Det här är en humoristisk kortroman, som JAG tycker är rolig. Jag skrattar alltför sällan när jag läser böcker, men åt det Andrew Kaufman skriver skrattar jag. På ett bra sätt. Hurra för den här lilla pärlan!
Precis som titeln lovar är alla vänner till protagonisten Tom, superhjältar. Här finns Madame Görrenteftersom (”den mäktigaste av alla” det är jag, ha ha), Frottémannen (får varje dag att kännas som en slapp söndag) och Klockan (som kan resa i tiden vilket i och för sig alla kan med tankens hjälp, det vore kanske snarare en superkraft att stanna i tiden). Tom är gift med Perfektionisten som blivit hypnotiserad av sitt ex Hypno, så att Tom är osynlig för sin fru. Plotten drivs av att Tom ska bli synlig för sin perfekta fru igen.
I Kaufmans text får metaforer liv på ett unikt sätt. Det är skruvat, satiriskt, skojigt och smart. Boken är bara på drygt 100 sidor, och det är bra. Det är precis på gränsen att bli för mycket. Kräver en läsning mellan raderna, men det är ändå inte speciellt svårt att förstå vad författaren är ute efter. Temat är kärlek. Författaren tycks inte tro på ”äkta kärlek” i den bemärkelsen att när man väl funnit varandra kan man luta sig tillbaka och tro att kärleken fixar biffen. Kärleken kräver tillit, mod, kompromissande, att våga chansa och ansträngning för att fungera. I intervju berättar författaren att boken handlar om ångesten han kände inför att gifta sig med sin fru.
Superhjältenamnen blir också en överdriven ironisering över identitet. Jag är si, du är så. Men vad vi ”är” kan förändras i nästa handling. Samtidigt som somliga ”hjältar” skulle behöva inse sina ”krafter”. Engångsligget och Brutalt ärlig exempelvis. Att inse vilken typ av superhjälte man är, med andra ord försöka förstå hur folk uppfattar en, är något som författaren rekommenderar.
En karaktär som jag fastnar lite extra för är Toms ex, den krympande kvinnan vars superhjälteidentitet är En dag. Hon säger till Tom att de ska gifta sig en dag, de ska skaffa barn, en dag. Och varje gång hon säger det krymper hon, för att slutligen försvinna helt. Denna allegori över en dubbelarbetande kvinna, utbränd in spe får bre ut sig i en egen bok Den krympande hustrun, som jag varmt rekommenderar.
Eftersom jag har ett stort intresse för Kerstin Thorvalls författarskap och person har jag läst hennes äldste son Hans Falks bok Uppväxt. Det är enligt honom en roman med båda sanna och fiktiva inslag. ”Vissa händelser saknar verklighetsbakgrund men hade mycket väl kunnat hända.” Boken publicerades 2011, ett år efter Kerstin Thorvalls död.
Berättelsen börjar när karaktären Lasse Kask är sex år gammal. Hans mamma Christina Thorngren har ett utbrott i den inledande scenen och kastar tallrikar i väggen. Lasse känner stark sympati för sin pappa och han hatar sin mamma som förutom att kasta tallrikar, gråter, skriker och rymmer hemifrån, hotar med att dränka sig vid flera tillfällen, överdoserar ”nervtabletter” och blir inlagd. Han vill ha en mjuk och mild mamma. En riktig morsa ska vara hemmafru, tycker Lasse.
”Det kändes som om hennes jättelika bröst skulle kväva mig tillsammans med den starka lukten av dyr parfym som stack och kittlade i näsan. Jag kunde inte rå för det, men hennes sällsynta omfamningar äcklade mig och gjorde mig illamående, vilket fick mig att skämmas – hon var ju faktiskt min mamma.”
