Det här är en liten kapitelbok på 54 sidor, lämplig för barn att läsa själva. Publicerad 1985.
Den handlar om Johanna som är åtta år. Johannas föräldrar är skilda. Hon bor med sin mamma och Sven. De grälar om vem som ska vårda Johanna när hon är sjuk, då säger Sven till mamman, det där han inte fick säga, ”det är i alla fall ditt barn”. När hon träffar sin pappa vill hon bara vara med honom och sitta i knät, inte gå på tivoli eller utställningar, inte heller tvingas dela honom med hans olika ”tanter”. Hon vill ha ett djur eller ett syskon, men Sven är allergisk och det finns inga platser inom barnomsorgen säger mamman.
Thorvalls förmåga till osamtidighet, hur hon ifrågasätter vad det är att vara i en viss ålder och att man kan vara i alla åldrar samtidigt, tror jag är fundamentet i hennes framgångar med att skriva för barn. Det didaktiska tilltalet lyser förstås med sin frånvaro. Det är realistiskt och vardagsnära. Johanna är en komplex karaktär som gör både bra och dåliga saker, som tänker snälla och elaka tankar. Texten är så levande att jag känner det i min kropp när Johanna blir svartsjuk, kär, skamsen, längtansfull och orolig.
Jag är djupt imponerad av Kerstin Thorvalls stilsäkra förmåga att skriva för barn, unga och vuxna. Realismen och obehaget som alltid finns där, är på precis rätt nivå. Barnböckerna slutar lyckligt, och den här är inget undantag.
Det här är den första bok jag läser av Mara Lee och jag måste säga att jag blev lite tagen på sängen av formen. Det här är en blandning av olika genrer essä, poesi, myter, fiktion och litteraturkritik. Mara Lee är akademiskt skolad vilket förstås ger avtryck i texten. Det är ganska likt det jag tidigare läst av Anne Carson, (som Mara Lee för övrigt har översatt).
Trots olika stilarter finns det en mycket tydlig linje i Främlingsfigurer. Temat är maktstrukturer och förtryck som tar sig uttryck med hjälp av sociala konstruktioner om ras och kön. Alltså skapandet av främlingen, eller den andra. Texten berör dels ett historiskt perspektiv, tiden då det fanns explicita lagar (Crow-lagarna) som upprätthöll segregationen mellan svarta och vita, dels hur rasism verkar i modern tid i form av hatbrott och hela tiden återskapas genom känslor och kroppar. Med fötterna i poststrukturalismen och med hjälp av intersektionell feminism, postkolonial teori och litteraturvetenskap förmedlar Mara Lee hur språket, filmer och vardagspraktiker reproducerar rasism och rasifiering i samhället.
Något jag finner mycket intressant är att hon presenterar hur rasism hänger ihop med kärlek. Inte kärleken som motpol till, eller som vapen mot rasism. Utan hur kärleken och begäret till ett transnationellt adoptivbarn, eller en vacker svart kvinna, en hushållerska, eller en prostituerad också reproducerar rasism.
Hon gör också en tänkvärd koppling till frivilligheten som Foucault och andra poststrukturalister undersökt. Det nyliberala samhället känns igen av att människan inte längre ”måste” arbeta/migrera på grund av lagar eller auktoriteter. ”Måste” är i vissa fall ersatt av ”kunna” i det moderna samhället. Människor som ”själva väljer” att arbetsmigrera tvingas förebrå sig själva och sitt eget val, när de blir diskriminerade. Det är mycket problematiskt.
Mara Lee lyckas med knivskarpt språk, skapa ett väldigt stark och drabbande verk. Kanske är det just på grund av att hon använder sig av olika genrer som det berör så starkt. Det akademiska språket kan bidra med en pusselbit som inte poesin kan, novellen drabbar på ett tredje sätt. Genom att förflytta sig mellan olika genrer synliggör hon på alla sätt som är möjliga genom språk och litteratur rasismens uttryck och följder.
Jag uppskattar framförallt de litterära avsnitten där myten om Myrrha, Virginia Woolf och Mary Shelley diskuteras och också troper om natten och resandet. Novellen Buren går också rakt in, det är en allegori över white saviorism.
