I Vackra värld, var är du har Sally Rooney fått med i stort sett allt som intresserar mig; kärlek, politik, vänskap, kapitalism, könsroller, filosofi, barn, religion, litteratur, klimatförändringar, kändisskap, livskris, överkonsumtion. Precis som titeln belyser är romanen ett försök att hitta det sköna i en värld där skönhet inte längre finns. Var det bättre förr alltså? Enligt en av romanens huvudkaraktärer, Alice, var romanerna bättre. Hon hävdar att civilisationen dog med kommunismen. Tidigare var skönhet förknippat med estetik nu är det ett överanvänt ord för att kränga smink och ansiktskrämer. Kapitalismen har dödat skönheten.
”Men jag tror att du har fel om den här instinktiva känslan för skönhet. Människan förlorade den när Berlinmuren föll. Jag kommer inte att ge mig in i ytterligare en diskussion om Sovjetunionen med dig, men när den gick under gjorde historien detsamma. Jag föreställer mig 1900-talet som en enda lång fråga och tillslut missförstod vi svaret. Är vi inte olyckligt lottade som föddes när världen tog slut? Efter det fanns ingen utsikt för planeten och ingen utsikt för oss. Kanske var det bara slutet på en civilisation, vår, och någon gång i framtiden kommer en annan civilisation att ta dess plats. I så fall står vi under sista upplysta rummet före mörkret och vittnar om någonting.”
Den här romanen har varken tydlig plot eller dramatisk kurva. Vi följer Alice, Eileen, Felix och Simon som är i trettioårsåldern. Alice, en framgångsrik författare som avskyr kändisskapet möter Felix via Tinder. Eileen och Simon har någon slags kärleksrelation. Karaktärernas handlingar och tankar vecklas ut likt en stor karta som i sin helhet visar läsaren en oerhört deppig men intressant bild; Vad har unga (privilegierade) människor att se fram emot? Hur och vad ska de njuta av i en värld som brinner? Tidigare generationer kunde tro på gud, hoppas på rättvisan, på den fria kärleken, på att världen skulle bli bättre. Vad har milleniumgenerationen att känna tillförsikt till?
Även i den här romanen tar Rooney itu med samtiden. Och hon gör det riktigt bra. Sally Rooney kan ställa sig i bredd med Lena Dunhamn som sa: ”Jag tror att jag kan vara min generations röst. Eller, åtminstone en röst i en generation.” Jag tänker på att den oerhört talangfulle Lena Dunham försvann från rampljuset, i den här romanen får vi nycklar till varför.
Karaktärerna är realistiska och oerhört väl formade, relationerna mångbottnade. På vissa sätt starka, på andra sätt sköra, det finns kärlek och attraktion, missunnsamhet och aversion, vänlighet och elakhet, trygghet och osäkerhet. Det blir missförstånd och gräl, symbios och kaos. Klass- och könstillhörighet avhandlas med fingertoppskänsla. Eftersom karaktärerna mestadels fokaliseras utifrån framstår de alla fyra som mer eller mindre osympatiska men jag känner ändå starkt för dem.
Kanske borde man triggervarna för den här romanen som kan framkalla en känsla av uppgivenhet. Men jag känner tvärtom ett stöd. Jag är inte ensam om att njuta av ännu en borgerlig roman – trots det som händer i Afghanistan, trots klimatkris, pandemi och högerpolitikens framfart. Relationer till andra människor och litteratur gör livet värt att leva.
Fjärilens tyngd utspelar sig i de italienska alperna och handlar om en stor och stark alpgetsbock som härskar över sin flock. Han kallas kungen av den tjuvjägare som är bokens andra protagonist. Tjuvjägaren, som inte helt saknar likheter med Erri De Luca, sköt en gång kungens mamma och har som slutmål i sin jägarkarriär att också fälla kungen.
Den här korta och poetiska texten på 67 sidor handlar om människans försök och misslyckanden att samspela med naturen. Om människors och djurs likheter och olikheter. Språket är oerhört vackert. Jag sträckläste med en känsla av att hålla andan under tiden. Nu vill jag helst citera hela boken.
”Mannen passerade flocken tvåhundra luftmeter längre ner. Han kunde inte se den, så många klippsprång högre upp. Inget sinne upplyste honom om att den fanns där. Människans art har bara utrustats med ett fåtal sinnen. Hon förbättrar dem genom intelligenta sammanfattningar. Människohjärnan är en idisslare, den tuggar om informationer från sinnena, kombinerar dem till sannolikheter. På så vis är hon i stånd att organisera sin tid, att planlägga den. Det är också hennes förbannelse, eftersom det medför vissheten om hennes död.”
De Luca varken förmänskligar eller nedvärderar djuren, tvärtom. Han försöker och lyckas att lyfta vilka omänskliga och fantastiska förmågor de besitter. Han ger läsaren skäl att ifrågasätta människans synsätt på sig själv som den högsta i hierarkin. Men han romantiserar inte utan beskriver naturen som hård och våldsam, vild och vacker.
