Reids debutroman Vår bästa tid börjar vansinnigt starkt. Huvudpersonerna är Emira och Alix. Alix är en vit, rik, influenser. Emira är svart och fattig. Hon tar hand om Alixs barn och blir oskyldigt anklagad för kidnappning.
Första halvan av romanen är otroligt intressant då olika maktstrukturer gestaltas ur ett intersektionellt perspektiv. På vilka sätt makt kan manifestera sig i form av ras, klass, kön och ålder skriver författaren fram på ett genialt sätt. Detaljerna skapar en helhet. Jag älskar hur Reid bygger två komplexa karaktärer som jag inte helt säkert vet hur jag ska sympatisera med. Läsaren tvingas fundera på vem som är den största boven i dramat.
När jag kommer in i andra halvan av boken bli det alltför förutsägbart för min smak. Jag känner på mig hur det kommer att sluta. Karaktärerna stelnar till och blir onödigt ensidiga. Jag tröttnar på alla namn på klädmärken, affärer, produkter. (Jag har en känsla av att amerikanska kulturarbetare har en övertro på omvärldens intresse och engagemang i Amerikansk kommers.) Villrådigheten kring vem som är ond och vem som är god försvinner. Jag upplever mig skriven på näsan.
Det jag uppskattar mest med romanen är författarens skicklighet gällande att framställa klasstillhörighetens och rasismens olika uttryck i form av exotism, fetischsim, white savior, ”woke” och exploatering. Men det här är också en feelgood-roman om vänskap och moderskap.
Jag ser fram emot att läsa fler böcker av Kiley Reid.
Tack Albert Bonniers Förlag!
Senaste kommentarer