Nämen vad nu, tänkte jag. Är det Bodil Malmsten jag läser? Lika bra och lika franskt, inledningsvis. Mer personligt och sinnligt, mer dans och sex och mindre trädgårdsarbete. Men lika många språkliga missförstånd, kulturkrockar och tankar om män.
Det här är en samling texter om olika ämnen. Här delar Thorvall vad hon ser (citronträd och offentlig barnaga), smakar (ostar och croissanter), luktar (urin), känner (starkt solljus på huden) och hör (fransmän som skriker VADÅ? om hon råkar felbetona ett ord) i Frankrike. Minnen från sin barndom. Sin trotsålder som hon genomlevde som fyrtioåring. Hon uppvärderar gråten. Skriver om osäkerheten inför farmors-rollen. Dansglädjen och tankar om klimakteriet.
”Aldrig ska jag komma till mina barn med erfarenheter och beskäftigheter som de inte vill ha. Aldrig ska jag påpeka att jag, som fått och uppfostrat fyra barn, jag vet nog en del, gammal är ändå äldst, det hjälps inte. Aldrig. Inte jag, inte. Och här står jag nu och säger det. Jag hör mig säga det, min svärdotter hör det, så att hon i sin tur kan tänka, att aldrig, när min dotter blir vuxen då ska jag aldrig… Jag står här och är SVÄRMOR. Så lätt gick det alltså, och jag kan inte ens skylla på att jag glömt. Vad är det för oemotståndlig drift som får mig att säga detta som jag inte vill säga? Är det generationer av mödrar i mitt blod som rycker fram och tar befälet? En sammansvärjning på högsta nivå. (Djupt liggande och därför oåtkomlig.)”
Det svarade Agnes Wold på i sin text om klimakteriet som en evolutionär succé, för att det ökar överlevnaden för barnbarnen. Kanske är det något som är djupt nedärvt att äldre ska undervisa yngre med syftet att säkra barnens överlevnad. Många blir ju föräldrar innan precortex utveckling är fullbordad, smart då att ha en tant till hands som läxar upp en om man gör fel. Synd bara att det eventuellt går den yngre föräldern på nerverna.
Härlig läsning bitvis. Kul, klokt och klurigt. Lite ojämn dock. Tveksamt hur mycket inspiration Thorvall egentligen fick där på Franska rivieran. Det visade sig sen att hon inte var frankofil, hon återvände till Sverige. Borta bra men hemma bäst!
”’Det är bara idioter som håller på med Youtube.’ /Helena 40 år”
Kära Helena! Jag förstår dig, jag känner ofta som du. I klorna på frustrationen uttalar även jag dömande ord som liknar dina. Att försöka få sina barn att intressera sig för andra saker än det som finns att tillgå via skärmen, är väldigt väldigt svårt. Det är energikrävande, tålamodsprövande och eventuellt verkningslöst. Hopplöshet är en känsla som drabbar mig dagligen när jag tänker på hur ”skärmarna” närmast exploaterar och passiviserar våra älskade barn.
Därför tänkte jag att en vuxen, förälder och lärare som jobbar med barn och ungdomar och som älskar sociala medier kanske kunde hjälpa mig. Jag har liksom hamnat på fel sida. Jag framstår som en mossig gammal fossil, en vuxen jävla typ som inte fattar någonting. (Precis sådan som jag förstås tänkt att jag aldrig skulle bli.) Att det är dåligt för kroppen och själen att sitta och glo in i en skärm många timmar per dag, det kan ett arsle begripa. Den typen av litteratur som vill undervisa mig om detta, är mig egal. Det jag behöver veta är hur jag ska få mitt barn att också vilja göra andra saker.