Att den här sagolika berättelsen är en tragedi står klart redan på de första sidorna. Tragedi betyder dessutom ”bocksång” på grekiska. Den utspelar sig i november, månaden som enligt Tranströmer bjuder på karameller av granit. Det är två åldrade karaktärer vi följer. Båda två anses av andra vara kungar, båda är utanför flocken. Dessutom får vi veta att från april till november landar på kungens horn, vita fjärilar.
Jag har läst många böcker på sistone som undersöker människans medvetande och oförmåga att leva i nuet. Sorgegondolen, Hunter i Huskvarna och Önskestjärnan för att nämna de tre senaste. Jag tycker De Luca utmärker sig i hur väl han formar orden kring detta. Här ska förstås översättaren Madeleine Gustafsson också ha en eloge. Det är lättbegripligt utan att vara störande övertydligt. Titeln är enastående. Den lätta fjärilen som symbol för själen kontrasterar mot ordet ”tyngd”, som medvetandet innebär.
”En vit fjäril kom och satte sig på den [gevärspipan]. Han gjorde en lätt rörelse för att jaga bort den utan att nudda den. Fjärilens ryckiga flykt, i sicksack, var motsatsen till blykulans raka linje mot det stora målet, där den låg dold i den glänsande gevärspipans mörker. En fjäril på ett gevär driver med det. Dess sikte görs till åtlöje av den ryckiga flykten hos fjärilen som var den än landar har nått sitt mål. Där fjärilen landar, där är centrum. Mannen jagade bort den med en långsam gest, blåste bort den.”
Det här är den första boken jag läser av Erri De Luca, men jag bara måste läsa fler. Jag så tagen av hur han verbaliserar naturnära realism och filosofi att hans reducerande utifrånblick på kvinnan blir en futilitet.
Det här var inte riktigt vad jag förväntat mig. Titeln borde vara Lone Frank och vetenskapen, eller något i den stilen för innehållet är baserat på Franks subjektiva upplevelser samt mer eller mindre vetenskapliga förklaringar till dessa. I och för sig berör hon allmängiltiga ämnen så att det finns gott om kunskaper för läsaren att tillgodo se sig. Bara det att jag hade hört (nästan) alltihop förut.
Föräldrakärlek och anknytningsteori är ämnet de första hundra sidorna. Jag lär mig att föräldrakärlek som begrepp och som avgörande faktor för barns utveckling kom till först på 1960-talet. Det är vanligt att föräldrar (två av tre enligt en amerikansk studie) älskar sina barn olika mycket och det kan vara en anledning till att syskon inte älskar varandra. 16% har som vuxna en direkt fientlig relation till sitt syskon.
Vi får ta del av hur vetenskapsjournalisten Lone Frank förlorade sin man och sin mamma, hur hon ser på sin barndom och sitt kärleksliv samt hänga med henne till terapeuten. Jag är inte speciellt intresserad av Frank och läsningen får mitt intresse att svalna än mer då hon framstår som en ganska osympatisk person.
Men den här utsagon gillar jag, det är nog bokens höjdpunkt:
” ’Det finns saker som vi bara måste acceptera’, säger Asger Neumann snustorrt. ’Därför blir jag så otroligt trött på lyckoindustrin. I den finns en föreställning om att bara man gör det riktiga, så blir man lycklig. Köp min bok, köp mitt program, så blir du lycklig. Så ifall jag ändå inte blir lycklig betyder det att jag inte har ansträngt mig tillräckligt mycket. Det är mig det är fel på. Kanske borde man istället erkänna att det här förbannade livet kan göra rätt ont, det gör verkligen ont, men smärtan hindrar inte att man kan ha ett liv.’ ”
Efter hundra sidor anknytningsteori kommer hon in på den vetenskapliga förklaringen till vad kärlek är, de mätbara biologiska och kemiska korrelaten.
Oxytocin (och några andra hormoner) är för kärleken vad hjärtat är för blodomloppet. Mängden av detta hormon och dess receptorer är avgörande för hur vi upplever kärlek. Hos djur gäller att ju fler oxytocinreceptorer desto större benägenhet att välja monogama förhållanden där omsorg är ledordet. Anknytningen avgör mängden, men receptorerna behöver också användas regelbundet för att bibehålla sin kapacitet. Hos åkersorken (som lever monogamt), har man sett att de individer med många receptorer pysslar om sina partners mer och tycks också uppleva starkare sorg om de förlorar sin partner.
Frank hävdar att man bör man skilja på förälskelse och kärlek. En häftig förälskelse behöver inte övergå i en djup kärlek och tvärtom, en djup kärlek behöver inte börja med häftig förälskelse. Eros (att begära någon) och Agape (att vaka över någon) bör samexistera i en fungerande kärleksrelation. Att älska är ett verb, vi måste alltså agera för att visa kärlek. ”Kärleken är inget slutmål, som något man lättad kan pusta ut vid, kärleken är själva den väg vi vandrar på.”