Pappan dricker ibland sprit på förmiddagen, slår både fru och barn då och då, målar tavlor som ingen ser vad de föreställer och som få vill köpa. Men han sitter säkert på piedestalen. Han kan kasta morakniv så att den sätter sig i en trädstam. Han handlar och lagar maten, nattar, tröstar och är mycket med Lasse. Pappan är den vuxna person som Lasse knutit an till.
”Men visst var det ofattbart att farsan hade slagit till mamma. Att han gett oss barn en örfil någon gång när vi gjort något riktigt dumt, som den gången jag kom hem från Akademiska sjukhuset, det var ju en sak. Men att slå mamma utan anledning. Hon som var så känslig, det var oförlåtligt. Hur kunde han göra så, vår farsa som alltid var så snäll och lugn?”
Lasse har en kompis som heter Georg, vars mamma missbrukar tabletter och alkohol för sin ”migrän”. Hon ligger till sängs hela dagarna, sluddrar när hon pratar. Georg får middag sent, eller ingen alls. Det är med andra ord fler kvinnor som mår dåligt och misslyckas med att leva upp till rollen som hemmafru. Men istället för att var glad och tacksam för sin närvarande pappa, som tar sitt föräldraansvar, och kanske tycka synd om sin mamma som är sjuk och olycklig, hatar han henne. Och så kan det säkert vara, när man är ung och oförmögen att se komplexiteten och från flera synvinklar samtidigt.
Det är bara det att Hans Falk är över sextio år gammal när han publicerar boken. Han tycks sträva efter att begå ett karaktärsmord på sin salig mamma i en ålder av sextio bast. Den barnsliga avundsjukan på sina bröder för att de får uppmärksamhet av mamman, och på sin mors framgångar, verkar ha slagit rot. Han tycks tyvärr ha stannat i utvecklingen. Jag väntar hela tiden på den vuxna mannens skärskådande och bifokala blick, men det är endimensionellt rakt igenom. Karaktären Lasse förstår hur svårt det måste varit för morfar Nils som var sosse bland högermän. Men han nämner inte med ett ord det faktum att Christina Thorngren är en yrkesarbetande kvinna och feminist omringad av antifeminister (Lasse själv inkluderad). Hon varken söp eller slogs. Hon försörjde familjen framgångsrikt. Hon kramade dem ibland, sa att hon älskade dem, pussade dem på pannan. Och hon var psykiskt sjuk i skov, kanske på grund av bipolaritet. Det sistnämnda vägrar den självupptagne Lasse att acceptera. Hela berättelsen speglar en sida av myntet, vilket gör att det litterära värdet här är väldigt lågt.
”Så blev det som det alltid blev, att mamma fick som hon ville och farsan och mamma åkte till Paris.”
”…det var patetiskt med en medelålders kvinna som spökade ut sig och desperat försökte verka ungdomlig.”
För övrigt är boken mediokert skriven, ganska trist och ointressant. Lasses ego skymmer sikten. Jag tycker Falk lyckas dåligt med att beskriva människor realistiskt. Männen framstår som våp, helt oförmögna till att stå upp för sig själva. Texten är till stor del anekdoter från barndomen staplade på varandra. Han lyckas något bättre i sin beskrivning av barn- och ungdomstiden under 1950- och 1960- talen med politiken, musiken, frisyrerna, drogerna, pennalismen och kamratfostran på internatskolan. Men hade han inte varit Thorvalls son kanske boken inte hade blivit publicerad, tänker jag.
Lasse framstår som en bortskämd liten karaktär utan förmåga att uppskatta vad han faktiskt har. Den enda han tyckte synd om var sig själv. Han har ekonomisk trygghet och en närvarande pappa (hur många hade det på 50-talet?). Att han inte platsar i kompisarnas band, blir lämnad av de tjejer han är ihop med och inte lyckas bli framgångsrik inom kultursektorn kan han knappast beskylla sin bipolära moder för. Jag vill på inget sätt förringa svårigheterna för ett barn med en sjuk förälder (>>boktips på temat<<), det är boken jag kritiserar.
