Vi röstar om vi saknar mamma av Nina Pascoal

Wow! Det är så roligt att läsa debuter som är riktigt bra. Efter att jag slukat Vi röstar om vi saknar mamma ser jag fram emot att följa Nina Pascoals författarskap.

Vi får följa med tre systrar och en mamma på charter. Sabina 14 år, Kornelia 12 år och minstingen Isabella. Mamma Katja saknas i perioder både mentalt, fysiskt och från sitt åtagande som mamma vilket leder till att barnen får rå om varandra. Efter bästa förmåga.

Romanen skildras ur Kornelias perspektiv, inifrån. Det är mitt bästa perspektiv! Pascoal hanterar det med bravur, även om det finns en och annan metafor som tar mig ur bubblan jag är i tillsammans med Kornelia. Eftersom en tolvårings fattningsförmåga och färdigheter att tolka omgivningen skiljer sig stort från den vuxna läsaren, lämpar det sig att ta sig an romanen via en kritisk hermeneutisk ansats. Författaren har gjort en utmärkt avvägning mellan luckor och klarspråk. Jag tror det är anledningen till att prosan har en sådan nerv. Tillsammans med miljöbeskrivningarna som implicerar ett kvalmigt klimat och opålitliga vildhundar. Jag läser med andan i halsen.

”Så flyter en man förbi. Han tittar på oss och simmar försiktigt med långa armar. Han är stor, brun, hårig som männen är utomlands.
’Hello’, säger han.
’Hello’, svarar vi och då stannar han till.
’You are very beautiful’, säger han till Sabina.
’ Thank you’, säger hon och tittar mot stranden.
’You are sisters?’
Jag svarar yes, för jag har högsta betyg i engelska.”

Temat är barns utsatthet och barns sexualitet. Eftersom vi delar barnets blick, blir det tydligt hur långt borta vuxenvärlden är. Men på samma gång är den eggande för en tolvåring, som nalkas den. Kornelias närmaste kontakt med – vad hon tror är – den vuxna världen är storasyster Sabina. Problemet är att Sabina är också ett barn. Författaren skildrar tonsäkert barnets sexuella nyfikenhet, fascination, lust och längtan blandat med rädsla och äckel. Jag tycker det är anmärkningsvärt skickligt gjort att på samma gång varna och förebåda njutning.

Sen kan man fråga sig vad det är för mening med att rösta om inte deltagarna vågar rösta efter eget huvud?

Tack Albert Bonniers förlag!

Tänk om det är klimakteriet? av Kerstin Thorvall

”Jag vet. Förr eller senare kommer man in i den fatala ålder, när leopardmönstret blir en oemotståndlig frestelse. Men håll emot. Försök klara det med ett skärp eller en portmonnä.”

Nu har jag läst igenom Kerstin Thorvalls bibliografi fram till 1982 då dessa hormonfunderingar för kvinnor, publicerades. Det har gått sex år sedan Thorvall skrev den ”farliga” boken då hon blev smädad av den svenska kultureliten. Som skandalomsusad skriver hon denna ärliga och rättframma text om klimakteriets vara eller icke vara. Eftersom jag läst hennes böcker i kronologisk ordning märker jag förändringen tydligt, att hon gjort sig av med filtret. Här strösslas det frikostigt med berättelser om kåthet, onani och orgasm. Hon passar också på att raljera över hur vissa män tacklar sin ålderdom och hon ger svar på den kritik hon fått för att hon är en kvinna som inte förnekar sig.

”Behovet av närhet blir med åren betydligt större än nödvändigheten att bevara sin värdighet.”

Vi får följa med på hennes hormontripp med och mot östrogenet. Hon slår hål på ungdomskultens evangelium om att en kvinna måste se för evigt ung ut. Hon jämför klimakteriet med puberteten som en tid av hormonförändringar och plötslig upptäckt av livets bedräglighet, samt omgivningens oförstående. En åldrande kvinna måste förhålla sig till sin mamma, något Thorvall ständigt stretar med. Här ryms också berättelser om andra kvinnor femtio år fyllda och deras frigörelse från sina körtlars våld, en fantastisk dikt av Sonja Åkesson och ”skötselråd” (de hade hon gärna fått hoppa över för min del).