Vidare hävdas att otrohetsbenägenheten kan sammanfalla med en muterad gen, men att män, av biologiska orsaker, oftare är otrogna än kvinnor. Och där har hon bron över till könsaspekten. Lone Frank vill gärna proklamera skillnader mellan könen. Hon skriver, som vore hon lite i affekt, om forskning som visat att män har starkare könsdrift, att de reagerar annorlunda på kvinnor som har ägglossning, att män som har partner beter sig annorlunda kring snygga tjejer än de som är singlar. Jag vet inte vad jag ska ha den här informationen till riktigt. Genomgången av polyamorösa relationer intresserar mig inte heller. Kulturella skillnader däremot gör det. Jag fastnar för den ”ryska synen” på kärlek som betonar ödets inverkan. Hon tar itu med nätdejtingens parametrar och huruvida det finns en själsfrände för alla. Hur ensamhet påverkar människan och vad sorg innebär. Jag tar med mig beskrivningen av sorgearbete som ett liv med två spår. Ett spår för själva sorgen, den döde och allt som gör ont. I det andra spåret tar man sig an de utmaningar som följer på ett liv utan den andra. Sen kör man längs båda spåren i resten av sitt liv. Ett sorgearbete blir alltså aldrig helt färdigt, men trots det är sorg en grundläggande del av livet som de flesta drabbas av, och kan hantera.
Det här var tyvärr inte en himlastormande läsupplevelse. Inte bara för att de personliga anekdoterna är alldeles för många. Jag känner mig skeptisk till de slutsatser Frank drar, även om hon inte nonchalerar att det är svårt att avgöra vad som är arv/genetik och miljö/kultur är hon lite för säker på sin sak. Jag saknar disposition, någon slags ämnesindelning hade varit bra. Jag tycker att språket är konstigt ibland också, det kan delvis bero på översättningen. Men inte bara. Exempelvis skriver hon anakronistiskt att det känns stenåldersmässigt att män gillar opererade blonderade tjejer.
Men vilket underbart språk, känner jag och min nioåring direkt när vi börjar läsa Önskestjärnan. Det är realistiskt, humoristiskt och vardagsnära, långt ifrån romantisering och tillgjordhet. Barnet gillar hur Astrid beskriver och bemöter sin gnälliga mamma. Och jag, känner förstås igen mig i den gnälliga mamman.
Det börjar med att bokjaget försäkrar att det här är en absolut sann historia. Det förvirrar min nioåring vilket leder till att vi måste prata lite om sanning och vad det kan vara, varje gång vi läser. Mycket intressant.
Det handlar om Astrid som är trött på sitt liv. Hon är osams med sin kompis och med sin mamma. I samband med ett stjärnfall önskar hon att hon var en hund, det verkar enkelt och mysigt.
Men. Var försiktig med vad du önskar dig. Eller snarare, tro inte att gräset är grönare på andra sidan.
Sen fortsätter berättelsen ur hundens perspektiv, och det är kul eftersom Ingelin Angerborn beskriver det på ett komiskt sätt. Extra roligt blir det för att vi nyligen skaffat oss en hund. Därtill blir det en utifrånblick på människan, våra små korta näsor och vårt språk. Och inte minst, hur vi människor ser på hundar.
Det här är alltså en bok att skratta till men den har också en existentiell klangbotten. Om jag aldrig funnits hur hade det varit då? Hur kan det vara att inte kunna göra sig förstådd eller att inte bli lyssnad på. Att vara i fel kropp och bli bemött på ett sätt man inte uppskattar. Den väcker tankar kring människans förmåga att tänka framåt och bakåt i tiden, vilken hunden (troligen) saknar.
Jag har läst och uppskattat alla Sara Stridsbergs verk varför jag alltid har höga förväntningar och ändå gör hon mig inte besviken. Hon är ett geni, en naturkraft, som en mörk vår, hennes verk en välsignelse.
Teman som återkommer genom novellerna är förlåtelse, cigaretter, gudstro, vatten, träd, bibliska allusioner, döda djur och människor, missbruk, barnets blick på omvärlden, föräldralängtan och transcendental nostalgi. Den starka prosan är hypnotisk, vacker och tidlös. Hennes naturbeskrivningar har en aura av magi, hon lockar fram epifanier när hon skildrar det blanka eller rytande havet, de små fina snäckorna som liknar en flickas kön, solens heta strålar som träffar jorden och himlen som tycks stiga mot rymden. De här novellerna är som vuxensagor.
Jag tror att det bara är Sara Stridsberg som kan jämföra porrtidningar med bibeln utan att brista i höjd eller respekt.
Karaktärerna är alltid i prekära situationer och det slår mig hur utsatthetens position manar fram fantasin. Jag tänker att för den vars verklighet är svår kan fantasin erbjuda skydd, trygghet, frihet, glädje. Och kanske har jag här funnit anledningen till att jag själv helt saknar fantasi? I drömmen kan det övergivna barnet vara älskat av sin förälder, den rädde blir modig och den döde levande. Hur drabbad en udda Stridsbergkaraktär än må vara har hon en orubblig själ och ett gränsöverskridande beteende. Där det finns makt finns också alltid motstånd.
Stridsberg målar konstverk med sina ord. Ett gammalt och tungt klädskåp ur vilket kläder väller ut som ett litet vulkanutbrott. Ett piano mitt på stranden som en jättelik svart insekt. En jättenäckros som ett flytande bo, vars blad sluter sig om ett par flickor som ligger där och vänslas.