Jag erkänner att jag möjligen är något färgad i min bedömning, men jag känner i alla fall väldigt starkt för att uttrycka: DEN SOM SA DET, HAN VAR DET!
Det är en kortare bok om Hasse och hans kontemplationer i livets slutskede. Han berättar i första person från dödsbädden. Jag insåg att, trots att min favoritgenre är feelbad, hör det inte till vanligheten att jag läser böcker där hoppet är släckt. Precis som i livet självt finns här inga möjligheter till andra slut än den stundande natten. Så nära döden har jag aldrig varit förut.
”Jag målade aldrig min tavla. Bara ramen blev färdig.”
Hasse vårdas palliativt i sal fem tillsammans med tre andra manliga patienter. Hasse får inga besök av anhöriga och hans sociala sfär består enkom av sjuksköterskorna, läkarna, en svart städare, en bibliotekarie och de andra patienterna. Han har liggsår och smärtor, morfinet är hans välgörare. Vi får inte veta något om vad det är som dödar honom.
Vi får inte heller veta speciellt mycket om Hasses leverne som frisk. Lite om hans föräldrars bortgång och att han hållit på med teater. Detta förstärker känslan av att när vi väl står inför döden är vi alla lika och det spelar ingen roll vem vi varit eller vad vi gjort innan. Det är heller inte karaktären Hasse som är intressant utan hans funderingar som gäller oss alla.
”Jag ser på min hand: kanylen i handryggen, stora blå ådror. Är detta jag? Nej, det kan jag inte känna, och det är en skön känsla. Skönt att vila ut från jaget som sett och varit med om allt, eller åtminstone allt möjligt, slitits ner av alla upprepningar, alla dagliga rutiner, obevekliga och oföränderliga, borsta tänderna, koka tevatten, gå ut med soppåsen och så vidare. Skönt att slippa allt detta döda, tänker jag. Men så var det också värmen man gett och fått, ’älska en vacker kväll’, sanningens glimt i de mjuka greppen när man glider in i varat självt. Solen på en vit vägg vid Medelhavet i december. Men var fanns jaget i de där fullkomliga ögonblicken? Borta också där. Var det inte det som var lycka: att inte snubbla över sig själv.”
Det handlar om att möta döden och att alltså bli en ”grönsak”, en kropp utan medvetande. Att inte längre kunna ta intryck, tänka, drömma, få aktiva impulser, känna känslor. En stor del av texten utforskar just medvetandet eller om man vill kalla det själen.
Eftersom Hasses kropp är på väg att ge upp, fokuserar han tanken och gör med den motstånd mot kroppens förfall. Därför framstår doktor Möller som ett störande moment, då han i egenskap av läkare fokuserar själva kroppen. Sjuksköterskorna däremot, vårdar hela patienten i det att de också tar sig tid till småprat och fysisk kontakt. Det blir tydligt hur viktig socialiserandet är i palliativ vård.
Döden bli lättare att möta, om man i livet tänker på döden, sägs det. Men det stämmer inte enligt Hasse. Däremot starka euforiska situationer gör att det mindre svårt att acceptera döden. Han tycks förespråka en slags hedonism, att njutning är det intrinsikalt värdefulla. Vad vet jag, kanske stämmer det?
När jag läser tänker jag på Kants kategoriska imperativ och att vi aldrig kan ersätta människors värde i siffror.
