Homo Line är ett grafiskt seriealbum av finlandssvenska Edith Hammar som är född och nu boende i Finland, men som under flera år bodde i Stockholm. Man kan misstänka att hon när hon bodde i Finland längtade till Sverige, för att när hon väl var här, längta tillbaka till Finland. Viking Line är förbindelselänken där bristen på hemhörighet var som tydligast vilket mynnat ut i denna debut som handlar om hemlängtan som kroniskt tillstånd.
Men. Som titeln mycket riktigt belyser handlar det här också om homosexualitet. Som en positiv kraft. Det är roligt att läsa om Finlands homohistoria med Tom of Finland. Huvudpersonen, misstänkt likt författaren själv, är queer och har därför upplevt trauma i form av våld och hot om våld. Det kan vara en anledning att längta bort.
Men tyvärr förekommer hatbrott även i Sverige. Och att vara queer och finsk i Sverige blev kanske att sticka ut för mycket? Vi lever i en modern tid där storstäderna gentrifieras och allt ska vara vinstdrivande och modernt, detta stör bokjaget. Hon sörjer att sunkiga hamburgerhak rivs till fördel för fräscha tapasrestauranger.
”Måste framtiden vara så fräsch och vinstdrivande.”
”…det tar sju generationer att komma över krigstrauman.”
Det går ju dessvärre inte att flytta ifrån traumatiska minnen. Däremot tillkommer ofta hemlängtan, när man flyttar. Huvudkaraktären är en kluven människa. Både och alternativt varken eller. De binära begreppen duger inte när det gäller hemma/borta, nutid/dåtid, kvinna/man, Finland/Sverige. Med konstnärlig förmåga lyckas författaren förmedla sig förbi dikotomierna. Människor är alltför komplexa för att lätt kunna placeras i fack. Hammars många ritade rumpor inkluderar alla oavsett hur man ser ut på framsidan. Vi slungas in i en magisk och absurd stämning där gränserna mellan nutid och nostalgiska minnen är suddiga. Det är poetiskt och väldigt snyggt samtidigt som hon håller fokus på det skitiga som också ryms i en realistisk världsbild.
Nu kommer Bonnier Carlsen ut med en tre böcker i en, om min favorit spyflugan Astrid: Spyflugan Astrid, Spyflugan Astrid flyger högt och Spyflugan Astrid rymmer. Jag skulle vilja påstå att dessa barnböcker är för alla åldrar. Det är roligt och spännande men inte läskigt att läsa om Astrid varför även små barn kan lyssna. Här finns också en existentiell klangbotten om att vara en liten varelse i en stor värld.
Maria Jönsson tar med den supergulliga och vansinnigt charmiga spyflugan mig med storm. Jag är djupt imponerad av barnboksförfattare som både kan rita och skriva text av hög kvalitet. Kul att den fysiska texten i boken också matchar innebörden. ”Liten” står med liten text, ordet ”störtdök” är vinklat vertikalt.
Astrid bor bakom soffan med sin stora familj. Hon gillar att äta och göra utflykter. Ibland badar hon i vattnet (diskhon), kollar läget i ”varma rutan” (ugnen) och ibland måste hon passa småflugorna. Det gäller att akta sig för ”feta smällen” (flugsmällaren), ”hemska sugen” (dammsugaren) och andra faror.
Illustrationerna är både vackra och finurliga med små charmiga detaljer. Jönsson lyckas skapa uttrycksfulla miner i de små flugansiktena. Själva flugorna är otroligt söta, snacka om uppvärdering av flugan som väsen. När jag och nioåringen tittar på bilderna vaknar lusten att rita. I slutet av boken finns en handledning till att göra en piprensarfluga. Boken uppmuntrar till eget skapande på flera sätt.
Det är oklart hur gammal Astrid är men på grund av hennes antropomorfa status kan barnet känns igen sig i henne. Likt Ronja Rövardotter utforskar hon modigt vyerna som både lockar och skrämmer. När hon varit ”i det stora på andra sidan” (utanför fönstret) berättar hon givetvis inte det för någon vuxen. Eftersom flugan fokaliseras och skildras inifrån blir det ett spännande perspektiv för läsaren. Astrid har inte samma benämningar på saker som vi människor, det blir en rolig effekt för barnet att veta vad saker heter som Astrid inte vet, och som inte står utskrivet i texten men som vi kan se på bilderna.