Vattnet tolkar jag som en slags dödens eller evighetens förgård. Som vore det porten mellan gud och människa eller mellan natur och ande. Jag tycker mycket om bokens omslagsbild med bilvägen och dess räcke skapat av människan, som en skiljelinje mot det blanka stilla vattnet. Det mänskliga medvetandet kan jämföras med en våg på havet, där varje våg är olika den andra, unik, men alltid en del av det stora världshavet. I vattnet frigörs människan från gravitationens kraft på kroppens massa vilket är ett tillstånd Stridsberg tycks sträva efter och som hon även får med mig i, ett slags transcendentalt tillstånd, bortom de fysiska kategorierna, in i det obegripliga.
Det märkvärdiga är att mycket av detta epifaniska; hemska och våldsamma, vackra och magiska utspelar sig i vanliga små svenska städer bland motorvägar och höghus. Ibland far vi över till andra kontinenter.
Det sprakar till lite extra när jag läser Familjen. Här kommer den nu, Stridsbergs version av vad som hände i den svenska Akademiens såpbubblevärld. Jag tycker mig hitta både Sara Danius (svanen), Horace Engdahl (homoerotiskt lagd), Kristina Lugn (ständigt skuldtyngd) och kultur-profilen (skojare och gud i samma person).
”Ingen i församlingen visste längre riktigt varför de var upphöjda, men de kom ihåg att de var det, det var någonting med deras ursprung eller en eller annan utmärkelse de fått någon gång i tidernas början. En del kom inte ihåg någonting alls, de satt bara där med ett barns skinande glada ansikte och fingrade på sina medaljer.”
I dessa noveller liksom i Stridsbergs tidigare böcker besitter de beundransvärda karaktärerna en sval inställning till livet. De som bara föredrar livet pyttelite mer än döden, är de coolaste. Eller så är det bara min läsning. Men det skulle i så fall betyda att mod hör samman med likgiltighet som i sin tur kommer ur trasighet, och att rädsla drabbar den hårdast som har mycket att förlora. Varför tycker jag då att det finns något sugande i denna oberördhet? Kanske för att jag är trött på mig själv och mina egna brännande känslor kring bagateller. Den priviligerades klagovisa är tradig. Den slipper vi helt och hållet i Stridsbergs värld.
Flera av karaktärerna är identitetslösa i den bemärkelsen att de inte vet vem de själva är, eller att de missförstått något grundläggande i livet.
”Men vilka var vi? Jag visste det inte, och jag frågade aldrig, jag vill inte blotta min okunskap, jag hade alltid en känsla av att jag missat någon av alla grundberättelser, att jag inte varit uppmärksam nog, och jag vill inte göra honom ledsen.”
Är egentligen inte det här med identitet ett symptom på hur språket inte räcker till? Ett slarvigt sätt att försöka ringa in människans komplexa medvetande. Det jag vet är att människor är i ständig rörelse. Vi förändras både till kropp och själ, ibland fort, oftast långsamt.
Under hela läsningen lutar jag mig mot den lilla fördämning som finns mot den mörkervåg som ständigt hotar att rulla in. Det är mycket dystert, det värsta händer, människor dör men det finns alltid mer ljus och kraft i människor än vad man kan tro. Kanske är inte döden det värsta som kan drabba oss trots allt!?
”Jag har länge nog för andras skull måst låtsa likhet med andra människor: åtminstone efter min död vill jag uppträda med öppet visir. Jag ger mitt anseende till spillo och ådrar mig mångas hat och förbannelse. Jag kan ej undvika det. Några få skall älska mig så mycket mer.”
Det vackert välformulerade och defaitistiska citatet ovan är ur Psykologiska självbekännelser av filosof Pontus Wikner (1837-1888). Jag blev väldigt sugen på att läsa den boken som består av hans dagboksanteckningar och utkom postumt 1971. Anteckningarna låg i en förseglad låda som ett par år efter hans död överlämnades till Uppsala universitetsbibliotek tillsammans med informationen om att den inte fick öppnas förrän femtio år framåt i tiden. Jag tycker det är svindlande att få tillgång till en historisk persons svarta låda och det får mig att tänka på vilka fler svarta lådor som finns.
”För den homosexuelle kan i början av 1900-talet beskrivas på ett otal sätt: Plågad, patetisk, tragisk, opålitlig och feg. Feminin om det är en man, manhaftig om det är en kvinna. Tillgjord, affirmerad och bitter. Oftast lite löjlig. Ibland direkt ondskefull. En sak kan en homosexuell emellertid aldrig vara, Lycklig.”
Den här romanen är fantastiskt fint inramad. Titeln Ett lyckligare år var vad författare E.M. Forster skrev på försättsbladet till romanen Maurice, skapad av honom1913. Maurice kan sägas vara den första homosexuella romanen, den utgavs också postumt 1971.
Gardells roman handlar om svenska homosexuellas kamp över tid, för att undvika straff, för frihet och lycka. Mot sina egna, guds och andras fördömanden. Den är delad i två delar, den första handlar om Pontus Wikner 1856-1858 i en tid då lycka var otänkbar och en homosexuell kunde vara sann endast inuti en svart låda. Den andra utspelar sig 1970-1971, då fokuserade aktivisterna på att bryta tystnaden. Jag älskar idén!