”I ändamålens rike har allt antingen ett pris eller en värdighet. För den som har ett pris gäller att det kan ersättas med något annat som en ekvivalent, men det som däremot är höjt över alla pris, och således inte har någon ekvivalent, har värdighet.” /Immanuel Kant
Detta tar romanen itu med bland annat genom att lyfta ämnet eutanasi. Att vårda en dödssjuk patient med personal och smärtlindring är ju långt mycket dyrare än att ge en dödlig dos och avsluta livet. Debatten om dödshjälp har pågått länge och nyligen blossat upp här på Gotland då en läkare förskrev en dödlig dos medicin i enlighet med patientens önskemål. Förmodligen kommer eutanasi tillåtas i Sverige snart, jag är osäker på om det enbart är av godo. Författaren styr inte läsaren med sina åsikter, men han lockar till eftertanke. Han hänvisar till det epikureiska verket av Lucretius om tingens natur och döden som en icke-händelse. ”Där du är, där är icke döden – där döden är, där är icke du.” Alltså behöver man inte frukta döden, menar Lucretius. Det tycks tyvärr inte lugna Hasse. Men jag kan finna tröst i den tanken.
”Det var ju inte livet jag tröttnat på. Bara mig själv. Jag var färdig med en utsliten självbild och längtade, väl sent, efter en ny. Och den väntade mig i min kommande handling.”
Den här boken hade fått fem poäng av fem möjliga av mig om det inte vore för misogynin. Författaren låter karaktären Hasse ge uttryck för en mycket trång kvinnosyn. Det gör att jag som kvinnlig läsare känner mig reducerad till en könsvarelse, som inte impliceras i allt detta mänskliga som Hasse filosoferar om. Detta genom att låta sjuksköterskorna representera de klassiska rollerna horan och madonnan. De är båda professionella ”ut i bröstvårtorna” vilka pekar på Hasse. Birgit är den moderliga, madonnan. Angela är den åtrådda, som de manliga patienterna anordnar en måltid till som de sedan njuter av att se henne inmundiga. Tydlig metafor för sex. Att köna deras omvårdnad är väldigt osmakligt. Jag hoppas att författaren är medveten, och har gjort ett aktivt val i det att han framställer Hasse som en äcklig gubbe och att sjuksköterskorna är orealistiska. Sjuksköterskorna hanterar naturligtvis detta ”professionellt”, de spelar med. Tänk om de varit osköna och sagt ifrån till en döende gubbe. Inte möjligt att göra till en döende, antar jag. Om det inte vore för detta hade boken varit ypperlig att rekommendera till blivande vårdpersonal.
Hasse har underliga men intressanta tankar om sitt eget kön också. I slutskedet av sitt liv är han inte längre man (i en kvinnas ögon), ”bara” människa. Det sker i samma stund som eros inte längre är möjlig utan ersätts av agape (utan sexualitet). Om det vore så undrar jag hur kvinnlighet förhåller sig till eros/agape eftersom en kvinna kan penetreras även efter sin död. Ursäkta om jag väcker makabra bilder här nu, men jag är ute efter vilken essens Hasse tänker sig hänger ihop med manligt/kvinnligt versus mänskligt. Jag får en känsla av att han har en väldigt ytlig och ensidig bild av kön och genus, vilket är tråkigt eftersom han har mycket djupgående och utvecklade resonemang inom andra områden.
Det här är den tredje boken jag läser i år som utspelar sig i Vietnam. Em är lika informativ som Sympatisören och lika poetisk som Det tredje kriget. Framförallt är den fruktansvärt bra.
Jag har velat läsa någon av Kim Thúys omtalade böcker, länge. Den rosade Ru har jag fortfarande kvar. Den ser jag verkligen fram emot nu efter att ha fått smak för Thúys stilistiska opus.
Em belyser som helhet människans djupa vansinne som tar sig uttryck i krig. Men genom att följa individer och sätta blicken på vad vi allihopa egentligen är, små enskilda människor som vill älska och bli älskade, får hon fram en hoppfullhet i texten. Författaren ser det mänskliga i både amerikanska soldater och vietnamesiska överlevare. Texten bygger på intervjuer med människor som överlevt kriget och som bär med sig och för sina traumatiska upplevelser vidare i generationer.