Jag har aldrig hört talas om Magister Nordström så jag är lik ett tabula rasa när jag slår upp boken. Väldigt snabbt känner jag mig skeptisk. Från början får jag känslan av att det är tjo och tjim och problemfritt. Klämkäckt! Han är kompis med sina barn och hej och hå. Men visst, han ser delvis sanningen i vitögat gällande att barn döljer saker för vuxna. En förälder får inte ge upp utan vara en schysst vuxen som är där barnen är. Jag älskar att han är på ungdomarnas sida – det vill jag också vara. Han lyfter att vi måste berätta för barnen om reklam och produktplacering. Vikten av samtal, aktivt lyssnande och att aldrig skuldbelägga barn som utsatts för något olämpligt. Han framhäver det som är positivt med selfies.
Jag är väldigt tveksam till bokens barnsliga stil och form. Det framgår tydligt att han är van att hänga med ungdomar. Men den här boken riktar sig ju till vuxna och därför känns tilltalet fel för mig. Bilderna på författaren med lustiga uttryck uppfattar jag som överflödiga. Somliga bilder verkar också som utfyllnad, de förstärker eller förtydligar inte något som står i texten. Dock har jag inte ett dugg svårt att tänka mig att han är en mycket bra och omtyckt lärare. Det måste ju vara fantastiskt att ha kontakt med en vuxen som delar ens intresse. Hans tips till lärare är att finnas på sociala medier tillsammans med barnen. (Det är visst ingen ände på allt som lärare gärna ska göra.)
Hans tips till oss vuxna med barn som älskar sociala medier är kort och gott att vi ska vara på sociala medier tillsammans med barnen och att vi ska sluta att döma. Man kan låta barnen skapa konton på exempelvis Snapchat och Tiktok innan de fyllt 13 (åldersgränsen), men det är föräldrarna som ska ansvara för kontot. Säg att det är ok att barnen använder sociala medier men att du som vuxen kommer att hålla koll och vara med. Barnen ska inte lämnas ensamma med sina konton. Det låter ju både logiskt och ganska enkelt.
Jag tycker dock att själva problemet är hur barn ska hitta ANDRA SAKER att göra, som är lika roliga eller ännu hellre roligare, än att sitta passiv i soffan och se på Tiktok. När man hela tiden blir stimulerad utan ansträngning, finns ingen anledning att hitta på något annat. Detta kan tyvärr Magister Nordström inte hjälpa mig med. Han påtalar bara att det självklart är viktigt att barnen aktiverar sig fysiskt också.
En stor eloge till Magister Nordström för gott arbete som lärare och goda intentioner. Inte för att han kan hjälpa ungdomar att välja idrott före Tiktok, hur skulle han? Jag undrar också hur man ska lösa dilemmat med att ungdomar söker sig till det som vuxna inte gillar. Om han är på Tiktok måste väl barnen söka sig någon annanstans? Det är ju en del av deras frigörelse, tänker jag. Jag har heller inte ändrat uppfattning om att många välkända influencers till största del postar bilder som signalerar ytlighet. De pratar om att sprida kärlek men verkar mest lägga upp snygga selfies utan text ofta med reklam. Var är alla influencer som inte har ett fördelaktigt utseende? Jag fattar att den som är influenser som Nordström själv får mycket gott ut av det (karriär, pengar), men jag förstår inte vad för gott följarna får ut av det?
Wow! Det är så roligt att läsa debuter som är riktigt bra. Efter att jag slukat Vi röstar om vi saknar mamma ser jag fram emot att följa Nina Pascoals författarskap.
Vi får följa med tre systrar och en mamma på charter. Sabina 14 år, Kornelia 12 år och minstingen Isabella. Mamma Katja saknas i perioder både mentalt, fysiskt och från sitt åtagande som mamma vilket leder till att barnen får rå om varandra. Efter bästa förmåga.
Romanen skildras ur Kornelias perspektiv, inifrån. Det är mitt bästa perspektiv! Pascoal hanterar det med bravur, även om det finns en och annan metafor som tar mig ur bubblan jag är i tillsammans med Kornelia. Eftersom en tolvårings fattningsförmåga och färdigheter att tolka omgivningen skiljer sig stort från den vuxna läsaren, lämpar det sig att ta sig an romanen via en kritisk hermeneutisk ansats. Författaren har gjort en utmärkt avvägning mellan luckor och klarspråk. Jag tror det är anledningen till att prosan har en sådan nerv. Tillsammans med miljöbeskrivningarna som implicerar ett kvalmigt klimat och opålitliga vildhundar. Jag läser med andan i halsen.