Del ett är en kärlekshistoria, extra intressant ur ett historiskt perspektiv. Gardell lyckas använda ett språk som matchar och frammanar tidsandan. Ganska mycket handlar det om hur kristen gudstro kan förhålla sig till homosexualitet. Författarens stil känns igen i och med hans förmåga att skriva på ett humoristiskt sätt om sorgliga saker. Utanförskap, självhat, tvivel och ångest. Möjligen häller han ner mer av Jonas Gardell i denne Pontus än av Wikner själv. Men inte gör det något.
Den andra delen handlar om Ronny och Vanja som i 70-talets Sverige kämpar för ökad kunskap, tolerans och lika rättigheter. Det känns lite hoppfullt – mitt i bedrövelsen – att ta del av hur deras livsvillkor kontrasterar mot Wikners. Deras berättelse är baserad på intervjuer med aktivister från den tiden, bland annat Vanja Södergren som är en livs levande person (hjälte!) som var med och anordnade Sveriges och Europas första prideparad. Jag blir stormförtjust i romanens Ronny – en obotlig optimist – och Vanja – som ett rivjärn.
”Hon läser Karin Boye. Karin Boye var lesbisk, det vet hon. Och av det följde, att var man lesbisk skulle man ta livet av sig. Det förstod hon också. Men om man nu till äventyrs inte ville det? För att man hade alltför mycket lust att leva? Eller som i Vanjas fall, driv? Kunde hon tänkt på, Karin Boye.”
Jonas Gardell har gjort det igen! På ett både drabbade och lustfyllt sätt upplyser han om homosexuellas historia. För att den inte ska tappas bort. För att få människor att förstå vad kampen har handlat om och hur den utvecklats. Att en människa har rätt att vara sig själv, att få vara med likasinnade, att få älska och bli älskad, att få vara lycklig. Jag uppskattar att han specifikt lyfter lesbiskas kamp som ju ofta har hamnat och hamnar i skymundan för bögarna. Han exemplifierar också hur det kan te sig rent praktiskt när Vanja exempelvis inte får komma till tals.
Berättelsen börjar in media res 1867 i Jokioninen (i Finland), av svensktalande kallat Jockis. Fattigdom och svält föranleder familjen Sy att söka lyckan österut. Rudolf är fem år när resan avgår mot Tula i Ryssland där hans pappa Carl hoppas få jobb på en vapenfabrik.
Åke Sandahl presenterar inte karaktärerna med en gång utan vi får lära känna dem efter hand. Det gör att läsningen kräver min koncentration inledningsvis, jag har lite bestyr med att hålla reda på alla namn. Men det är ändå ett grepp jag uppskattar.
Det måste vara många människors dröm detta att släktforska och få fram spännande fakta om sina släktingar och sen foga ihop det i en bok. Jag imponeras av att och hur Sandahl lyckats genomföra detta.
Det jag värderar högst med den här romanen är att det handlar om migration. Sandahl påminner läsaren om att alla människor kan tvingas fly och att vi måste värna asylrätten. Aldrig mer Sankt Petersburg är som Utvandrarna, fast åt andra hållet. På 1800-talet flydde svenskar till Ryssland för att överleva och få ett bättre liv. Där fanns tusentals svenskar och svensk skola.
Det är dubbelbottnat att det är jobbet med att tillverka vapen som ska öka livskvaliteten för Carl och hans familj. De har inte privilegiet att följa högre ideal, de måste helt enkelt göra vad de kan för att överleva. På samma sätt är det med brott. De som riskerar svälta ihjäl stjäl mat från dem som har mer, och vem kan klandra dem? Det hade varit intressant om författaren utvecklat detta moraliska spörsmål.
Sandahl lyckas skapa en atmosfär som läsaren dras med i. Miljöbeskrivningar med kyla och djup snö, alkoholkultur, våldsbenägenhet, skrock, magi, ångbåtar, tsarvälde och gudstro gör gällande att det är 1800-talets Ryssland vi befinner oss i.
Det är att få sig en välbehövlig historielektion att läsa Sandahls roman. Nordeuropeisk historia intresserar mig och det här är ett givande sätt att tillgodose sig fakta. Han har fått med väldigt mycket i den här boken på 267 sidor, kanske lite väl mycket. Jag uppskattar när han gör avkall på faktastoffet och tillåter sig språkliga utsvävningar.
”Den övergödda bläckfisken Petersburg viftade med rubler i sina tentakler och drog till sig folk, fabrikernas hjul snurrade allt snabbare och bönder förvandlades till industriarbetare, medan bläckfiskens svarta bläck förmörkade himlen.”
Det finns inga hjältar här tack och lov. Karaktärerna är mestadels realistiska, de gör både rätt och fel, ljuger och stjäl ibland, har fördomar och luktar illa om fötterna. Här finns den klassiska goda och onda brodern som alluderar bibeln. Men jag skulle gärna ha velat komma karaktärerna närmare in på livet. Jag känner just inte mycket för dem vilket kanske beror på att det är mer fokus på den fysiska miljön, vad som händer och de många olika städerna de far igenom. Det tillkommer hela tiden nya personer och det blir många ytliga bekantskaper. Bland annat med Leo Tolstoj.
