Hundmanuskripten består av tre stycken antropomorfa noveller. De har alla tre hundar i övre medelåldern som protagonister. Det är lika konstigt som det låter, men oväntat underhållande och tankeväckande. Fosses prosa flyter fram. Med omkväden och med få ord skapar han stort innehåll. Vardagsnära, realistiskt och riktigt roligt.
Den första heter Nej å nej och handlar om hunden Webster som bor med sin matte, gamla Oline. Han är trött på att ligga bredvid hennes skvalpande mage i sängen. Webster drömmer om att få bli ”den ensamma hunden Webster” och om att få se havet. Inte minst drömmer han om att få rädda en hjälplös hundtös med vitt krulligt hår.
Jag är ingen hundmänniska, men kan ändå se tjusningen i den här fina beskrivningen av relationen mellan hund och människa. Men ännu mer lockar det att tolka novellerna som någon slags satir över män i ålderskris. Någon längtar efter frihet, en annan efter kärlek och en tredje vill inte förlora sin plats högst upp i hierarkin och absolut inte bli ersatt av någon ung kvinnlig förmåga.
Reine Brynolfsson gör en enastående uppläsning.
Senaste kommentarer