Det är spännande och informativt men framförallt är det väldigt roligt. Jag älskar hennes humor! En relativt tidig beskrivning av klimakteriet, tänker jag mig att det här är. Förmodligen var hon progressiv även i detta ämne. En fin sak som Thorvall lyckas med är att inte skrämma upp, hon vill inte att läsaren ska förfasa sig alltför mycket över klimakteriet. (Jämför med Agnes Wold som skriver om klimakteriet som en evolutionär succé och som med vetenskapligt underlag hävdar att kvinnor i klimakteriet ofta mår bättre än yngre kvinnor.) Klimakteriet innebär inte en plötslig rutschkana ner mot döden.

Till min stora glädje vågar Thorvall (hon vågar ju allt) ifrågasätta östrogentillskott både som medicin mot klimakteriebesvär och i p-piller. Biverkningarna bör tas på allvar. Jag kan alltså foga in ytterligare en punkt på listan över mina och Thorvalls likheter.

”Mitt i hormonblåsten finns det såna lägen av stillhet i stormcentrum. Tur det. Annars skulle man väl segla omkull och gå till botten med leopardskor och allt.”

Karantändagboken av Elin Lucassi

Jag – och säkerligen många med mig – delar Lucassis upplevelser av hur livet sakta men säkert förändras av att leva under en pandemi. Förutom sorgen över de som drabbas, rädslan över att mina kära eller jag själv ska bli sjuk, funderar jag på vem jag kommer vara när det här är över. Eremit?

Så skönt att under läsningen av seriealbumet Karantändagboken känna mig mindre ensam med mina känslor. Dessutom är det här – som alltid när Elin Lucassi står som avsändare – politiskt, roligt och smart. Hon är en fiffig fena på satir utan att snåla med värmen. Det är bitvis så berörande att jag ryser faktiskt (ungdomarna som handarbetar). Och jag skrattar högt och igenkännande åt svårigheter med uttal. Lucassi vågar lita på att läsaren kan hålla (minst) två tankar i huvudet samtidigt. Hon banaliserar inte människors komplexitet utan låter det få vara som det är. En priviligierad människa kan vara rädd, orolig och ledsen utan att för den skull blunda för samhällets orättvisor.

Konstigt nog var det här inte alls tråkigt eller tjatigt, som samtal/nyheter/artiklar om covid annars kan få mig att känna. Det här var en förträfflig läsupplevelse nu, och kommer att vara fin att ha som historiskt dokument när vi lagt det här bakom oss och glömt.

Tack till Galago!

Babettes gästabud av Karin Blixen

Karen Blixen skrev långnovellen Babettes gästabud 1950 och publicerade den under sin författarpseudonym Isak Dinesen. Den filmades 1987 och belönades med en Oscar för bästa utländska film.

Den handlar om två fromma systrar; Martine och Filippa. De lever i en avsides by i Norge, i slutet av 1800-talet. Deras liv är frugalt, präglat av fasta, böner och att ge allmosor. Deras far var präst och avsåg att hålla dem kvar hemma i byn, ogifta och med fokus på att vårda relationen till Gud. Systrarna tar emot Babette som är en fransk flykting. Hon kommer ensam då hon har förlorat sin familj. Hon verkar hos systrarna som hushållerska och ställer till med ett gästabud. Detta frosseri går förstås helt på tvärs med systrarnas och övriga bybors normer.

Jag tolkar Babettes gästabud som en uppgörelse med det kristna moralbudskapet som handlar om att förtränga sina begär för en högre princip med målet att nå inre frid. Man ska till varje pris undvika det förgängliga, och det i en sådan utsträckning att man går miste om livets njutningar. Målet är att komma till paradiset och för den skull lever man inte jordelivet fullt ut. Kroppen betraktas som något sämre än anden/själen, som en tillfällig kostym bara, den betecknas köttet och ska kontrolleras och tuktas. Själen är den delen av människan som står i kontakt med Gud.

Babette som tagit del av jordelivets baksidor, ond bråd död, har kanske mist sin Gudstro. Hon tycks ha maten och vinet som ”sin religion”. Hon bjuder sina medmänniskor på mat för att njuta tillsammans med dem, istället för att be till Gud.