Det är oerhört tragiskt med alla föräldralösa barn och föräldrar som förlorar sina barn. Ofattbart många människor har fått lida svårt. Det är också intressant att läsa om den vietnamesiska diasporan. Om nagelsalongerna, nudelsoppan, operation babylift, gummiplantagen, agent orange med mera. Personporträtten presenteras i korta scener likt trassliga livstrådar som Thúy försöker nysta upp. Detta illustreras också vackert med en låda i början av boken och med trådar som sprider ut sig över sidorna. Hon hade gärna fått dröja sig kvar lite längre vid varje gripande öde. Berättelsen är något snar och fragmentarisk. Men jäklar vilket avtryck den ändå lämnar. Det känns som att jag kommer att minnas den länge.
Vi (av författaren som skrev En dag) är en lättsam relationshistoria ”med djup”. Som en blandning av Dum & dummare och Nothing Hill. De som är vi, har hamnat i en äktenskapskris. Douglas är torr (naturvetenskapligt intresserad) och trist, välutbildad, ängslig, reko och lyckas till sin stora förvåning bli tillsammans med den coola, vilda, konstnärliga, vackra och populära Connie. De gifter sig och får en son. Men sen vill hon skiljas. I ett desperat försök att vinna tillbaka sin frus kärlek tar han med sin familj på en tur genom Europa. De hamnar inte i Schlaraffenland, om man säger så.
Jag är svårflörtad när det kommer till den här typen av litteratur på samma sätt som jag är skeptisk till serier med burkade skratt. Motvilligt drar jag ändå på munnen ibland. Trots att det är förutsägbart (självklart misslyckas han), tramsigt (cykeldomino), stundtals stereotypt (hon är så vacker och det strålar om henne så vacker hon är, allrahelst som nyförlöst) med stela karaktärer som man lär känna direkt och som inte utvecklas ett smack, så finns här en hel del att tycka om och faktiskt fundera kring.
Relationen mellan far och son (på 17 år) är intressant. Jag känner med Douglas som vill väl men handlar helt fel. Men man kan ju heller inte vara kompis med sitt barn. Han representerar förnuftet och det rationella medan Connie tack vare sin emotionella intelligens är socialt kompetent och härlig att hänga med. Är detta en bra grund för äktenskap, eller ej? Jag tror nog det. Lika barn leka inte bäst. Poängen är väl att vi behöver använda oss av både förnuft och känsla och vara intresserade av och bemöta den andras sidor. Europaresan som de gör implicerar besök på diverse konstutställningar vilket är givande att få ta del av.
Det jag saknar i den här romanen är realism, vardagssituationer, mindre förutsägbara karaktärer och att bli berörd. Eftersom Douglas återberättar i analepser samt skämtar i de allvarliga situationerna kommer läsaren inte speciellt nära karaktärerna.
Förmodligen kommer jag glömma att jag läst den här boken ungefär i morgon. Men det var ändå ganska kul medan det varade.
Reids debutroman Vår bästa tid börjar vansinnigt starkt. Huvudpersonerna är Emira och Alix. Alix är en vit, rik, influenser. Emira är svart och fattig. Hon tar hand om Alixs barn och blir oskyldigt anklagad för kidnappning.
Första halvan av romanen är otroligt intressant då olika maktstrukturer gestaltas ur ett intersektionellt perspektiv. På vilka sätt makt kan manifestera sig i form av ras, klass, kön och ålder skriver författaren fram på ett genialt sätt. Detaljerna skapar en helhet. Jag älskar hur Reid bygger två komplexa karaktärer som jag inte helt säkert vet hur jag ska sympatisera med. Läsaren tvingas fundera på vem som är den största boven i dramat.
När jag kommer in i andra halvan av boken bli det alltför förutsägbart för min smak. Jag känner på mig hur det kommer att sluta. Karaktärerna stelnar till och blir onödigt ensidiga. Jag tröttnar på alla namn på klädmärken, affärer, produkter. (Jag har en känsla av att amerikanska kulturarbetare har en övertro på omvärldens intresse och engagemang i Amerikansk kommers.) Villrådigheten kring vem som är ond och vem som är god försvinner. Jag upplever mig skriven på näsan.