Barndom Ungdom är den första och andra boken i den autofiktiva Köpenhamnstrilogin som avslutas med Gift, (älskar den).
Tove letar efter tecken på sin mors kärlek. Hon lär sig på egen hand att läsa och skriva så hon är inte rädd när hon för första gången kliver in i skolbyggnaden. Men hon inser att hennes mor är det.
” …och när vi alldeles tysta går ut ur skolan igen, fylls mitt hjärta och den vrede, sorg och medkänsla som mor från denna stund och hela livet igenom alltid väcker hos mig.”
Jag älskar allt i Barndom. Den går alldeles för fort att läsa ut och jag vill suga på meningarna som vore de karameller. Jag beundrar hennes stilistiska förmåga att skriva så att det retar alla sinnen, det luktar plågsamt, känslan av utanförskap känns, det smakar damm, jag hör hårda tonfall och jag ser bilder. Barnets naivistiska utifrånblick på vuxenvärlden är slående. Språket, handlingen med mor-dotter-relation, tätheten, miljön (1920-tal), klarsyntheten, drivet – här finns allt jag kan önska. Jag tänker mig att stilen är en förtjusande blandning av Kerstin Thorvalls fantastiska formuleringsförmåga och Marianne Lindberg De Geeers generositet när det kommer till att bjuda på sina misstag, osäkerhetskänslor och tillkortakommanden. Här finns ingen som helst humor utan det är en dyster stämning helt igenom. Visst finns det glädje i Toves skaparkraft med känslan av alienation ligger ändå som en tung filt över sidorna. Hopplösheten har sin förklaring i patriarkatet vars fängelse Tove inte ser någon flyktväg.
”Man kan inte ta sig ut ur barndomen och den klibbar fast vid en som en lukt. Man märker den hos andra barn också, och varje barndom har sin speciella lukt. Sin egen känner man inte och ibland är man rädd för att den är värre än de andras.”
Sen kommer Ungdom, och precis som romanjaget, tycker jag att det är en tråkigare del. Hon skriver:
”Att vara ung, det är någonting tillfälligt, ömtåligt och obeständigt. Det är någonting man måste gå igenom, mer betyder det inte.”
Eftersom hon inte får fortsätta i skolan, måste hon arbeta och det är uttröttande, klaustrofobiskt och alldeles meningslöst. Hon bor kvar hemma men föräldrarnas makt över henne minskar i takt med att hon åldras. Det enda som driver henne framåt är lusten att skriva och bli publicerad. Hon lär sig att människor vill ha ut någonting av varandra. Hon vill ha ett eget rum, hon vill ha en bebis och en man som är redaktör. Den frihet hon har som ogift ger henne ingen glädje, hon känner sig som en herrelös hund.
”På hundarna tittar jag också, på hundarna och deras herrar. Somliga hundar har kort koppel som ägaren otåligt rycker i varenda gång de stannar ett tag. Andra har långt koppel och deras herrar väntar tåligt när hunden hittar någonting spännande. En sådan här vill jag ha.”
Barndom är riktigt bra och kan till skillnad från Ungdom mäta sig med Gift. Er (lyckostar!) som inte läst någon av dem rekommenderar jag att börja med Barndom Ungdom.
Våren tystnade redan 1962 i delar av USA, och tidigare än så, för då publicerade Carson den här boken. Vem läste den? Okej många, men hur kunde den inte tas på större allvar? Vi fick lära oss av Henrik Ekman i årets sommarprat att den väckte debatt, men förstås var det inte tillräckligt. Det vet vi idag, nästan sextio år senare.
”Jämvikten i naturen är inte något status quo; den är något flytande, något ständigt växlande, existerar i ständig anpassning. Också människan har sin plats i denna jämvikt. Ibland sjunker vågskålen till hennes förmån, men ibland – och endast alltför ofta genom hennes eget förvållande – kan den sjunka till hennes nackdel.”
Det här är alltså en faktabok om ekologi och en bannabulla (underbart ord!) mot människan som förstör naturens jämvikt på olika sätt. Författaren fokuserar miljögifter främst DDT och andra klorerade kolväten samt organiska fosfater vars biologiska följdverkningar är både akuta och långtidsakumulerande. Exempelvis besprutade man mot malört i USA vilket också dödade videbuskarna med följd att bävrar (och älgar) dog ut vilket i sin tur gjorde att dammar bröt samman och sjöarna försvann och med det fiskarna. Klorerade kolväten löser sig i fett och därför är det främst i kött vi hittar de kraftigaste spåren, ju högre fetthalt ju mer gift vilket förstås inte går att koka bort. Död, missbildningar, skrumplever och cancer är några av följdsjukdomarna som anges. Att döda en sorts insekt lämnar utrymme för en annan, resistens kan utvecklas vilket har skett hos fästingar, löss och myggor. Carson lyfter inte bara vad man måste sluta med utan också vad man kan göra istället. Man bör tänka långsiktigt, undvika kemikalier och använda naturens egna resurser det vill säga biologisk bekämpning. Exempelvis plantera ringblommor istället för att bespruta bort rundmaskar eller mal i jorden.
