Thornhill av Pam Smy

Men wow! I den här gripande boken finns två parallella historier som båda utspelar sig i och omkring huset Thornhill. En i bild och en i text. I den ena följer vi föräldralösa Mary genom hennes dagboksanteckningar från 1982. Hon bor då på flickhemmet Thornhill. Hon är talangfull och introvert, mobbad och har selektiv mutism. Den andra berättelsen fokaliserar Ella, år 2017. Med bilder i olika nyanser av grått och stor skicklighet vävs flickornas liv samman.

Mycket spännande, skrämmande och förkrossande sorglig ungdomsbok. Om utsatta barn, frånvaron av kärlek och mänsklig kontakt samt omhändertagande vuxna, mobbing och längtan efter vänskap.

Det är frapperande att Mary är ”stum”, men berättar ändå med ord. Ella är stum på riktigt i boken, hon säger inget, men som bekant säger bilder mer än 1000 ord. Det får mig att tänka på vad språk och kommunikation är för något. Hur vårt språk hänger ihop med vårt jag, och det knepiga i att vi kan ljuga.

Det här är kanske en slags parafras på klassikern Den hemliga trädgården där det också finns en föräldralös Mary och en vildvuxen trädgård som döljer hemligheter.

Boken är tjock (>500 sidor), men det är relativt lite text så man läser ut den snabbt. Det tycker jag både vuxna och unga ska göra.

Mamma fuckar upp av Elisabet Omsén & Charlie Rosales

Rolig titel som, om jag ger mig tillåtelse att kokettera, ibland kan kännas som storyn of a mothers life lite grand. (Att frågan inte gäller OM vi pajar våra barn utan HUR.) Men det finns ingen som helst anledning att skratta i det här fallet. Mamma fuckar upp är ett litet seriealbum om Petter och Sahar vars mamma Maja sitter i fängelse för narkotikabrott. På baksidan blir vi informerade om att ungefär 30 000 barn i Sverige lever med en frihetsberövad förälder. Missbruk är ett helvete och missbrukande föräldrar är dubbel sorg. Boken är baserad på ungdomars berättelser.

Litteratur har många funktioner. Identifikation, hitta nya perspektiv, väcka eftertanke och diskussion vilket kan leda till nya synvinklar, öka förståelsen för andra människors erfarenheter och livsvillkor – kort och gott personlig utveckling. Vinster jag kan tänka mig att den här boken kan bidra till tack vare text och bild.

I Mamma fuckar upp är barnens perspektiv i fokus. Om att vara familjehemsplacerad och att inte kunna varken lita på eller luta sig mot sina föräldrar. Vi får ta del av Petters ångest som handlar om att leva upp till skolans krav, att inte passa in, hitta någon slags identitet och oron inför om han ska bli som sin mamma.

Det här är en fin parhäst till Istället för en pappa, som jag skrivit om tidigare. Den är också ett väldigt konkret svar på gårdagens inlägg, om dåliga mammor.

Två skådespel av Lars Norén

Två skådespel innehåller de klassiska pjäserna Natten är dagens mor (1982) och Kaos är granne med Gud (1983). (Tillsammans med Stillheten (1983) utgör de en en trilogi. Den har jag dock inte läst än.) Båda dessa pjäser är delvis självbiografiska och föranledde Noréns genombrott som dramatiker.

Det handlar om en familj i sönderfall bestående av mamma, pappa och två söner. De driver ett hotell och pjäserna utspelar sig i köket, under ett dygn vardera. Den första 1956, den andra 1961.

Det bärande temat genom båda skådespelen är pappans alkoholism. I och med missbruket tar pappan plats som två karaktärer. Den nyktra, svaga och den onyktra, aggressiva. Han är den svaga länken i familjen. Han har bedömt sig själv som omöjlig att älska. Han tycker synd om sig själv, han ljuger och spelar martyr. Mamman är storrökare, sjuklig, uppgiven och osentimental. Hon är den bärande länken och det riktiga överhuvudet i familjen. Den äldste sonen försöker sida vid sida med henne axla någon slags manlig ledarroll i familjen, eftersom pappan inte besitter den platsen. Storebrodern är homofob, vill flytta från barndomshemmet och frigöra sig. Han heter Georg i Natten är dagens mor och eftersom hans yngre bror heter David går tankarna till kampen mellan David och Goliat. David är precis som i Bibelns berättelse en underdog med styrkor. Han söker efter sin identitet. I den första pjäsen är han 16 år. Första akten inleds med att han står framför en spegel med könet mellan låren och målade läppar.