Men huruvida Babette är kristen får vi inte veta. Hon läser ur en stor tjock svart bok, men vi vet inte om det är Bibeln. Det roligaste med den här novellen, tycker jag, är att den ger upphov till diametralt olika tolkningar. Vissa troende människor tolkar boken som en hyllning till Gud och kristendomen. Jag är inte troende och jag tolkar den precis tvärtom. Att vi ska göra det bästa av våra jordiska liv medan de varar. Att vi ska njuta och ta för oss av världen. Själva gästabudet som Babette ställer till med kan vara metafor för livets alla njutningar eller behov som kroppen önskar få tillfredsställda.

Men att det är just en måltid (sista måltiden rent av?) alluderar på bibelberättelsen. Man skulle kunna tänka sig Babette som en metafor för Jesus. Hon ger bort allt hon har. Hon gör människor glada och kärleksfulla. När systrarna går emot Gud, dricker vin och följer människan Babette ler lyckan mot dem, undret sker. Att äta tillsammans är en försoningsgest mellan människor och mellan kropp och själ.

Det finns två manliga karaktärer i berättelsen. De var i ungdomen intresserade av systrarna och återkommer många år senare till byn för att delta vid festmåltiden. Lorens Loewenhielm valde bort Martine framför karriären. Men trots lysande karriär, bra gifte och umgänge i fina kretsar är han inte lycklig. Han valde bort kärleken vilket gjorde att han förlorade sin själ. Den andra mannen Papin som uppvaktade Filippa ville bjuda henne en lyxig fransk måltid. Filippa fick avnjuta en sådan, tack vare Babette. Inte på grund av Gud, eller någon man.

Jag gillar dock att bli påmind om lutheranska normer. Vi bör varken frossa eller spela bort pengar, däremot dra ner på fåfängligheter och vårda själen. I dagens samhälle då vi står orimligt långt från dessa normer tycker jag de är värda att beakta.

Och så det finaste budskapet av alla, som är högaktuellt i vår tid. Systrarna tog emot en flykting vilket berikade deras liv.

Spill. En damroman av Sigrid Combüchen

”Man lever som man kan.”

För Spill vann Combüchen Augustpriset 2010. Det märkliga är att jag har aldrig hört talas om den, förrän jag hittade den i listan över Augustprisvinnare. Nog för att jag 2010 var i nybliven-mamma-bubblan med allt vad det innebär, men att jag som genomgått kurser med feministiska och litteraturvetenskapliga inriktningar inte fått den här nämnd för mig, anser jag vara närapå kriminellt. (Om det inte är så att jag glömt bort det.) (Det kan vara så också.) (Förmodligen är det så.)

Det här liknar inget jag tidigare läst (förutom möjligen Monika Fagerholms stil). Det är en rasande feministisk roman, mycket mogen och komplex i sin framställning. Språkligt och berättartekniskt är den helt outstanding. Inledningsvis har jag svårt för stilen. Läsningen kräver mycket koncentration och det fungerar inte att snabbläsa. Det är alltså ingen lättläst roman. Men. Så. Värt. Ansträngningen.

Det pågår flera parallella historier och perspektivskiften. Skeenden kommer inte i kronologisk ordning. Romanen är lite som en Matrjosjka med flera dockor inuti. Huvudkaraktären Hedda glider iväg i tankarna, hon associerar fritt mellan olika ämnen och fritt i förhållandet till tid. Det gör att jag ibland tappar tråden och måste gå tillbaka i texten. Från början upplever jag texten rörig, men efter cirka hundra sidor vänjer jag mig. När jag fått grepp om det tycker jag att författaren med sin prosa lyckas förmedla hur fragmentariskt och komplext det mänskliga livet är. Hur splittrat och liksom omgivet av spill som tillsammans bildar något ändlöst och ogripbart. Den lilla människan med det omätliga medvetandet som måste förhålla sig till den stora världen och allt vad den innehåller. Vad är kärnan och vad är spill i ett människoliv. Spill är definitivt något man kan bygga en mångbottnad roman av, det har författaren visat. På samma gång som den är mångbottnad, komplex och splittrad håller den som helhet en tydlig linje. Prosan är tät och extremt välskriven men samtidigt med vad jag upplever som lätthet och espri. Jag är djupt imponerad.

