifrånperspektiv byggs narrativet fram. Vår förståelse av huvudpersonerna berikas genom att följa de olika karaktärernas blickar på varandra. Märkvärdigt väl matchar stilen karaktären som ändras från kapitel till kapitel.
Det finns en extra nerv i den här roman, som i och för sig inte hade behövts men den stör inte heller. Några ungdomar hittas döda, det hörs konstiga ljud i skogen, djuren beter sig avvikande och en person flyr något. Det är mystiskt och högst oklart vad som händer.
När författaren häller ned sig själv i litteraturen blir läsarens uppfattningar om denne mer avhängiga. Knausgård finns säkert att hitta mellan dessa pärmar men det framträder mer subtilt eftersom karaktärerna är många och av olika kön och åldrar. Det är av godo.
Knausgård vet vad det innebär att leva ett liv med barn vilket lyckligtvis märks i texten. Barnen är inga klyschor, genier eller helt igenom underfundiga. En förälder stannar med elvispen flera gånger för att höra om det sovande småbarnet på övervåningen vaknat.
”Det var aldrig livet som var problemet, det var sättet man såg det på. I alla fall om livet var utan svält eller nöd eller våld.”
Jag älskar att läsa om hur liv förhåller sig till död. Om den tunna vägg som finns däremellan som kan upplevas oändlig. Döden sägs vara irreversibel, men vissa saker dör för oss utan att egentligen inte dö. Barnen som växer upp emepelvis. Religiösa frågeställningar och symboler duggar tätt. Det som antika greker såg som mirakel förklaras idag med vetenskap. Knausgård lyfter fram det som inte går att förklara med ”naturliga orsaker”.
Ett tema som följer alla karaktärer är deras försök att minska den kognitiva dissonansen. Knausgård försöker ringa in medvetandet och allt vad som försiggår där både i medveten och omedveten form. Olika verkligheter, vansinne, rus, dröm, hallucination och psykos. På vad kan man egentligen vara säker? Vad finns utanför det logiskas gräns? Medvetandet för oss människor implicerar att vi kan tänka på att vi kan tänka. Det för oss människor närmare varandra samtidigt som det fjärmar oss från naturen. En personlig reflektion: Jag hade som mål att komma människor närmare tills jag blev ungefär 40 (mitt i livet?). Närmare än så kommer jag nog inte människorna och längre ifrån naturen har jag nog inte varit. Kroppen som ett bihang till anden. Jag har nu som ambition att vända och sträva tillbaka mot kroppen och naturen igen.
Läsningen lärde mig att ”idiot” är grekiska för en enskild människa. Bra att veta. Jag skrattade åt ”nej då, massa” (internt skämt för de som läst boken).
Denna närande måltid avslutas traditionsenligt med en rejäl efterrätt, en filosofisk sådan som fördjupar bokens frågeställningar.
Morgonstjärnan är så välskriven och givande hela tiden, att slutet verkar som en del bland andra och inte som ett mål. Paul Austers New-York-trilogi är värd att nämna som jämförelse. Vissa blir tokiga för att säcken lämnas öppen. Men om resan är tillräckligt nöjsam spelar det ju ingen roll var man hamnar.
Det här är fortsättningen om Lena som följer på Flicka i april. Jag tyckte mycket om den första som handlade om Lenas förälskelse i Mikael. Flicka i Paris handlar om hur Lena når genombrott som modetecknare och får spendera en sommar i Paris. Det är förstås ett stort äventyr för den unga flickan från Timrå. Men mest saknar hon sin älskade Mikael som är kvar i Sverige.
Modevärlden beskrivs som en ond saga. Huvudpersonerna är robotliknande ungdomar som är där just i egenskap av att vara unga, robotlika och vackra förstås. Publiken utgörs av äldre damer som vill tillskansa sig själva ungdomen men i brist på den möjligheten köper de kläderna. En jävligt konstig industri om du frågar mig.
Den här kortromanen är inte speciellt intressant faktiskt. Jag är intresserad av Paris, men inte mode. Lena blir räddad från en påstridig mörkbuskig man av en blåögd. Det är ett jäkla tjat om Mikael. Och sen finns det någon märklig svartsjukehistoria här som jag inte vet vad jag ska tycka om. Ett tag trodde jag att spänningen mellan det goda och det onda skulle få bre ut sig, men den tråden hölls kort. Nej den här romanen hade säkert det lilla extra när den kom år 1963, men inte idag.
Senaste kommentarer