”Så flyter en man förbi. Han tittar på oss och simmar försiktigt med långa armar. Han är stor, brun, hårig som männen är utomlands. ’Hello’, säger han. ’Hello’, svarar vi och då stannar han till. ’You are very beautiful’, säger han till Sabina. ’ Thank you’, säger hon och tittar mot stranden. ’You are sisters?’ Jag svarar yes, för jag har högsta betyg i engelska.”
Temat är barns utsatthet och barns sexualitet. Eftersom vi delar barnets blick, blir det tydligt hur långt borta vuxenvärlden är. Men på samma gång är den eggande för en tolvåring, som nalkas den. Kornelias närmaste kontakt med – vad hon tror är – den vuxna världen är storasyster Sabina. Problemet är att Sabina är också ett barn. Författaren skildrar tonsäkert barnets sexuella nyfikenhet, fascination, lust och längtan blandat med rädsla och äckel. Jag tycker det är anmärkningsvärt skickligt gjort att på samma gång varna och förebåda njutning.
Sen kan man fråga sig vad det är för mening med att rösta om inte deltagarna vågar rösta efter eget huvud?
”Jag vet. Förr eller senare kommer man in i den fatala ålder, när leopardmönstret blir en oemotståndlig frestelse. Men håll emot. Försök klara det med ett skärp eller en portmonnä.”
Nu har jag läst igenom Kerstin Thorvalls bibliografi fram till 1982 då dessa hormonfunderingar för kvinnor, publicerades. Det har gått sex år sedan Thorvall skrev den ”farliga” boken då hon blev smädad av den svenska kultureliten. Som skandalomsusad skriver hon denna ärliga och rättframma text om klimakteriets vara eller icke vara. Eftersom jag läst hennes böcker i kronologisk ordning märker jag förändringen tydligt, att hon gjort sig av med filtret. Här strösslas det frikostigt med berättelser om kåthet, onani och orgasm. Hon passar också på att raljera över hur vissa män tacklar sin ålderdom och hon ger svar på den kritik hon fått för att hon är en kvinna som inte förnekar sig.
”Behovet av närhet blir med åren betydligt större än nödvändigheten att bevara sin värdighet.”
Vi får följa med på hennes hormontripp med och mot östrogenet. Hon slår hål på ungdomskultens evangelium om att en kvinna måste se för evigt ung ut. Hon jämför klimakteriet med puberteten som en tid av hormonförändringar och plötslig upptäckt av livets bedräglighet, samt omgivningens oförstående. En åldrande kvinna måste förhålla sig till sin mamma, något Thorvall ständigt stretar med. Här ryms också berättelser om andra kvinnor femtio år fyllda och deras frigörelse från sina körtlars våld, en fantastisk dikt av Sonja Åkesson och ”skötselråd” (de hade hon gärna fått hoppa över för min del).
Det är spännande och informativt men framförallt är det väldigt roligt. Jag älskar hennes humor! En relativt tidig beskrivning av klimakteriet, tänker jag mig att det här är. Förmodligen var hon progressiv även i detta ämne. En fin sak som Thorvall lyckas med är att inte skrämma upp, hon vill inte att läsaren ska förfasa sig alltför mycket över klimakteriet. (Jämför med Agnes Wold som skriver om klimakteriet som en evolutionär succé och som med vetenskapligt underlag hävdar att kvinnor i klimakteriet ofta mår bättre än yngre kvinnor.) Klimakteriet innebär inte en plötslig rutschkana ner mot döden.
Till min stora glädje vågar Thorvall (hon vågar ju allt) ifrågasätta östrogentillskott både som medicin mot klimakteriebesvär och i p-piller. Biverkningarna bör tas på allvar. Jag kan alltså foga in ytterligare en punkt på listan över mina och Thorvalls likheter.