”Är skådespeleri ett ändamål? Nej det är ett medel. Konst är ett medel för andra ändamål (även om den inte skall tjäna). Och särskilt konstnärer, som tolkar andras verk och ingår i en ensemble som är en helhet, är medel för helhetens ändamål. Om konstnären låter medlen bli så utsökta och folk skall luras att beundra gesten som äkthet, då stjäl man föreställningen. Man taar bort den vidare meningen med det hela och gör sin egen prestation till slutmål.”

Det handlar om Heddas liv som utspelar sig på 30-talet i Lund. Här finns också en författare vid namn Sigrid Combüchen, som brevväxlar med en Hedwig Langmark. Författaren påpekar att allt i romanen är påhittat. Fusionen mellan fakta och fiktion tillför en extra dimension.

”På Strindbergs tid och åttio år före och efter kallades det nyckelroman, då krånglade författare med att sätta en genomskinlig förklädnad på folk de önskade räfsa. I stället för att leka med sådana låtsas hade man nu i öppenhetens och/eller kommersens namn låtit genren övergå i jag- och dagboksform och det var visst meningen att man då skulle tro på ljugandet därför att det var autentiskt. (Gud så naivt…)”

Jag skulle säga att det här är en litterär uppgörelse med vilka möjligheter som finns för kvinnor att forma sina liv. Om att hon väldigt lätt hamnar i det hon är predestinerad till. Att bli vid sin läst. Att oavsett intentioner, högtstående planer eller talanger ändå sluta som hemmafru, via vägen man och barn. Eller så väljer man den smala lilla otillgängliga och nästan helt igenväxta stigen, men då får man vara beredd på att vandra ensam, bli riven i ansiktet av utstickande grenar, sjunka ner rejält i gyttjan och branta uppförsbackar. En kvinna på Heddas tid som lyckades ta sig igenom den trånga passagen, förlorade sin tillhörighet som kvinna. Att som kvinna följa sin drömmar OCH vara del i familj verkar fortfarande vara väldigt svårt.

”’Det handlar om dig’, sade han. ’Unga kvinnor som kommer till storstan för att visa vad de kan.’ Hedda svarade inte. Hur kunde han vara så oseende? Båda filmerna handlade om att låta drömmarna fara och bli fru. Eller konstnär och karriär om m an anser sig förmer. Men vad kunde hon säga om det? Vad är det för mening att peka ut vad en annan inte ser? Hon hade inte lust att prata om kvinnosaken, allt kvinnosaken sade lät som självklarheter, det var inget att prata om, man fick bevisa i stället, övertyga sig själv.”

Det är väldigt stor mening med att Sigrid Combüchen skriver om kvinnosaken. Jag tvivlar på att någon kan komma ut på andra sidan av den här romanen och inte vara feminist. Jag skulle vilja rekommendera den här till Göran Lambertz.

Klara och solen av Kazuo Ishiguro

Klara är en tonårs-robot, en artificiell vän (AV), en cyborg. Det är ungefär vad jag har lust att avslöja gällande handlingen. Romanen är utformad in media res vilket betyder att en stor del av läsupplevelsen ligger i att inte veta på förhand, utan låta bilden klarna efter hand.

Författaren har som bekant fått nobelpris och jag förstår varför. Han har en slående förmåga att vara ny inför världen. Se på den med en utifrånblick. Genomskåda vad vi tar för givet. Genom att använda sig av fusionen mellan det mänskliga och det artificiella blir människans förmåga att älska satt på sin spets. Att läsa hans böcker blir lite som att läsa en filosofisk text för att det bygger på ifrågasättanden kring vad vi gör och tänker samt varför vi gör det. Den här romanen väcker funderingar kring mellanmänskliga relationer, existentiella och kanske även religiösa spörsmål. Än mer närvarande är diskurser om makt, hierarkier, samhällsklasser, vetenskapens progression och vuxnas önskan om högpresterande barn.

Ishiguro lyckas att måla upp sin dystopiska värld utan oriktigheter. Den är fullkomligt rimlig i sin orimlighet. Karaktärerna, språket, dialogerna, miljöbeskrivningarna och alla detaljer om artificiell intelligens passar ihop och bildar en lysande helhet. Jag lever mig verkligen in i berättelsen.