Jenny Andersson, professor i idéhistoria har skrivit en tät och intelligent essä som del i en serie av Katalys med tankar om 20-talet. Det här är en politisk diskussion med vänsterperspektiv om den vissnande socialdemokratin i Sverige och Europa.
Jag känner nu för tiden stor vanmakt inför det politiska projektet. Andersson sätter ord på anledningarna till det. Att diskussionen alltför sällan sträcker sig längre än till mandatperiodens horisont, är en. Populism som numera är en del av politiken trots att den är i grunden opolitisk, är en annan anledning. Högervridningen i samhället är ett faktum. Kriserna som vi länge vetat ska komma, är här nu. Vi har en pandemi, klimatets tröskelpunkter har redan börjat passeras och antalet demokratiska länder i världen minskar. Ojämlikhet och klassklyftor ökar. Världen är i kris och kriserna kommer, enligt Andersson, fortlöpande avlösa och förstärka varandra under 20-talet. Inte för att de är nya utan för att de byggts upp under lång tid, men vi har inte prioriterat att lösa dem i vår enögda tillväxttro. Istället har produktionen och konsumtionen ökat.
”Detta förhållningssätt, är att betrakta framtiden som nuets soptunna och kännetecknar den industriella moderniteten. Det är bara det att soptunnan nu är full.”
Socialdemokratin är inte antikapitalistisk, men kapitalistkritisk. Den vill tämja kapitalismen och använda den som social hävstång. Men sedan 90-talet har kapitalets grepp om politiken hårdnat och socialdemokratin förmår inte svara upp. Kapitalet styr mot apokalypsen. Fåtalet rika gynnas genom ökande profit på aktiehandel, storföretag och räntor. Privatiseringen har möjliggjort nya vinsteffekter, den spär på ojämlikheten och förändrar nyttighetens värde.
”Dagens socialdemokratiska partier befinner sig på en golgatavandring som ännu är långt ifrån slutet.”
Jenny Andersson bjuder in till en bredare diskussion som inkluderar framtidens utmaningar med klimat, globalisering, datorisering och migration. Det enda möjliga är omfördelning.
Det var njutbart att lyssna till Andersson för en stund. Det kanske finns hopp ändå?
”Vem vågar påstå att man inte kan äta brödet man har ritat på väggen? Vem vågar påstå att solen i ens minne inte skänker värme.”
Författaren och bokhandlaren Gui Minhai, född i Kina men svensk medborgare sedan 1988, har suttit fängslad i Kina sedan oktober 2015, offentligt dömd för något slags spionage men den verkliga anledningen är troligen att han yttrat regimkritiska åsikter. 2017 lyckades han smuggla ut dikter som han skapat i fängelset – utan varken penna eller papper. Hans dotter Angela Gui (vars sommarprat jag ännu minns) arbetar för att få sin pappa fri och hon ligger även bakom den här boken och dess förord. Dikterna är upplästa av olika svenska kulturarbetare. Avslutningsvis berättar Kurdo Baksi om hur Interpol hjälper till att fängsla oskyldiga människor som kräver yttrandefrihet och demokrati.
”En handgranat går till attack mot en penna. ”
Faktum är att andelen demokratiska länder krymper i världen. Det kan jag glömma bort i min trygga vardag. Att lyssna på Gui Minhais smärtsamt vackra dikter om hur ”det vore pinsamt, att inte sitta fängslad för sina ord, på en plats där språket fryser till sten” gör att jag för en kort stund kan förnimma ett outhärdligt mörker. Att blanda faktabaserad text om en fasansfull verklighet med enastående poesi blir mycket kraftfullt. Det här är alltså så tung feelbad att jag kanske borde varna känsliga läsare. Men jag vill hellre rekommendera alla att lyssna. Jag ritar en dörr på väggen med fingret gjorde ett enormt intryck på mig. Omedelbart när den var slut lyssnade jag en gång till. Det är som att han talar till mig och kallar mig till sig. Hjälp mig, säger han! Som att han är där mellan raderna. Poesin är satt i bur, skriver han. Men den har smitit.
”Den våldtagna äggulan kryper ihop till en boll. Avslöjar medgörligt äggets genetiska kod. Och erkänner samtidigt att det är ett ankägg.
Aase Berg läser den fantastiska ”Hjältemod” som i text handlar om ett ägg, men i innehåll om motstånd, styrka och mod. ”Lucia” och ”Ett minne av solen i Delsjö” och ”Ett krig” och ”Det vore pinsamt” är andra favoriter.