”Mitt i hormonblåsten finns det såna lägen av stillhet i stormcentrum. Tur det. Annars skulle man väl segla omkull och gå till botten med leopardskor och allt.”
Jag – och säkerligen många med mig – delar Lucassis upplevelser av hur livet sakta men säkert förändras av att leva under en pandemi. Förutom sorgen över de som drabbas, rädslan över att mina kära eller jag själv ska bli sjuk, funderar jag på vem jag kommer vara när det här är över. Eremit?
Så skönt att under läsningen av seriealbumet Karantändagboken känna mig mindre ensam med mina känslor. Dessutom är det här – som alltid när Elin Lucassi står som avsändare – politiskt, roligt och smart. Hon är en fiffig fena på satir utan att snåla med värmen. Det är bitvis så berörande att jag ryser faktiskt (ungdomarna som handarbetar). Och jag skrattar högt och igenkännande åt svårigheter med uttal. Lucassi vågar lita på att läsaren kan hålla (minst) två tankar i huvudet samtidigt. Hon banaliserar inte människors komplexitet utan låter det få vara som det är. En priviligierad människa kan vara rädd, orolig och ledsen utan att för den skull blunda för samhällets orättvisor.
Konstigt nog var det här inte alls tråkigt eller tjatigt, som samtal/nyheter/artiklar om covid annars kan få mig att känna. Det här var en förträfflig läsupplevelse nu, och kommer att vara fin att ha som historiskt dokument när vi lagt det här bakom oss och glömt.
Karen Blixen skrev långnovellen Babettes gästabud 1950 och publicerade den under sin författarpseudonym Isak Dinesen. Den filmades 1987 och belönades med en Oscar för bästa utländska film.
Den handlar om två fromma systrar; Martine och Filippa. De lever i en avsides by i Norge, i slutet av 1800-talet. Deras liv är frugalt, präglat av fasta, böner och att ge allmosor. Deras far var präst och avsåg att hålla dem kvar hemma i byn, ogifta och med fokus på att vårda relationen till Gud. Systrarna tar emot Babette som är en fransk flykting. Hon kommer ensam då hon har förlorat sin familj. Hon verkar hos systrarna som hushållerska och ställer till med ett gästabud. Detta frosseri går förstås helt på tvärs med systrarnas och övriga bybors normer.
Jag tolkar Babettes gästabud som en uppgörelse med det kristna moralbudskapet som handlar om att förtränga sina begär för en högre princip med målet att nå inre frid. Man ska till varje pris undvika det förgängliga, och det i en sådan utsträckning att man går miste om livets njutningar. Målet är att komma till paradiset och för den skull lever man inte jordelivet fullt ut. Kroppen betraktas som något sämre än anden/själen, som en tillfällig kostym bara, den betecknas köttet och ska kontrolleras och tuktas. Själen är den delen av människan som står i kontakt med Gud.
Babette som tagit del av jordelivets baksidor, ond bråd död, har kanske mist sin Gudstro. Hon tycks ha maten och vinet som ”sin religion”. Hon bjuder sina medmänniskor på mat för att njuta tillsammans med dem, istället för att be till Gud.
Men huruvida Babette är kristen får vi inte veta. Hon läser ur en stor tjock svart bok, men vi vet inte om det är Bibeln. Det roligaste med den här novellen, tycker jag, är att den ger upphov till diametralt olika tolkningar. Vissa troende människor tolkar boken som en hyllning till Gud och kristendomen. Jag är inte troende och jag tolkar den precis tvärtom. Att vi ska göra det bästa av våra jordiska liv medan de varar. Att vi ska njuta och ta för oss av världen. Själva gästabudet som Babette ställer till med kan vara metafor för livets alla njutningar eller behov som kroppen önskar få tillfredsställda.
Men att det är just en måltid (sista måltiden rent av?) alluderar på bibelberättelsen. Man skulle kunna tänka sig Babette som en metafor för Jesus. Hon ger bort allt hon har. Hon gör människor glada och kärleksfulla. När systrarna går emot Gud, dricker vin och följer människan Babette ler lyckan mot dem, undret sker. Att äta tillsammans är en försoningsgest mellan människor och mellan kropp och själ.
