Återvinningscentralen av Ulrika Linder

Med pondus och glimten i ögat förklarar, föraktar och förtjusar Linder återvinningscentralens besökare. Och mig! Jag är stormförtjust! Jag blir glad av att läsa om någon som älskar sitt jobb, tar det på största allvar och gör en bok av det.

Av det här seriealbumet får vi får lära oss att slänga rätt, vad som kan hända när det blir fel och en del skräppolitik. Hon lyckas få in feminism, klassperspektiv och lite om sig själv. Linder berättar om den torkade krokodilen som blev viral, när hon fick en banan (HA HA!) och om vem som är bäste slängare. Missa inte den här lilla pärlan!

Tack Galago för recensionsexemplaret.

”Vart ska du gå?” ”Ut” av Kerstin Thorvall

Boken om Kjelle publicerades första gången 1969. Han är lång som en vuxen men bara 14 år gammal. Han känner sig livegen. Inget får han bestämma själv. Föräldrarna är värdelösa och bara till besvär. Hemmet är som ett fängelse. Han är fylld med hatkänslor och med drömmar om att i en vit afghanpäls, skita i skolan och sticka hemifrån för att få rå om sig själv.

Den här kortromanen osar verkligen 70-tal. På ett härligt sätt! Kjelles kompis hänger med kommunister. De går på en utställning där bilder på fattiga magra barn placerats bredvid bilder på rika. De demonstrerar mot julen. Annars tänker han mycket på tjejer Kjelle.

Det här är en trovärdig skildring av den 14-åriga pojken inifrån. En trött och ledsen mamma som alltid är hemma, står inte högt i kurs. Han både föraktar och bryr sig om henne, men är också väldigt trött på hennes tårar och oro. I pojkens blick blir mamman en svag och bräcklig person som saknar ett eget liv. Hon håller på och tjatar om blöta handdukar på golvet och marmeladfläckar på bordet, men vem bryr sig? Pappa skymtar mest förbi i periferin, han jobbar jämt.

Det är fantastiskt att få läsa sig till känslan av att vara 14 år igen. Fantastiskt jobbigt också, för den här romanen väcker obehag. Det är besvärligt att förstå varandra över generationer, har alltid varit och kommer alltid att vara.

Jag tycker alla mammor ska läsa den här. Thorvall förmedlar något riktigt bra, som vi alla borde ta del av.

Bli snäll igen av Geir Gulliksen

Det här är den tredje romanen jag läser av Gulliksen. Jag har gillat de två tidigare som liksom den tredje diskuterar kärlek. Här avhandlas också manligt och kvinnligt i förhållande till identitet, makt, samliv, sexualitet och samtycke.

I Bli snäll igen följer vi Henning, en vilsen man på ungefär 50 år. Han ser tillbaka på sitt liv som ung (slampa), som gift (med två olika kvinnor), som nybliven pappa (till två döttrar), som nybliven bög, som pappa till vuxna barn. Henning har haft många relationer med kvinnor, men aldrig känt sig förstådd. Därför tänker han prova lyckan med män. Har du läst det förut? Det har jag, många gånger med kvinnlig protagonist, aldrig med manlig. Kul!

Henning är en manlig karaktär som på många sätt inte är traditionellt manlig. Inte bara för att han aktivt väljer att övergå till att söka lyckan hos män. Han gråter mycket. Han ger uttryck för en längtan efter att bli omhändertagen (och tagen!) samt omsluten av trygga armar.

På samma gång är han typiskt manlig när han följer med strömmen och köttar på med sitt. Han tror (just nu) på att riva ner könsrollernas murar. Men när han ska omsätta de teorier han vurmar för i praktiken, gör han folk obekväma. Han missar att avläsa människors signaler. Han lyckas inte göra sig förstådd. Han får inte ihop teori och praktik. Exempelvis gör han rätt (i teorin) tror han, när han pratar om klitoris och orgasm med sin dotter. Men hon vill inte prata med sin pappa om det. Han har alltså inte lyckats lägga grunden för denna typ av samtal.

Kärlek och rätt partner brukar ibland fungera som substitut för den del av sig själv man saknar. Henning trodde att han försökte hela sina flickvänner med beröm, bekräftelse och kärleksfulla blickar. Han lyckades aldrig. Egentligen handlade hans utsagor mer om honom själv än om tjejerna. Så mycket i det här med vad vi söker för typ av partner, vem vi trivs med, vad vi säger till vår partner och vad vi gör handlar om vårt eget jag. Inte den andra.

