Hundmanuskripten består av tre stycken antropomorfa noveller. De har alla tre hundar i övre medelåldern som protagonister. Det är lika konstigt som det låter, men oväntat underhållande och tankeväckande. Fosses prosa flyter fram. Med omkväden och med få ord skapar han stort innehåll. Vardagsnära, realistiskt och riktigt roligt.
Den första heter Nej å nej och handlar om hunden Webster som bor med sin matte, gamla Oline. Han är trött på att ligga bredvid hennes skvalpande mage i sängen. Webster drömmer om att få bli ”den ensamma hunden Webster” och om att få se havet. Inte minst drömmer han om att få rädda en hjälplös hundtös med vitt krulligt hår.
Jag är ingen hundmänniska, men kan ändå se tjusningen i den här fina beskrivningen av relationen mellan hund och människa. Men ännu mer lockar det att tolka novellerna som någon slags satir över män i ålderskris. Någon längtar efter frihet, en annan efter kärlek och en tredje vill inte förlora sin plats högst upp i hierarkin och absolut inte bli ersatt av någon ung kvinnlig förmåga.
Reine Brynolfsson gör en enastående uppläsning.
![TILL SKUGGORNAS LOV av Junichirō Tanizaki ⭐️⭐️⭐️⭐️
Hej, jag heter Nina och jag är nippofil.
Den här urmysiga essän från 1933 om kärleken till klassisk österländsk estetik och ett långfinger till den västerländska får mig på väldigt gott humör i mörkret. Författaren sammankopplar den österländska kulturen med den japanska ”nationalkaraktären” - en tvivelaktig term som jag tar med en nypa salt, men som ändå säger något om normer i öst jämfört med våra i väst. Den japanska estetiken har ”alltid skuggan som grundton och är oupplösligt förenad med mörkret.” Halvdunkel ”öppnar verkligheten för andra sinnen än bara synen och skapar en större harmoni.”
Junichirō Tanizakis (1886-1965) kärlek till skuggorna och aversion mot banal klarhet påminner om Jon Fosses passion för det lysande mörkret och att det bara är i mörkret vi verkligen kan se. Kanske att svärtan inom oss kan komma till ro när vi fäster blicken på det mörka utom oss?
Tanizaki förespråkar de traditionellt japanska pappersväggar som silar in ljuset och gör hemmet till en föränderlig plats, en naturnära toalett helst i trä utan vita och blanka detaljer, ljudapparater som lyckas förmedla hjärtat i japansk konst och musik; pauserna, mörka lackade skålar som får soppan att dofta ”av zen”, stora takskägg som parasoll på husen och stillstam nō-teater.
”Rent allmänt känner vi ingen ro i sinnet när vi ser något som är skinande blankt. Västerlänningar använder silver, stål och nickel till bestick, fat och så vidare och putsar allt så att det skiner, men så glänsande saker tycker vi inte om. […] Tvärtom blir vi glada när tiden sätter sina spår och ytan mörknar och förlorar sin glans.”
På japanska och kinesiska finns ord för att laga sånt som gått söner med guld (kintsugi), brodera synliga lagningar på kläder (sashiko) och lystern från händers solkande beröringar (nare).
Mörker i all ära men kvinnorna i öst undkommer inte vithetsidealet. Traditionen placerade dem längst in i skuggorna för att de skulle behålla sin vithet. Vitt puder, avrakade ögonbryn, svärtade tänder och mörkblått läppstift användes för att huden skulle se ljusare ut...—> KARENINA.SE](https://karenina.se/wp-content/plugins/instagram-feed/img/placeholder.png)
2 kommentarer
Kul att hitta dig så här, i min lilla upptäcktsfärd om inte in i så i alla fall runt Jon Fosses författarskap. Själv är jag hundmänniska och kan inte låta bli att hålla med Johan Hilton att den första nästan kändes som hundens Me Too-rop. De två andra tycker jag dock är mer av just svarta satirer över mer eller mindre lyckligt lottade män(niskors) rädslor, även om det kändes som ett nästan oväntat lyckligt slut i den sista för den genren. 8)
Författare
Jag har också blivit hundmänniska så här drygt tre år senare, har till och med skaffat mig en hund.