Det jag uppskattar mest med romanen är författarens skicklighet gällande att framställa klasstillhörighetens och rasismens olika uttryck i form av exotism, fetischsim, white savior, ”woke” och exploatering. Men det här är också en feelgood-roman om vänskap och moderskap.
Jag ser fram emot att läsa fler böcker av Kiley Reid.
De här två barnböckerna från 1975 och 1977 hyser sådan 70-talskänsla så jag blir helt till mig. Bilderna är fantastiska, med runda mjuka former och varma brokiga färger. Berättelsen om Sara har tydligen också gått på tv (antagligen före min tid). De är båda indelade i korta små kapitel, med ganska mycket text på vissa sidor.
Sara, fem år, bor med sin trygga och ensamstående mamma som arbetar som optiker. De gör mysiga saker tillsammans som att bada fotbad exempelvis. Men ibland är mammans pojkvän Olle med och det innebär att mamman ”blir en annan” och inte hör Sara. På Saras dagis (som det hette då) finns en mallig Gittan som är några år äldre och ska ha kalas. Sara försöker muta sig in på kalaset genom att ge bort en av sina favoritsaker. När Sara är hos sin pappa är hon väldigt förtjust i sin halvbror Smulan som är en bebis. Han är väldigt gullig, tills han inte är det längre. Vi får följa med Sara på semester, till mammans jobb, till grannen tant Beda som är barnvakt, till mormor och till lekplatsen.
Berättelsen är präglad av den vardagsrealism som är signifikant för Kerstin Thorvall. Hon beskriver så fint de känslor som kan uppstå när man känner sig utanför eller blir besviken. Om klyftan mellan barn- och vuxenvärlden. Det retliga i när vuxna säger ”snart” och ”sen” och ”vi får se” (ååhh jag minns frustrationen över det som igår, ändå säger jag det själv hela tiden till mina barn). Böckerna bidrar också med ett alternativ till kärnfamiljen och förlegade könsrollsideal. Saras föräldrar är skilda, mamman yrkesarbetar, suckar ibland, har en pojkvän, har kort och gott egna behov. Det är ju inte mycket att orda om idag, men jag förstår att det var det på 70-talet.
Det här är två mycket fina barnböcker som dessvärre verkar ha gått ur tiden och är svåra att få tag på. Stort tack till Sara Edlund på Almedalsbiblioteket som lånade ut sina privata. .
Sen på bollen, jag vet. Tio år efter att den här boken publicerades i Sverige har jag nu läst den. Jag läste den första delen för länge sedan men blev mest frustrerad. Jag hade svårt att skilja på verk och person och kunde inte tillgodogöra mig verket. Jag tyckte den var för detaljerad, för lång och det var alldeles för mycket av Knausgård. Jag blev irriterad på tanken 3500 sidor hyllad, självupptagen, manlig författare som skriver i den genren som så många kvinnor kritiserats för. Men det var då. När jag nyligen läste Morgonstjärnan, som gav mersmak bestämde jag mig för att ge Min kamp en ny chans. Det är jag glad för.
Jag tycker fortfarande att det är många, ibland för många detaljer. Men jag inser nu att att Knausgård vill beskriva människors kärnor, identiteter, personligheter eller vad man vill kalla det, och han vill inte göra det med adjektiv. Genom att med detaljskärpa beskriva handlingar, tankar, kroppsspråk och känslor i olika situationer låter han läsaren komma dessa människor mycket nära. Jag tycker mycket om det greppet.
Med det inte sagt att han undviker adjektiv. Inte heller avstår han från att färga läsaren med sina åsikter. Hela boken är filtrerad genom hans system och det sticker han inte under stolen med. Det är mycket han dömer Knausgård, inte minst sig själv. Om det är författaren Knausgård som gör det eller karaktären i boken, återstår att betvivla.