”Vem leker du att du är idag då?” Frågar Elin David. ”Idag, mamma, leker jag att jag är jag.”

I den andra pjäsen heter den yngsta brodern Ricky och vårdas på sinnessjukhus. Han är den karaktär som förändras mest, de andra tre är ganska stabila genom de större delen av båda pjäserna.

Jag har inte läst något av Lars Norén tidigare, men ändå känns det som att jag har gjort det. Det är ungefär som jag föreställt mig. Detta crescendo är mycket bra gestaltat med hjälp av dialoger. Det är rått, mörkt, blodigt och grovt. Välskildrad mångbottnad socialrealism som skapar en klaustrofobisk känsla och väcker eftertanke. Både skoningslöst rakt på och suggestivt med surrealistiska inslag. Om hur en destruktiv familjs bindningar består av både kärlek och hat. Hur svårt det är att frigöra sig som barn från föräldrar som kommer till korta. Norén utmanar sociala praktiker och könsroller på ett väldigt intressant sätt.

I båda pjäserna finns scener där musiken förenar bröderna. Saxofonscenen i Natten är dagens mor berör mig något makalöst. Jag tänker på Tranströmers dikt Allegro:

Jag spelar Haydn efter en svart dag / och känner en enkel värme i händerna.
/…/
Jag hissar haydnflaggan – det betyder: / ”Vi ger oss inte. Men vill fred.
Musiken är ett glashus på sluttningen / där stenarna flyger, stenarna rullar.
Och stenarna rullar tvärs igenom / men varje ruta förblir hel.

Precis som Tranströmer förmedlar Norén hur musiken står för harmoni. Den får bröderna att hissa vit flagg och lägga ner stridsyxan för en stund. Ett ljus i det nattsvarta.

Mamma, var är du? av Kerstin Thorvall

Så här på internationella kvinnodagen tycker jag det är lämpligt att skriva om Kerstin Thorvalls bok Mamma, var är du? Den publicerades 1972 och jag vågar lova att den var minst lika viktig då, som nu.

Den handlar om en mamma med fem barn. Ibland när barnen bråkar med varandra får mamman huvudvärk och en känsla att att hon ska bli tokig. En lördag när pappan är bortrest ska mamman städa. Men detta visar sig vara ett sisyfosarbete då den yngsta häller ut saft, två stycken har vattenkrig i badrummet och de andra två leker frisör och sprider ut hår i vardagsrummet. Och alla skriker de på mamma så att det ekar genom rummen. Mamman får nog och gömmer sig under en filt.

När jag googlar ”orkar inte vara mamma” får jag 1 740 000 träffar. Känslan som Kerstin Thorvall förmedlar är oerhört vanlig, men inte konventionell. Trots att vi är många som känner igen oss i att inte orka med våra barn, hör känslan ihop med skam och skuld. Om vi kommit så långt att vi kan förlåta oss själva för att vi tappar orken emellanåt, finns det ofta någon annan person som påminner oss om att vi borde skämmas. Kunskapen om förlossningsdepression och andra mörka känslor kring föräldraskap är breddad, men problemet kvarstår. Delvis för att föräldraskap fortfarande i väldigt stor utsträckning hänger ihop med kvinnorollen. Både kvinnor och män förväntar sig att kvinnor utan undantag ska vara bra mammor.

Men, nu är det ju så att kvinnor liksom män är individer med olika viljor, känslor och behov. Så var det på 70-talet och så är det nu. Ändå finns strukturen kvar för hur kvinnor och män lever.

I de allra flesta heterosexuella familjer väljer mannen att överlåta en del av sina föräldraledighetsdagar till kvinnan. Kvinnorna står för den största delen av föräldraledigheten, de vårdar oftare barnen vid sjukdom och de utför obetalt hemarbete i större utsträckning än män. Barnen söker sig i första hand till sina mammor när de är oroliga och behöver prata. Många barn väljer hellre att inte prata med någon alls än att prata med sin pappa.