När man har genomgått många relationer, i det här fallet med både män och kvinnor, kanske det är på sin plats att rannsaka sig själv. Det är just vad Henning försöka göra. Vi får komma honom extremt nära vilket jag verkligen uppskattar. Fram träder en viljelös man som trots att han försöker nå ner i sig själv, mest rafsar omkring på ytan. Kanske är det tomt där nere? Han tycks inte kunna se skogen för alla träden. Kanske har Henning totalt fallit offer för identitetspolitiken vilket kan förklara hans omfattande självömkan. Detta gestaltas med många långa explicita beskrivningar av sexuella situationer.

Jag tycker att Gulliksen har lyckats bra när han har skapat en opålitlig berättare i Henning. Det är bara hans perspektiv vi får ta del av, vilket är intressant eftersom det skildrar hur han uppfattat saker och ting, men det säger inget om sanningshalten. Enligt poststrukturalisterna finns det fler sanningar. Ett tillfälle som väcker denna aning är när han berättar om tiden med sitt första barn, då han fick göra allt. Mamman sov eller arbetade. Det kan ha varit så. Eller så är det hans upplevelse.

Det här är en samtidsskildring. Jag respekterar försöket till djupdykning i den högaktuella och viktiga frågan samtycke. Alla typer av diskussioner i detta ämne välkomnar jag. I en situation blir Henning ”använd” av en tjej. Han säger nej men hon fortsätter samlaget ändå, vilket eggar både Henning och tjejen. Men efteråt känns det dåligt. Hon säger förlåt. De båda gråter. Det är bra, tänker jag att säga förlåt och gråta efter dåligt sex. På det sättet kan man lära sig förstå varandra och lära sig av misstagen. Detta är alltså, enligt mig, inte ett exempel på en olaglig handling. Det hade naturligtvis inte heller varit det om rollerna varit omvända. Författaren lyfter sedan det faktum att det finns makt i att säga nej. Att höja sin status genom att vara den som nekar. Kärlek, lust och begär kan blandas samman med tjänster, gåvor och offer. Det blir väldigt svårt för Henning eftersom han inte är bra på att läsa av signaler.

Det kommer fler exempel på hur kvinnor agerar som jag finner osannolika och som ligger till grund för min misstro mot författarens kunskaper om att vara kvinna i ett patriarkat. Det är som att han ibland lägger in stereotypt manligt tänk i kvinnliga karaktärer – ej helt trovärdigt. Men på samma gång gör han det subtilt och öppet, så att det framförallt väcker eftertanke. Kanske tolkar någon Gulliksen som att han anser det vara naivt och världsfrånvänt att bestrida könsrollerna. Jag väljer att tolka honom välvilligt, det vill säga att hans intentioner är att lyfta svårigheten med kön och identitet.

”Jag trodde jag var en som kunde tänka. Ända sedan jag var barn hade jag trott att jag var bra på just det. Men det jag kallade för att tänka var för det mesta bara viljan att rättfärdiga det som hände i mitt liv.”

Handbok för språkpoliser av Sara Lövestam

Sara Lövenstam har skrivit en hel serie av böcker om grammatik. Jag har inte läst alla men de jag har läst, har jag uppskattat. Handbok för språkpoliser är dock den bästa av dem så ska du välja en, välj den här. Jag skulle gärna velat ha den i bokhyllan för att ta fram vid behov, men min kommer från biblioteket.

Den har ett pedagogiskt upplägg med mycket humoristisk underton. Varje avsnitt inleds med en beskrivning av förbrytelsen, exempelvis när man blandar ihop senaste och sista. Efter det kommer en fältstudie med citat som visar felen. ”Min sista födelsedag var jätterolig.” Sedan förklarar Lövestam varför felen begås. ”Det har blivit så här för att den sista kan betyda antingen den sista någonsin eller den sista under en begränsad tid – vilket av dem det är, beror på resten av formuleringen.” Avslutningsvis ger hon oss ”språkpoliser” två alternativ att agera på felskrivningen, som good cop eller bad cop. God cop: ”Påpeka vänligt att sista kan uppfattas som lite ödesdigert.” Bad cop:

Ja ni ser ju, det här riktigt kul.