Jag saknar tvivlet hos Knausgård. Han återger vad han själv och människor runt honom säger och gör med hög modalitet vilket skapar en autentisk och intim ton. Men det måste vara en omöjlighet att återge verkligheten med sådan precision. Eftersom texten till stor del är biografiskt är det lätt att låta sig luras att läsa boken som något annat än en roman. Han ger oss en hint om att inte ta det han skriver för sanningen när han berättar om hur otroligt dåligt minne han har.
Han skriver mycket om hur han vill vara god, omtyckt och vän med alla och på samma gång vara sann, men att han inte hittar den balansen. Han blir helt upptagen av de känslor som uppstår i möten med andra vilket gör att han tappar bort sig själv och tystnar. Han är konflikträdd och har svårt för att få fram sina ståndpunkter på ett lättsamt sätt. Jag tolkar det som att han i Min kamp kastar sig ut och försöker skriva rätt upp och ner hur det var, för honom. Han trotsar skamkänslorna och undviker inte att berätta om sina misogyna tankar. Han vet säkerligen mycket väl att han kommer att reta upp folk, men skriver ändå:
”…mungiporna hängde, inte för att hon var gammal, utan för att kinderna vara så stora och köttiga. Hela huvudet på henne var uppsvällt av kött. Att hon hade lagt ner mycket tid på frisyren gjorde liksom inget för helhetsintrycket, det var som att kamma den gröna blasten på en morot. […]Och förresten, vad spelade det för roll vad hon tänkte om mig? Hon var ju så fet.”
”…vilken funktion fyller alla dessa ögon, alla dessa munnar, alla dessa bröst och midjor, ben och bakdelar?”
Jag slukar hans berättelse om hur det är att vara han, som är man, människa och rädd för det feminina. Jag accepterar att han är materialist och inte tror på sociala konstruktioner, men jag tycker att han generaliserar kring manligt och kvinnligt på ett oegentligt sätt. Han utgår ifrån att dragen i hans personlighet, alla gånger kan kopplas till att han är just man. Jag vet inte om han saknar insikt i att kvinnor också är människor och kan tänka och fungera väldigt likt män, eller om han helt enkelt bara är intresserad av kvinnor enkom som potentiella sexpartners. Exempel på detta är när det kommer till känslorna han brottas med som föräldraledig. Han lider av tristess, han vill hellre arbeta. Han upplever det förnedrande att dansa i ring med sin bebis i famnen. Det känns ovant för honom att gå med barnvagn. Mycket av det han upplever skulle kvinnor också kunna känna igen sig i, om han inte konsekvent påminde om att kvinnor är något annat.
Det är på många sätt en mansbok det här. Alla konstnärer han refererar till är män. Han insinuerar att Monika Fagerholm skulle få ett litteraturpris för att hon är kvinna, att han som man är borträknad. Dock var det han som fick priset. Ironiskt nog är Fagerlund just den som citeras på baksidan av boken, i en hyllning.
Men okej. Det är generöst av honom att lämna ut sig på det här sättet. Han är känslig, melodram, konflikträdd, grandios, omogen, lättkränkt, självhatande, långsint, osäker och han har många ”feminina” drag som han ogillar. Han skriver om alla sina pinsamheter. Problemet är att han på samma sätt skriver om andras pinsamheter. Vilket med all rätt lett till debatt.
Det är tydligt att han vill ”höja sig över dimman av moral och politik”, jag uppskattar det. Det är spännande att han försöker vara ärlig i sin framställning och att han undviker alla former av moralism. Men det tycks snarare som att han hukar sig för ett kollektivt ansvar och inte bara beter sig egoistiskt utan också försöker få det till att det är det enda som finns att göra. Det är uppenbart att han är mer eller deprimerad. Ofta ger han uttryck för ett nihilistiskt synsätt i det att han tycks sakna aktning för allting, vilket tycks få honom att brista i hänsyn till omgivningen. Han kan inte vara närvarande och förmå sig att engagera sig i andra människor. Jag lider med honom att han måste stå för att han har skrivit den här boken, om/när han får en annan livssyn.
