Em av Kim Thúy

Det här är den tredje boken jag läser i år som utspelar sig i Vietnam. Em är lika informativ som Sympatisören och lika poetisk som Det tredje kriget. Framförallt är den fruktansvärt bra.

Jag har velat läsa någon av Kim Thúys omtalade böcker, länge. Den rosade Ru har jag fortfarande kvar. Den ser jag verkligen fram emot nu efter att ha fått smak för Thúys stilistiska opus.

Em belyser som helhet människans djupa vansinne som tar sig uttryck i krig. Men genom att följa individer och sätta blicken på vad vi allihopa egentligen är, små enskilda människor som vill älska och bli älskade, får hon fram en hoppfullhet i texten. Författaren ser det mänskliga i både amerikanska soldater och vietnamesiska överlevare. Texten bygger på intervjuer med människor som överlevt kriget och som bär med sig och för sina traumatiska upplevelser vidare i generationer.

Det är oerhört tragiskt med alla föräldralösa barn och föräldrar som förlorar sina barn. Ofattbart många människor har fått lida svårt. Det är också intressant att läsa om den vietnamesiska diasporan. Om nagelsalongerna, nudelsoppan, operation babylift, gummiplantagen, agent orange med mera. Personporträtten presenteras i korta scener likt trassliga livstrådar som Thúy försöker nysta upp. Detta illustreras också vackert med en låda i början av boken och med trådar som sprider ut sig över sidorna. Hon hade gärna fått dröja sig kvar lite längre vid varje gripande öde. Berättelsen är något snar och fragmentarisk. Men jäklar vilket avtryck den ändå lämnar. Det känns som att jag kommer att minnas den länge.

2 kommentarer

  1. Jag älskade Ru! Måste läsa den här!

      • Ninaapril 26, 2021 kl. 2:32 e m
        Författare
      • Svara

      Ja. Och jag måste läsa Ru.

Kommentera