Svart resa av Kerstin Thorvall

I den här romanen eller om det är en självbiografi, möter vi en krisande 60-årig Kerstin Thorvall. Fast jag ser hellre på protagonisten som en krisande 60-årig kvinnlig karaktär. Det gör jag inte för att ursäkta Thorvall utan för att det är så jag lärt mig att läsa böcker. Det är också så jag uppskattar böcker mest. Sanningsanspråket behöver vara kopplat till en verklighet för att kännas betydelsefullt, men inte till en verklig person.

Hon upplever sig vara överflödig och icke önskad som 60-årig kvinna i Sverige. Efter en separation som ledde till inskrivning på psyk åker hon till Senegal. Där får hon den uppmärksamhet hon tycker hon förtjänar och mer ändå. Hon är på jakt efter kulturen och dansen. Och visst får den vita tanten dansa. Inte bara det. Hon får fler sexuella inviter än hon önskar och hon får mask i magen. Det blir till att ge upp och åka hem. Men hon återvänder och andra resan blir mer som hon hade tänkt sig.

Frustrationen över sin tillvaro i Sverige och svenska normer manifesteras i svidande kritik. I Sverige är det finare att bli minister än att bli mamma till ett barn. Här diskriminerar man den åldrande befolkningen. Man gömmer undan gamla och sjuka. Hon ser mycket i den ”afrikanska” och muslimska kulturen som hon gillar. (Förutom när det kommer till synen på den orena mensen.) Hon älskar de färgglada tygerna, musiken och rytmen. Vidskepligheten lockar och hon tar andar, riter, reinkarnation och förbannelser i beaktande. I Dakar bor de gamla och sjuka på gatan vilket hon tolkar som att de får synas. Varje människa är helig i denna kultur. Barn respekterar sina föräldrar. De små barnen gråter sällan eftersom de alltid hänger på sina mammors ryggar.

Kritiken är befogad, tycker jag. Det på många sätt fantastiska svenska välfärdssamhället är långt ifrån perfekt och har sina baksidor. I samma veva som privilegierna ökar, ökar också alienationen från livets centrala fundament. Givetvis finns det bra saker i muslimsk kultur att lära av. Det är fint att författaren lyfter det.

I förhållandet mellan kropp och själ blir det otroligt intressant. Som en motståndshandling till tjej- och kvällstidningars budskap och annan propaganda för den snygga smala kroppen har tankar och känslor kring kroppen trängts undan. I Svart resa får kroppsligheten en renässans. Författaren är erkänd med det också själen. Men hennes kropp är det inte.

”Hon föddes med en oälskad kropp. Den man som till slut ville ha henne förälskade sig i hennes själ. Han var nämligen så ovan vid flickor som inte visste att de hade en kropp. Som nunnor och änglar. Sen insåg hon att hon hellre ville bli älskad för sin kropps skull. Sen märkte hon att det var hennes kropp som kunde göra henne glad. Att den kunde röra på sig, springa, simma, dansa, äta, älska. Att den hade en hud som levde upp när någon tog på den. Att det som var hon, det var just hennes kropp. Den hade hon haft med sig från början. Den var alldeles säkert hennes.”

”Om man tycker om mig för det jag gör, så är det inte mig man tycker om. När en psykiater säger till mig att kära du, nu kan du äntligen börja leva ditt eget liv, teater, konserter, föreningar och barnbarn, då är han min mamma, hon som in i det längsta hindrade mig från att finnas i min kropp. Hennes händer när hon drog till min examensklänning och sa: ”Det finns ingenting vackrare än en ren ung flicka.” Men jag visste nog att det inte var de rena flickorna som blev uppbjudna. Varken till det ena eller andra. Så vill man en gång till göra mig kroppslös. ”Det finns inget vackrare än en ren gammal tant.””

Jag förstår att det Thorvall skrev i den här boken var kontroversiellt 1985. Kanske var det, absurt nog, den äldre kvinnans lust som upprörde mest då. Men säkert också hennes motstånd mot den altruistiska modersrollen. Hon anklagar sina barn för att de inte är snälla mot henne. De oroar sig inte tillräckligt för henne. Hon omtalar ett av sina barn som ”det mest älskade”, och hon säger upp sig som mamma. Jag har ”hört” att Thorvall betalade ”afrikanska” unga män för sex, men till det ryktet finns inget underlag i den här boken. Hon blev uppenbarligen radikalt missförstådd. Hon var före sin tid.

Jag hittar mycket annat värt att problematisera; exotisering och fetischering av svarta män som objekt, generaliseringar, vi- och de tänk. Hon vill inte på något sätt sammankopplas med vita turister, men det är vad hon är. Det är hon samtidigt medveten om eftersom hon hela tiden antas villig att betala för olika tjänster som utförs (dock inte sexuella).