Det finns två manliga karaktärer i berättelsen. De var i ungdomen intresserade av systrarna och återkommer många år senare till byn för att delta vid festmåltiden. Lorens Loewenhielm valde bort Martine framför karriären. Men trots lysande karriär, bra gifte och umgänge i fina kretsar är han inte lycklig. Han valde bort kärleken vilket gjorde att han förlorade sin själ. Den andra mannen Papin som uppvaktade Filippa ville bjuda henne en lyxig fransk måltid. Filippa fick avnjuta en sådan, tack vare Babette. Inte på grund av Gud, eller någon man.
Jag gillar dock att bli påmind om lutheranska normer. Vi bör varken frossa eller spela bort pengar, däremot dra ner på fåfängligheter och vårda själen. I dagens samhälle då vi står orimligt långt från dessa normer tycker jag de är värda att beakta.
Och så det finaste budskapet av alla, som är högaktuellt i vår tid. Systrarna tog emot en flykting vilket berikade deras liv.
För Spill vann Combüchen Augustpriset 2010. Det märkliga är att jag har aldrig hört talas om den, förrän jag hittade den i listan över Augustprisvinnare. Nog för att jag 2010 var i nybliven-mamma-bubblan med allt vad det innebär, men att jag som genomgått kurser med feministiska och litteraturvetenskapliga inriktningar inte fått den här nämnd för mig, anser jag vara närapå kriminellt. (Om det inte är så att jag glömt bort det.) (Det kan vara så också.) (Förmodligen är det så.)
Det här liknar inget jag tidigare läst (förutom möjligen Monika Fagerholms stil). Det är en rasande feministisk roman, mycket mogen och komplex i sin framställning. Språkligt och berättartekniskt är den helt outstanding. Inledningsvis har jag svårt för stilen. Läsningen kräver mycket koncentration och det fungerar inte att snabbläsa. Det är alltså ingen lättläst roman. Men. Så. Värt. Ansträngningen.
Det pågår flera parallella historier och perspektivskiften. Skeenden kommer inte i kronologisk ordning. Romanen är lite som en Matrjosjka med flera dockor inuti. Huvudkaraktären Hedda glider iväg i tankarna, hon associerar fritt mellan olika ämnen och fritt i förhållandet till tid. Det gör att jag ibland tappar tråden och måste gå tillbaka i texten. Från början upplever jag texten rörig, men efter cirka hundra sidor vänjer jag mig. När jag fått grepp om det tycker jag att författaren med sin prosa lyckas förmedla hur fragmentariskt och komplext det mänskliga livet är. Hur splittrat och liksom omgivet av spill som tillsammans bildar något ändlöst och ogripbart. Den lilla människan med det omätliga medvetandet som måste förhålla sig till den stora världen och allt vad den innehåller. Vad är kärnan och vad är spill i ett människoliv. Spill är definitivt något man kan bygga en mångbottnad roman av, det har författaren visat. På samma gång som den är mångbottnad, komplex och splittrad håller den som helhet en tydlig linje. Prosan är tät och extremt välskriven men samtidigt med vad jag upplever som lätthet och espri. Jag är djupt imponerad.
”Är skådespeleri ett ändamål? Nej det är ett medel. Konst är ett medel för andra ändamål (även om den inte skall tjäna). Och särskilt konstnärer, som tolkar andras verk och ingår i en ensemble som är en helhet, är medel för helhetens ändamål. Om konstnären låter medlen bli så utsökta och folk skall luras att beundra gesten som äkthet, då stjäl man föreställningen. Man taar bort den vidare meningen med det hela och gör sin egen prestation till slutmål.”
Det handlar om Heddas liv som utspelar sig på 30-talet i Lund. Här finns också en författare vid namn Sigrid Combüchen, som brevväxlar med en Hedwig Langmark. Författaren påpekar att allt i romanen är påhittat. Fusionen mellan fakta och fiktion tillför en extra dimension.