Men helt perfekt tycker jag inte att den här romanen är. Det här med att solens pronomen är han? Öppnar i och för sig upp för tolkning om patriarkatet, men det känns långsökt. Jag är sedan tidigare inte helt förtjust i Ishiguros sätt att ta sig an kvinnliga karaktärer (inget jämfört med Haruki Murakami dock), den kritiken är befogad även här. Grannens mamma får jag inget grepp om i sin skörhet. Att Klara är självutplånande med oantastlig moral, passar väl in med tanke på att hon inte är en människa. Men det blir ändå lite tröttsamt med en så pass stel karaktär. Jag saknar att bli överraskad. Ganska tidigt i berättelsen kan jag lista ut hur det ska sluta.

Jonas och kärleken av Kerstin Thorvall

Jonas och kärleken liknar ingen annan barnbok jag läst. Här är Thorvall modig i det att hon utmanar vuxnas idé om barns sexuella känslor. Det finns ju en knepig dubbelmoral kring hur vuxna bemöter barns sexualitet. Å ena sidan vill man inte se att barn är sexuella å andra sidan vill många försäkra sig om att barnet blir heterosexuellt i framtiden. Jag minns själv hur vissa vuxna blev spända och ogillade när vi barn umgicks ”över könsgränserna”. Här lyckas Thorvall skriva fram den positiva känsla som nyfikenhet och utforskande kan framkalla. Hon skriver att Jonas snopp känns ”glad och stor”. (Jonas är sex år.) Jag har läst många nyare barnböcker som fokuserar rätten till sin egen kropp, att säga nej och att ingen får ta på en. Det är förstås viktigt. Men jag kan tycka att det härliga i att säga ja och den positiva spänningen gärna också kan få vara med. Den här boken skrevs 1980 (mitt födelseår) och alltså långt före ”stopp min kropp”-eran.

Jag skulle vilja påstå att den här boken undersöker just gränsen mellan barnets liv och den vuxnes. Det illustreras tydligt med kojan som Jonas och hans vän bygger. Där inne får bara barnen vara och de vuxna hålls utanför. När de vuxna skojar och skrattar om att Jonas ”skaffat sig fästmö” blir Jonas – till min stora glädje – helt vansinnig. Han tolererar det inte och får med den lilla makt ett barn kan ta till visa det med tårar, sparkar och genom att springa iväg.

Den här boken skulle egentligen framförallt rekommenderas till vuxna. Det optimala vore högläsning tillsammans med barnet för att sedan diskutera vad sexualitet är, hur det kan praktiseras och kännas samt prata om hur man försäkrar sig om samtycke.

Kerstin Thorvall hade en fin förmåga att vara i flera åldrar samtidigt. Det är som att hon har sin sexåring kvar inom sig när hon skriver Jonas och kärleken. Det är helt otroligt bra gjort.

Hur du lyckas i en vit värld av Siduri Poli

Jag har lyssnat på, dels en charmig person som jag tycker gör ett beundransvärt och fantastiskt viktigt arbete, dels på en bok som inte är för mig och som jag inte gillade. Nu gäller det att hålla isär bokrecension och person här. Jag skriver det igen. Jag beundrar och hejar på Siduri Poli och ser gärna att hon är framtidens Wallenberg.

Men. Saken är den att jag tycker inte att vi ska ha några Wallenbergare alls. Den här boken är alltså inte för mig. Inte för att jag är vit. Utan för att jag försöker undvika att stämma in i den nyrikes lov och starkt ogillar att läsa böcker som handlar om entreprenörskap. När jag började lyssningen visste jag inte vem Siduri Poli var och jag hade inte lyssnat på boken om jag visste vad den handlade om. Jag skulle aldrig läsa en bok som innehåller titeln ”lyckas” när det implicerar pengar och karriär. Det jag intresserar mig för är människor med dubbla nationaliteter och deras erfarenheter samt hur vi kan motverka rasism. Visserligen finns det en hel del av den varan också och det är anledningen till att jag lyssnade klart på hela.

Hon listar tio råd för att som rasifierad lyckas i en vit värld. Den första punkten som är min favorit, lyder: assimileras ej! Byt inte namn, ge inte upp din kultur. Hon lyfter orättvisan i att personer med utländsk bakgrund tvingas representera ett helt folk, när någon landsman felar. Hon skriver intressant om hedersstruktur, som hon väljer att kalla det framför hederskultur. Att hon blir inbjuden av journalister för att prata om sin bok men tvingas svara på frågor om gängkriminalitet är något som bara måste upphöra. Jag uppskattar de samhällskritiska delarna som behandlar strukturer.