Han är likgiltig inför mycket och har nästan inga andra glädjeämnen än att skriva. Det råder brist på sinnlighet, bortsett från synintryck. Han tycks leva helt i sitt huvud, i språket. Som en antik filosof bara det att det han själv inte tycker att det är det högsta goda. En ofrivillig filosof. Han verkar arg också. Jag får en känsla av att han lika gärna kunnat bli fotbollshuligan eller gängmedlem för att få utlopp för sin aggression. Men nu blev det så att han dömer människor i sina böcker. Ungefär som Strindberg gjorde.
Han lyckas i alla fall få mig både intresserad, inspirerad och berörd. Trots att jag är kvinna kan jag uppskatta god litteratur. Jag gråter när jag läser om Lindas första förlossning. Jag svettas till beskrivningen av hur han våndas inför att sparka upp dörren till toaletten där Linda blivit inlåst. Jag lider med honom i sin känsla av underlägsenheten och jag känner med honom när han skriver om hur dåligt han hanterar kallprat.
Sen är det alltid intressant med ett utifrånperspektiv på Sverige och svenskarna. ”Fittlandet” som han kallar det i sin frustration över att säga saker som retar upp andra exempelvis om abort, kejsarsnitt eller invandring.
Framförallt är det här en allvarlig bok om Knausgårds sorg, smärta och existentiella ångest. Han kan verkligen inte skriva om kvinnor, men om mycket annat. Han har förmågan att omvandla ostrukturerat liv till strukturerad litteratur. Tack vare sitt fritt flytande och beroendeframkallande språk ser jag fram emot att läsa resterande delar, trots att det är 3500 sidor om en norrman.
I Hunden är det just en liten grå en, som skildras inifrån. Som valp kommer den bort från sin mamma och sitt hem, och tvingas leva ensam i naturen. Det är svårt för en hund, som ju faktiskt är människans bästa vän. Den är mycket välskriven och poetisk med fantastiska naturbeskrivningar av den norrländska kalla skogen. Ganska fint och berörande faktiskt.
Tyvärr bleknar den lite jämfört med Jon Fosses Hundmanuskripten, som i och för sig var helt annorlunda i sin antropomorfa stil. Ekman låter hunden vara just hund. Jag tror inte det finns så mycket att fundera på eller analysera här, utan bara njuta av Ekmans vackra språk. En långsam bok att koppla av till.
En barnbok från 1974 om att ha en förälder i fängelse. Åsas pappa sitter inne för rån. Hon får inte hälsa på honom då hon är yngre än 14 år. Klasskompisarna tycker det är både konstigt och spännande med Åsas situation. En i personalgruppen har själv suttit i fängelse och fungerar som Thorvalls språkrör. Han förklarar för barnen om olika förutsättningar, att bli utsedd till syndabock och om den självuppfyllande profetian. Här framförs också kritik av det som kallas kriminalvård men som Thorvall tycks mena i själva verket gör människor mer benägna att begå brott. Slutet är öppet och manar till diskussion.
Boken är dels en faktabok med information om rättssystemet och fängelse, dels en skönlitterär berättelse med Åsa som protagonist. Thorvalls teckningar varvas med autentiska bilder inifrån ett fängelse.
Det här är en jättespännande och informativ berättelse som säkerligen fyllde sin funktion. Den har väl inte åldrats helt väl eftersom lagar och regler ändrats en del på drygt trettio år, även om diskussionen om sociala problem är lika aktuell.
Thorvall tar givetvis parti med de utsatta. Jag tycker mycket om att hon lyfter att en pappa som begått rån och sitter fängslad också kan vara bra på att leka med sitt barn. Trots att det är barn texten vänder sig till, lyfter Thorvall komplexiteten istället för att förklara med förenklingar.
Senaste kommentarer