Styrkan bakom den här rättframma prosan är modet. Hon vågar visa sin längtan och besvikelse. Sin sårbarhet inte minst. Hon vågar skriva det man inte vill tänka på. Skammen stoppar henne inte, trots att hon vet att karaktären framstår som ”desperat”.

Välkommen till Amerika av Linda Boström Knausgård

Välkommen till Amerika av Linda Boström Knausgård

Jag öppnar boken och sen har texten mig i sitt grepp, ett hårt grepp som varar till sista sidan.
Bokens jag Ellen, berättar i dåtid om när hon var 11 år.
Hennes pappa är psykiskt sjuk och gör resten av familjens liv outhärdligt. Brodern är våldsam, mamman vägrar låta sig tyngas ner och upprepar sitt mantra ”vi är en ljus familj”. Ellen bemästrar livet med hjälp av mutism.
Mutism betraktas som ett sjukdomstillstånd, vilket framstår som givet med tanke på hur människor oftast fungerar. Men jag tycker mig förstå den. Det finns något lockande i tystnaden. Vad är egentligen så viktigt att det måste sägas högt? I samtalet uppstår så många lögner, medvetna och omedvetna. Tystnaden var för Ellen en möjlighet, ett svart golv att stiga ut på.

Aldrig har jag läst något så drabbande om vilsenheten som uppstår i mellanrummet av att vara varken barn eller vuxen. För Ellen, som verkar lida av både endogen och exogen depression finns ingen väg att beträda. Det finns bara mörker. Det blir övermäktigt för henne att ha hela sitt liv framför sig. Hur ska det levas? Ska hon fortsätta att existera eller inte?

”Kanske var det så att jag slutade tala för att min önskan hade gått i uppfyllelse. Man tror att man vill att det man önskar slår in. Men det vill man inte. Man vill aldrig få sina önskningar uppfyllda. Det rubbar ordningen. Ordningen så som man egentligen vill ha den. Man vill bli besviken. Man vill såras och kämpa för sin överlevnad. Man vill få fel presenter på födelsedagen. Man kan tro att man vill få det som man har tänkt, men det vill man inte.”

”Natten var en vän. Tystnaden var ingenting märkligt i natten. Och ensamheten var oförställd. Inte som på dagen när min tystnad liksom var en reaktion mot mamma eller min bror.”

”Det är som att varje situation letar efter balans. Varje möte vid kylskåpet, varje stund är det någonting som måste balanseras. Att leva tillsammans var kanske just det, att flytta runt balanspunkten tills alla kunde stå ut.”

Välkommen till Amerika är fenomenal feel-bad.

Vardagar 2 av Ulf Lundell

Jag var inte jätteimponerad av Vardagar (1), det var för mycket sur gubbe. Men ärligheten och samhällskritiken gjorde att jag ändå var sugen på den här. Förmodligen min egen inre sura gubbe som tar alltmer plats och vill känna sig förstådd. Kanske var mina förväntningar nu bättre kalibrerade för jag tycker det här är en riktigt fin läsupplevelse. Som namnet antyder är det vardagsbetraktelser och njutningar i form av blå himmel och fågelkvitter i kombination med tankar på sex, politik, filosofi, kroppen med mera. Irritation över fågelskit på altanen följer på oro för den globala uppvärmningen. Stora och små bekymmer och glädjeämnen snurrar om varandra i Lundells vardag, liksom i min. På så sätt blir det här en berättelse om vad det är att leva här och nu i vårt land. Eller ja, snarare 2018 som är året den här dagboken berör.

Vardagar 2 av Ulf Lundell, ljudbok

Bitvis är det komiskt och jag skrattar högt, exempelvis när han målar som besatt och allt blir skit, eller när en ruta i badrumsgolvet inte värms upp. Är det värmepumpen som är kass? Minnen från barndomen strös ut som chokladbitar i müslin, det finns inte så många så man njuter extra när man väl får tag på en. Folk som lägger sig för nära på stranden och yogajävlar som ska visa hur präktiga de är, varvas med ilskan över blå politik, samhällets orättvisor och maktmissbruk.

Han är ju sur alltså. Och det ska man väl helst inte va ”i det här jävla landet”. Å ena sidan gillar jag att han är sur, vem är inte det? Privatiseringar, krig, utvisningar, våldtäkter och allt annat som finns att vara arg över. Å andra sidan gillar jag inte när han skriver ner hela människor och öppet delar sin avsky mot exempelvis Annie Lööf.