Det är också spännande att få höra om hennes historia, familj och misstag. Hon delar med sig generöst för att inte framstå som någon övermänniska. Berättelsen om mammans delaktighet i jakten på den blå klänningen är rörande. Men tonen är i självhjälpsläge vilket får mig att rygga tillbaka. Jag förstår liksom inte hur det kan hjälpa någon någonsin att tala om hur den ska känna, att sluta känna sig velig eller osäker exempelvis. Man kan ju liksom inte sluta vara osäker för att någon/en författare/idol säger till en att man ska inte vara det. Jag ifrågasätter om någon självhjälpsbok/föreläsare/inspiratör egentligen har hjälpt någon annan förutom författaren själv. Siduri Poli har uppenbart enorm talang och är otroligt driven och därför har hon ”lyckats”. Att boken, bortsett från övriga värden som representation och intresset för Poli som person, kan hjälpa rasifierade personer att blir rika betvivlar jag. Men förhoppningsvis har jag fel.

Hon skriver om ”extremism” i form av träningshetsare och konspirationsteoretiker. Jag skulle helt fräckt vilja lägga till superentreprenören till den listan över människor som förstör samhället.

På vissa sätt upplever jag att författaren är mer ”assimilerad” i vårt liberala individfokuserade karriärsamhälle där man ska marknadsföra sig själv som ett varumärke, än exempelvis jag. I kulturen som innebär att alla ansträngningar ska kunna mätas i avkastning. Där tillväxt och ökad konsumtion är ledord. Eftersom spelplanen utgörs av ett kapitalistiskt exploaterande system som skapar kriser i ekonomi och klimat samt växande samhällsklyftor vill jag inte vara med. Det är motsägelsefullt att önska att människor som tillhör proletariatet ska kunna lyfta sig ur fattigdom samtidigt som man är för ett system som vilar på att det finns ett proletariat. Detta leder till att författaren ibland säger emot sig själv. Å ena sidan är det stora målet att ”klättra” och ”komma någonstans” å andra sidan är det inget fel med att vara pizzabagare. Jag tror att en bättre lösning är att betala pizzabagaren lika mycket för sina ansträngningar som de med charm och talang för att snacka och sälja.

Att jag är mer intresserad av diskussionen om vad ”att lyckas” innebär istället för att få veta hur man lyckas med att bli rik, säger något om mina privilegier. Som delvis beror på att jag är vit. Mitt intresse ligger i huruvida vi kan lyckas kasta av oss rollerna. Pori strävar istället efter att iklä sig och till och med ”bli” olika ”personas”. Det är ingen kritik av henne personligen, jag fattar väl att det krävs för att bli framgångsrik i branschen.

”Från och med nu, välj alltid team dig.”

Eller gör inte det, välj varandra.

Maryam och mormorsmålet av Minoo Shams och Katarina Strömgård

Åttaåriga Maryam kommer som nyanländ till Sverige. Hon behöver acceptera många förändringar, lära sig språket, skaffa vänner och hantera saknaden efter mormor som är kvar i Iran. Maryam har skinn på näsan och ger uttryck för både ilska och besvikelse gentemot föräldrarna som har tagit beslutet att migrera. Maryam vägrar att prata svenska. Men som tur är når skrattet fram över språkgränsen.

Det finns jättemycket för ett barn, som inte delar Maryams erfarenheter av flykt, att känna igen sig i. Till stor del handlar boken om vänskap. Om hur vi är mot varandra. Om kärleken till böcker. Att säga ifrån vid rasistiska uttalanden. Om längtan, mod, saknad och svek. Allvarliga ämnen skrivna med en lätthet.

Bilderna med sina exakta ansiktsuttryck, fungerar perfekt som komplement till berättelsen och känslorna som den väcker. Kul att få se en korthårig ambulanssköterska och en kvinnlig läkare. Bilderna tillför en helt egen liten berättelse om Ida som ett barn som traditionellt kallats ”pojkflicka” (ursäkta uttrycket). Det är fint att detta inte nämns i texten och därför kan vidga idén om hur en flicka, eller ett barn som heter Ida, kan se ut.