Natalia Ginzburg längtade efter sina föräldrar och fyra syskon, och skrev därför Familjelexikon. Enligt egen utsago ska det vara fritt från uppdiktningar. Den utkom första gången 1963 och vann Stregapriset. Nu ges den ut i nyöversättning med förord av Elisabeth Åsbrink. Det höjer ju förväntningarna en del.
Och kanske är det därför jag blir besviken. Jag hade hoppats på italiensk realism i stil med Silvia Avallone, Elsa Morante eller Elena Ferrante (Primo Levi ska jag ännu läsa). Men den här skildringen är inte vardagsnära. Inte heller präglas den av realism. Texten framstår för mig som en radda med humoristiska anekdoter av typen man borde vara med om själv för att uppskatta. Det kan vara så att en stor del av behållningen ligger i språket som, utan att belasta översättaren, kräver att man läser den på originalspråk. Den är som en äldre, ytligare, italiensk variant av Petra Medes bok Skam och högmod i Sävedalen, om man tog bort allt som handlade om Mede själv och placerade den i en tid av accelererande ohyggligheter.
Det är en skildring av den italienska överklassen på 20-talet. Pappa är patriark-wannabe, jude och fisförnäm. Båda föräldrarna är socialister i teorin och antifascister i praktiken – en del av motståndarrörelsen. Men förvånande lite handlar ändå om judeförföljelsen. Det är mer monokel, skidåkning, klänningar som sys upp av egna sömmerskor, slarviga hushållerskor och barnflickor. Det fina i kråksången är ändå att pappan egentligen inte kan styra sina familjemedlemmar trots raseriutbrott och fördömanden. Han framstår snarare som en gycklare än en patriark. Men det är ändå otroligt störande att läsa om alla hans verbala utfall mot tjänstefolket, hustrun och barnen.
”I detta hem brukade spöklika och dumma hembiträden avlösa varandra, men de fick inte lov att stå vid spisen eftersom fadern själv ville styra enväldigt över matlagningen, och eftersom de inte ens fick lov att sopa i vardagsrummet på grund av chanukkaljusstakarna som de hade kunnat ha sönder och äpplena som de hade kunnat stjäla, var det inte gott att veta vad de gjorde. Dessutom fick alla sparken efter några veckor och ersattes av nya som var lika dumma och spöklika.”
Språket är vardagligt, med en hel del upprepningar. Jag misstänker att greppet ska vara underhållande, men jag tycker det blir tjatigt. Mellan mig och karaktärerna finns en bred klyfta. Jag får en känsla av att författaren vill ha det så. Som att hon inte bjuder till. Hon visar sig inte sårbar och jag upplever inte att hon pratar med mig. För mig blir berättelsen en serie händelser utan känslor eller förmåga att beröra. Och de små dikterna på rim imponerar inte heller.
Det är helt omöjligt att sympatisera med jaget som är ”besvärande blyg” och inte vågar be hushållerskan laga avancerade rätter. Bu hu! Jag kan absolut uppskatta att läsa om karaktärer som inte är likable, men sällan om de kommer från överklassen och sparkar neråt. Jag upplever henne förmäten när hon tror sig förstå vad arbete och pengar innebär. Hon gör som övriga familjemedlemmar och yttrar skällsord om personalen som arbetar för familjen.
”Denna storvuxna barnsköterska med sina broderade förkläden och puffärmar påminde mig dessutom om min egen prekära situation, om att jag var fattig och inte skulle haft möjlighet att ha någon barnsköterska om det inte varit för mor,…”
Om en vecka är det tänkt att vi ska få hem en liten nioveckors hundvalp (isländsk fårhund). Jag har noll erfarenhet av hundar varför jag givetvis vill förkovra mig innan mitt och Sonjas möte. Jag fastnade för Kontaktkontraktet dels för att den är populär och har tryckts i flera upplagor, dels för att Bodfäldt förespråkar att människan ska vara hundens ledare men också måna om hundens naturliga beteende. Önskvärt beteende tränas fram med positiv förstärkning och inte med skäll eller straff. Jag kan egentligen inte bedöma något av vad Bodfäldt föreslår. Men mycket av det ”verkar vettigt”. Här har jag plockat ut det som jag vill minnas och kanske använda mig av.