”Under sin marsch mot sitt klart uttalade mål, herraväldet över naturen, har människan skaffat sig en nedslående meritlista av ständiga ödeläggelser, riktade inte bara mot den jord hon bebor utan också mot det liv som delar den med henne.”
Jag lär mig om fjärilseffekter i det ekologiska systemet, nya växtarter och att människan är en dum jävel. Problemet är att kunskapen om gifterna man använde då var bristfälliga och man insåg inte vilka katastrofala följder det kunde/skulle få. Vilket förstås för tankarna till vilka av de ingrepp vi utsätter jorden för nu, som vi tror är harmlösa, kommer få katastrofala följder…
”Vyssjade till ro av de välsmorda munlädren och de dolda övertalarna är genomsnittsmedborgaren sällan medveten om vilka dödens farliga ämnen han omger sig med; faktiskt är det inte alls säkert att han ens inser att han omger sig med dem.”
Boken är verkligen välskriven och härligt polemisk mot besprutningsälskarna. Många ljuvliga formuleringar finns här i. Carson argumenterar slagfärdigt att gifterna inte gynnar någon annan än den kemisk-tekniska industrin. Och inte ens dem förresten, eftersom giftet sprids med vind och djur och drabbar tillslut allt och alla. Hon hänvisar till jättemånga olika artiklar, undersökningar och professioner. Hon går igenom vad olika gifter används till, vilka följderna blir av att använda dem och hur de fungerar ända ner på cellnivå. Hon anger exakta siffror, därför förvånar det mig att hon inte anger källhänvisningar. Men den är lite tradig, väldigt lång. Jag hade bitvis svårt att uppbåda intresse just för att hon är så ingående och räknar upp mängder med exempel.
Det jag framförallt tar med mig är hur vissa människor med hjälp av intresse, kunskap och kritiskt tänkande kan vara otroligt långt före sin tid. Gällande klimatfrågan är det för mig obegripligt att inte makthavare än idag vill få till lagändringar för att minska storföretags utsläpp och miljöförstörelse. 1962 prioriterades tillväxt framför allt och på den punkten tycks ingenting ha förändrats.
Hjärnblödning med afasi som följd är förstås en mardröm för alla, men kanske än mer för en författare. Det hände Tranströmer och är kan hända en av anledningarna till den ödesmättade stämningen i den här diktsamlingen. I den första dikten ”April och tystnad” skriver han:
”Våren ligger öde. Det sammetsmörka diket krälar vid min sida utan spegelbilder.
[…]
Jag bärs i min skugga som en fiol i sin svarta låda.
Det enda jag vill säga glimmar utom räckhåll som silvret hos pantlånaren.”
Först tänker jag att det är just språket som är utom räckhåll, språket räcker inte till för allt som glimmar i en människa (känslor, tankar) men i nästa dikt ”Osäkerhetens rike” förstår jag att det också är något i samtiden (1996) som misslyckas med att skapa spegelbilder. Här finns en byråchef som liknas vid en demon och den fortsätter:
”En hjälm som bärs av ingen har tagit makten. Modersköldpaddan flyr flygande under vattnet.”
Den metafysiska nivån har i vårt sekulariserade samhälle suddats ut till förmån för tillväxt, kommersiella krafter och ondska. Det ekonomiska klimatets hegemoni. Hjälmen tolkar jag som metafor för makten som inte kan fästas vid individer utan är kollektiv. Människan har moder jord, hon flyr oss. Mycket dystopiskt.
I ”Nattboksblad” står det:
”Och bakom mig bortom de blyskimrande vattnen fanns den andra kusten och de som härskade.
Människor med framtid i stället för ansikten.”
Jag tolkar det som att makten är långt borta, den är skapad av människan men är samtidigt omänsklig. De sista raderna drabbar mig. Jag tänker på hur människor lever för framtiden, investerar, studerar, sparar och att det vackra i nuet och de existentiella värdena i vårt liv glider undan, som hade vi stumma själar.
Tranströmer, ”Mr Transformer” eller epifanins svenske fader, fick inte bara Augustpris utan också Nobelpris för sin skicklighet att välja rätt ord och sätta det på rätt plats. Han uppger själv att hans dikter ”vill etablera en plötslig förbindelse mellan delar av verkligheten som de konventionella språken och synsätten brukar hålla isär” och det tycker jag verkligen att han lyckas med. Han fångar livets komplexitet och skapar bilder i läsaren. Med få ord får han oändligt mycket sagt och lyckas blixtbelysa de dolda dimensionerna i nuet, där ingår tron på något högre som en gud eller varför inte naturen. Han är också en musikalisk poet, som kanske fick större tillgång till musiken när språket fattades honom. Stroken medförde att han förlorade kontrollen över sin högra hand, han spelade piano med vänster. Men om köttet och den fysiska förlusten finner jag inget i den här diktsamlingen.
”Sorgegondol nr 2” som gett boken sitt namn, behandlar ett möte mellan pianisterna Frans Liszt och hans svärson Rickard Wagner (1800-tal). Liszt skrev ett pianostycke som hette Sorgegondolen. Jag saknar förkunskaper om dessa, känner bara ytligt till att Wagner hyste antisemitiska åsikter och hyllades av nazisterna.