Det finns dåliga mammor. Men ja, kvinnor är ofta bättre föräldrar än män. Mammor måste ju om inte pappor, annars får barnen lida. Det är dock hög tid att acceptera att mammor får nog ibland. Tappar orken. Beter sig olämpligt, eller ännu hellre lägger sig under en filt för att ta en välbehövlig paus.

I stället för en pappa av Kerstin Thorvall

Det här är ju en rent märkvärdig ungdomsbok. Otroligt spännande och lagom otäck. Den fokaliserar Magnus som är nio år, men läsaren får nog gärna vara lite äldre. Att jag tänker så är kan hända en frukt av mina privilegier, jag har ingen erfarenhet av missbruk eller kriminalitet. Den är rekommenderad från åtta år. För I stället för en pappa, vann Thorvall pris (15 000kr) 1971 för bästa barn- och ungdomsbok.

Här få vi möta ett kriminellt element. En man som har gjort ett bankrån, suttit i fängelse och är alkoholist, flyttar in till Magnus. Leffe, som han heter, är också snäll, bra på att laga mat, kärleksfull, bra att prata med, en duktig fotograf och han bakar bröd och bullar. Lika mångsidig som karaktären Leffe är, är också Magnus unga mamma. Hon lämnar sin nioåring ensam för att gå ut och dansa. Hon låter sig tröstas av sitt barn. Och hon är också den som tröstar, som alltid är nykter, som sköter ekonomin, som städar och utgör Magnus trygghet.

Den här boken handlar också om hur det är att vara barn till en förälder som är förälskad. Att ha sin förälder närvarande i rummet men inte med känslan. Att stå bredvid när två vuxna hånglar och fnittrar och inte ”kan låta bli varandra”. De ser inte barnet utan har bara ögonen för varandra. Det är en sak jag tänkt ganska mycket på. Jag minns hur ”psykotisk” jag själv var som förälskad, om jag hade haft barn då?? Det blir väldigt tydligt hur en vuxen människas känslor liksom är för mycket och inte får plats när den vuxna ska vara förälder. Men som tur är behöver inte en förälder vara perfekt jämt, ingen är ju det.

Som vanligt låter Thorvall oss få veta hur det är, eller kan vara. Istället för hur det borde vara, eller hur vi önskar att det vore.

En viktig lärdom förankrad i verklighet som förmedlas är den tragik som brottslighet alltid innebär.

”Brott och straff. Bovar och fångvaktare. Att dom kan få det så spännande och underhållande på bio?”

De blåaste ögonen av Toni Morrison

”Ingen brydde sig om oss, så vi brydde oss mycket om oss själva.”

Tony Morrisson fick Nobelpriset i litteratur 1993 (som första svarta kvinna). De blåaste ögonen är hennes debutroman. Den är inte hemlig på det sätt som nobelpristagares romaner ofta är. Det finns dessutom ett förklarande och mycket intressant efterord.

De blåaste ögonen kan vara en av grymmaste böcker jag läst, (innehåller bland annat incest). När en roman är pepprad med hemskheter kan jag i vissa fall känna att det är en genväg författaren försöker ta för att skapa ”spänning”. Det är inte alls fallet med den här romanen. Morrison skriver med stor skicklighet, gestaltar som ett geni och bygger upp den här berättelsen i etapper på ett närmast perfekt sätt.

”Alla människor i hela världen kunde befalla över dem. Vita kvinnor sa: ”Gör det.” Vita barn sa: ”Ge mig det.” Vita män sa: ”Kom hit.” Svarta män sa: ”Lägg dig.” De enda de inte behövt ta order av var svarta barn och varandra. Men allt detta tog de och skapade om i sin egen föreställning. De skötte vita människors hem och var medvetna om det. När vita män slog deras egna män torkade de upp blodet och gick hem för att bli utskällda av offret.”

Romanen tar itu med den fördömande blick som faller på svarta, på kvinnor, på barn. Ur ett intersektionellt perspektiv är det svarta, fattiga flickor som hamnar längst ner i hierarkin och drabbas av mångdubbelt förtryck. Hon lyckas på samma gång gestalta den föraktfulla blicken och motverka den. Romanen publicerades 1970 och var tragiskt nog långt före sin tid, men är lika aktuell idag. Inte bara vad gäller rasifiering, hennes beskrivning av kvinnlig orgasm känns modern. Likaså uppropet mot skönhetsideal.