Den första delen i boken beskriver belöningar i olika former, att de bör varieras och att användningen av dem ligger till grund för en bra relation med hunden. Belöningar kan vara mat, kel, leksak, lukter, beröm, få hälsa, få springa lös eller att få leta efter något. Hon har upprättat ”Bodfäldts belöningssystem” som innefattar bra (röst/kel), gott (ätbart från mig), bus (lekstund), varsågod (extern belöning) och slut (signalerar att träningen är slut). Människan ska likt en enarmad bandit ge oväntat utslag. Belöningar kan gärna varvas i olika kedjor. Belöningstriangeln är en övning för att lära hunden skilja mellan de olika belöningarna. Naturligtvis ska mängden belöning stå i paritet med hur väl hunden genomför övningen.
Med hjälp av belöningssystemet kan man lära hunden det grundläggande att söka ögonkontakt med sin människa. Ögonkontakt ska dock undvikas när man tränar passivitet. Vidare går hon igenom hur vi kan samspela med hunden för att få hunden att komma vid inkallning, tempoväxling, lek (”zick-zackande handsken, knuff, apportering, följa John, kamp), gå med slakt koppel. Ett sätt att öka hundens följsamhet på promenaden är att själv bete sig oförutsägbart, byta riktning eller gömma sig för hunden. ”Ryggsäcken” är en grundövning i passivitet.
Bokens andra delen fokuserar hur människan kan bli en bättre lärare. Det är viktigt att träna i korta intervaller med pauser, att belöna i rätt tid och lagom ofta. Hon förespråkar ”shejping” som innebär att man delar upp momenten och belönar små steg i rätt riktning. Och sen det som lockar mig allra mest, att fånga ett naturligt beteende hunden gör spontant och belöna det. Det är bättre att övningen progresseras med störningsmoment och miljöbyte istället för att bara öka tiden. Tjat ska undvikas. Om hunden inte gör som jag vill uteblir belöningen, men man varken straffar eller skäller aldrig på hunden. Det är verkningslöst. Oönskat beteende ska nonchaleras och önskvärt belönas. Ett avsnitt handlar om att lära hunden ”skvallra” till matte/husse vid olika intryck istället för att rusa iväg. Ett annat om att människan ska vara observant på hur vi använder våra händer kring hunden. Händerna ska inte förknippas med fasthållning eller få hunden att rygga undan. Övningen ”snälla handen” har syftet att lära hunden sätta nosen i handflatan, vilket möjliggör användning av handen som inkallningssignal, avledning vid hundmöten, verktyg i lydnadsträning.
Den tredje och sista delen handlar om att bemöta problem som kan uppstå. Skall, dramatiska hundmöten, morrningar, hopp, hälsningar, utfall, bett, kloklippning, tandborstning exempelvis. Det är skillnad på väl genomtänkta korrigeringar (=planerad träning) och hämnd. Här går hon också igenom hur man lär hunden att vara ensam. Hunden ska frivilligt vara kvar inför tröskeln innan vi stänger dörren.
Fler saker jag vill ha noterat. Begrepp: fri (när man tar av kopplet), stanna, hit, hundens namn som den ska lystra till. Märgben, alltid på hundens plats = skärmtid för barn. Fortsätta belöna då och då även det som hunden redan kan.
I sin iver att förespråka lekens värde föreslår Bodfäldt att vi ska berätta sagor för våra hundar. Där känner jag att hon passerar min gräns. Men vem vet hur Sonja ska komma att påverka den gränsen. Författaren har inga råd om hur det påverkar hunden om olika familjemedlemmar har olika sätt att vara med hunden på. Eftersom det är viktigt att vara konsekvent med sin hund lär det säkert bli knepigt om fyra familjemedlemmar gör olika.
Hundägare får hemskt gärna inkomma med kommentarer.
Det är är den tredje boken i klimatkvartetten, genre cli-fi av Maja Lunde.
Det är tre parallella berättelser, i tre olika tidslinjer, som pågår här. Jag gillar det greppet för att det ger variation och ofta höjer det spänningsnivån. Men baksidan är att det oftast är någon tråd jag favoriserar och liksom längtar till. I det här fallet är det berättelsen om Eva, Isa och Louise som får de andra att blekna.
”Att bli hållen av Louise var som att bli hållen av sig själv.”
Eva är mamma till Isa, 14 år. De bor i Norge, på sin gård med djur. Året är 2064 och merparten av människorna lever som nomader, bland annat Louise. Människosläktet och andra djur håller på att dö ut på grund av klimatkrisen.
Karin och hennes son Mattias fokaliseras i en berättelse som utspelar sig 1992-2019. De hålls i Mongoliet för att återföra vildhästarna till sitt naturliga habitat.
Michail är zoologen som reser till Mongoliet 1882 för att hämta hem vildhästarna till djurparken i Sankt Petersburg.