”På Strindbergs tid och åttio år före och efter kallades det nyckelroman, då krånglade författare med att sätta en genomskinlig förklädnad på folk de önskade räfsa. I stället för att leka med sådana låtsas hade man nu i öppenhetens och/eller kommersens namn låtit genren övergå i jag- och dagboksform och det var visst meningen att man då skulle tro på ljugandet därför att det var autentiskt. (Gud så naivt…)”
Jag skulle säga att det här är en litterär uppgörelse med vilka möjligheter som finns för kvinnor att forma sina liv. Om att hon väldigt lätt hamnar i det hon är predestinerad till. Att bli vid sin läst. Att oavsett intentioner, högtstående planer eller talanger ändå sluta som hemmafru, via vägen man och barn. Eller så väljer man den smala lilla otillgängliga och nästan helt igenväxta stigen, men då får man vara beredd på att vandra ensam, bli riven i ansiktet av utstickande grenar, sjunka ner rejält i gyttjan och branta uppförsbackar. En kvinna på Heddas tid som lyckades ta sig igenom den trånga passagen, förlorade sin tillhörighet som kvinna. Att som kvinna följa sin drömmar OCH vara del i familj verkar fortfarande vara väldigt svårt.
”’Det handlar om dig’, sade han. ’Unga kvinnor som kommer till storstan för att visa vad de kan.’ Hedda svarade inte. Hur kunde han vara så oseende? Båda filmerna handlade om att låta drömmarna fara och bli fru. Eller konstnär och karriär om m an anser sig förmer. Men vad kunde hon säga om det? Vad är det för mening att peka ut vad en annan inte ser? Hon hade inte lust att prata om kvinnosaken, allt kvinnosaken sade lät som självklarheter, det var inget att prata om, man fick bevisa i stället, övertyga sig själv.”
Det är väldigt stor mening med att Sigrid Combüchen skriver om kvinnosaken. Jag tvivlar på att någon kan komma ut på andra sidan av den här romanen och inte vara feminist. Jag skulle vilja rekommendera den här till Göran Lambertz.
Klara är en tonårs-robot, en artificiell vän (AV), en cyborg. Det är ungefär vad jag har lust att avslöja gällande handlingen. Romanen är utformad in media res vilket betyder att en stor del av läsupplevelsen ligger i att inte veta på förhand, utan låta bilden klarna efter hand.
Författaren har som bekant fått nobelpris och jag förstår varför. Han har en slående förmåga att vara ny inför världen. Se på den med en utifrånblick. Genomskåda vad vi tar för givet. Genom att använda sig av fusionen mellan det mänskliga och det artificiella blir människans förmåga att älska satt på sin spets. Att läsa hans böcker blir lite som att läsa en filosofisk text för att det bygger på ifrågasättanden kring vad vi gör och tänker samt varför vi gör det. Den här romanen väcker funderingar kring mellanmänskliga relationer, existentiella och kanske även religiösa spörsmål. Än mer närvarande är diskurser om makt, hierarkier, samhällsklasser, vetenskapens progression och vuxnas önskan om högpresterande barn.
Ishiguro lyckas att måla upp sin dystopiska värld utan oriktigheter. Den är fullkomligt rimlig i sin orimlighet. Karaktärerna, språket, dialogerna, miljöbeskrivningarna och alla detaljer om artificiell intelligens passar ihop och bildar en lysande helhet. Jag lever mig verkligen in i berättelsen.
Men helt perfekt tycker jag inte att den här romanen är. Det här med att solens pronomen är han? Öppnar i och för sig upp för tolkning om patriarkatet, men det känns långsökt. Jag är sedan tidigare inte helt förtjust i Ishiguros sätt att ta sig an kvinnliga karaktärer (inget jämfört med Haruki Murakami dock), den kritiken är befogad även här. Grannens mamma får jag inget grepp om i sin skörhet. Att Klara är självutplånande med oantastlig moral, passar väl in med tanke på att hon inte är en människa. Men det blir ändå lite tröttsamt med en så pass stel karaktär. Jag saknar att bli överraskad. Ganska tidigt i berättelsen kan jag lista ut hur det ska sluta.
Senaste kommentarer