”Jämsides med tanken på romantisk kärlek ställdes hon inför en ny – tanken på fysisk skönhet. Den kanske mest destruktiva i det mänskliga tänkandets historia. Båda hade sitt ursprung i avund, frodades i osäkerhet och slutade i besvikelse. Genom att sätta likhetstecken mellan fysisk skönhet och dygd, kopplade hon bort sitt förstånd och drog på sig massor av självförakt.”

När jag läser den här boken når jag ett epifaniskt tillstånd. Jag glömmer bort att jag läser, mitt medvetande är helt upptaget av att vara med Claudia, Frieda, Pecola och Polly. Det är oerhört plågsamt men samtidigt underbart. Jag skulle vilja att alla läste den här boken. Den innehåller allt jag önskar av en roman.

Kärlekens tunga av Anna Åhlund

Rasande lockande omslag och titel på den här serieboken. Eldkvarns text går:

”Och jag försöker att gå som en man
Nerför hjärtats ensamma gata
Där kärlek och hat går hand i hand”

Det är lite vad den här boken handlar om. Med lesbiska kvinnor i fokus. Avskalat och rakt på om hur kärlek förhåller sig till makt och normer. Både på det intima planet i nära relation men också fördomar på samhällsnivå. Jag älskar att vi får följa ett lesbiskt kärlekspar som har problem. Det finns ett dilemma med representation av minoriteter och diskriminerade grupper. Ibland syftar figurerna till att humanisera och väcka sympati vilket kräver perfekta och i och med det platta karaktärer. Detta är något slags steg ett på antidiskrimineringsstegen. Anna Åhlund kliver upp på andra steget. De lesbiska karaktärerna i hennes bok beter sig både bra och dåligt, det vill säga mänskligt.

Jag brukar gilla lite fula figurer i serier dels för att jag blir trött på när allt ska vara så snyggt jämt, dels för att det känns befriande. Men de här figurerna är nästan för fula alltså.

Sen tycker jag att jag har läst det här förut. Men jag är väl för sen på bollen. 2018, när boken publicerades, kanske karaktärerna Rövhatt och Kaxiga gubben bidrog med något nytt. Men att jag upplever en upprepning betyder inte att det är öppna dörrar som slås in.

Sympatisören av Viet Thanh Nguyen

Viet Thanh Nguygens prisade debutroman börjar i Vietnam, vid Saigons fall 1975. Bokens jag är en sydvietnamesisk kapten som arbetar som spion för den nordvietnamesiska sidan. Hans dubbelliv fortsätter när han kommer till USA.

Det här är en skildring av Amerikakriget eller Vietnamkriget, beroende på vilket perspektiv man har. Det absolut bästa med romanen är representationerna av vietnamesiska komplexa karaktärer. Inte bara ATT de representeras och att vi ska känna empati med dem utan att de också får vara komplexa och göra fel det vill säga vara mänskliga på riktigt. Att jagets inifrånperspektiv är en vietnames som blickar på väst är själva poängen.

Det är bitvis riktigt rolig satir om den amerikanska optimismen och den ”amerikanska drömmen”. Läsaren får en förståelse av krigets många olika sidor, dess fruktansvärda och ihållande följder. Det handlar givetvis väldigt mycket om rasism. Jag tror att författaren vill att jag som läsare ska sätta mig in i andra personers liv. Personer som inte är som mig själv. Och förstå att en person som har två kulturer är dubbelt av allting, inte hälften av någonting. Det tyckas jag att han lyckas med.

Författaren är professor i etnologi, vilket märks i texten. Ibland blir han lite väl ivrig att undervisa. Men anledningen till att jag inte älskar den här boken är grabbigheten och vad som nästan liknar action. Spioneri, vapen, utnyttjandet av prostituerade och mord är inte mina favoritteman. Men jag tror att han lyckats locka många läsare till sin flyktingberättelse med historisk underton genom att lägga den i formen av en spionthriller.

I min trotsålder av Kerstin Thorvall

Bakom den här fantastiska titeln finns ett fyrtiotal krönikor av mycket hög kvalitet. Den här måste ju ha varit värd sin vikt i saffran 1971 när den publicerades. Det handlar om vardagsbekymmer med barn som inte vill sova, mamman som vill se film, blir arg, deppar men som måste dölja sina känslor för att inte påverka barnen, som dukar under av julstress och press på att vara glad, snäll och lycklig.