Det övergripande temat är att människan är människans varg. Likt en predator kolonialiserar, exploaterar, skövlar och prioriterar människan tillväxt i alla lägen utan att ta hänsyn till varken ekosystem eller andra arter. Detta drabbar också den egna arten. Precis som hingstar kan ta död på varandra.
”Hingstar gör det. Inte hästar.”
Jag tycker mycket om hur Lunde närmar sig spörsmålet mänskligt beteende, inte minst när Eva får uttrycka sina tankar.
Lunde lyckas bra med att anpassa stilen till de olika karaktärerna. Michail har inget behov att fundera kring överlevnad varför han har gott om tid att fundera kring sin identitet. Karin har minnen av Hermann Göring vilket naturligtvis präglar henne. För Eva, Isa och Louise handlar det om att få tag på mat och skydda sig. Språket flyter fint. Hon har fått in väldigt många ämnen i en och samma bok. Moderskap, missbruk, klimat, sexualitet, frigörelse, feminism med mera. Det är riktigt snyggt gjort!
Om jag inte hade fått upp ögonen för David Ärlemalm via Lite död runt ögonen, hade jag nog inte läst den här. Som natten är något så klyschigt som en spänningsroman kretsande kring drogaffärer i Stockholmsmiljö. Ett slitet tema som egentligen inte alls lockar mig. Med det inte sagt att det inte är ett viktigt ämne. Droghandel pågår ständigt och är en väsentlig del av många människors liv, varför det naturligtvis också ska avhandlas i kulturen. Men jag upplever att dessa skildringar ofta är nischade mot en manlig publik och rågade med våld, vapen och sexualiserade kvinnor.
I den fantastiska debuten och även här lyckas Ärlemalm tillföra denna genre något nytt. Han låter barnen komma till oss. Verkligen inte likt en Gud, fast jo kanske lite ändå. Med en kärleksfull syn på människan skapar han komplexa karaktärer som trots sina brister är älskvärda. Människor kan vara både snälla och goda och också göra väldigt dåliga saker. Utan att varken försvara eller försköna, förenkla eller fördöma skildrar författaren hur missbruk och drogförsäljning kan påverka barn och vuxna på individnivå. Känslan av att alla kan hamna på samhällets skuggsida skiner igenom. Den positiva människosynen som författaren ger uttryck åt inkluderar också en sund kvinnosyn och klassmedvetenhet.
I den här romanen är det tjugoåriga Asynja och hennes bebis Snäckan som fokaliseras. Det är en imponerande trovärdig beskrivning av moderskapet Ärlemalm skapar med kvinnoporträttet Asynja. Hon värdesätter sin bebis högst av allt, hon är ansvarfull, tålmodig och kärleksfull. Och hon är i missbruk. Hon är ett offer och ett subjekt. Istället för att beskriva henne med värderande adjektiv låter han läsaren bilda sin egen uppfattning utifrån hur hon bemöts av omgivningen. Bra gestaltning.
Här finns också Snäckans pappa Eddie och hans kompis Kevin. Asynjas vän Gisela och en feministiskt medveten bartender. Mellan varven kastas vi tillbaka i analepser för att få en bild av hur Asynja hade det innan hon träffade Eddie.
Det finns en nerv som bär genom hela berättelsen. Jag undrar hur det ska gå, men har också momentan behållning av texten. Den är tät utan onödiga beskrivningar eller överflödiga trådar. Det är en konst som författaren behärskar, att skriva en lagom lång bok med ett lagom förslösande slut. Den håller ända in i mål och vissa trådar hålls öppna för läsaren at klura på. Jag uppskattar Ärlemalms prosa som behandlar våldsamheter och övergrepp utan att reproducera detsamma. Hans mjuka penna undviker explicita våldsscener, tack och lov.
Novellen Phyllis & Rosamund är Virgina Woolfs första novell, hon skrev den 1906. Den publicerades dock inte under hennes livstid.
Novellen inleds med en prolog där berättaren bjuder in läsaren att vara med i den forskning och skärskådning av en liten grupp människor som ska komma att ske. Denna lilla grupp utgörs av enkom kvinnor. Berättaren menar att det kryllar av unga kvinnor som Phyllis och Rosamund, men att de sällan får ta plats i kulturen. Trots att deras liv går ut på att gifta sig, må man om dem berätta.