Det är gulligt att han skrivit ”det finns bra folk av båda könen, av alla kön”. Att han diggar på Beyoncé och läser Brinn Oslo brinn.

En bok är en monolog som ska bli en dialog genom att tala till en läsare. Att lyssna till Vardagar 2 är lite som att samtala med en vän, fast bara lyssna. Människor vill ha något av varandra, och ge en bit av sig själv till någon annan. Jag upplever att Lundell gör just det, han är bjussig, han visar sin sårbarhet och ger mig sin berättelse utan att skönmåla.

Någon att tycka om av Kerstin Thorvall

Någon att tycka om publicerades 1962, då var Kerstin Thorvall 37 år det vill säga lite yngre än vad jag är nu. Signifikant för Thorvall är hennes pricksäkra förmåga att sätta ord på känslor som tillhör livets olika åldrar, inte minst barn- och ungdom. Kärleken till dansen, kärleken till kärleken och svårigheten med familjerelationer är teman som alla återkommer i Thorvalls böcker. Den här kortromanen är inget undantag.

Någon att tycka om av Kerstin Thorvall

Det handlar om Inga och Birgitta, två sökande gymnasister vars familjeförhållanden och utseenden skiljer sig åt. Men de vill båda hitta någon ung man att älska och förstås bli älskade av. Det går naturligtvis inte utan att genomleva känslor av osäkerhet, blygsel, skam, avundsjuka, svartsjuka och en stor portion tårar.

Jag älskar att Thorvall lät obekväma känslor ta gott om plats i sina böcker. Hon vågade låta sina karaktärer vara mänskliga och verkligen inte alltid älskvärda. De har dåliga sidor, de gör fel, de överreagerar, det kan bli jäkligt smetigt och alldeles alldeles underbart.

För er som inte är hardcore-fan av Thorvall skulle jag kanske inte rekommendera den här boken. Det finns många andra som är bättre. Men visst gjorde den ändå avtryck och jag önskar att jag hade läst den när jag gick på gymnasiet.

Jag har som ambition att läsa hela Thorvalls bibliografi. Jag har kommit så långt att jag läst alla som finns att låna på Gotlands bibliotek. För lite sedan hittade jag – till min stora glädje – en hel radda av hennes tidiga böcker i e-bokformat på Nextory. Jag älskar inte att läsa på skärm men när det kommer till Thorvall är jag beredd att göra ett undantag. (De med fet stil har jag inte läst.)

Böcker om Kerstin Thorvall:


Kuriosa: Kerstin Thorvall ville att det skulle stå på gravstenen sin: Hon var en människa som ville säga som det var och hon lärde sig aldrig att inte alla ville veta det.

Hamnet av Maggie O’Farrell

Trots att jag vet hur det ska sluta är det spännande läsning. Jag tycker så mycket om framförallt häxan Agnes. Jag kan vara kritisk när det kommer till övernaturliga inslag men här harmoniserar det fint och blir ett tillskott. Scenen är 1500-talets England med pest, slagsmål på gatan och försäljning av grisfötter. Jag uppskattar de återkommande beskrivningarna av naturen, växtligheten och örterna i medicinalträdgården, av rosmarin, vallört, salvia, libbsticka, malört, angelikarot, mattram, lavendel, isop och kamomillblommor. Svepningen som utförs av moder och svärmor berör mig. Jag tänker på vilken betydelse det har för sorgeprocessen att tvätta och förbereda sina döda för graven, som man gjorde förr.

Jag är ett stort Hamlet-fan. Men det här är läsning även för dig som inte älskar Shakespeare. Den här historien handlar också om att acceptera att vara annorlunda och gå sin egen väg. Om sorgen efter ett förlorat barn. Man kan gå in i och nästan förgås av sorg, man kan fly den eller så kan man skapa konst av den. Och inte minst är det en homage till syskonkärleken!

Lyckokakan av Kerstin Lundberg Hann

Det här var väl en rar historia om Oskar och hans sökande efter mod, vänskap och kärlek. Vi skrattade en del nioåringen och jag, åt Oskars otur och klantigheter. Fint att se olika sorters utseenden där fyller bilderna en bra funktion. Jag gillade den halvdöva mormodern mycket också, annars tyckte jag det var lite väl tillrättalagt och sockersött. Betyg 3/5 från mig och 8/10 från nioåringen, som också vill hälsa att boken var rolig att läsa högt.