Här berättar hon om den kritik hon fick för att hon skrev om att små barn borde få ha sin mammor hemma. Hennes förmåga att tillåta saker vara komplexa är en av alla saker jag uppskattar med Thorvall. Hon vill jobba och gör det, på grund av det dömer hon ut sig sig själv som en dålig mamma för att hon tycker samtidigt att små barn borde få vara nära sin moders kropp, helst jämt. Att pappan skulle kunna vara med och dela ansvaret för närhet och omsorg verkar inte tänkbart.

Hon återkommer till det som går som en röd tråd genom hela hennes författarskap, den förkastliga idén med att män skulle bjuda upp till dans. I den här frågan liknar hon de vackra flickorna vid överklassen som borde gå i bräschen för att förändra systemet. Thorvall som har förvärvat en panelhöna-personlighet är starkt präglad av att inte blivit uppbjuden som ung vilket hon i mogen ålder tar igen tusenfalt. Men om det berättar hon inte mycket i den här boken, det kommer senare i hennes författarskap.

Ett annat tema som hon ständigt återkommer till är långhåriga pojkar och det förtret de väcker. Depression, att känna sig fel och antiauktoritär uppfostran skriver hon om åter igen. Lite roligt är det att hon siar om att i framtiden kommer nedtryckta föräldrar kanske att att stiga fram inför svenska folketing kräva sin rätt gentemot barnen. (David Ebenhard)

Jag har skrivit det förr och jag gör det igen. Thorvall skriver öppenhjärtigt och med humor om livets alla sidor (för vita medelklassen). Att berätta om sig själv utan att försköna och utan att kokettera med sina olater som man egentligen vet betraktas som charmiga, det är svårt. Thorvall kunde det. Dessutom med ett vitalt språk.

Åldersångesten gör sig alltmer påmind (hon är 46 år 1971). Hon ifrågasätter samhällets ungdomsvurmeri. Befogat givetvis och fortfarande ett högst störande – om än förståeligt – manér. Vem vill närma sig döden liksom? Dock blir det ganska märkligt med de illustrationer som finns i boken, som alla föreställer smala, vackra, unga kvinnor med långt hår och släta ansikten. Hon verkade aldrig (få?) rita kvinnor med bred bak och rynkor. Till och med hennes böcker är långsamala.

”Det finns flickor som har långt ljust hår och ingen makeup utom runt ögonen och svart blank regnkappa med uppslagen krage och hårt åtdraget skärp, och de sitter lutade över en kopp espresso, och bredvid dem på bordet ligger någon radikal, intellektuell tidskrift eller boken som man läser i dag om man är skärpt och medveten och inte låter sig manipuleras av den kommersiella reklamen.
En sån flicka. Och det finns ingenting att göra. […]
Vackra, dumma brudar som hänger på diskoteken och bara pratar om kläder och killar.
Äsch, dom är väl inget farliga. Dom klarar man väl (klarade). Men såna flickor i svarta regnkappor. Som fanns på min tid också.
Dom är det bara att strypa.”

Allas vän av Emi Guner och Maja Säfström

Allas vän fokuserar Paola som gillar ord, som ofta dagdrömmer, som inte känner sig riktigt som andra. Hon har en bästis, men i deras relationsmaskineri har det kommit grus. Paola har också en katt som heter Kerstin vars vackra gestalt pryder var och varannan sida tack vare Maja Säfström. Boken tycks vara som klippt och skuren för kattälskande feminister.

Den är lite smårolig ibland och har en ton som jag gillar. Att det förekommer svåra ord är bra, och de kommer med förklaringar, men de gör tyvärr att nioåringen (som inte älskar svåra ord) tappar intresset lite emellanåt. Lyckligtvis har inte mitt barn någon erfarenhet av en person som likt karaktären Natalie är snygg, populär och taskig. Det har faktiskt inte jag heller. Däremot har jag förstått att denna person finns, och för er som upplevt henne kanske den här berättelsen gör underverk. Storebror Mille är ju underbar, just en sån bror jag själv drömde om som barn. Men frågan är om han finns? Jag tycker nog att karaktärerna, förutom Paola, är en aning platta.

Sammantaget blir det en småmysig och lite ljummen läsupplevelse.