”Liszt har skrivit ner några ackord som är så tunga att de borde skickas till mineralogiska institutionen i Padova för analys. Meteoriter! För tunga för att vila, de kan bara sjunka och sjunka genom framtiden ända ner till brunskjortornas år.”
I ”Sorgegondolen nr 2” finns också gluggar mot 1990, vilket var året han fick stroken.
I ”Landskap med solar” skriver Tranströmer om förhållandet mellan människa och gud där solen är metafor för det sistnämnda. ”November i forna DDR” innehåller den fantastiska raden
”November bjuder på karameller av granit.”
I övrigt tänker jag på att det är positivt att kommunismen föll, men det är sorgligt att rättvisetänket föll med den. (Vänsterpartiet ses som ett extremparti.) ”Från juli 90” skildrar en begravning och implicerar en transcendent nivå, det vill säga bortom empiri och vetenskap.
”Det var en begravning och jag kände att den döde läste mina tankar bättre än jag själv.
[…] Min väns röst höll till på minuternas baksida.”
Vi lever våra korta liv på minuternas framsida, i tiden. Sen hamnar vi på baksidan. Oavsett om det finns ett liv efter detta eller inte, hamnar vi alla på minuternas baksida.
Nu börjar det bli en lång text det här. Men jag är eld och lågor och nu när jag börjat närläsa dikterna kan jag inte sluta. De öppnar sig för mig och jag får en känsla av att jag ska implodera om jag inte får uttrycka vad jag tänker. Det är ganska ansträngande för mig att läsa poesi, jag kan inte alls slappna av och ”bara njuta”, snarare går hjärnan i spinn. Ju färre ord en författare använder ju mer krävs av mig som läsare.
”Som att vara barn och en oerhörd förolämpning träs över ens huvud som en säck genoms säckens maskor skymtar solen och man hör körsbärsträden gnola.”
”Som att vara barn” (ovan) tänker jag mig handlar om hur den västerländska moderna människan lever med huvudet i en säck. Delvis av fri vilja. Vi drar ner mössan framför våra egna ögon. Vi blundar för de största frågorna, gläds inte åt våren, engagerar oss inte i det meningsfulla. Vi kan bara skymta solen (guden) genom säckens maskor. Det får mig att tänka på Platons grottliknelse. Tranströmer tycks vilja påvisa att livet blir fattigt utan existentiella tankar. Mössan som vi drar ner skimrar, vilket jag tolkar som en metafor för hur saker kan se bra ut, människans förmåga att maskera sig och välja vilken sida man vill visa upp. Det får mig att associera till ett livsråd som Tranströmer skrivit och som fastnat i mig:
”Den störste fanatikern är den störste tvivlaren.Han vet det inte.Han är en pakt mellan tvådär den ene skall vara synlig till hundraprocent och denandre osynlig.Vad jag avskyr uttrycket ”till hundra procent! //De som inte kan vistas någon annanstans än på sin framsida. De som aldrig är tankspridda. De som aldrig öppnar fel dörr och får se en skymt av den oidentifierade – gå förbi dem!” (Ur Guldstekel, den är inte med i den här diktsamlingen.)
I ”Två städer” berör han hur det onda/hatet och det goda/kärleken i människan förhåller sig till varandra. Den ena staden är mörklagd, i den andra brinner lamporna och det är bara ett sund som skiljer dem åt. Genom att formulera att den lysande stranden kan hypnotisera den mörka, implicerar han att det goda har förmåga att lysa starkare. Men för människan kan det mörka vattnet framstå som glittrande, ovetande simmar hon mot sitt fördärv. Med hjälp av ”tubastöt” det vill säga musik, gud, eller en vän kanske, kan människan ledas på rätt väg.
Han förgyller den här diktsamlingen med några haikudikter (Japansk tradition). En västerländsk haiku ska bestå av tre rader med ord som har 5-7-5, totalt 17 stavelser. Den ska därtill följa ett antal regler som exempelvis undvika starka adjektiv och pronomen, innehålla en årstidsangivelse, vara överraskande och sinnrika.
”Solen står lågt nu. Våra skuggor är jättar. Snart är allt skugga.”
”Närvaro av Gud. I fågelsångens tunnel öppnas en låst port.”
Åter handlar det om människans behov av att omfamna den transcendenta nivån av livet.
Sorgegondolen är bara 37 sidor. Det finns flera dikter i den än dem jag skrivit om här. Men jag orkar faktiskt inte mer nu. Det här var en omvälvande och krävande läsupplevelse, inne i mig öppnade sig valv efter valv oändligt. Jag är ingen vad poesiläsare, men jag kanske blir en dag. Jag är då rakt inte färdig med Tranströmer, det blir man nog aldrig.
Det här är min 27:e lästa bok i listan med böcker som vunnit Augustpriset i kategorin skönlitteratur av totalt 32 böcker som utgivits mellan 1989 och 2020. Jag har antagit den här utmaningen #augustprisprojektet tillsammans med Mösstanten och Kicki.
Senaste kommentarer