Det tredje kriget av Line Papin

En variant av Romeo och Julia föranledde Line Papins födelse. Den franska pappan och vietnamesiska mamman träffades strax efter Indokinakrigens slut. Line Papin är namnet på både författare och protagonist.

De tio första åren framlever hon i Vietnam. Line Papin jämför sin barndoms dagar i Hanoi med att vara kvar i livmodern, så tryggt var det. Den konventionella kärnfamiljen var ingen stark norm i Vietnam. Med tre mammor, fyra om man räknar in staden Hanoi, (vilket hon gör), och fem familjer var hon aldrig ensam och älskad av många. Att sedan som tioåring flytta till Frankrike innebar att marken under hennes fötter rämnade. Dörrar som alltid hållits öppna var nu stängda. Det trygga var borta och allt var främmande, ordnat, grått och kallt. Lusten att förvalta sina ägor tog över och känslan av frihet var ett minne blott.

Det här är en välskriven berättelse om att stå med den dominanta foten i ett land och andra foten i ett annat. Om den alienation som uppstår när allt man känner tas ifrån en och ingenting längre är ens eget, inte ens känslolivet. Den enda plats hon fann att sätta den foten som tvingades lyfta från Vietnam, var i graven. Line blir sjuk i anorexi. Hon lever i limbo. Sätter sig i någon slags tvångsmässig karantän. Att leva ett liv blir att utkämpa ett krig, för att vinna över letargin. I texten tar hon sig an sin historia och sin person i plural. Tilltalar sitt yngre jag med ett du. Det är fint.

Jag är glad över att få läsa Papins berättelse om hur det var i Vietnam under kommunistiskt styre, indokinakrigen, när embargot upphävdes. (Tack Elisabeth Grate förlag för att vi har tillgång till den här boken på svenska.) Läsken, elen och jeansen kom till Vietnam först i mitten av 90-talet. En kastrull från Ryssland kunde smältas ner och räckte sedan till tio stycken kastruller att sälja vidare i Vietnam. Sådan var fattigdomen. Men vi får också läsa om den stora kärleken Line hyser för sitt födelseland.

Hennes kraftfulla prosa om yttre och inre krig fängslar mig. På samma gång är det skrivet med lätt hand. Och med en försmak för siffror. Jag läser gärna fler böcker av Line Papin.

Lämna ett svar