Tala mera om det av Kerstin Thorvall

Tala mera om det är samlade kåserier publicerade 1973. Thorvall har nu kommit ut på andra sidan genom småbarnsåren. Den yngsta sonen är tio år och de äldsta har blivit så pass stora att hon kan luta sig tillbaka och känna att det gick rättså bra det där ändå. De blev både livsdugliga och självständiga, barnen hennes. Det märks i hennes texter att hon är lugnare, har mer tid för sig själv att vara kreativ och att resa.

Kerstin Thorvall förde talan för barnen, tonåringarna, småbarnsmammorna, kvinnorna och dess sexualitet, psykiskt sjuka och slutligen de åldrande. ”Det” vi ska tala mera om, syftar på psykisk hälsa eller snarare ohälsa, psyksjukdomarna som hon kallar dem. Hon försöker avdramatisera det faktum att många människor blir sjuka i ”själen” och hon delar med sig av sina egna erfarenheter i ämnet.

Jag skulle vilja kalla Kerstin Thorvall för naturalist. Hennes texter involverar alla sinnen och sätter kroppsliga upplevelser i fokus. Hon skriver om njutningar på ett sätt som vissa bedömde som barnsligt. Men jag finner det mänskligt och härligt. Jag känner också, när jag läser om värmande solstrålar, smältande glasspinnar, mjuka pälsar, gnikande tulpanstjälkar, färggranna blommor och vackra linjer. Hon fick som barn lära sig att glädje och njutning är farligt och det är väl en revolterande Thorvall som använder hela kroppen för att uppnå maximal njutning.

En av hennes skrifter heter mammor och där dividerar hon kring vad en duktig mamma är för något och om den omvårdande ”instinkten”. Det är intressanta komplement till hennes skönlitterära böcker där samma frågeställningar gestaltas med karaktärer.

Istället för maskros och orkidé använder hon pion och pelargon som blommiga metaforer för olika personligheter. En pion lever intensivt, överdådigt och utmanande. ”Den bjuder ut sig. Blir stor och grov och vulgär. Fortfarande är den ju vacker. Men desperat, överdrivet.” Pelargonen är strävsam och anspråkslös, hederlig, livskraftig och trivsam. De är vackra utan att pråla eller bjuda ut sig. De är inte äventyrliga och får inga hysteriska utbrott. ”De [pelagonerna] talar om för mig att bara man är hel och ren och snäll går det bra för en. Pionerna och jag vet att de ljuger.”

Om välgörenhet skriver hon att den är förödmjukande och ovärdig både för den som ger och den som tar. ”Välgörenhet vill ingen likställighet. Den lever helt på sociala orättvisor.” Klokt ju.

Jag har börjat skriva en lista på alla likheter jag finner mellan mig själv och Kerstin Thorvall. Den visar sig bli väldigt mycket längre än vad jag föreställt mig. Oklart vad jag ska ha den till. Men listor kan man väl aldrig få för många.

Kommentera