Det är smart att ha med ord på persiska i boken. Det får läsaren att förstå hur det kan kännas att se på obekanta bokstäver.

En verkligt fin och viktig berättelse framförallt för oss som inte själva har upplevt flykt. Jag vill rekommenderar boken till alla barn, inte bara till dem på lågstadiet, gärna för högläsning. Till boken finns en lärarhandledning.

Nu väntar vi med spänning på nästa bok om Maryam.

Nioåringen ger Maryam och mormorsmålet betyg 4/5.

Är mor död av Vigdis Hjorth

Jag är en stor beundrare av Vigdis Hjorth. Jag älskade Arv och miljö och kan med glädje meddela att den här är ganska lik både stilistiskt och tematiskt. Det var omöjligt att läsa Är mor död utan att relatera till Arv och miljö och dess efterkommande debatt kring konstnärens ansvar och om en konstutövare får hänga ut sina anhöriga. Den här romanen avhandlar en målare, Johanna, som behandlar barndomen i sina verk, till familjens stora förtret.

Det är alltså modersrelationen som är temat här. Släkten är värst, sägs det. Och det stämmer nog, av den anledningen att man blir inte av med dem. Även om man slutar träffa varandra finns man i varandras medvetande. Som att gå med en sten i skon. Den förälder som matat, tvättat och nattat en – oftast en mamma – betyder mycket kanske i resten av livet, vare sig man vill det eller inte. Det tycks innebära ett stort lidande att ha en icke-relation med sin mamma. Kan en mamma ens dö, eller kommer hon för alltid att vara kvar i ens tankar?

Berättarperspektivet är Johannas och hon gissar sig till vad hennes mor och syster gör, tänker, tycker. Hon har inte träffat sin mamma på 30 år men nu vill Johanna prata med sin mor, till sin systers förtret. Johanna vill ta reda på om hennes minne stämmer med verkligheten. Romanen är en mycket lämplig introduktion till den opålitliga berättaren, lättbegriplig men alls icke banal. Vi följer Johannas tankar, göranden, minnen medan hon försöker komma i kontrakt med sin mor . Det är en långsam berättelse men väldigt spännande, enligt mig. Bilden klarnar sakta och sympatierna böljar fram och tillbaka mellan att vara med mamman och dottern.

Diskussionen om relationen mellan barn och förälder är oerhört intressant tycker jag. En livslång och sund relation mellan förälder och barn kräver ett avancerat samspel, lyhördhet, mycket tålamod, icke-dömande förhållningssätt och förändringsbenägenhet. Mamman kommer från en tidigare generation, har mer erfarenhet och har inledningsvis makt i egenskap av förmyndare. Sen sker en maktförskjutning när barnet blir vuxet. Det vuxna barnet är yngre, starkare och en del av nutidens diskurs. Mamman blir gammal vilket ofta väcker medlidande. Det vuxna barnets frontallob utvecklas vilket ofta ger en bredare förståelse för varför mamman har handlat si eller så. Föräldrar har en livslång förpliktelse mot sina barn, säger man. Men när barnet blir vuxet har väl även det förpliktelser?

”Och om hon [systern] verkligen menar att det är skadligt för mammas psykiska hälsa att jag skriver eller ringer kunde hon ha skrivit att mamma blir helt utom sig så hade det varit ett medgivande om delaktighet och ansvar. Men hon skriver som om mamma bara alltid gjort vad hon kunnat och när allt inte gått bra beror det på tillfälligheter och andras, särskilt mitt, fel.”

Relationen mellan förälder och barn ska också uthärda tonåren och frigörelsen. Hjorth för fram att det är viktigt att brista och bli arg som ett sätt att visa att man bryr sig. Att i stridens hetta visa sig sårbara och nakna inför varandra gör att man kan gå vidare och få en mer jämlik relation.

Ett annat tema som återkommer i Hjorths romaner och som jag älskar är hur konstverk och sanningsanspråk förhåller sig till varandra.

”Verkligheten är ointressant. Sanningen är intressant men svår att greppa och nå. Verkets förhållande till verkligheten är ointressant. Verkets förhållande till sanningen avgörande. Verkets sanningsvärde ligger inte i dess förhållande till den så kallade verkligheten utan i den verkan det har på åskådaren.”