”Och eftersom dem porträtt vi äger nästan uteslutande föreställer personer av manligt kön som stegar mer kavat över scenen tycks det mig värdefullare att avbilda en av dessa otaliga kvinnor som trängs bakom kulisserna. Ty vilken rättsinnig person som helst som studerar historien och biografierna måste inse att dessa okända figurer spelar en roll som inte så lite påminner om marionettspelarens när det gäller att få dockorna att dansa. Handen på hjärtat, visst trodde vår barnsliga inbillning länge att figurerna dansade av egen kraft och själva styrda sina steg. Och det begränsade ljus som romanförfattare och historiker hittills lyckas kasta över det mörka och trånga utrymmet bakom scenen, har än så länge inte visat oss stort mer än hur många trådar som löper där. Manövrerade av okända händer vilkas ryck och vridningar åstadkommer hela dansen.”
Systrarna Phyllis och Rosamund är 28 och 24 år gamla. De bor fortfarande hemma i det viktorianska familjehemmet och förväntas gifta sig inom kort. För äktenskap har de blivit uppfostrade. Att socialisera i salonger fyllda av välkända män och kvinnor är deras habitat. Deras största kritiker är mamman som också delar ut order. Men det finns hopp!
”Så Phyllis begav sig på egen hand till den avlägsna och omondäna del av London där Tristrams bodde. Det var inte det enda hon avundades dem. Hennes eget öde tycktes henne inristat i stuckaturerna på Belgravias och South Kensingtons oklanderliga husrader. Ett liv fostrat att växa i ett fult mönster som skulle smälta in i den befästa fulheten hos livsödena runt omkring henne. Men bodde man här i Bloomsberry, tänkte hon, och slog ut med handen medan droskan passerade över de stora lugna torgen under skugganande ljusgröna träd, då skulle man kunna växa upp som man ville. Här fanns utrymme och frihet.”
Vi som lever 2021 vet, att Virginia Woolf fann på råd och nåd via Bloomsberrygruppen, som idkade fri kärlek och intellektualitet. Systrarna Tristrams har stora likheter med Virginia Woolf och hennes syster Vanessa.
Systerskapet är så fint beskrivet och att man anar vilket stöd författaren hade i sin syster. De är båda tillsammans under oket. Sedvanligt saknas både plot och drama. Woolf fokaliserar systrarna i deras vardag och det är framförallt funderingarna kring kvinnornas sociala situation som utgör berättelsen (stream of consciousness). Här inleddes alltså Woolfs fantastiska arbete med att sätta filosofiska tankar om politik, konst, idéer och frihet på pränt. Känns närmast högtidligt att läsa. Och redan i den här första novellen är det framförallt författarens enastående språkart som lyfter värdet. Det är njutning från första till sista ordet. Jag älskar Virgina Woolfs stilism och vågar mig också på att ge en eloge till översättaren trots att jag inte läst verket i originalspråk.
Jag hörde talas om Sunnanäng för länge sedan och nu kom jag mig äntligen för att läsa den (barnet somnade efter halva men jag ville förstås veta hur det skulle sluta). Det är en otroligt sorglig och vacker saga om två föräldralösa barn som heter Anna och Mattias. De får förutsatt att de arbetar hårt bo hos bonden i Myra, där maten består av inget annat än potatis doppad i sillake.
Två ledmotiv som förekommer som omkväden i texten är ”i Myra är alla dagar grå som sorkarna i ladugården” och ”jag får visst aldrig mer något roligt i mitt barnaliv”. Först fantiserar de om och längtar till vintern då de ska få gå i skolan. Men skolan blir en besvikelse. Läraren slåss och de andra barnen hånar dem. Den röda glädjen som de trodde skulle infinna sig uteblir och ”gråheten kom inte bort”. Men en dag på väg hem från skolan ser de en knallröd fågel. Barnen följer den och hittar då till Sunnanäng. Där finns en snäll mamma, barn att leka med, det är vår, körsbärsträden blommar och de kan bygga barkbåtar.
Slutet är både lyckligt och sorgligt. Jag finner sagan upplyftande samtidigt som jag vill gråta en skvätt. Tack vare det öppna slutet och alla bibliska allusioner finns här gott om utrymme för tolkningar. Sunnanäng som metafor för Paradiset dit barnen kommer efter döden. Eller som något i barnens fantasi. Fantasin kan bonden i Myra inte styra över. I vilket fall är det Sunnanäng som gör livet värt att leva för Anna och Mattias.
Det var rent märkvärdigt hur hon kunde få till det, Astrid Lindgren. Sunnanäng är som en blandning av Narnia och Flickan med svavelstickorna, fast bättre.
Senaste kommentarer